söndag 31 augusti 2014

Sommarlovet och Låtskrivarmånad: så gick det

Jobbade sista dagen i butiken idag (fast jag går förmodligen dit i morgon igen pga lite personalbrist) och sa YEY! Vill inte räkna hur många veckor jag jobbat, känns som hela juli och augusti. Vilket ju var lite rätt åt mig, som tog ut sommaren i förskott och åkte på roadtrip på andra sidan världen.

Men jag har ju faktiskt varit mer ledig, spelat med Lureena på både festivaler och båtar och firat mammor på 60-årsdagar (okej, en i alla fall). Och åkt på Skaparhelg med tre fantastiska kvinnor! Kanske något av det bästa. Jag vet inte om jag skrev så mycket om det då, men vilken grej det är att vara i ett så oerhört positivt och uppmuntrande sällskap och göra det man älskar. Det sitter kvar länge, längre är New York.

Och Låtskrivarmånad då? Eh... hm. Men nej, vet ni vad, jag tänker inte gömma mig bakom skämskudden och hitta på ursäkter. Jag tänker utan omsvep och rakryggat erkänna att jag har så gott som ignorerat min kreativa månad, det har helt enkelt inte funnits utrymme för kreativitet. Det lilla jag har gjort, däremot, det har jag gjort bra och är stolt över. Gott så. Jag hoppas att kreativiteten kommer smygande snart, och att låtarna som bränner i blocket får hitta någonstans att landa.

Och i morgon börjar skolan. Jag har längtat, gått och sagt till alla att vad SKÖNT det ska bli att få lite lugn och ro efter sommarens gnetande i butiken, tills jag läste igenom alla mail från olika kursansvariga. Kursplaner, examinationer, litteraturlistor, och en första vecka som vad jag kan se handlar om studiemotivation och övningsteknik. Är jag en dålig människa som inte orkar läsa allt? Det ser ju bara så enbarmligt TRÅKIGT ut.

Å andra sidan hade jag ett mail från en sånglärare som ville att jag skulle ringa henne och boka in sånglektioner, och ett annat från körprofessorn som undrade vilka som hänger med på höstens resa till Danmark.

Det blir nog bra det här...



/Elin


lördag 30 augusti 2014

Det vackraste

Jag gick en sväng i stan idag, tillsammans med en gammal vän på besök. Vi drog oss upp mot Observatorielunden, bort från trafiken och stöket. När vi kom ner mot Drottninggatan igen hörde vi på lång väg musiken, längtande toner som liksom drog oss till sig. När vi kom närmare såg vi att tonerna spelades på en cello, av en kille som satt på en pall på gågatan med en förstärkare bredvid sig. Runt honom, i en vid cirkel, hade en publik bildats. En del var där för sig själva, en del stod hand i hand och några filmade. Alla stod rätt upp och ner och lyssnade, andäktigt.

Och ja, han var duktig. Tekniskt skicklig visste han hur han skulle smeka fram de djupa tonerna i instrumentet, det känsliga vibratot som påminner så om den mänskliga rösten. Ljudet förstärktes mellan husväggarna och ekade långsamt iväg. Men det allra vackraste, det var människorna som lyssnade. Som i en film, i en saga, stod de där som om de alla blivit ditkallade. Från helt olika håll hade de kommit, men hade plötsligt något gemensamt. Alla kunde känna längtan som tonerna förmedlade, som om de stigit ur sin vanliga vardag och upptäckt något nytt.

Vi lyssnade ett tag, sedan gick vi vidare och fortsatte vår kväll. Åt middag, pratade. Men när vi sagt hejdå och jag kommit ut på gatan igen, hörde jag återigen tonerna. Jag gick runt hörnet för att se efter och visst, folksamlingen var kvar. Förmodligen var det en ny samling, men ändå samma. Det hade börjat skymma, men ingen hade bråttom. Som trollbundna stod de och tog in musiken, bredvid varandra. Jag hoppas att de står där än.


/Elin

söndag 24 augusti 2014

Och därför älskar jag Taylor

På riktigt, hur glad blir man av den här videon?


/Elin

lördag 23 augusti 2014

Lureena goes Viking Line



Countrykryssning på Rosella. Fortsättning följer!

/Elin

torsdag 21 augusti 2014

Svar: Såhär låter en bokvideo!

Elin aka Strumpan bloggade häromdagen om den intensiva processen att skriva musik till bokvideo. Idag syns resultatet på det stora vida nätet! Hurra för Hanna och ännu en milstolpe inför releasen av Ljus Som Varit Dolt! Visst vill man bara läsa? Visst?




/Anna

tisdag 19 augusti 2014

En promenad för underverk

Jag letar fortfarande efter den där hopplösa karaktärens röst.

Alldeles för sent i kväll gick jag för att handla middag efter en dag av rätt mycket stillasittande hemma. På tillbakavägen tog jag ett varv extra runt kvarteret bara för att det var så skönt att sträcka på benen, gå fort och bli lite andfådd, när något oväntat hände.

En dialog startade i huvudet, där den besvärliga karaktären förklarar för min huvudperson vad han är allra mest rädd för. Och det var fantastiskt! (Lämnar öppet för att jag eventuellt inte tycker att själva texten som blev till är lika bra i morgon, men nu fokuserar vi på känslan.) Nästan inte klyschigt alls och bara lite sentimentalt. Orden kändes nya och främmande och på samma gång så väldigt ärliga och välkända.

Jag har ingen aning om var denna dialog ska in i det stora hela, men den kommer att vara med. Åtminstone en variant av den. När en karaktär som till synes är helt utan känslor bjuder in till en sådan känslofest, är det bara att tacka och låta sig svepas med.

Nu ska jag drömma sött.

/Anna

Jag köpte böcker i helgen

Det var Världens Längsta Bokbord på Drottninggatan i söndags och jag kallades in för att bistå längs de meter som tillföll Hoi Förlag. Solen sken mestadels inte alls, men det regnade inte en droppe heller, så det blev en väldigt lyckad dag. Och trots sköna skor hade jag fruktansvärt ont i benen hela kvällen.

Hoi-författare.
Precis intill oss stod Ordberoende förlag och det var himla trevligt. Anna Lönnqvist var där med sin debut Tills Kärleken Skiljer Oss, så jag passade på att köpa och få signerad. Just när vi med gemensam ansträngning försökte få iZettle att fungera, upptäckte jag att även Eva Rydinger kommit dit. Hennes bok Fotografen jag tyckte lät riktigt spännande när den kom ut, så jag skaffade äntligen även den. (Den h e t e r liksom "Fotografen"!) Älskar att köpa böcker direkt av författare!

Fina böcker!
Japp, jag hängde kvar vid grannbordet och fånade mig så länge jag vågade.

Spexig läsare, spexig författare.
Jag smet iväg på en liten längre runda när benen blivit som allra stelast och hittade då det fantastiska Trafik-Nostalgiska Förlaget där jag stannade ett tag och bläddrade bland deras utbud av svartvita dokumentärer om exempelvis malmhanteringen i Kiruna och fina böcker med bilder på tåglinjer från 1900-talets början och framåt. Exakt vad jag behöver för att göra research inför nästa (!) berättelse jag planerar skriva (och redan börjat på, under NaNoWriMo 2013). Det bidde inget köp, vare sig film eller bok den här gången, men en av gubbarna bakom bokbordet stack åt mig en folder. Och jag ser att de kommer till bokmässan så vi ses igen, Trafiknostalgiker!


Jag kan bara förmoda att liknande oväntat härliga händelser utspelade sig längs hela långa Drottninggatan i söndags.

/Anna

söndag 17 augusti 2014

Hur låter en bokvideo?

Det har jag funderat på. Ända sedan i början av sommaren, faktiskt, då Hanna frågade om jag inte ville göra musiken till videon som hon släpper i samband med premiären av hennes debutbok, "Ljus som varit dolt". Och det är klart jag ville! Men ... Hur i heeela världen låter en bok som man inte har läst, bara hört sneakpeaks från?

Jag gick och drog på det hela sommaren, spelade in några toner men inga av dem lät rätt. Så till slut fick jag ett försynt mail från Hanna där hon undrade om jag fortfarande ville göra det, eller om hon skulle engagera någon annan ...? Jag bad om frist fram till skaparhelgen, då jag tänkte att något skulle lossna när jag fick se det inspelade materialet. Och om det lossnade! Bokvideon visade sig vara en rakt igenom spännande trailer, och även fast det var stumfilm så hörde jag precis hur det skulle låta. Spelade några toner för Hanna och hon sa att ja, det låter rätt, kan vi ändra lite här? Det kunde vi. Jag hittade på några fler teman under skaparhelgen och längtade mest hem till datorn, där alla ljud finns.


Och nu finns de där. Alla toner, som snart ska paketeras och skickas iväg genom rymden för att sättas ihop med bilderna. På torsdag får ni se resultatet!

/Elin

Grenna bluegrassfestival

Tidigt, tidigt på morgonen tog jag tåget från Ludvika. Anlände tre timmar senare till Mjölby, där jag lajvade hemlös några timmar (tog in på café så jag kunde använd toaletten för att tvätta och sminka mig). Till sist kom Karolina och gänget körande i 150 och så åkte vi hit:


Vi var första bandet ut, allt var uppställt. Publiken satt och väntade. Tio minuter uppspel, fem minuter soundcheck. Vikarie på banjo. Så... Kanske inte vår bästa spelning. Men jag ger oss klart godkänt, och det gjorde publiken också.


Sen hängde vi i slänten och kollade in de andra banden. Som inte syntes, pga ingen scenbelysning. Solen sken fint, däremot!



Hur fint ligger inte Gränna camping? Polkagrisar fick vi också.

/Elin


fredag 15 augusti 2014

Jag upprepar: Endast välkända berättelser

Jag älskar Wes Anderson! Språket, gestaltningen, karaktärerna, stilistiken. Han är en mästare på att berätta en historia.

Ikväll såg vi om den här (Strumpan hade inte sett än):


I övrigt är vi i Ludvika. Mamman fyllde jämt i går och hela familjen med tillbehör samlades på hotellet och åt middag. Som av en händelse Grand Hotel, ja. God mat. Fantastisk service. Jag lyckades knäppa selfies med alla utom födelsedagsbarnet. Bjuder på den här:


Presenten fixade vi i Skåne under vår #skaparhelg i biograf slash krukmakeri. Mycket uppskattad och passar ypperligt på köksbordet hos mamman och pappan.



Nu har alla gått och lagt sig. Strumpan ska ta tåget i ottan till en spelning i Gränna och resten tycks sömniga. Bara jag sitter vaken, med dator och rabarbersaft, och funderar vidare över karaktärer som inte riktigt vill komma fram i ljuset. Wes, hur skulle du ha gjort?

/Anna

onsdag 13 augusti 2014

Kära söta avskyvärda karaktär

Jag samlar på fragment av känslor har jag märkt. Inte sådär fokuserat, medvetet. Det är snarare någonting som sakta men säkert gått upp för mig på sistone. Kanske för att jag börjat samla på sånt som gör ont.

För hur gör man när man har en viktig karaktär som är svår att lära känna och som man egentligen tycker är obotligt sorglig, hjälplös och mörk? Mitt sätt har varit att hitta det man gillar med karaktären i fråga. Och långsamt lirka sig från det fina tills man når de utrymmen man inte förstod sig på.

Låter det logiskt? Diffust? P r e t e n t i ö s t ?

Eventuellt.

Men det är för närvarande omöjligt att mata mig med andra intryck än redan välkända, jag spottar bara ut. Alltså lyssnar jag på samma musik om och om igen. Jag läser samma bok (inte om och om igen, bara lika oändligt långsamt som jag alltid läser). Jag kollar på samma tv-serie om och om igen. Böcker, filmer, bloggar och musik som går utanför dessa ramar, gör mig irriterad. Kort sagt, jag har blivit en femåring som bara vill höra samma saga hela tiden.

Hur blev det egentligen så?


/Anna

måndag 11 augusti 2014

Nu vet jag

Strumpan och jag spenderade helgen i Skåne, tillsammans med Hanna och hennes syster. Konceptet #skaparhelg myntades förra året, så vi följde traditionen och åkte i år igen. I Skåne finns en biograf som numera bebos av Vilses svärmor, en fantastiskt kreativ kvinna som använder biosalongen som visningsyta för all keramik hon skapar. Mörkrummet? Där står brännugnen.

Låt mig säga såhär: Det är vansinnigt lyxigt att åka bort med människor man är intuitivt hemma tillsammans med och bara vara. Det är ännu bättre att spendera tiden åt att skapa.

Att åka på skaparresa går ut på tre saker:
1. Att ge så mycket kärlek till varandras verk som det bara är möjligt.
2. Att ge konstruktiv kritik så snart den efterfrågas.
3. Att äta.

Jag åkte iväg ganska förutsättningslöst. Den senaste versionen av Urmakaren blev klar ett par veckor innan resan och jag mailade den till tjejerna. Genast kom responsen: "Du får min fulla kritik i Skåne!"

Så det uppstod ett tillfälle som vi kan kalla #skaparhelg goes Bokcirkel.

Jag trodde att jag eventuellt skulle hamna i försvarsposition.
Jag trodde att jag möjligen skulle gråta bakom en kudde.
Jag trodde att jag skulle skämmas en aning.

Men inget av detta inträffade.

Istället fick jag knivskarpa understrykningar där testläsarna saknade information och ville veta mer. De ställde frågor jag inte kunde svara på, men som fick mig att börja fundera. Jag fick exakta önskemål kring vad som behövde fyllas ut och till och med instruktioner för hur jag skulle kunna göra för att åstadkomma det.

Värt ett försök, tänkte jag och tog mig an utmaningen.

Jag spenderade väldigt mycket av helgen med att lyssna på musik och tänka. Väldigt koncentrerat, mer fokuserat än på länge, tänkte jag på mina karaktärer. En i taget. Jag mötte dem i huvudet och tillsammans redde vi en gång för alla ut vad var och en av dem vill, inte vill och innerst inne känner under de olika moment de ställs inför i berättelsen. Vi gick igenom de konsekvenser som varje moment orsakar för dem. Och sakta men säkert nystade jag upp en tråd i taget.

Då och då, till exempel vid lunchpaus, middagspaus, fikapaus eller under en promenad, slängde jag  frågor tillbaka till testläsarna och varje gång gav svaren mig ännu en knuff framåt.

Till slut sa Hanna: "Det är bra, du har koll på allt nu. Det finns inga fler luckor. Skriv det här nu."

Och jag skrev.

/Anna

onsdag 6 augusti 2014

Föräldrar på besök, sch!

Jag sitter i köket och äter frukost medan föräldrarna ligger och sover i mitt sovrum. Och jag funderade lite på det här med egentid, hur mysigt det är att sitta här i min ensamhet och dricka te och fundera när de är här. Jämfört med egentiden jag alltid har annars, som inte är ett dugg mysig. Den är helt okej, men ni vet. Jag förstår varför människor bor ihop. Det måste vara för de gyllene stunderna då man får vara ifred.

/Elin

måndag 4 augusti 2014

Tillbaka i stan

De senaste dagarna har jag längtat tillbaka till storstan. Såklart till det som är mitt eget; kylskåpet, soffan, tv:n, sängen, badrummet. Hemmet. Men även bruset, människorna, lukten. Jag kommer nog aldrig att flytta ut i skogen för gott, men jag kan inte heller bara vara i stan. Det kommer att dröja ett tag innan vi kan bo i det där huset som vi kallar Nyberget, fast nu sitter åtminstone alla fönster på plats. Dörren är den gamla sneda som suttit på sedan urminnes tider. En ny är beställd och när den kommer blir huset ännu lite tätare. Taket ska antagligen lagas nästa helg och så är det alla småhål i väggarna som behöver gjutas igen. När detta är gjort saknas fortfarande golv på stora partier, putsen på väggarna håller på att rasa ner och det snöar ständigt små färgflagor från det gamla innertaket. Det ska byggas inneväggar, isoleras och grävas brunn och avlopp. Och dräneras!

Jovisst, det finns en del kvar att göra innan det går att bo där som i vilket hus som helst. Men jag har inte bråttom. Den där processen att bygga någonting i egen takt är rätt vilsam i sig. Låta drömmarna vandra omkring i huset under tiden och forma byggandet. Det är en lyx att åka dit, jobba med händerna så man blir alldeles slut och sedan åka hem igen, till det gamla vanliga. Vi är inte beroende av att huset blir färdigt, ingen står och trampar och behöver flytta in för att vi inte har någonstans att bo. Vi har kvar hemmet i stan. Så vi bygger i den takt vi har tid och råd.

Samtidigt ser jag väldigt mycket fram emot den dag då vi kan lämna stan efter arbetets slut en fredag, ta bilen upp i skogen, sätta nyckeln i låset och kliva in i den där världen jag föreställer mig kommer att vara en fristad under helgerna. En plats till för att andas in och andas ut.

/Anna

lördag 2 augusti 2014

Låtskrivarmånad - en första bekännelse

Jag satt i godan ro hemma i förorten efter en lång arbetsdag och åt pizza med en god vän på besök när det plötsligt slog mig: DET ÄR JU AUGUSTI NU!

Så jag skrev en låt.

Jag har nog aldrig startat en Låtskrivarmånad så trögt.

/Elin

Fönstren - fortsättningen

Alltså, jag har badat och åkt båt och läst ut bra bok och köpt nya bra böcker och ätit jordgubbar och grillat lite i sommar. Bevisen finns på twitter och instagram om man inte hittar dem här. Men mest har jag målat fönster.
Så alla förstår nog storheten i att idag kunna hänga (de flesta av) dem på plats!


Och ändå är jag inte fullt nöjd med att hänga i mitt hus just nu. (Mitt hus! Jag har ett hus!) Jag vill dyka tillbaka ner i berättelsen om Quentin som upptäcker att han har magiska förmågor och inte komma tillbaka till verkligheten förrän det är dags att åka på skaparresa och försvinna in i min egen magiska berättelse. Det är vad jag vill.


Fönster liksom. Hur bedårande de än är, har de fyllt kvoten nu.

/Anna