måndag 29 februari 2016

Slutet

Vi var på bio i lördags  och såg The Revenant, fotografen och jag. En långsam film. En väldigt lång film dessutom. Men så kom slutet. Och jag tänkte att sådär kan man ju också göra.

I och för sig platsar kanske ett avtonat slut bäst på en berättelse (film, i det här fallet) som till stor del berättas genom det som händer "mellan raderna". Men jag fick ändå en vag känsla (vågar inte säga idé, det lägger för stora krav på den där stackars tanken) för hur jag vill att Urmakaren ska sluta. Vad jag vill säga i bokens sista kapitel, men kanske främst vad jag inte behöver förklara.

Så väldigt svårt att hitta balansen mellan det outsagda och tillfredsställelsen av att veta hur det slutar ju.

Behöver jag säga att jag kommit till slutet i min genomläsning av version 9? Det har jag nämligen. Jag läste upplösningsscenen till frukost och hade svårt att inte fortsätta läsa och kommentera när jag kom till jobbet. Nu är det bara avtoningen kvar. Det som alltså ska ge läsaren lagom mycket information kring "vad som hände sen" plus lämna lagom mycket utrymme för läsaren själv att spekulera kring vad man tror om vissa detaljer. Dessutom vill jag att man ska ha en bra känsla när man slår ihop boken, lycka eller vemod gör detsamma, bara den är "rätt".

Ingen press, med andra ord.

18 sidor kvar.

/Anna


onsdag 24 februari 2016

Sånt jag inte antecknar

Vaknade klockan tre i morse och hade svårt att somna om (är således ännu tröttare än vanligt idag, känner mig till och med grinig på att solen skiner) och mitt i slummertillståndet drömde jag en ovanligt läskig dröm. En mardröm som var som en skräckfilm för den dök upp i huvudet komplett med klipp och otäcka ljudeffekter. Jag hade svårt att inte låta bli att tänka på scenariot (ett hus med en liten familj som råkar ut för något obeskrivbart, liksom så många andra spökhistorier handlar om) och funderade över hur storyn skulle kunna skrivas som prosa. Och där nånstans kom jag på vilket berättarperspektiv det skulle vara och hur det skulle vecklas ut som en extra dimension till berättelsen allteftersom det uppdagas vem berättaren egentligen är vilket gjorde det hela ä n n u läskigare och så stängde jag av tankarna och kunde nästan somna.

Att jag skulle anteckna en sån där story för att minnas och gå tillbaka till finns såklart inte på kartan. Man är väl ingen självplågare.

/Anna

lördag 20 februari 2016

Skriv bättre

Eftersom jag är snål och dessutom inte orkar hålla på och skriva ut mitt manus på papper varje gång jag ska läsa igenom det, har jag lärt mig att läsa manuset på datorn, som pdf. Att redigera direkt i Scrivener gills inte, det är alldeles för lätt att börja redigera direkt i texten, vilket alltid medför att jag tappar flytet och fastnar.

Istället läser jag pdf-dokumentet mer eller mindre rakt upp och ner samtidigt som jag markerar alla ställen som ska fixas och lägger till kommentarer. Manuset ser dessutom annorlunda ut som pdf, med annan radbrytning och annat typsnitt och det gör underverk för att vara lite mer objektiv till sin egen text. Det går dessvärre långsammare än jag skulle önska, men med en skrivarhelg inplanerad om två veckor, har jag ett mål: genomläsningen måste vara klar till dess så jag kan ägna dyrbar skrivhelgstid åt effektiv redigering. Det steget kommer ta ännu längre tid än genomläsningen och det kommer att vara guld att starta det jobbet i ett rum med andra som också skriver. Finns inget som är så motiverande som att lyssna på andras tangentbordssmatter.

Mina kommentarer är så specifika som möjligt, efter tidigare redigeringsrundor har jag lärt mig att mitt framtida jag inte alltid fattar vad mitt lektörs-jag menar med "gestalta!" eller "mer känsla". Alltså består nästan alla kommentarer numera av förslag på ny formulering. Får se hur det mottas när det är dags att ta tag i själva skrivandet. I undantagsfall är jag dock mer vag, om jag inte vet hur jag vill ändra på texten direkt när jag läser, lägger jag inte tid på att krysta fram en formulering. Som nyss till exempel, när jag skrev en kommentar med hälsningen "skriv bättre" till mitt framtida jag. Hoppas jag vet vad som ska göras.

/Anna

tisdag 16 februari 2016

Ljusglimtarna

Mörkret är mörkare i år än tidigare, det har jag redan ältat. Morgnarna, som jag drömmer om att jag ska ägna åt Urmakaren och lång frukost (vilket jag i teorin har gott om tid för eftersom jag oftast börjar jobba först klockan 9 om dagarna), blir istället till en fajt mellan väckarklockan och mig där jag alltid vinner.

Men så i går bestämde jag mig. Ställde klockan på halv sju och tog fram kläder och packade påse. Sov gott, vaknade av klockan och gick upp. Drog på kläderna, borstade tänderna åt en snabb frukost. Och - stack iväg till simhallen! Simmade en dryg halvtimme (tills jag fick kramp foten och var tvungen att ge upp, måste undersöka om det finns mer att göra än hälla i sig magnesium för att slippa kramp) och åkte till jobbet.

Jag kan inte påstå att jag är piggare idag än igår, men kroppen är nöjd över att ha orkat. Jag är nöjd.

Och idag har jag bokat in bokmässehäng på hotell i Falun PLUS en skrivarhelg.

Älskar hotell.

Älskar skrivarhelger.

...

Det ljusnar.


/Anna

fredag 5 februari 2016

Början

Det finns ingen del i manuset som jag funderar så mycket över som Början. Inte förstameningen, även om den såklart sätter den absolut första tonen. Snarare inledningen i stort, bokens första kapitel, en tredjedel in, kanske?

Början som sätter ton, inte bara genom den språkliga rösten utan även i vad som sägs. Och vad som inte sägs. Det är här det blir svårt. Nio versioner senare märker jag att jag är helt blind för vad som inte behöver sägas där i början. Vad som kan vänta till senare, portioneras ut i andra sammanhang än vad de uppstod i.

Ur varenda bok jag läser suger jag allt jag kan där i Början. Hur känns texten? Vad lovar berättelsen? Vilka ledtrådar ligger nonchalant utströdda där över bokens första sidor och vilka fraser och uttryck bränner hett och lockar att vända blad?

Nu när jag äntligen håller på och få lite ordning på det stora sjok som är Mitten och alla delar som leder till upplösningen, blir det tydligt att Början behöver uppdateras. Som smutsiga vinterfönster en plötsligt solig dag. Men hur?

Det är förstås ett problem att ta itu med senare i processen och när jag kommer dit anar jag att allt ramlar på plats på ett eller annat sätt. Det hindrar dock inte att jag ägnar nästan all utsvävartid åt att tänka på Början.

/Anna

tisdag 2 februari 2016

SKRIV: sbst. n.; best. -et; pl.-en

En sida i taget, tar jag mig sakta men säkert igenom manuset igen samtidigt som jag markerar åtgärdsställen och skriver kommentarer. Vis från förra redigeringsrundan försöker jag nu vara så tydlig jag kan eftersom jag lärt mig att mitt framtida jag inte nödvändigtvis förstår kommandon som "bättre känsla" eller "gestalta!"

Jag vill ju inte heller vara långrandig, för då kunde jag lika gärna redigera om texten direkt.

Det fina med att läsa igenom i relativt högt tempo, att inte stanna och pilla med detaljer utan istället hålla fokus på det som ska göras, skriva en kommentar och gå vidare, är att jag får bättre känsla än på länge för just hur boken känns. Eller så beror det på att boken är mer färdig än den någonsin varit. För första gången är den inte löst sammanhängande skeenden, utan full av kapitel som faktiskt puttar berättelsen framåt. Den börjar anta skepnaden av en bok.

Det mer frustrerande inslaget med att läsa igenom är just maktlösheten i att inte kunna fixa grejer i ett trollslag. Och – förstås – att inte få skriva.

Jag saknar skrivet.

/Anna

måndag 1 februari 2016

Arkiveras under "Önskedrömmar"

En av mina favoritdagdrömmar är att fundera över hurdan jag ska vara när jag blir författare. Jag ska förstås vara mig själv, men liksom olika egenskaper framkommer olika tydligt i de roller man spelar i livet, undrar jag vad som kommer att bli signifikativt för mitt författar-jag.

Och så försöker jag matcha den hopfantiserade författarpersonligheten med rätt slags kläder. För att det är så jag landar i mina andra roller. Till exempel:

  • På jobbet: Kontors-chic i svart/neutralt 

  • Ledig hemma: Jeans och tröja alternativt pyjamas
  • Ledig i naturen: Vildmarksbyxor, fleece och kängor 
  • Ledig på husbygge: Snickarbyxor, rutig flanellskjorta och keps
Kort och gott: jag KLÄR UT MIG till den egenskap som förväntas av mig vid de olika tillfällena. För att jag påverkas mentalt av mitt yttre och när det yttre stämmer med uppgiften presterar jag bättre.

När tiden är inne för mig att leka författare på allvar (det vill säga officiellt), behöver jag således hitta en passande kostym. Ska jag bli en sån där som drar omkring på skyhöga klackar på bokmässan? Ska jag skrota omkring i t-shirt och "inte bry mig"? Jag har ingen aning, alla varianter är möjliga. Jag vet bara att jag vill särskilja mig från de roller jag redan har. Och det är här vi kommer till kärnan i dagdrömmen: att jag anlitar en stylist som från dag 1 får i uppgift att tolka mig utifrån min grund-personlighet och min bok och därefter sätta ihop en representabel garderob. Det vore nåt. Då ska jag komma ihåg att informera stylisten om att jag tänker väldigt mycket på cylinderhattar.


/Anna