lördag 30 maj 2015

Det blir inte roligare än så för den här tanten

Efter jobbet idag hade jag två val: gå på fest och vara social med nya människor eller möta upp en gammal bekant och hänga ett tag? Jag gjorde det enda rätta för denna regniga och gråa kväll: Åkte hem, lyssnade på John Mayer och stuvade makaroner. I en massa smör och lite sirap. Sen tittade jag på "Edge of tomorrow" och spelade lite gitarr. Fin kväll.

Nu ska jag sova.

/Elin

fredag 29 maj 2015

Känslosamlaren

Andra kommer ihåg saker de gjort, sagt, tänkt. Grejer som hänt, när de hände, var de hände. Och jag blir lika förbluffad varje gång.

– Vad jag hade för kläder första dagen i första klass?
– Vad det var för färg på tapeterna i vårt gamla vardagsrum?
– Vilket datum jag gifte mig? (Haha, numera vet jag, men jag har tjuvkollat i ringen några gånger ja)

Men när händelser involverar ett starkt känslointryck, minns jag varenda detalj. Hur ljuset föll över kyrktrappan på vår bröllopsdag. Vad någon sagt i förtroende fastän det är tio år sedan. Sånger och ramsor som Strumpan och jag hittade på när vi var små. Dofter! (Tror jag i och för sig är universellt, de flesta verkar reagera starkt på doft.)

Det är väldigt opraktiskt att inte minnas så kallad hårdvara. Men jag tror ändå jag värderar mjukvaran högre, trots att jag inte riktigt räknat ut vad jag ska ha den till.

Jag har i alla fall kommit på ett sätt att gestalta min huvudkaraktär ytterligare, ge henne en egen röst, förstå mig på henne. Det är som om vi precis håller på och lära känna varandra på riktigt, trots att vi varit involverade i varandras liv så länge. Kanske kommer hon att utkristallisera sig helt och klart om jag lånar henne några av alla känslor?

/Anna

torsdag 28 maj 2015

En psalm om dagen är bra för magen

Redan innan jag sökte in på körpedagog fick jag uppmaningen att börja spela ur koralboken. Ni vet, den som organisterna i kyrkan sitter med. Den räknas, efter några hundra års musikpedagogik, fortfarande som det bästa sättet att lära sig spela körsatser a vista. Envis som jag är gjorde jag inte som alla sa, och här står vi nu. Det jag haft svårast med det här året är utan tvekan pianospelet.

Men det är aldrig för sent! Jag letade några veckor på antikvariat och loppisar, i förhoppning om att hitta en charmigt sliten bok med kryptiska anteckningar i marginalerna, för att till slut ge upp och beställa en ny från Bokus. Samma dag som den landade hos mitt postombud berättade jag om allt detta för en ny vän, som sken upp som en sol. För hon hade ju en gammal koralbok! Som hon inte kunde ha kvar längre, men inte bara ville skänka bort hur som helst utan helst till någon som kunde få nytta av den! Och jag kunde få den!

Bokus fick ta tillbaka sin nya fina. Och idag har jag fått hem min! Nu blir det en koral om dagen resten av livet. I alla fall sommaren.


Och titta förresten, vilka fina små partitur jag snappade åt mig när skolans nothandel skänkte bort en notsamling från ett dödsbo:



"Penguin scores", utgivna 1950. Det är inte särskilt troligt att jag någonsin kommer att behöva partituren till de första tre av Bach's Brandenburgkonserter, men de är ju så fina att titta på. Och matchar Wolfharts pianoskola, som för övrigt står där av samma anledning och inte alls får göra sitt jobb.

/Elin

onsdag 27 maj 2015

Nackdelen med att ha en bilfirma precis utanför fönstret:

Det blir så mycket avgaser i vardagsrummet de varma dagarna då man sitter vid datorn och öppnar fönstret för att få lite frisk luft.

Fördelen:

Nej, faktiskt inte.

/Elin

tisdag 26 maj 2015

Jag brukar komma hit på kvällarna och kolla på bussarna

Psykologin hos en grupp individer som står och väntar på en buss upphör aldrig att fascinera mig. Det märkliga i att stå i varandras närhet och så aktivt inte låtsas om varandra. Det kollektiva obehaget när någon uppför sig på ett sätt som strider mot de sociala koderna, och smidigheten i påstigandet på bussen (fortfarande aktivt ignorerande varandra) då klungan formas till ett led enligt kugghjulsprincipen. 

Och alltid, alltid en person som när bussen kommer knatar förbi alla väntade människor och ställer sig precis där den ska stanna. Det gör mig inte irriterad, fortfarande enbart fascinerad. Det är så mycket jag vill säga till den personen. Till exempel:

Jaha, ska du med bussen! Nä, vi andra bara står här. Hänger lite. 

/Elin

fredag 22 maj 2015

Om att fånga känslan

Jag fortsätter att absorbera allt som har med berättande att göra i jakten på att göra Urmakaren rättvisa.

Igår kollade Fotografen och jag på en lång intervju med skaparna bakom nya filmen med George Clooney: Tomorrowland, en film som (liksom Pirates of the Caribbean) baseras på en åkattraktion på Disney World. En av de intervjuade var författaren/regissören/producenten Brad Bird (Ratatouille, Mission: Impossible – Ghost Protocol, etc) och han lyckades sätta ett halvt finger på det där jag varit ute efter de närmaste dagarna. Nämligen k ä n s l a n.

Han pratade om de projekt han väljer att arbeta med, vad som driver honom som berättare och vad han vill komma åt med sina berättelser. Och så sa han något i stil med att för att komma åt en viss känsla/stil/atmosfär, väljer man ett sätt att illustrera (gestalta) den och så är det inte mer med den saken. Jamen kolla nedan bara den som är intresserad, har ingen aning om när i intervjun de pratade om detta, men det är ett rätt bra samtal om kreativitet i det stora hela.


Jag tror inte att jag är ensam med att vilja fånga a l l a känslor och ta med a l l a delar av världen/ploten/karaktärerna som jag hittat på. Det är ju det som utgör den sammansatta berättelsen, visst? Men för att läsaren ska förstå världen/ploten/karaktärerna krävs bara ett stickprov av hela det komplicerade spektrat (Bara, hmpf). EN illustration som gestaltar ALLT. Det är förstås en svindlande tanke som öser både ångest och magsår över en. Hur ska jag veta att jag väljer rätt liksom?

Och här kommer det finurliga: DET KAN JAG INTE VETA. Man gör sitt bästa, varken mer eller mindre.

Sedan lade jag mig för att sova och kom på hur det skulle kunna sluta. Eller rättare sagt, k ä n s l a n av ett slags slut. Det har jag gestaltat i en mening nu som kanske funkar. Men kanske inte.

/Anna

torsdag 21 maj 2015

Uppladdningen

Sedan jag skickade in novellen (jaja, det var ett himla tjat om den där novellen, jag vet) har jag inte skrivit ett ord. Idag är det en vecka sedan och det har känts ... tomt. Först skönt såklart, helt plötsligt fanns det tid att vila. Bli sjuk, kolla på massa filmer. Men så igår kändes den där friheten plötsligt ... besvärande.

Än har jag inte vågat öppna Urmakaren, men jag funderar desto mer. Igår kväll läckte tankarna ut på ett papper. Bara lite kludd sådär, men något.

Vart jag än vänder mig ser jag berättelsemönster, små kartor som var och en för sig visar en detaljerad bild över just sitt område. Folk som säger saker på ett visst sätt, en fotograf på jobbet som förklarar bakgrunden till en bild. Eller som det här inlägget av Nathan Bransford. Det handlar om det gamla sönderslitna "kill your darlings", om att inte ta med alla smarta idéer i ett och samma manus. Såsom han beskriver det, hamnar det i ett för mig nytt ljus. Och jag applicerar informationen på Urmakaren, tänker och vrider på mina koncept och scener, alla karaktärer. Formar om i huvudet och lagrar känslan av detta nya djupt inne i det undermedvetna så det ska finnas kvar när jag väl sätter mig och skriver.

Efter en sådan här lång paus från Urmakaren (sedan februari nån gång?), vill jag kasta mig över manuset samtidigt som jag tvekar. Hur kommer det egentligen se ut när jag öppnar det? Skrynkligt och dammigt? Fullt av lagrade saker jag inte förmått mig slänga? Antagligen. Och jag är ärligt talat lite rädd för att halka ner i samma spår så fort jag blivit hemmastadd igen. Så jag dagdrömmer lite till om den historia jag önskar att jag kunde berätta.

/Anna

onsdag 20 maj 2015

Om att få kritik

Jag hade en handledare utsänd av skolan med på körrepet igår, som satt tyst som en mus i kyrkbänken och iakttog allt jag gjorde med kören. Det är ju alltid… lite psykigt. Jag gjorde mitt bästa för att förtränga att han satt där och bara jobba på som vanligt, men nog märkte jag att jag var lite mer effektiv och lite mindre tramsig än vanligt (jag borde kanske alltid ha honom där!).

Efteråt hade vi ett samtal där han inte så mycket sa saker utan snarare ställde frågor, mycket relevanta sådana. Han var mån om att vara saklig och inte värderande, vilket jag uppskattar. Vi pratade till exempel om att ha ett syfte med repet och med specifika övningar, och hur väl det syftet framgår för kören. Han kommenterade också mitt språkbruk och jämförde "ska vi ta från vers tre?" med "vi tar från vers tre". Jag vet ju, det är slarvfel, men så lätt att halka tillbaka i.

När vi gick från kyrkan kände jag mig alldeles tom i huvudet, så jag tog en promenad över Västerbron och tänkte på det här med kritik. Jag tycker att det är jättejobbigt. Men det är inte så mycket den som kritiserar som är jobbig, utan allt jag tycker mig veta att de ska säga redan innan. När han sitter där och tittar så är min egen inre kritiker i högsta grad påslagen, och spelar in varje litet misstag för att kunna spela upp det i slow motion efteråt och markera med tjocka röda streck.

Det finns en bok som heter Spelrum, en metodikbok för instrumentalpedagoger, och i den skriver Robert Schenck om "de två jagen". Jag 1, som är kritiskt och granskande, och Jag 2, som är konstnärligt och intuitivt. Båda behövs för den konstnärliga processen, men sällan samtidigt. När det är dags att spela/skapa, behöver Jag 1 ta ett steg åt sidan och vara tyst, så att Jag 2 får skapa i fred. Sen, när Jag 2 är färdig, kan Jag 1 stiga in och utvärdera, så att processen kan fortsätta framåt. Men just det där, att låta det kritiska jaget vara tyst i skapandets ögonblick, är så himla svårt!

Men det är väl som med allt annat, en övningssak. Hmpf, att man aldrig ska vara färdig med något…

/Elin

tisdag 19 maj 2015

Skrivartempot och det ofrånkomliga slutet

Föra veckan var jag på Simonas release för En enda hemlighet och alltså, vilket koncentrat av inspiration den kvinnan är! I verkligheten mer än i bloggform så det är inte lite. Kvällen bjöd såklart på en intervju med henne och som vanligt berättade Simona innerligt, smart och oerhört generöst om skrivprocessen; som till exempel kampen att få ihop manus och hålla alla (mer eller mindre självpåtagna) deadlines. Att lyssna på Simona är som jag föreställer mig att det är att dricka Berocca upplöst i Red Bull. Helt plötsligt ser man (sitt eget) berättande ur alla vinklar och dimensioner samtidigt och hjärtat bara rusar.

Hon skriver sådär snabbt som jag inte gör och det är så lätt att nedslås av sånt. (Det finns ingenting som stressar mig mer än "så gör du för att skriva 10.000 ord om dagen" och liknande inlägg. Jag är inte intresserad av att skriva snabbt. Folk runtomkring mig som vänligt undrar hur det går med boken, kommer fortsätta få svaret "ett ord i taget". För det är vad det är.)

Fast Simona lyckas med konststycket att redogöra för sitt galna skrivtempo utan att ge andra dåligt samvete. Mellan raderna framgår det tydligt att hon skriver snabbt för att hon behöver skriva snabbt. Punkt.

Så lägligt då att en annan av mina allra bästa inspirationskällor bland skrivarbloggarna, Chuck Wendig (läs alla hans inlägg om skrivande bara, de är alla enastående) häromveckan publicerade ett gästinlägg av Michael J. Martinez med rubriken Respect Your Writing Process. Vad det handlar om? Tja, att alla gör olika och att inget sätt är fel, naturligtvis.

Så jag fortsätter skriva ett ord i taget och göra det allra bästa jag kan av det.

Och jag börjar kunna det där med att lägga ord efter ord, mening efter mening. Inte minst fick jag det bekräftat när jag lyckades skicka en novell inom tidsramen för en (av andra angiven) deadline. Stort.

Men jag insåg mina svagheter.

Förlåt, jag måste ta om det där.

OCH jag insåg mina svagheter, ska det såklart stå. Dessa var:

1. Dialogen – de som läste och tyckte till om första versionen var inte särskilt impade av dialogen och jag förstår dem. Den var snarare ett slags uppehälle, ett slingrande försök för mig att lära känna mina egna karaktärer och ett slags skiss av vad dialogen skulle kunna komma att handla om. Tror den fick godkänt till sist.
2. Slutet – in i det sista (japp, efter att jag fått texten från översättaren och hade minuter kvar innan allt skulle skickas in), satt jag och kämpade med att få bort skriva-på-näsan-förklaringen och istället göra den smartaste gestaltning som det bara gick genom att ändra så få ord som möjligt. Jag ger det knappt godkänt, men helt okej med tanke på deadline.

Och jag minns alla gånger Simona bloggat om sin skrivprocess och upprepat hur viktigt det är med ett välskrivet slut. Lika viktigt som förstameningen faktiskt. Själv skriver hon slutet innan hon ens kommit dit rent kronologiskt och tar sig sedan baklänges från slutet tillbaka mot mitten (i alla fall gjorde hon så förut).

Konstigt nog har jag ändå inte lagt någon riktig tankeverksamhet på hur jag vill att Urmakaren ska sluta. Förrän alldeles nyss. Kanske för att slutet har varit ett hinder som snabbt måste avklaras för att få börja om från början med redigeringen igen? Kanske för att jag haft en vag, naiv tanke om att slutet är något som "löser sig av sig själv"? (Så himla pinsamt.) Kanske för att jag varit rädd för att skriva in mig i ett hörn? Men att skriva den är novellen hade exakt den effekt jag hoppades att den skulle ha. Den visade mina svagheter i skrivandet och jag är inte längre rädd för slutet.

Det tar fortfarande emot lite, men jag tänker nog faktiskt ta upp redigerandet av Urmakaren genom att "göra en Simona" och skriva slutet. Skriva det bästa tänkbara slut och därefter jobba mig ditåt. Och återigen skriver Chuck Wendig ett inlägg som vore det riktat till mig personligen. Det handlar om att avsluta sin berättelse och han skriver det med bakgrund mot det allra sista avsnittet av Mad Men. Hence har jag inte läst hela hans briljanta (får jag anta) inlägg, jag vill ju gärna se klart Mad Men-serien någon gång i framtiden utan att ha läst spoilers. Men inte så långt ner i inlägget kommer punktlistan (o, som jag älskar punktlistor!) med allt som behövs för att skriva sitt slut.

An ending should:
1) tie most things up but
2) not tie everything up and be too tidy
3) fit the rest of what came before but
4) still be its own thing
5) feel like the natural and only possible conclusion but
6) not feel too obvious because we still like surprises
7) fulfill the promises made early on but
8) also fulfill promises we didn’t realize it had made
9) confirm the theme of the piece but
10) but not make that theme so obvious it’s like a brick to the jaw
11) carry the same mood and emotional heft as the rest but
12) still be somewhat separate from the piece, too
13) answer questions but
14) ask a few new ones, too
Läs hela inlägget! Men där listan alltså. Den är lika vag som tydlig och somliga punkter kommer att vara omöjliga att svara på. Men den är exakt den mall jag behöver hålla i handen när jag knåpar ihop Urmakaren! Det perfekta rättesnöret till mina tankar, precis den spark i baken jag behöver för att åtminstone ha tänkt efter innan jag kluddar ner nåt bara för att ha kommit hela vägen fram.

Helt plötsligt känns det som den bästa present i världen att få kasta sig över slutet.

Varför har jag inte gett mig den tidigare nu igen?

/Anna


En dag gjord, fyra kvar

Märks det att det är maj eller? Denna vecka: uppspel på piano, redovisning/examination i körmetodik, examination i dirigering. Plus vanliga lektioner, rep med Lureena/stråkkvartett/kören och arrangering på torsdag med en hemuppgift jag inte ens tittat på än. Och just det, handledning på kören i kväll med en dirigent/pedagog jag aldrig träffat men fick skrämselhicka av att googla!

Klagar jag? Inte så mycket, faktiskt. Det är nog mer skryt. Fast av det lite andfådda slaget.

På fredag är det examination av dirigentgruppen med lunchkonsert i Hedvig Eleonora kyrka vid Östermalmstorg, kom gärna dit! Fin körmusik och nervösa dirigenter utlovas.

/Elin

söndag 17 maj 2015

Från sjukstugan

Precis när jag höll på med det sista detaljerna med novellen kände jag det komma. Halsontet. Det som jag vanligtvis bombarderar med enchinacea och trycker undan. Men den här gången var det sådär kraftfullt som jag vet att det är bäst att abdikerar inför.

Alltså är jag sjuk nu.
Dyngförkyld.

Och eftersom jag för tillfället är fri från deadlines, har jag gjort följande idag:
1. Läst ut bok (Damernas detektivbyrå, mysig!)
2. Ätit allt jag varit sugen på (hittills potatis- och purjolöksoppa, glass, wienerbröd, rostmackor samt mängder med te, har beställt "knaprigt" till middag vilket efter kort överläggning blev kyckling och pommes från närmaste hamburgerhaket)
3. Kollat på film (Prinsessa på vift/Roman Holiday med Audrey Hepburn från 1953 som matiné, Taken 3 som eftermiddagsaction och strax blir det nog nyaste Jönssonligan som kvällstrams)

Men, jag har även gjort följande:
1. Firat svägerskan på "tjugofemårsdagen" i fredags (#trettiofemärdetnyatjugofem) med stor överraskningsfest (Fotografen och jag stod för banderollen, svågern och lillsvägerskan fixade hoppborg, partytält, popcornmaskin och två kockar som styrde upp grillbuffé medan hela gänget gick tipspromenad och hade allmänt övertrevligt.)
2. Monterat ner nämnda partytält och ätit dagen-efter-kalas-rester ute i solen (lördags)

Det var det hela.

Nässpray är min bästa vän.

/Anna

Genom ett regnigt Bergslagen


Jag hoppade på tåget i fredags, hem till mamman och pappan. De får ett nytt kök insatt nästa vecka men bestämde att riva, det kan vi väl ändå göra själva? Så när jag kom stod storebror som bäst och slet i taklister, som suttit ovanför kylskåpet. Jag tog vid när han var tvungen att åka hem till barnen och fortsatte med att demontera skafferiet. 

Det blev mer och mer en campartillvaro, med kökstillbehören utpytsade över hela huset. Men klara blev vi! Och mamman lyckades laga mat mitt i stöket:


Det är något så fundamentalt tillfredsställande med att riva saker. Och att jobba fysiskt, med ett relativt enkelt mål. Nu väntar en fullspäckad vecka, med redovisningar och examinationer av en massa abstrakta saker, som poesi och musikalisk tolkning. Kul!

/Elin

fredag 15 maj 2015

So long, novellen! Ha det så fint i Amerika och skicka gärna ett vykort!

Igårkväll tyckte jag på send-knappen i mailprogrammet och SWOOOSCH så var novellen utflugen. De växer upp så snabbt de där små, tycker ni inte?

Ganska snart kom bekräftelse i vändande mail från en "Kate" som meddelade att hon såg fram emot att läsa. Kändes fint att veta att den kommit fram. Undrar så om den hittat några nya kompisar än?

Både Strumpan och Fotografen var närvarande vid inskickandet (och högst involverade i sista-sekunden-pill med gestaltning och ordval). Vi drack bubbel såklart.

Och så var det med det. Efter vårens skräckskrivarkurs som avslutades med utmaningen att skriva novell till amerikans antologi, ett gäng redigeringsvändor med kursledaren tillika novellmästaren Johannes Pinter, samt en sjukt smidig vända hos översättare för att omvandla hela texten till engelska, bidde det en novell på ungefär 3900 ord som fick heta "A Match" (tack Hanna!).

När anteckningsblock och printade utkast är bortstädade kanske det kommer kännas lite tomt.

Jag vet förstås redan vad jag ska göra med det extra utrymmet. Urmakaren har varit i exil, men nu får han allt ta och komma hem igen.

Skål och lycka till novellen!
/Anna


onsdag 13 maj 2015

Let the future sing 2015

Ni har väl inte missat att det är en internationell barnkörsfestival i Stockholm nu i dagarna? Adolf Fredriks musikklasser står som värd för evenemanget och ända till söndag är det flera konserter om dagen, många gratis. Till exempel så lyssnade jag precis på Glinka College boy's choir, från St Petersburg. Det var ungefär hur bra som helst! Pojkar mellan ca sju och nitton som sjöng som att de aldrig gjort annat. Vilket förmodligen stämmer, då skolan är ett känt körinternat dit föräldrar skickar sina barn vid tidig ålder. Grundat redan på 1600-talet, i syfte att leverera musik till mässorna i tsarens kapell. 


Hur fina i svarta kostymer? Särskilt de minsta pojkarna längst fram. Fina var också eleverna från Adolf Fredrik i publiken, som gav solisterna stående ovationer. 

Här kan man läsa mer om festivalen:

http://adolffredriksmusikklasser.stockholm.se/nyheter/2015/03/04/let-future-sing-2015

/Elin

tisdag 12 maj 2015

Prokrastinerar lite bara

Hur kommer det sig att det är så lätt att bestämma sig för att göra saker (börja träna, göra den där analysen, bli bättre på allt i allmänhet) när man inte har tid att göra dem? Och så himla svårt att genomföra när tiden finns? Måndagar är en sån där dag då allt händer samtidigt, jag springer från punkt till punkt och skickar mail/ringer mamma/planerar rep på vägen. Och, tydligen, skriver listor på allt jag ska göra när jag får tid.

Well, nu sitter jag här tisdag morgon, har hela dagen att förfoga över och ORKAR inte. Får jag gå och lägga mig igen? Eller bara lägga mig i soffan och läsa?

/Elin

Ps: Det här är egentligen ett inlägg om konserten i fredags. Ska snart komma till det. Ds

måndag 11 maj 2015

Frisk som en nötkärna men fy tusan vad seg

Ibland klumpar festligheterna ihop sig. Som i helgen:

  1. Fredag: Konserhuset "Sagas – Orchestral Fantasy Music"
  2. Lördag: Rival "En man som heter Ove"
Däremellan utflykt, mat, fika, häng och sena nätter.

Vackert dekorerad konserthusfasad 
Stor orkester och ännu större kör!
Låtlistan!
Årets första utflykt till Äppelfabriken
Lyxmiddag på Rival innan föreställningen
Och eftersom Hanna och hennes man kom upp för att se "En man som heter Ove"-föreställningen med Fotografen och mig (Johan Rheborg var ap-bra!) så hann jag få några kommentarer om novellen av Hanna (eftersom hon var snäll och läste på tåget upp).

Den regnruskiga söndagen spenderades därmed i redigeringssoffan där jag varken hann äta lunch eller byta om från pyjamas. Vips var det kväll och novellen kändes färdig, men så skulle den grovöversättas innan den skickades till riktig översättning. Fotografen och jag spenderade därför halva natten med Google Translator och var alldeles för trötta för att orka fnissa åt galenskaperna som uppstod med jämna mellanrum.

Men novellen har alltså skickats in för översättning! Så fort jag blivit av med gruset i ögonen (läs: knarkat kaffe) ska jag sätta mig in i hur man egentligen gör när man submittar mästerverket på webbsidan.

/Anna

söndag 10 maj 2015

Ursäkta fröken, är det okej om jag skippar provet och går på grönan i stället?

Jag älskar när man mailar en lärare med en förfrågan om att flytta ett examinationstillfälle för att det är en konsert den kvällen man jättegärna vill gå på, och får svaret "jag förstår problemet".

I det här fallet var det fråga om en examination i körmetodik ställd mot Brittens "War requiem" med Radiokören och Eric Ericssons kammarkör, svaret kanske hade blivit ett annat om det var, säg, Veronica Maggio på grönan. Men ändå! Älskar inriktningen och prioriteringarna på min utbildning.

/Elin

torsdag 7 maj 2015

Väntar mig sjuk?

Vill ni veta hur dåligt det går med att vänta på feedback på novellen?

J Ä T T E D Å L I G T !!!

Otåligt-dåligt.
Får-inget-annat-gjort-dåligt.
Har-utvecklat-ont-i-halsen-dåligt.

Jajamen. Så nu ska jag äta glass och sova så det lilla ytte-pyttiga förkylningssymptomet inte går överstyr och drar igång febermonster och täppt-i-näsan-troll.

Det är bara det att jag sällan varit så här pigg vid den här tiden på kvällen.

Speedad, rentav.

Vafalls?! Vad tror ni det beror på?

/Anna

Mellanaktsdag

Det bidde inget "gå-upp-klockan-sex-och-redigera-färdigt-novellen-innan-jobbet" i morse. Istället vaknade jag med månadskramp och la ner den idéen. Tog värktablett och väntade ut. Gick upp betydligt senare och skulle bara äta snabb frukost och dra till jobbet. Upptäckte att allt blod som vanligtvis finns i huvudet måste ha farit iväg åt annat håll, för det enda som fanns kvar var yrsel. Det snurrade när jag satt ner. Vilket är ett rätt obehagligt tillstånd att köra bil i. Så jag sket i det där med att åka till jobbet. Har tagit tag i det som dimpt ner i inkorgen hemifrån istället och tagit tillfället i akt att utnyttja det faktum att jag faktiskt inte har några panikgrejer och har kunnat ta det lugnt.

Vilket jag gjort!

Samt skrivit klart novellen ett varv till och skickat till Pinter och skräckskrivargänget. (Iiiiiiiiiiiiiii!!!) Johannes svarade som vanligt genast och meddelade att han skulle försöka hinna läsa redan ikväll. Är helt rimligt superspeedad inför detta. Jag tror nämligen att jag lyckats peta in varenda grej han efterfrågat och föreslagit i kommentarerna till texten (som Mer kärlek! Lyckligt slut!) och är väldans nöjd med hur storyn utvecklat sig.

Och efter en tupplur på soffan släppte den värsta yrseln också.

Kanske ta en dusch dårå?

/Anna

tisdag 5 maj 2015

Par-tey hos mig!

Eller inte... Sitter isolerad med feber och snuva för tredje dagen. Vätskebehandlar med chips och Ramlösa. Pratar med TV:n. Fast det är inte så farligt, man vänjer sig liksom? Plus att jag klippte mig i måndags och ser awsome ut i håret. Längtar bara efter att snyta ut allt på en gång och sminka mig asmycket. Det är en sån frisyr. 

/Elin

måndag 4 maj 2015

Alla dessa deadlines som kom och gick, inte visste jag att det var livet

Som vanligt passerade deadline framför näsan på mig och jag kunde inte göra annat än att snopet stå bredvid och se den segla förbi. So long! (fredags)

Men sen somnade jag alldeles för sent, sov alldeles för oroligt, drömde alldeles för märkligt och vaknade på småtimmarna, kallsvettig av tankar-attgöra-måsten-livsmål och annat härligt man har en förmåga att klamra sig fast i just när man behöver vila som mest. (lördags)

På nåt sätt lyckades jag ändå koncentrera mig på novell-problemet och den missade deadlinen. Och där i mörkret i gästrummet hos mina svärföräldrar kom jag på hur den skulle sluta, hur hela ploten skulle ändras och hur de två karaktärernas olika personligheter, syfte och mål borde formas för att förstärka hela berättelsen. Såklart skrev jag inte ner det då, mitt i natten. Dock upprepade jag huvuddragen för mig själv några gånger för att inte glömma och somnade om.

När jag vaknade var första tanken: Å nej, varför skrev jag inte ner? Och nästa: Ah, men jag MINNS JU!

Däremot hann jag inte få nån sammanhängande tid under resten av helgen att skriva om hela manuset (istället byggde jag hus, åt middag med familjen och spenderade några timmar på att se film eftersom jag var trött), så igår kväll när alla helgplaner var uppfyllda, satte jag igång.

00.41 i natt mailade jag det till Pinter och hela skrivargruppen. Då hade jag även hunnit läsa igenom det en gång och justera några sista smågrejer.

11.31 idag mailar Pinter: "Anna! Vilken fin berättelse du fått ihop!" plus ett ledigt resonemang kring varför han tycker så samt hänvisning till kommentarer i manus. OCH DÄR FINNS HUR MYCKET KOMMENTARER SOM HELST! (för den oinsatte: mycket = bra)

Bara för mig att fixa till enligt anvisningar nu med andra ord.

För till helgen kommer nästa deadline: maila färdigskrivet och grovt översatt manus till översättare som ska se till att jag framstår i god dager även på engelska.

Helgen efter det: deadline för SUBMISSION.

Det är inte klokt, men det här kan faktiskt gå.

/Anna

lördag 2 maj 2015

Från krogkör till gamla minnen, bara en vanlig helg

Min kör sjöng ju i fredags! Och jag såg en brasa! Men inget av det fångade jag på bild, så det hände nog inte. Men om det hände så var det en ganska surrealistisk upplevelse. Tänk er en överfylld kvarterskrog i en söderförort, en valborgsafton då det dessutom precis visats en Hammarbymatch på storbilds-TV:n. Tänk er sedan en kör på ca trettio personer som tränger ihop sig bredvid baren och sjunger poplåtar för full hals för att överrösta sorlet. Som sagt, surrealistiskt. Och sjukt kul! Ta kören till folket, liksom.

Idag har jag rensat. Jag började med garderoberna i fredags, fortsatte med förrådet idag. Allt det där som jag skulle ha gjort mig av med för ett och ett halvt år sedan, när jag flyttade hit, men inte hann. Till exempel har jag reflekterat över hur många rautrar man egentligen behöver (tre är definitivt för många) och hur många kjolar jag borde göra mig av med (jag rensade ur tre, det verkade rimligt att behålla resterande tjugoen).

Städa bland gamla saker och minnen, man får lite perspektiv. Fast det får vi ta en annan gång, nu står potatisen i ugnen och andra säsongen av "Orphan Black" kräver att bli tittad på.

/Elin