onsdag 20 maj 2015

Om att få kritik

Jag hade en handledare utsänd av skolan med på körrepet igår, som satt tyst som en mus i kyrkbänken och iakttog allt jag gjorde med kören. Det är ju alltid… lite psykigt. Jag gjorde mitt bästa för att förtränga att han satt där och bara jobba på som vanligt, men nog märkte jag att jag var lite mer effektiv och lite mindre tramsig än vanligt (jag borde kanske alltid ha honom där!).

Efteråt hade vi ett samtal där han inte så mycket sa saker utan snarare ställde frågor, mycket relevanta sådana. Han var mån om att vara saklig och inte värderande, vilket jag uppskattar. Vi pratade till exempel om att ha ett syfte med repet och med specifika övningar, och hur väl det syftet framgår för kören. Han kommenterade också mitt språkbruk och jämförde "ska vi ta från vers tre?" med "vi tar från vers tre". Jag vet ju, det är slarvfel, men så lätt att halka tillbaka i.

När vi gick från kyrkan kände jag mig alldeles tom i huvudet, så jag tog en promenad över Västerbron och tänkte på det här med kritik. Jag tycker att det är jättejobbigt. Men det är inte så mycket den som kritiserar som är jobbig, utan allt jag tycker mig veta att de ska säga redan innan. När han sitter där och tittar så är min egen inre kritiker i högsta grad påslagen, och spelar in varje litet misstag för att kunna spela upp det i slow motion efteråt och markera med tjocka röda streck.

Det finns en bok som heter Spelrum, en metodikbok för instrumentalpedagoger, och i den skriver Robert Schenck om "de två jagen". Jag 1, som är kritiskt och granskande, och Jag 2, som är konstnärligt och intuitivt. Båda behövs för den konstnärliga processen, men sällan samtidigt. När det är dags att spela/skapa, behöver Jag 1 ta ett steg åt sidan och vara tyst, så att Jag 2 får skapa i fred. Sen, när Jag 2 är färdig, kan Jag 1 stiga in och utvärdera, så att processen kan fortsätta framåt. Men just det där, att låta det kritiska jaget vara tyst i skapandets ögonblick, är så himla svårt!

Men det är väl som med allt annat, en övningssak. Hmpf, att man aldrig ska vara färdig med något…

/Elin

5 kommentarer:

Paula sa...

Superintressant, det du skriver om!
Jag har jobbat som kyrkomusiker sen 1993 och nu till hösten ska jag börja utbilda mig till organist i Malmö. Jag gick en musiklärarutbildning som jag var klar med för 25 år sen så det blir mycket spännande att hamna "på skolbänken" igen. Just det där med att ta kritik hade jag jättesvårt för då, särskilt när det gällde mitt pianospel. Men jag är ju inte samma människa nu, tänker jag.

Kära Syster sa...

Bra jobbat, både med kören och den här exemplariska analysen om kritik! Verkligen intressant och svaret är nej. Man blir aldrig någonsin färdig.

Grejen med kritik tycker jag är att man tar till sig den för ett område, gör om och gör bättre. Nästa gång man får kritik handlar det om något helt annat. Som man gör om och gör bättre. På så vis svider det ju lite mindre, för i relevant kritik kan man alltid erkänna sitt nybörjarjag. (Irrelevant kritik är för övrig skitsnack som man får lämna och gå vidare från.)

Men den där typen alltså. Kunde han inte varit mindre psykig?

/A

Kära Syster sa...

Paula: Jag tror och hoppas att det blir lättare ju mer man själv mognar och lär sig, och ser ju faktiskt en utveckling hos mig själv på det området. Jag är också en "återvändare" till skolan, och är ganska övertygad om att jag får mer ut av den här utbildningen än om jag börjat direkt efter gymnasiet/folkis. Särskilt på detta område, då jag tycker mig ha fått lite större självdistans! (Svårt att tro, att jag var ännu värre förut…) Spännande att börja plugga igen, hoppas det blir givande!

A: Det där med kritik på olika områden kan ju också vara lite jobbigt, man tycker att man har koll på en sak och så får man nedslag på ett annat ställe! Men som du säger, är det relevant så är det. Separera jagen. Och nej, han var inte alls psykig, det var bara mitt huvud. Han var jättsnäll och trevlig!

/E

Vilse sa...

PRECIS så känner jag också, att det finns en hatt för att vara kreativ och en hatt för att vara kritisk och det är världens svåraste sak att tala om för sitt huvud att det bara får bära en huvudbonad i taget.

Men kram på dig för kritiken du fick! Bra och jobbigt på en gång, jag vet.

Skriviver sa...

Det är intressant med de där två jagen, kritikern och konstnären, det är ju exakt samma sak i skrivandet. Först skriva helt utan kritikern helst, sedan plocka fram den i redigeringsstadiet. Som du säger, himlans svårt är det att göra just så som man ska. Men man lär sig lite i taget!