Så hände det. Jag började skriva igår kväll! Om en liten stund ska jag fortsätta.
Men jag kom att tänka på en sak som Strumpan och jag pratade om i helgen: att stryka saker när man redigerar. Jag har länge framhållit att jag är totalt osentimental när det kommer till att stryka (fast egentligen "plocka bort och spara bland anteckningarna"). Hör och häpna, Strumpan höll med! Det där är ju annars ett typiskt karaktärsdrag som man gärna tillskriver sig själv och som sedan visar sig inte har någon som helst verklighetsförankring. Man vill gärna tro att det där med att inte kunna "kill the darlings" bara gäller andra, absolut inte en själv.
Jag vet i och för sig inte om det är enbart en bra sak att vara så osentimental. Antagligen saknar jag tillräckligt djup i texten när inte ens jag själv bryr mig liksom. Hur jag ska få en enda läsare att intressera sig återstår att se. Men jag vill ju gärna tro att den här sentimentaliteten kommer av envist fokus på berättelsen i stort snarare än enskilda detaljer såsom scener, miljöer, karaktärer.
Den ursprungliga huvudpersonen är utslängd för länge sedan till exempel.
Ploten är utbytt.
Ytterligare ett gäng karaktärer har blivit bortskrapade.
Ett mysterium har försvunnit och ett annat tagit vid.
Etcetera.
Jag tänker väldigt mycket på vad som inte känns bra och därför blir jag lätt blockerad. Särskilt när det dröjer ett tag mellan skrivarvarven. Då börjar jag fundera på syftet med varje rörelse och jag omvärderar varje liten detalj. Distans till texten ger nytt ljus och jag behöver ta det där ljuset och sikta det mot så många hörn och vrår som möjligt och sedan omformulera skenet till en ton som i sin tur kan ge texten ett stråk av denna nya klang. Alltså: det är en viss uppstartssträcka att börja om från början. Ingen vits att göra om, om det inte blir bättre.
"Det finns nog ingen karaktär som jag inte kan göra mig av med", sa jag till Strumpan.
Sedan ändrade jag mig, för jag kom på att det v i s s t finns en karaktär som jag skulle slåss för att få behålla, skulle manuset bli antaget och en redaktör vilja stryka henne.
Det är inte huvudpersonen. Det är inte någon person som egentligen nämns överhuvudtaget förrän långt in i berättelsen (kanske i en bisats). Men hon finns där och har gjort så ända från början. Nästan som om berättelsen i hemlighet snurrar kring just henne.
Ack, så sentimentalt!
Men det är vansinnigt härligt att veta att man bryr sig.
/Anna