onsdag 31 oktober 2012

Att blogga är att blåbärssoppeboosta

Då var man back in the game då.
Intalar jag mig.
För allt börjar med inställningen, och inställningen börjar ta sig.

Först har det uppstått en massa pepp kring deadlines och prestation och sånt i kommentarerna hos Vilse

Sedan åt jag middag med min kompisdramaturg från Falun ikväll. Hon var i stan och gav mig generöst två timmar av hennes liv innan tåget gick tillbaka till Dalarna. (På den tiden hann hon räta ut frågetecken kring mitt synopsis till kortfilmsmanuset, dela med sig av sina egna erfarenheter av psykiska toppar och dalar, spotta ur sig en handfull filmtips, redogöra för sina filmprojekt, samt lyssna på mina tankar kring samtliga ämnen. En effektiv middag.)

Och när jag kom hem och kollade mailen hade jag fått ett svar från Manne som egentligen handlade om annat men som avslutas med ännu en påminnelse om vilken styrka det är att omge sig med skrivande medmänniskor. När man har flöde stöttar man andra och när man själv tappat all tro på det man gör får man själv bäras av den där hejaklacken.

Fast nu tänker jag mest på att det är bra typiskt att de som förstår mest av ens skrivande, de som man skulle vilja bo granne med för att kunna träffa när man ville, bor i andra änden av landet. I det läget är jag så tacksam över internet att jag skulle kunna börja gråta. Det är hur som helst mäktigt vilken urkraft det finns i positiv energi.

/Anna

Lillstrumpa har läst sjukt bra bok

Nämligen Eleanor Cattons debut "Repetitionen"! Varför jag valde just den när jag var på biblioteket, undrar ni? Jo, jag letade efter systerns senaste favorit, Erin Morgensterns "Night Cirkus", som ju har snyggaste omslaget på länge, men den visade sig vara utlånad. Eller så letade jag inte så noga, för den här lilla pärlan hoppade kokett ut från hyllan och tyckte att jag skulle låna den i stället. 

                                                    

Och det gjorde jag rätt i! Det är en helskum bok, som lånar metaforer och identitetssökande från teatern och utspelar sig i parallellhistorier som man inte riktigt vet om de händer på riktigt eller om det bara är ett skådespel, en repetition. Spelkort, en saxofonlärare utan namn, en skandalös affär mellan en minderårig elev och hennes lärare, utforskande av sexuella identiteter, dramaövningar som går över gränsen. Boken får mig att minnas varför jag en gång ville bli skådespelare och varför jag inte längre vill det.

Och språket! Catton, född 1985, strör ord runt sig som en brudnäbb strör blomblad på ett bröllop. Dialogerna är inte det minsta trovärdiga i den meningen att någon faktiskt skulle prata så här, men jag väljer poesi framför realism alla dagar. Om en av karaktärerna skriver hon: "Hon bar sitt ansikte som en modeacessoar som hon visste passade bättre på alla andra:"

Need I say more?

/Elin


tisdag 30 oktober 2012

Hjärta, smärta och... fjärta?

Medan min stackars syster kämpar med att inte dras med i Gleevågen surfar jag längst upp på den! Jag skissar på ett manus till en film som ska vara precis så klichéfylld, sångutbristande och känslospäckad. Här har jag gått i tio år och tänkt att mitt bidrag till världen ska vara djupt, svårt och ytterst subtilt, men hallå? Go with the flow, säger jag nu för tiden.

Sen om det blir någon film, det får vi se. Men det är ju kul att drömma, vilket som av en händelse är hela temat också! (Vad annars...)

Så nu ska jag sitta uppe halva natten och komponera cheesy sånger.

Kanske äta lite till av den här också?
/Elin

Vem sa att bara män blir dödssjuka av förkylningar?

Jag kan inte jobba, kan inte tänka, kan inte läsa, kan inte skriva, orkar faktiskt ingenting. Mina få måsten skjuter jag på framtiden (hej morgondagen, tänker du sparka mig i baken?), för tillfället är jag paralyserad.

Har t o m tappat känslan för vad som är en lämplig bild...
Det enda jag egentligen orkar med full energi är att kolla på Glee. Jag vet, jag är ungefär två år efter alla andra men OMG vilken serie! Tyvärr tillför den helt fel slags energi i mitt bokmanustänk, så jag borde spara resterande avsnitt till ett maraton över jul eller något. Jag som var (är) nära att hitta kärnan i min berättelse vill numera bara att mina karaktärer ska brista ut i sång (lycka till med det i prosa) eller prata ut undertexten i övertexten och slänga slushies på varandra. En av mina karaktärer råkar dessutom heta samma som en i Glee och det vore en tragedi om min karaktär skulle börja bete sig som Glee-karaktären. Som det är nu vågar jag knappt öppna Scrivener i rädsla att sabba alltihop med ett stycke klämkäcka highschool-klichéer.

Men det värsta är att jag inte alls är så sjuk som jag vill verka. Tror jag. Det handlar mest om att jag inte vill någonting just nu och det kan man väl i och för sig inte betrakta som helst friskt. Visst? Jag är faktiskt seg i hela kroppen. Vad ordineras för det? Vila och Glee? Ja?

/Anna

måndag 29 oktober 2012

Nu åker jag!

... Fast inte, som vissa andra, till någon exotisk ö med palmer, vita stränder och obegränsat med solsken. Nej, jag drar norrut, till en liten håla i Bergslagen där det förväntas vara sex minusgrader och molnigt. Men det är mitt paradis på jorden.

Hade tänkt lämna datorn hemma men pga för lite packning (?) får den hänga med. Jag har ju ett manus att skriva. Vi hörs!

/Elin

söndag 28 oktober 2012

Förlåt, men vi ses om en månad...

Lillstrumpa skaffade Netflix i går. Det är lite som att få en egen godisaffär.

Till exempel
/Elin

lördag 27 oktober 2012

Drar på mig en gammal trasa dårå

Sist jag klippte mig var jag otrogen mot min frisör. Det vankades bokmässa, jag hade panik och hon var borta och tävlade. Känner extra mycket nu när hon pryder omslaget på "Vårt Kungsholmen" tillsammans med min kompis att jag saknar henne. Det var alldeles för länge sedan.


Eventuellt är det för att jag har jobbat i butiken idag, är trött och krasslig och ska på hemmafest om bara en liten stund som jag känner mig extra ofixad. Helst skulle jag vilja ta ett varmt bad. Eller åtminstone duscha och tvätta håret. Men främst behöver jag befria mig från jeans och luvtröja. Sedan ska nog humöret infinna sig per automatik!

/Anna

fredag 26 oktober 2012

In i framtiden!

Anna! Vi måste ta en ny profilbild, sådär muppiga ser vi ju inte ut längre.

Vi är ännu muppigare nu för tiden!

/Elin

Fredagsgodis

En liten sväng förbi Sture bibliotek...
...totalt nersåld av gullig tjej på Bodyshop...

...och Taylors nya i hörlurarna!
/Elin

Rock n´roll lifestyle

Det är ett välkänt faktum i branschen att det är ett utdraget nöje att filma musikvideo.
Budgeterna är löjligt låga och det är mer regel än undantag att man dygnar.

Och med detta förklarar jag mig stolt icke-längre-musikvideo-oskuld.

I onsdags hängde jag och resten av ett filmteam med ett rockband på hotell slash spa. Först var det väldigt trångt, sedan svettigt och sist rätt blött.

Flygande kamera
Jag var hemma igen runt 6-tiden i går och spenderade halva dagen med att sova. Den andra halvan ägnade jag mig åt att fika, äta chips och dricka kaffe. Rock n´roll style.

Idag har jag ont i halsen och kroppen är inte riktigt med än. Den vill inte tänka och inte röra sig. Den vill bara sitta still, dricka te och titta på tv. När allt kommer omkring är nog inte rocklivet min grej ändå. Jag gillar rutiner för mycket. Jag är för snäll. Jag är för bekväm.

Men för ett ögonblick önskade jag att jag också fick se farlig ut i svart smink och stå i en pool och spela playback-bas med vatten och rök som yr omkring i slowmotion. Ni fattar vad jag menar när ni ser det. Svintufft!

Poolen täcks med svart... någonting
Trumset mitt i poolen (någon simmar visst till vänster)
/Anna

Lillstrumpa har läst: "Getingkyssar"

En sak som det kan vara bra att påminna sig om ibland: Väldigt många av de människor man är avundsjuk på för att de är så vackra jobbar väldigt hårt och offrar mycket för att vara det.

Barbara Enanders debutroman "Getingkyssar" handlar om skönhetens baksida, faran med att gå för långt i strävan att förbli ung. Belinda (Bin) lever det perfekta livet i Köpenhamn. Hon har en känd och lönsam hudvårdsklinik, hon har goda vänner och en och annan älskare. Hon har också, som vi gradvis får veta, ett antal nästan osynliga ärr efter sina "fix" som hon reser jorden runt för att göra. För när blir man färdig med sin kropp? Hela tiden finns någon förbättring att göra. Vändpunkten kommer när en nära vän råkar ut för en tragedi och Bins kropp börjar reagera mot stressen och alla ingrepp.

Barbara Enander kan sitt ämne väl, hon har arbetat inom skönhetsindustrin och gett ut fyra faktaböcker om hud och hälsa. Detta är hennes första roman och övergången är inte helt smidig, fackspråket hänger kvar i de avsnitt som behandlar de mer tekniska aspekterna. Delarna som handlar om Bin och hennes relationer är däremot väl bearbetade och skrivna som en pusseldeckare, där vi får följa hennes sökande efter svaren på vad som egentligen hände hennes vän.

Jag har svårt för att relatera till huvudkaraktären, som hela tiden har ett hårt skal av stark kvinna runt sig. Men det är väldigt intressant och framförallt skrämmande läsning, en insikt i en värld jag inte riktigt känt till tidigare.


/Elin



torsdag 25 oktober 2012

I afton förrätt

Sallad med päron och mögelost är så gott så man kan äta det till middag. Jämt.

/Elin

Den urbana landskapsromantiken

Stockholm är sjukt vackert från vår balkong idag. Jag försökte ta en bild, men det var så starkt motljus så det blev bara mörkt. Så ni får tänka er: Ett gäng lyftkranar i motljus, en industriskorsten ur vilken röken står som ett pyramidformat moln, E4:an med sitt pärlband av motorfordon. Släng ut ett gäng hösteldiga träd runtom, och voilá: fin bild! Kallt och härligt.

Jag är redo för november.

/Elin

onsdag 24 oktober 2012

När åsnan börjar skria med vet man att det är dags att sluta

Jag har en bondgård i mitt rum. Det har jag inte berättat va? En röd lada med en stor gårdsplan framför, där kor, hästar, grisar, åsnor, höns, ankor med flera trängs. Det finns till och med en nyckelpiga, om man tittar noga. Alla djuren ser på en och ler när man kommer in i rummet. Bakom dem står gårdens röda traktor och blå pickup och ännu längre bak breder fälten ut sig, med en väderkvarn som krona.

De som äger lägenheten har ett barn, i kombination med att de verkligen gillar fototapeter (vi har en gigantisk kiwi i köket). Jag tänkte från början att jag skulle hänga ett draperi för, men... jag börjar vänja mig. Bortsett från att alla djuren har sjukt stora ögon och ler som om de vore drogade så är det lite trevligt. Sällskap, liksom (jag behöver verkligen träffa någon snart).

Så... nu går jag och spelar lite gitarr för dem. Vi hörs!

/Elin


tisdag 23 oktober 2012

Vakuum

Av någon anledning sov jag jättedåligt inatt.
Det var länge sedan.

Jag drömde en skitkonstig dröm om det jag ska göra i morgon: spela in musikvideo på ett hotell. I drömmen gick allting fel och hotellet i sig betedde sig jättekonstigt. Till exempel föll jag med hissen och jagade bort getter som tagit sig in i källarvåningen. Jag vaknade febersvettig med bultande hjärta.

Egentligen skulle ha gått upp i ottan och tvättat och sedan tagit mig till kontoret, men det gick inte. Istället låg jag kvar i sängen och tog igen lite vila och så tvättade jag mitt på dagen istället. Plus slängde skräp och plockade undan, skurade badrum och dammsög. Bäddade rent.

I natt har jag inte tid att ha ångest, då måste jag sova ordentligt. Arbetsdagen börjar vid kl 13.00 i morgon och sträcker sig över hela natten, ungefär fram till kl 06.00 på torsdag. Vansinne, jag vet. Men jag har aldrig varit med om en musikvideoinspelning tidigare och det lockar. Trots att merparten av den här dagen har gått åt till att skriva upp saker jag inte får glömma, tänka ut förlopp på inspelningsplatsen och komma på ännu fler saker jag inte får glömma. Plus oroa mig för hur det kommer att bli. Det gör jag alltid när jag ska jobba med folk jag aldrig jobbat med förut. Sådan är jag bara. Jag gillar att ha koll. Men jag gillar också att utmana den kontrollen. Och jag slutför alltid det jag påbörjat.

Okoncentrerad för allt annat har jag därför skrivit exakt tre rader idag. Och de raderna beskriver exakt mitt tillstånd: en dvala mellan sömn och vakenhet. Ett slags vakuum.

/Anna

måndag 22 oktober 2012

För att vi jobbar så bra ihop

Nu råkar vi hänga i samma soffa igen, Strumpan och jag. Jag blev bjuden på lunch och sedan skulle vi jobba. Och jag tog snällt fram datorn och fortsatte kämpa mig igenom samma knepiga kapitel som sist. Strumpan övade gitarr och skällde på mig när jag började läsa bloggar istället för att skriva. Så jag stängde ner webläsaren. Är himla lydig. Men helt plötsligt "orkade" inte hon spela längre för att hon blev alldeles överväldigande "trött". Och vem är jag att skälla, hon är ju ett så utomordentligt gulligt sällskap ändå. Plus att hon inte snarkar.


/Anna

Vi måste prata om Kevin


Jag läste Lionel Shrivers "We need to talk about Kevin" i somras. En skrämmande bok, som behandlar ämnet dödsskjutningar i skolor och framförallt den (av mig i alla fall) bortglömda frågan om vad som händer med förövarens familj.

Boken handlar om Eva, som ser tillbaka på sin son Kevins uppväxt och den ödesdigra dagen då han dödade sju elever samt två anställda på sin high school. Vad gjorde hon för fel? Skulle hon kanske aldrig ha blivit mamma över huvud taget? Hur mycket formar man sina barn och vad föds de med?

Boken är en riktig rysare, den sortens bok man slits mellan att sträckläsa och att gömma under en soffkudde. Shriver skriver riktigt bra och tar aldrig riktigt ställning i frågorna, utan låter oss känna Evas avgrund och tvivel. Han fångar också på pricken den meningslöshet som många ungdomar växer upp med idag, vad är det för poäng med någonting när man har allt?

Förra året filmades boken. Jag har skjutit upp att se den, ärligt talat föredrar jag romantiska komedier framför ångestdramer, men i lördags infann sig rätt stämning, sällskap och tillbehör (dagen efter-kladdkaka).


Mitt sällskap hade inte läst boken och jag sa att filmen nog skulle tala för sig själv, men... det gjorde den ju inte. Eller så här: de är två helt skilda saker. Medan boken berättas av Eva, berättas filmen av en rad suggestiva bilder och ljud. Dialogerna är få och symbolerna desto fler, medan vi knappt får se en droppe blod flyter det desto mer röd färg, tomatkross, vin, med mera (jag får hela tiden upp bilder från The Who´s psykedeliska film "Tommy"(1975)).

Bra sak med filmen: Tilda Swinton som Eva. När en så stor del av filmen utspelar sig i det tysta får hennes nakna ansikte säga desto mer, och jag tror henne. Och så förstås Ezra Miller som Kevin, det tysta navet som allt rör sig runt.

Så... jag vet inte. Jag rekommenderar alla att läsa boken, som tar upp så många sjukt viktiga frågor om samhället och individen. Och filmen? Jag är besviken över att den inte liknade boken mer, men å andra sidan behövde den nog vara sin egen. Så om man gillar långsamt och lågmält berättande, go for it. Men läs boken. Den borde vara obligatorisk.

/Elin


söndag 21 oktober 2012

Det kanske verkar som det, men vi bor inte ihop

Sedan Strumpan flyttade till stan, ses vi betydligt oftare än förut. Fredagsmyser ihop, fikar ihop plus jobbar i butiken ihop. Det sista var vi rörande överens om INTE skulle ske: vi skulle få olika helger, det höll chefen med om. Det sprack, så nu servar vi kunder ihop och de blir sådär charmigt förvirrade över att de nyss inte pratade med samma tjej som det just står framför. Typ.

I alla fall, det värsta med att jobba ihop är förstås att ingen av oss orkar blogga samtidigt. Igår kväll befann jag mig på en biograf medan Strumpan hängde annorstädes och jag försökte tvinga ur henne ett inlägg via sms. Men icke. Här har ju bevisligen varit alldeles tomt hela helgen och vi fattar ju att världen skriker efter svar. Var är vi? Vad sysslar vi med? Vad för slags stordåd undanhåller de kära systrarna er?

Det ska jag tala om: vi knarkar Glee.

/Anna

fredag 19 oktober 2012

Vilda-Västern-Fredag: kaffe, chili, porter, choklad och lakrits

Man får passa på att hänga hemma hos Elin när hon är för hängig för att kunna ta sig till plugget. Såhär satt jag och jobbade tidigare idag. Inte jobbigt alls, faktiskt.


Sedan promenerade vi i duggregnet och handlade ingredienser till en slags Vilda-Västern-Chili-Gryta. Vi hoppas att den blir bra, för tillfället kan vi inte göra mycket annat än vänta. Planen är att låta den koka tre timmar.


Efterrätten blir en kladdkaka smaksatt med salmiakpulver (som ser ut som krut, hur Vilda Västern är inte det?!). Sedan kan någon få bära mig hem och bädda ner mig, jag planerar att klubbas av middagen.

/Anna

Firar lördag

Jag fortsätter med konceptet att ligga en dag före i veckan. Igår kände jag mig så oändligt sliten och infektionsmottaglig, så jag tog en sjukdag och vilar upp mig inför helgen (då jag jag faktiskt ska jobba, någon måtta får det vara).

Så kom Syster Yster cyklande och nu sitter vi i soffan med respektive uppdrag, hon att skriva bok och jag att ta det lugnt (svårare än man kan tro, får hela tiden kämpa mot impulserna av alla borden).

Fortsättning följer.

/Elin


torsdag 18 oktober 2012

Lillstrumpa och Syster Ysters episka paltmiddag

Vi växte upp med ett eget familjerecept på palt och har pratat länge om att ta tag i paltätandet. Och ikväll, en rätt vanlig torsdagskväll, hände det.

Tre tecken på att det vankas palt i ett kök:

Luften är fuktig av allt vatten som kokas
Mjölspill mest överallt
Kladdig arbetsbänk
Det är svinenkelt, men tar lite tid. Vi stekte fläsk till och pimpade upp rätten till en version 2.0 genom att göra en sallad till. Djärvt, är ordet. Fotografen har redan planer på nästa uppgradering, palt 3.0, eftersom han inte var helt nöjd med resultatet. Men det är för att han inte fattar grejen. Lillstrumpa och Syster Yster kan meddela att palten blev perfekt i frågan om potatis-mjöl-ratio, mängden salt och koktid. Underbart!

Paltmiddag
Lillstrumpan och MacBooken illustrerar paltkoma ihop
Nu är köket mest som ett bombnedslag, men ingen orkar ta tag i det. Enda baksidan med palt...

/Anna

Drömmen om de perfekta förutsättningarna


Ibland får jag för mig att jag ska sätta mig på ett café och skriva. Det verkar ju onekligen mysigt, inspirerande och allmänt underbart. Eller? Jag har aldrig kommit iväg.

I morse när jag vaknade låg jag en stund och funderade över varför jag inte provar, det kan ju aldrig skada liksom.

Men det finns alldeles för många oklara faktorer för att jag ska våga. Till exempel måste jag:

  1. Hitta ett café som inte är alltför populärt, jag fixar inte stök och högljutt prat.
  2. Hitta ett opopulärt café som ändå har bra kaffe, jo tjena.
  3. Hitta en plats på det opopulära caféet som har eluttag eftersom min laptop behöver matas exakt hela tiden.
  4. Hitta en plats på det opolulära caféet med eluttag som också erbjuder en dräglig arbetsställning. Får svinont i axlarna av att sitta vid vanligt köksbord till exempel, det är för högt.
Dessutom, och det är nog här det egentligen klämmer: Att ta upp plats vid ett bord som vore det ens eget kontor och endast betala en kaffekopp och bulle för flera timmar är mer än jag kan begära. Jag önskar att jag inte var så besvärad av detta, men så är det. Min svärmor har café och jag vet exakt vad en plats kostar. (Eller alltså, inte exakt-exakt, det finns ingen kalkyl eller så, men ni fattar...) De bästa kunderna är de som tar med sig kaffe och bulle i näven utan att slita på stolsdynor och toalett. Det är fakta.

Tur att jag sitter så himla bra hemma, gör gott kaffe och har digestivekex i skafferiet. Varför skulle jag prova någonting annat egentligen?

/Anna

onsdag 17 oktober 2012

Det är ju en himla tur att vissa vågar drömma

Vi konstaterade i kollektivet att det måste vara torsdag idag, eftersom vi åt soppa tillsammans. Bra tradition! I morgon blir det palt hemma hos Syster Yster och fotografen, det blir kalas!

Idag spelade vi föreställningen som vi repat i skolan de senaste veckorna, för ett gäng 6-årsgrupper. Det har varit väldigt intensivt de sista dagarna, tidiga morgnar och långa dagar. Mycket kånkande på saker och höga ljud, och elva personer som vill ha sin vilja fram. Men vi lyckades! Barnen var mycket engagerade i föreställningen och våra lärare tyckte att det var det bästa de sett på länge av en elevgrupp.  Och jag var mest av allt förvånad, över att det blev så bra. Jag har så dålig fantasi! När mina klasskamrater går igång och börjar prata om stjärnhimlar, fantasifigurer och ljud som bara hörs avlägset så tänker jag att det blir för dyrt, för krångligt eller helt enkelt bara omöjligt.

Men som tur var sa jag inget, så de fortsatte med sina omöjliga ideér och genomförde dem, eftersom de inte visste att det inte skulle gå. Och jag har lärt mig att jag ska lyssna på dem som vågar tänka lite större...


/Elin

Blomsterflickan på Pocket Entertainment!

I våras arbetade jag med en tv-serie för webben, i måndags kunde man äntligen se resultatet!

Den super-nya webbtv-kanalen Pocket Entertainment har slagit upp portarna och några av deras premiärprogram ligger redan uppe på webben. Bland annat de första avsnitten av Blomsterflickan (med Cissi Forss och Olle Sarri) som jag alltså var med och gjorde.



/Anna

tisdag 16 oktober 2012

Hur man fördelar platsen i en tv-soffa för två

En allmänt vedertagen tumregel är att det är förbjudet att medföra tingestar till tv-soffan som är bredare än ens höfter. Det vet alla.

Hence, det går bra att surfa på iPad eller blogga samtidigt som man tittar på tv.


Spela gitarr? Not so much.


Jag får knappt plats bredvid. Dessutom kollar vi ju på GLEE så nu får det vara slut med både paus-musik och bloggande.

/Anna

När man minst förväntar sig det serverar hjärnan alla svar

I fredags slog jag mig ner på tåget mot Falun där jag har gått en slags "crowdfunding-kurs". Allra mest handlade det dock om att vi var ett gäng tjejer som träffades och delade med oss av våra respektive filmprojekt. Otroligt givande, de flesta andra var typ minst tio år yngre än jag och de hade alla sådana fantastiska historier att berätta.

Jag var trött när jag åkte dit, förra veckan var hektisk med inspelning på torsdagen och jag hade inga andra ambitioner när jag satte mig på tåget än att dricka kaffe och läsa. Egentid, liksom.

En ung kille slog sig ner på platsen bredvid och efter en stund tog han upp en dator och satte igång en film han uppenbarligen redan hade sett en bit av: V för Vendetta (2005). Det är omöjligt att ha en film rullande i blickfånget utan att titta.


Jag sneglade förstås på hans datorskärm så mycket jag vågade med boken som täckmantel.

V för Vendetta är en sådan där film man kan se hur många gånger som helst och hela tiden upptäcka nya detaljer i. Särskilt när man tittar fragmentariskt och utan ljud. Jag läste replikerna i textningen och försökte hänga med i bilderna.

Och så dök en replik upp, en enda, och jag frös till. Insikten slog mig kraftfullt och omedelbart: Det här är temat i min bok! Det är såhär min berättelse ska strypas åt! Samma ultimatum som Natalie Portmans karaktär får av V ska huvudpersonen i min bok ha. Naturligtvis! Plötsligt var allt glasklart.

Fort som sjutton antecknade jag idéerna och släppte det sedan. Jag hade som sagt annat att göra, en pitch att förbereda, en kurs att koncentrera mig på.

Igår berättade jag för Elin om min uppenbarelse. Så fort jag uttalade idéerna hittade jag några logiska luckor i det nya resonemanget, men sådana kommer man alltid att stöta på. Logiska luckor är till för att stängas och jämfört med den stundtals bristande logiken i mitt nuvarande manus hade de nya idéerna mer utfyllnad att erbjuda. Sa Elin.

Så nu ska jag redigera den sista sjättedelen av mitt manus och väva in den nya konflikten. Sedan får vi se hur resten måste skrivas om för att passa till slutet. Men jag misstänker redan nu att en karaktär ryker, att minst ett syfte byts ut mot ett annat och att berättelsen i det stora hela får en mer naturlig dramaturgi.

Och jag som trodde att jag aldrig mer skulle komma på någonting.

/Anna

Tisdagsklag

Vaknade med svullen visdomstand. Aj!

Och efter den här dystra starten på bloggveckan säger vi att det får bli muntrare nu.

Ska bara försöka ratta in hjärnan på positivare våglängder.

/Anna

måndag 15 oktober 2012

Måndagsklag

Vad är det för mening med att gå och lägga sig tidigt när man ändå ligger vaken halva natten?

Slut på klag.

/Elin

söndag 14 oktober 2012

Min stad, mitt hem, min soffa

Sedan jag kom hem efter en intensiv helg i Falun med bland annat pitch, filmsnack och guidad tur på Carl Larsson-gården, har jag suttit i soffan, legat i soffan och slumrat i soffan. Ryckte upp mig lite och lagade middag med Fotografen men satte mig i soffan igen och planerar sitta kvar tills det är dags att lägga sig.

Diskar kanske sen.

Ska eventuellt äta glass.

Är definitivt ledig.

/Anna

lördag 13 oktober 2012

Allt det här man inte visste att man ville veta

Efter två spelningar på en dag: Ligger utslagen i soffan och slötittar på en Beatlesdokumentär, Family Guy och "Just friends" (2005). I slutänden vinner ändå Kunskapskanalen, som har visat "Hårdrockens historia" hela kvällen. De tar upp sådana frågor som "Är grunge metal?" och "vad hände med Marilyn Manson?". Fascinerande.

/Elin

Bara för att alla undrar

För att alla ska få sig en god natts sömn kan jag meddela att pitchen är överstökad och ingen dog. Den gick till och med mycket bra. Inte sålt-projektet-till-högstbjudande-bra, men det var å andra sidan aldrig meningen heller.

Det jag tar med mig från helgen är en hejdundrans massa goda råd och tonvis av inspiration. Hilfe, vilka smarta projekt de unga tjejerna jag har hängt med håller på med. Framtidens filmare for sure.

Det är dags att utveckla mitt filmmanus från grunden! Fast inte nu alltså. Sitter nedkrupen i hotellsäng och dricker te och äter godis ju. Är mycket upptagen. Ska eventuellt läsa bok också, läsardagen till ära. Och inte tänka det allra minsta på pitcher.

/Anna

fredag 12 oktober 2012

Ja, just ja!

Efter en intensiv vecka av rep i skolan inför en musikal som ska spelas för ett gäng sexåringar nästa vecka, kombinerat med mixande och pysslande med musiken till systerns stora pitch, blev jag ganska överraskad när jag fredag eftermiddag kom på att jag har två spelningar i morgon. Själv och med bandet.

Status kl 22:59: bandet repat och klart. Jag själv? Det fina med att spela ensam är att man har rätt mycket artistisk frihet...

Kom i morgon och lyssna, på Sture bibliotek!

/Elin

Hej Falun!

Tydligen blir man alldeles mör och slut i huvudet av att
1) åka tåg hela förmiddagen och
2) äta lunch i flera timmar samtidigt som man
3) pratar intensivt om det man gillar bäst: film, litteratur och kvinnor i maktpositioner


Jag är inkvarterad i hotellrummet som är mitt hem under helgen och skulle behöva sätta fart med pitchen inför presentationen i morgonen. Alltså skitsnabb fart. Men det verkar som om jag måste ge mig ut på stan och handla duschcreme och sånt för att rensa skallen och skaka av mig det rastlösa krypet i kroppen. Alternativt lägga mig på den mjuka sängen och ta en tupplur.


Det blir en sväng på stan.

/Anna

torsdag 11 oktober 2012

Att mingla med kändisar är att känna igen alla och hälsa på ingen

Pocket Entertainment bjöd på en mycket skön tillställning igår för att fira lanseringen av deras tv-kanal, ett helt nytt koncept som slår upp portarna på måndag.


Det kom vansinnigt mycket folk som alla var vansinnigt snygga och det hela var lite som att stå inklämd i t-banan under rusningstrafik med skillnaden att ingen var irriterad eller luktade illa. Själv hade jag till exempel den prickiga klänningen och extra många duttar parfym. Samt hade borstat tänderna!


Vid mingelevent av det här slaget krävs det nästan att man känner folk för att man ska stå ut med att knuffa sig runt. Det gjorde jag till den grad att det nästan var lite svårt att slita sig.


Men idag filmar jag reklam där en simhake spelar en viss roll så det var bara att pallra sig i säng någon gång i natt och sova några timmar för att vara uppe i gryningen igen.


/Anna

Och idag är jag glad när jag vaknar

Igår satt jag i studion hos ett proffs och tittade på när han mixade min musik. Jag försökte låta bli att blinka så jag inte skulle missa något. Sen tog jag en lång promenad hem, blev bjuden på middag och gjorde äppelkaka!

Så botas höstdepression.

/Elin

onsdag 10 oktober 2012

Det enda jag vill är att skriva

Den har smugit sig på, skrivlusten. Jag vet fortfarande inte hur jag ska avsluta min historia, hur trådarna ska vävas ihop, hur jag ska göra läsaren så överraskad som jag vill etcetera. Men jag vill skriva nu. Vill sitta med en kopp te och trycka förstrött på tangenterna, låta tankarna färdas genom min påhittade stad och begrunda. Uttrycka det jag ser, hör och känner. Det kan jag bara förnimma om jag får koncentrera mig på min text.

Men idag har jag till exempel inventerat alla grejer som ska med till reklamfilmsinspelning i morgon. Jag har införskaffat det sista, varav den lätt roligaste prylen var en simhake. Det är en sådan där lång stång med ögla i änden som simläraren håller precis framför den som lärt sig simma, så att hen kan ta tag i den om hen plötsligt slutar flyta. Den var väldigt lätt och väldigt lång och jag promenerade med den över halva Kungsholmen. Samtidigt har jag försökt medla information i ett problem som uppstått i ett projekt jag hade hoppats var avslutat och det är inte riktigt avklarat än. Tyvärr. Nu när jag ändå sitter vid datorn skulle jag behöva samla tankarna och skriva ihop en presentation till helgen, den som handlar om min PRE-BOKVIDEO-pitch. Och eftersom jag ska på mingelgalej ikväll målar jag naglarna. Himla praktiskt att plocka rekvisita, vika kläder, brygga kaffe och äta en macka medan nagellacket torkar liksom. Not.

Nästa vecka, boken. Då är det väl ändå du och jag va?

/Anna

tisdag 9 oktober 2012

Oh well, livet kunde vara värre

Jag skulle ju jobba, öva, spela.

I stället blev det såhär:


Och så här:


Det börjar kännas i kroppen att det är höst.

/Elin

Sneak peak: bokrecension "Getingkyssar"

Mest oväntade grejen som hände på bokmässan: Då jag och Syster Yster snikat in oss blivit medbjudna på bloggmingel och en kvinna kom fram till oss och frågade om vi bloggade. Eh, ja, svarade vi, halvt förväntande att vi skulle bli avslöjade som de icke blogg-ambassadörer vi var, men nej, det visade sig att hon var författare och hade gett ut sin första roman och ville vi läsa den och skriva något om den på bloggen?

Det kan hon göra, sa Syster Yster (pekandes på mig) och gick iväg för att ringa Väldigt Viktiga telefonsamtal.

Författaren är Barbara Enander och boken, som utspelar sig i skönhetsindustrin, heter Getingkyssar. Och jag började läsa den idag. Mer än så säger jag inte, för det här är ju faktiskt inte recensionen. Det här är en sneak peak.


/Elin

Ingen skådespelare precis, men eventuellt ett spöke

I natt satt jag uppe på råvinden i klänning med en ljuslykta bredvid och pratade in i en kamera.
Vi började ungefär samtidigt som det egentligen var dags att dra på sig mysbyxor och dricka en kopp te framför tv:n. Det visade sig vara vansinnigt svårt att leverera en pitch från minnet in i kameran utan att snörpa på munnen, utan att säga "ehh..." tusen gånger och utan att avbryta sig själv varannan mening. Plus prata med inlevelse och göra berättelsen intressant. Eftersom jag har lyxen att vara gift med mannen som stod bakom kameran och vi både höll oss hyfsat professionella (han regisserade och jag försökte ta till mig av råden), var jag ändå mindre nervös än jag hade varit om jag hade dragit ihop ett anonymt filmteam. Men nervöst var det. Konstigt nog, jag fick ju trots allt hur många tagningar på mig som helst. Klockan blev i alla fall mitt i natten.



Klänning! Munsnörp!




Rekvisita i trapphuset




Ljussättning

Ikväll ska pitchen klippas ihop och först då får jag se hur det gick. Just nu tänker jag såhär: det kan ha gått hur som helst. Samt: jag vill helst inte se.
Vid tolvsnåret, spöktimmen, önskade jag att någon skulle passera utanför och titta upp mot vindsfönstret och se det flämtande ljusskenet. Tänk vad den personen skulle rysa.



Det vackra bågformade fönstret




Stämningsfull natt

/Anna

måndag 8 oktober 2012

Ibland är man inte där man trodde att man skulle vara, men det blir bra ändå

Jag skulle egentligen ha varit på teater nu, men insåg för en timme sen att jag var illamående av trötthet och således behövde stanna hemma. Dessutom behöver jag jobba med musiken till Systers projekt.

Så nu har jag ätit en halv chokladkaka (oh yes, den stora sorten) och jordnötssmör. Logiken?

The key to writing is to write, påminner Vilse.

Så jag går väl och skriver lite då.

/Elin

Stora Läsardagen coming up!

På lördag är det Stora Läsardagen och jag var så himla glad för att det inföll en helg när jag är ledig! Sedan krockade eventet med en resa till Falun där jag ska pitcha min PRE-BOKVIDEO-idé.


Men det betyder ju inte att ALLA ANDRA inte ska bege sig till Sture Bibliotek på lördag. För det ska man tycker jag. Det kommer att pågå rätt mycket program lite varstans i stan, men ingen annanstans kan man höra Lillstrumpa i egen hög person framföra egna låtar än på just Sture Bibliotek. Notera bara att artistnamnet är ändrat, på lördag heter hon kort och gott Elin Jonsson. Håll utkik! I pausen mellan hennes framträdanden (eller var det tvärtom?) lyssnar man förslagsvis på alla intressanta förlagspersonligheter som är på plats och presenterar sig. Förlagen? Utgivningen? Nya titlar? Vad vet jag vad de egentligen ska prata om, intressant lovar jag att det kommer att bli hursomhelst.


/Anna

söndag 7 oktober 2012

Lång helgs färd mot slut eller Ett vansinnigt intressant inlägg om komposition

Jag har alltså jobbat i helgen. Och blivit urvriden. Mest av allt har det varit jätteroligt, att träffa en massa människor, lära mig nya saker och upptäcka att jag klarar av det.

Och när jag inte har jobbat, har jag jobbat. Åt Syster Yster, som ska ha musik till sitt Har-en vecka-på-sig-projekt.

Det var ett tag sedan jag satt med musikprogrammet och hittade på saker. Vi blev liksom ovänner, och till slut orkade jag inte ta tag i det. Så tråkigt när tekniken hamnar i vägen för skapandet! Men nu blev jag ju tvungen att sätta mig, koppla ihop alla sladdar, starta upp. Minnas alla funktioner. Felsöka när det inte blir som jag vill. Och sen:

Ska man ju skapa något också. Något som stämmer med Syster Ysters miljöer och karaktärer. Ska det vara dur eller moll? Ska fiolen spela med stråken eller knäppa på strängen? Ska celestan spela melodin eller lägga ackorden, kanske bara ibland? Och vad är det där ljudet jag söker, är det ett instrument eller en ton?

I en av Pär Lagerkvists pjäser, "Himlens hemlighet", finns en flicka som söker efter en ton som inte finns. Lite så känner jag mig, som en Lagerkvistsk karaktär av 2000-talet, där jag sitter vid datorn och lyssnar på olika sätt att harmonisera melodin. För det är ju egentligen inte själva tonerna som är det viktiga, utan vad som händer mellan dem.

/Elin
*rätt så stel i nacken nu*

lördag 6 oktober 2012

Urvriden Strumpa och alla världens ljud

Det gick bra! Strumpan och jag har jobbat vår första dag tillsammans i butiken och jag har enligt Strumpan varit ovanligt pedagogisk och schysst mot henne. (Aj, liksom.) Det var förresten hennes första heldag i butiken och hon var hur cool som helst. Man vet aldrig vad folk ska ställa för frågor och man blir aldrig någonsin fullärd i butiken, vilket är både tjusningen och hopplösheten. Det är alltså legitimt att känna sig som disktrasor efter första dagen.
Fast Strumpan har inte tid att disktrasa sig. (Jag äger henne, remember.)
Efter jobbet blev vi upphämtade av Fotografen och köpte mat innan vi åkte till studion! Alldeles utan kofötter och masker bör tilläggas.
Nu sitter hon vid dator och klaviatur och fixar till en asbra låt som hon gjorde till min bok för länge sedan. Fast det är tydligen sjukt mycket jobb att lägga till stämmor och pillidutta om ljudspåren.




Låten innehåller bara fina ljud: klockspel, fioler, dragspel och sånt. Det är liksom jag som har lyxen att sitta bredvid och välja! Ha!




Egentligen skulle jag ha ritat illustrationer till min pitch under tiden, men se jag var lite trött efter jobbet plus blev sömnig av middagen. Men jag skyller på att jag ska reda ut terser och sånt åt Strumpan.

/Anna

fredag 5 oktober 2012

Inläggets rubrik: Titel

Fördel med att ha sin lillasyster i stan: Man äger henne. När hon inte pluggar, är i skolan eller jobbar är hon MIN.

Särskilt den här helgen.

Att jag ska pitcha min bokvideo om en vecka har fört med sig en massa jobb som jag behöver hennes hjälp med. Förstås.

Så vi pratar lite om vad boken handlar om så att vi kan reda ut vad bokvideon ska handla om. Men mest har vi fastnat i vad verket ska heta. Namn, titel, rubrik. För att reda ut det, måste vi reda ut vad det handlar om och när vi vet vad det handlar om, vet vi vad det kan heta.

Kort sagt: vi lagar mat.


Plus att det är fredag och då får man fylla bänken med snacks. Det vet alla.


Alla fattar också att det här är undanflykter. Elin försöker tappert och tålmodigt ta upp frågan samtidigt som hon styr upp fredagsmaten (hemma hos mig): "Men Anna, om vi tar det från början så..."
medan jag är aningen mer ovillig och okoncentrerad: "Kolla vad fiiint det blev här i fönstret med den rosa blomman!" och den mer desperata: "Nu hör jag dig lite dåligt, sa du något om titel? Vad menas med det? Jag hänger inte riktigt med nu..."

/Anna

torsdag 4 oktober 2012

Önskar att tiden kunde stå still en stund

Igår bestämde jag mig för att vara med på en crowdfunding-kurs och presentera min bokidé. För att man ska få delta och framför allt få ut någonting av kursen, måste man nämligen ha ett eget projekt att utgå ifrån, presentera och pitcha.

Eftersom mitt bokmanus är nästan klart och jag kan den storyn, verkar det logiskt att utnyttja den. Det kan också vara dags att börja testa den på folk jag inte känner (iiii!). Men jag tänker inte crowdfunda utgivningen av boken. Istället tänker jag pitcha en kort bi-historia.

Min berättelse börjar med att någon kommer till en ny plats (och alltså jag vet förstås vem personen är och vad hen heter, men vill inte gå närmare in på det här). Innan denne någon kommer dit har någonting hänt (och nu låter det som om jag inte har koll på vad jag vill berätta igen, men det har jag, det är bara storyn som är hemlig). Det är denna händelse innan själva huvudberättelsen jag tänkte fördjupa med genom att göra en slags – ta-daa – PRE-BOKVIDEO.

För att det är roligt att filma!

Det enda som oroar mig lite är att förlagen kanske ogillar att man gör sånt här innan man har fått ett eventuellt kontrakt. Är det någon där ute på internet som tycker att jag behöver varnas, så varna på nu.

Jag ska nämligen presentera det här nästa helg.

Det betyder att jag har exakt en vecka på mig att:
  • Skriva synopsis för bokvideon (eh... ja vad handlar den om egentligen?)
  • Filma en pitch (magsår av tanken på att vara framför kameran)
  • Ta fram moodboard-material (rätt säker på den biten, har redan ritat och samlat bilder)
  • Göra en budget (lätt som en plätt, ska bara göras)
  • Göra en kommunikationsplan (say whaaat?!)
  • Fundera på vem som är min målgrupp (alla som gillar sagor!)
  • samt öva på pitchen tusen gånger (det vill säga på tåget till Falun där kursen hålls)
Den viktigaste moodboard-ingrediensen
Helst ska allt vara super-duper-genomtänkt och proffsigt utfört också. Om jag skulle gissa hur lång tid det egentligen skulle krävas för att få fram det här materialet, som ju blir projektets huvudsakliga säljmaterial, skulle jag säga... ett halvår.

Jag får skarva lite.

Och just det:
Strumpan! Det här betyder förstås att jag behöver musik av dig pronto. I helgen gör vi inbrott i en studio och spelar in. Jag har skidmasker, ficklampor och kofot. Fixar du fika?

Tick-tack, tick-tack...

/Anna