torsdag 30 oktober 2014

Kammarkören på vidare äventyr

Så intressanta dagar! Idag har vi fått en rundvandring på DR-byn, motsvarigheten till svenska Radio- och TV-huset. Vi kikade in i alla studios där det pågick både scenbyggen och intressanta inspelningar. Sen fick vi lyssna på ett genrep med Symfoniorkestern i studio ett, den stora salen. 

Fasad på husen, otroligt futuristisk arkitektur.

Rep med storband i studio 2.

Stora salen! Pianokonsert för vänster hand av Ravel.

Igår fick vi vara med på dirigeringsworkshop med Danske Pigekøret, en fantastisk damkör med sångare mellan 16-22 år. Vi hade nog alla en tår i ögonvrån när de sjöng "Glade jul".


För övrigt gör vi hela studieresa-grejen: har varsin siffra för att se att alla är med, missar att gå av tunnelbanan och får åka tillbaka en station, går allmänt runt som lydiga får efter våra danska vänner. 

I eftermiddag har vi workshop med vår dirigent och sedan repar vi inför konserten som är i morgon. Och dricker kanske en öl eller två, vi är ju i Köpenhamn.

/Elin

onsdag 29 oktober 2014

Regn över Tivoli


Men på rummet är det fräscht! Nu ska vi hitta något att äta, sen blir det rep i "Vår frälsares kyrka".

/Elin

Så var vi här igen


Bussen var sen, tåget var sent, men nu är jag här. Incheckad,  kaffedrucken och ombordstuvad. Har äntligen köpt "Gone girl" efter att ha duckat för spoilers i flera veckor. Det blir bra, det här!

/Elin

tisdag 28 oktober 2014

Den som frågar får svar

Inte bara svarade Syster Yster rekordsnabbt på förra inlägget med en komplett packningslista, i kväll mitt under körrepet plingade mobilen till (skäms, körledaren!) med ett SMS från lilla mamman som knåpat ihop en lista åt mig. Den innehöll för övrigt gott humör, en nog så viktig artikel i väskan.

Elva är klockan, kvart över fem går jag upp. Kalas.

/Elin

Efterlyses: packlista

Eftersom jag åker till Köpenhamn i morgon, och har nojat över det i en vecka för att jag avskyr allt som har med innan resande att göra, erbjöd sig min kära syster (som vi ju alla vet är något av en packningsexpert) att göra en lista åt mig.

Vilket hon gjorde.

Och nu hittar jag den inte.

Det var något med en blus, är jag alldeles säker på. Och någon slags tröja.

Jag haaaatar att packa!

/Elin

söndag 26 oktober 2014

I natt står tiden still

Ville bara påminna om det. Att tiden stannar i natt alltså. Åtminstone för en timme. Sedan börjar den gå igen om allt går som det ska. Vi behöver nog inte vara bekymrade för att det skulle gå fel just i år, men man vet ju aldrig. Så glöm inte att vrida tillbaka alla klockor en timme. Tiden kan man man i alla fall inte vrida tillbaka, den är mer eller mindre konstant. Tror jag. Fast den står still i natt, det är jag rätt säker på. Under en timme som sagt. Håll tummarna för att den börjar gå sen. Och ställ klockorna rätt. Okej? Okej. Sov gott.

Rätt orelaterad bild men: *skriver på önskelistan*
/Anna

fredag 24 oktober 2014

Att förstå och inte förstå sina karaktärer

"Somliga människor förstår man sig på meddetsamma, andra tar åratal att få en relation till", skrev jag nyligen i en parantes.

Johannes skriver idag om detta med att hitta inspiration till sina karaktärer hos verkliga förlagor på Debutantbloggen (mycket spännande vinkel om att se folks dåliga sidor) och samtidigt publicerar Norstedts en artikel med författaren Gabriella Ahlström där hon förklarar att hon inte vet allt om sina karaktärer: "Precis som i verkliga livet är somliga lättare att komma nära än andra. [...] Ofta räcker det med att jag vet hur de agerar i en viss situation, hur de låter när de blir förorättade, hur de ser ut när någon ger dem en komplimang som de inte förmår ta till sig."

Det allra roligaste med att ha en egen värld som kryllar av människor som ingen annan än jag har tillgång till, är känslan av att ha skapat någonting som står för sig själv. I de flesta fall känner mina karaktärer varandra bättre än jag känner dem. Jag kikar in, betraktar och lär mig någonting nytt om dem varje gång jag öppnar dokumentet. Oftast mycket små saker, ibland detaljer av större betydelse.

Efter att ha varit på Hallwylska där några av guiderna i full sekelskiftesmundering spelade upp ett smakprov ur en dramatisering för barn under utställningen "Skräck och Skrock", upptäckte jag att bilden jag har som bakgrund på telefonen föreställer en man klädd på liknande sätt. Polletten föll ner: med den pose som den bortvända figuren uppvisar, blev det solklart vem av mina karaktärer han föreställer (och nej, det är inte Urmakaren själv). Hade ingen aning!
På en iPhone nära mig...
Det är som med resten av texten: till viss del snickrar man ihop en bok på ren viljestyrka. Men sedan tar det tid att utforska, lära känna. Liksom i den verkliga världen tycker jag inte om känslan av att tränga mig på. Då föredrar jag att bli inbjuden. Och jag tänker för allt i världen inte rota i folks innersta hemligheter utan tillåtelse.*

/Anna



* För att dämpa eventuell oro kan jag avslöja att jag fått tillgång till hemligheter så det räcker och blir över för att Urmakaren ska bli en spännande saga. Men där finns minst lika mycket kvar som jag inte har någon aning om och antagligen aldrig kommer att få reda på heller.


torsdag 23 oktober 2014

Varför jag aldrig tycks skriva färdigt boken

Folk frågar och därmed frågar jag mig själv: Varför blir aldrig Urmakaren klar?

Häromdagen var det någon som tog ämnet deadlines och undrade vad som hänt med den målmedvetenhet jag eventuellt råkat uppvisa vid något enstaka tillfälle i det förgångna. Och såhär sex (eller är det sju nuförtiden) år in i skrivandet av samma bok har jag detta att säga om deadlines:

  1. De funkar vid särskilda tillfällen under den skiftande process som skrivandet är. Till exempel i början när man inte vet vad boken ska handla om. Då är det bra att bara skriva på utan att tänka så mycket. Här och där uppstår nämligen det som kommer att bli bokens huvudtema. (Det allra bästa sättet att skriva mot deadline är att göra det i november, vara med på NaNoWriMo och få pepp från hela världen plus statistik för hur många ord man lyckas skriva varje dag.)
  2. De funkar inte under finliret; när man ska lära känna sina karaktärer (hey, somliga människor förstår man sig på meddetsamma, andra tar åratal att få en relation till, inga konstigheter), vid själva konstruerandet av berättelsens alla beståndsdelar som tempo, ton och dramaturgi. Man vet inte vad som funkar förrän man testat alla sätt som i n t e funkar och det är omöjligt att förutspå när man ska ha träffat rätt. Till viss del funkar det inte ens med att sätta deadline för sin research. För vem vet när man vet det man behöver veta?
Jag har den djupaste respekt för deadlines samtidigt som jag vägrar att vara slav under dem.

Men naturligtvis är det frustrerande att aldrig bli klar. (Jag har till exempel för andra året i rad missat anmälan till Debutantbloggen just för att jag inte har en bok att ge ut än.) Så många andra som börjat skriva betydligt senare än mig verkar ju bli utgivna på löpande band. Jag var på en sådan release (deckare, kan tilläggas) senast i går (och det var hur trevligt som helst och nej, det sticker absolut inte i ögonen och ja, jag unnar alla skrivande människor i världen att få fira sin utgivning och ja, jag är vansinnigt hedrad och glad över att få vara med på ett hörn av dessa tillställningar) och mitt intelligenta skrivande sällskap och jag kom att prata om just detta att jag skrivit så länge på Urmakaren. Det enda hon läst är en gammal version av första sidan plus att jag såklart har pitchat storyn för henne. I alla fall. Hon förklarade en sak som jag inte hade en a n i n g om. Nämligen: Det finns tusentals manualer och mallar för att skriva böcker i genren deckare på internet. Tydligen kan man skriva in huvudkaraktärer och handling på något ställe i cyberrymden och så SPOTTAR INTERNET FRAM NÅGOT SOM KAN LIKNAS VID SYNOPSIS! Bara att fylla i resten alltså. DET LÅTER JU FANTASTISKT, VEM KUNDE ANA?

Och hon sa som så, min intelligenta vän: De som skriver deckare behöver inte ägna lika mycket tid åt att fundera över HUR BOKEN SKA BERÄTTAS FÖR ATT LÄSAREN SKA HÄNGA MED OCH SAMTIDIGT TYCKA ATT DET ÄR SPÄNNANDE. (De kan förstås göra det, men det förklarar varför en deckarförfattare kan spotta ur sig tre böcker om året). Vilket är exakt vad jag gör i denna redigeringsfas: Rensar ut, städar upp, kryddar, förstärker, g e s t a l t a r. Allt medan jag ständigt grubblar över: hur sjutton skriver man en bok egentligen?

Som av en händelse bloggar Hanna om den dramatiska kurvan på Debutantbloggen idag och den är förstås applicerbar oavsett vilken genre man skriver inom. Men tydligen erbjuds det alltså därefter olika mycket hjälp kring struktur beroende på vilken genre ens bok är. LÄTTNADEN! Jag har hela tiden sagt att det är som att uppfinna hjulet på nytt det här med försöka skriva sin första bok. Och då stämmer alltså den tesen! För när jag pratade med en annan skrivarvän nyss poängterade hon att hon fortfarande kommer på begrepp som ringar in genren som Urmakaren är. Inte undra på att internet ännu inte skapat en trollformel och en Doktor Snuggles-maskin som kan hjälpa mig att reda ut formatet alltså.

*stretar vidare*
*ett ord i taget*
*det blir en bok*

/Anna

Skräck-research

När Hallwylska Museet annonserade att de skulle ha pressvisning för sin nya utställning, kunde jag inte låta bli att maila och fråga om jag fick komma trots att jag inte jobbar med press. Det fick jag!

Deras nya utställning handlar om "det ockulta sekelskiftet 1900" vilket ju är exakt vad jag sneglar mot nu när jag går på djupet med det övernaturliga inslagen i Urmakaren. Så det var o e r h ö r t fascinerande att höra till exempel om uppfinningar som andetelefonen, en uppfinning som Tomas Edison sägs ha arbetat med (trots att det förstås saknas bevis för detta, liksom det gör för många av de idéer som presenteras i utställningen). Mer än något annat kan man väl säga att det är en utställning i hur man föreställde sig att världen fungerade under sekelskiftet och därtill vilka (mer eller mindre) vetenskapliga metoder man använde för att få svar på sina frågor. P r e c i s det finger-mot-paragrafen jag behövde för att få en ingång till varför det går som det går för Urmakaren.

Under vandringen väcks frågorna kring andar, varulvar och Dracula till liv i skenet av en sekelskiftesmodernitet: elektriskt ljus. Men där finns ingen enkel, dramaturgiskt tillrättalagd upplösning. Och man kommer på sig med att fundera över om kalldraget man känner längs benen hör till utställningen eller om det är en kvarleva liksom palatsets vindlande gångar och knarrande golv.




Nu känner jag lite att det finns massor av gammal litteratur att sätta huggtänderna i... Och just det, utställningen öppnar i morgon så det är bara att bege sig under helgen!

/Anna

Från instudering till konsert

Jag började med instuderingen igår, googlade Ingvar Lidholm så gott det gick (internet, jag tycker att du ligger lite efter vad gäller svenska moderna tonsättare och deras verk?) och hann med en bra stund på soffan också. Sen åkte jag in till skolan, kvävde en gäspning och repade med Kammarkören en sista gång innan vår resa till Köpenhamn nästa vecka. Efteråt åt jag (medhavd, vi är studenter) middag med några av dirigentstudenterna, som visade sig vara på väg till Skeppsholmen för konsert med Radiokören. En avslutning på en masterclass för dirigenter arrangerad av Lunds universitet.


De sjöng bland annat Schönberg, vilket passade mig bra då herr Lidholm var mycket influerad av honom. Himla fint, var det.

Nu sitter jag mest och gäspar och tittar på en ruta i min mall för instudering där jag skrivit "kontext" med stora bokstäver. Jag tror jag ska köpa en krukväxt idag.

/Elin


onsdag 22 oktober 2014

De enklaste lösningarna osv

Det gick bra.

Planeringen höll, tiden höll, alla var glada och gick sjungande från båda repen. Idag har jag unnat mig sovmorgon och sitter och myser med tekoppen framför datorn (vad omysigt det låter).

Kan vi komma ihåg det här nästa vecka? Att det är så här jag funkar? Bra.

Nu ska jag fundera lite över om jag ska lägga mig i soffan och läsa, eller sätta igång med instuderingen av ett nytt stycke. Inte helt självklart, faktiskt.

/Elin

tisdag 21 oktober 2014

Ok, tisdag eftermiddag, BRING IT!

De senaste två onsdagarna har jag legat som en liten trasa i soffan halva dagen. Jag tror att det har att göra med kören som jag nyligen startat, och det faktum att den infaller på samma dag som kören jag redan hade. Fyra timmar energiskt körledande med en ynka halvtimmes paus i mitten. Efter förra veckan försökte jag analysera vad jag kunde förbättra för min allmänna psykiska hälsas skull, och kom fram till att mycket ligger i planeringen. Det var ingen svår fråga, egentligen, det brukar vara problemet med det mesta jag gör.

Så nu har jag ägnat dagen åt att planera, jag har skrivit allt på SAMMA papper (okej nästan allt, men jag ska sitta 40 minuter i kollektivtrafiken) och vilat ordentligt. Samt ätit äppelkaka och druckit te.

Jag berättar i morgon hur det gick.

/Elin

måndag 20 oktober 2014

Det här är ingen recension, det är en hyllning till en helt vanlig bok

Igår låg jag på soffan hemma hos mamman och pappan och läste ut en bok som jag väntat väldigt länge på att läsa. Flera år faktiskt. I början på september fick jag den äntligen i min hand, signerad av författaren som jag lärde känna som den intressanta bloggaren Vilse och därefter som skrivaroraklet Hanna Höglund.

Hanna, som drömde om att skriva ner sin berättelse och kunna hålla den i handen som en helt vanlig bok, liksom alla böcker hon själv läst, drömt sig in i och älskat.

Det enda jag kände till i förväg var prologen (som Hanna högläste vid ett tillfälle) och det är förstås inte mycket i sammanhanget. Utöver det hade jag bara hört spridda rader om huvudpersonen, fragment av fraser på latin som tydligen var viktiga för handlingen samt en och annan kulturell detalj från någon av alla länder som bara existerade i Hannas huvud tills hon bestämde sig för att dela med sig av sin skatt.

Och en skatt är det.

När Elin och jag åkte hem igår kväll pratade vi om detta, hur man förhåller sig till en bok som man redan innan man läst den vet att man kommer hålla hårt tryckt mot bröstet bara för att man älskar författaren så mycket.

Jo, just så förhåller jag mig. Med boken tryckt tätt intill så ingen kan bläddra i mitt exemplar, reserverad till att min egen bild av berättelsen ska färgas av andras. Dessutom är Ljus Som Varit Dolt bara upptakten till de böcker som ska komma och jag bestämmer mig för att stanna i mitt andäktiga tomrum i väntan på fortsättningen av berättelsen om Lianne. Tyst och tålmodigt tänker jag längta till maj när andra boken i serien förväntas komma. Då ska jag kanske få veta om de frön som planteras i första boken sprätter iväg åt de håll jag tror eller om Hanna lyckas överrumpla mig ännu mer med sin berättarkonst (vilket jag tror att hon kommer göra med råge, förväntningarna är höga).

Ja, jag är oerhört stolt över Hanna, jag är lycklig över att vara hennes vän och jag är djupt hedrad över det hon skrev när hon signerade min bok. Jag är partisk och det är en ynnest i sig.

Mitt exemplar av Ljus Som Varit Dolt ligger för närvarande lite nonchalant intryckt bland de andra lästa och olästa böckerna i bokskåpet. Det föll sig liksom mest naturligt. Kanske för att ingen ska hitta den. Kanske för att det är en helt vanlig bok.

Storheten i det.


/Anna

Två tanter

Vi har varit på äventyr i helgen, Elin och jag. Vi åkte till Ludvika och det var fantastiskt. Till skillnad från när jag åker med Fotografen var vi o e r h ö r t uppstyrda.

Såhär gick det mestadels till:
1. Vi åkte från stan i fredags eftermiddag, faktiskt kring den tid då vi bestämt avfärd och med bredda mackor och kaffe i bilen för att klara oss genom utfartsköerna.
2. Vi åt urbota trevliga middagar med mamman och pappan.
3. Vi gick omkring på stan och handlade i småbutiker.
4. Vi fikade tårta på café.
5. Vi satt lite frusna med varsin filt över benen.
6. Vi sov middag.

Vid ett tillfälle kan det i och för sig hända att tanterna ballade ur och satt hemma hos storebror och snick-snackade till två på natten.

Saker man köper: blandade ljusstakar på second hand.
Saker man plockar: gigantiska äpplen hos svärföräldrar.
Saker man får: en hög böcker av sin bror.
/Anna

torsdag 16 oktober 2014

Stopp och belägg! Jag har darlings! Tål att upprepas: JAG HAR DAAARLINGS!

Jaha, här gick man runt och trodde att man var helt känslokall (okej kanske inte gick runt så mycket, men det var lite temat i förra inlägget om någon minns).

Kommer just från en fikastund med synnerligen trevlig och välformulerad författare som inte stryker medhårs. Uttrycker sig krasst, men är dock snabb att poängtera att det är den egna subjektiva uppfattningen som framförs. Javisst, vi pratade förstås lite om Urmakaren.

Jag är av den uppfattningen att varje läsarkommentar bör tas till vara på, lyssnas på  och vägas mot den riktning man sett ut åt sin historia. Innehåller läsarkommentaren rekommendationer för hur författaren bör lösa en viss fråga, kan man dock blunda med öronen, alternativt strypa testläsaren (fast inte på riktigt). Men har läsaren reagerat på någonting, betyder det väldigt sällan att läsaren är okunnig. Det innebär sannolikt att a) någonting fattas eller b) någonting ska bort.

Så hur skulle jag ta emot den trevlige författarens kommentar om att en av karaktärerna inte fyllde någon funktion?

a) Jubla över det faktum att jag faktiskt blev lite sorgsen av tanken att stryka?
b) Ringa en vän och beklaga mig?
c) Inse att jag redan har löst problemet?

Faktiskt alla tre. Jag övervägde att ta bort den del av texten som jag tycker nästa mest om. Fast först ringde jag Strumpan för att höra vad hon hade att säga om saken. Hon som är lika delar distanserad till Urmakaren som så insyltad att hon har svårt att se berättelsen från en utomståendes perspektiv. Hon påminde mig om att vi faktiskt redan gått igenom just det där partiet, gett det ett ordentligt syfte och kryddat dess existens till tusen. I planeringsstadiet alltså. Jag har bara inte skrivit det än.

Så jag återgår till alternativ a och är genuint glad över att min berättelse faktiskt betyder så mycket för mig att den ingalunda går att stympa hur som helst. Vem hade kunnat ana?

Promenad hem över Västerbron med Strumpan i telefon.
/Anna

I upptakten till slutredigering

Så hände det. Jag började skriva igår kväll! Om en liten stund ska jag fortsätta.
Men jag kom att tänka på en sak som Strumpan och jag pratade om i helgen: att stryka saker när man redigerar. Jag har länge framhållit att jag är totalt osentimental när det kommer till att stryka (fast egentligen "plocka bort och spara bland anteckningarna"). Hör och häpna, Strumpan höll med! Det där är ju annars ett typiskt karaktärsdrag som man gärna tillskriver sig själv och som sedan visar sig inte har någon som helst verklighetsförankring. Man vill gärna tro att det där med att inte kunna "kill the darlings" bara gäller andra, absolut inte en själv.

Jag vet i och för sig inte om det är enbart en bra sak att vara så osentimental. Antagligen saknar jag tillräckligt djup i texten när inte ens jag själv bryr mig liksom. Hur jag ska få en enda läsare att intressera sig återstår att se. Men jag vill ju gärna tro att den här sentimentaliteten kommer av envist fokus på berättelsen i stort snarare än enskilda detaljer såsom scener, miljöer, karaktärer.

Den ursprungliga huvudpersonen är utslängd för länge sedan till exempel.
Ploten är utbytt.
Ytterligare ett gäng karaktärer har blivit bortskrapade.
Ett mysterium har försvunnit och ett annat tagit vid.

Etcetera.

Jag tänker väldigt mycket på vad som inte känns bra och därför blir jag lätt blockerad. Särskilt när det dröjer ett tag mellan skrivarvarven. Då börjar jag fundera på syftet med varje rörelse och jag omvärderar varje liten detalj. Distans till texten ger nytt ljus och jag behöver ta det där ljuset och sikta det mot så många hörn och vrår som möjligt och sedan omformulera skenet till en ton som i sin tur kan ge texten ett stråk av denna nya klang. Alltså: det är en viss uppstartssträcka att börja om från början. Ingen vits att göra om, om det inte blir bättre.

"Det finns nog ingen karaktär som jag inte kan göra mig av med", sa jag till Strumpan.

Sedan ändrade jag mig, för jag kom på att det v i s s t finns en karaktär som jag skulle slåss för att få behålla, skulle manuset bli antaget och en redaktör vilja stryka henne.

Det är inte huvudpersonen. Det är inte någon person som egentligen nämns överhuvudtaget förrän långt in i berättelsen (kanske i en bisats). Men hon finns där och har gjort så ända från början. Nästan som om berättelsen i hemlighet snurrar kring just henne.

Ack, så sentimentalt!

Men det är vansinnigt härligt att veta att man bryr sig.

/Anna

onsdag 15 oktober 2014

Den irriterande välbekanta reflexen att forma sig efter någon annan

En sak jag skulle vilja prova nästa gång jag sätter mig bredvid en man, 40-plus, på pendeltåget:

Sätta mig med benen brett isär och fötterna stadigt på golvet. Och så lägga händerna på låren, så att armbågarna pekar utåt.

Bara för att se hur han skulle reagera?

/Elin

Sakta men säkert

Jag får pepp och hurrarop lite varstansifrån så när som helst ska jag väl ta mig ur min icke produktivitet,  kavla upp armarna och hamra fram ord så det skvätter igen.

Och!

Om allt går som planerat ska jag träffa en författare och prata skrivande i morgon. Ingenting sätter igång kreativiteten som att p r a t a skrivande och dramatik och karaktärer och gestaltning och sånt. Plus att författaren läst och redan gett mig kommentarer om Urmakaren som vi kanske passar på att fördjupa oss i. Det vore ju fantastiskt.

Nästa vecka har jag anmält mig till en pressvisning av en utställning med förklaringen att jag "skriver en bok och behöver se denna utställning som en del av min research". Skrev jag alltså i n t e i mailet där jag anmälde mitt intresse, men den verkliga formuleringen var inte jättelångt ifrån. *klappar mig på axeln*

Till helgen blir det mer skrivarprat när mina syskon och jag ska ses och prata om allt som har att göra med språk och bokbransch och teman och karaktärer och plot och ... hursomhelst, det kommer bli som en bal på slottet. Jag förutsätter att jag dessutom kommer att försänka mig i kvalificerad skrivartrans.

Dessutom var jag nyss ute och flämtade mig igenom världens kortaste löprunda, ännu ett tecken på att författaren i mig vill ut!

Ett steg i taget, en tanke i taget.
Ett stycke, en fras.
Ett ord i taget.

Det. Ska. Gå.

/Anna

tisdag 14 oktober 2014

Gör rätt från början

Sak jag tänker på idag: gör rätt från början. Så fort man gör en sak börjar kroppen att programmera sig, så att den kan göra likadant nästa gång. Smart kropp ju! Fast om man gör som jag till exempel gör just nu, skriver hastigt och lustigt med fingrarna överallt på tangentbordet så att jag får stryka var tredje ord och börja om, funkar det inte så bra. Inte heller när jag övar in ett nytt pianostycke lite för fort, spelar samma fel tre gånger i rad och sedan har världens jobb att lära om. Eller som den stackars kören jag leder, där jag tydligen inte har så mycket tålamod utan lär ut saker för snabbt så att det efter ett halvår (pinsamt körledaren) uppdagas att en av stämmorna sjunger alldeles åt skogen fel. Hade tagit fem minuter extra att repa in från början. Kommer att ta åtskilligt med tid några rep framöver.

Så idag: Började öva in ett preludium av Bach. Spelade  a p a l å n g s am t , en hand i taget. Funkade det? Tja, vi får se om fem veckor, då jag beräknar att vara klar med de första fyra raderna. En takt i taget.

Mvh,
otålig

/Elin

Jag ville ju bara ha kaffe?


För andra gången har jag lyckats sätta igång mockabryggaren utan vatten. Notera röken, och det smälta handtaget. För att inte tala om lukten... 

Dags för alternativa bryggtekniker kanske?

/Elin

måndag 13 oktober 2014

Ikapp! Och lite mör.

Jag hade två, nej tre planer för helgen:

  1. Kolla Babel
  2. Baka (och äta) äppelpaj
  3. Skriva som en galning på Urmakaren
Man kan säga att jag lyckades till hälften. Det bidde inget Babel, det bidde däremot en paj och jag lyckades tvinga mig själv att peta lite i Urmakaren igen. Men jag verkar ha skrivkramp som jag misstänker grundar sig i prestationsångest. Sånt som fina ord från testläsare gör med en när man inte hunnit skriva ordentligt på väldigt länge, antar jag.

Sedan var det så otroligt skönt att vara ledig också.

Strumpan och jag åt fredagspizza på stan och hade hur trevligt som helst. Sedan gick vi på en fantastisk konsert på KMH och jag har tänkt hela helgen att jag borde skriva något utsvävande om Shostakovich och hans femte symfoni. Särskilt den tredje satsen som jag är alldeles övertygad om helt och hållet handlar om kärleksberättelsen i Urmakaren. Så på pricken att tårarna bara forsade innan stycket var slut. (Kvällens konferencier mumlade dock något om att det skrevs som en protest mot Stalin och blablabla... passar på att upprepa mitt nyaste mantra "kommunikation sker på mottagarens villkor". Punkt.)



Fotografen och jag åkte upp i Kaknästornet, för det var bra väder i lördags och jag har aldrig varit där och det var otroligt fint att fika och kolla utsikt och så.


Vi såg Gone Girl och den var superlång och exakt hur bra som helst och jag tycker synd om de som redan läst boken, men de kan säkert uppskatta Fincher´s hantverk ändå. Se alla!


Och så har jag bakat scones och plöjt båda Hobbit-filmerna, för det så det är väl inte undra på att jag inte fick så mycket tid över för att skriva. Hobbit-filmerna förresten, som inte alls var lika långsamma och tråkiga vid omtittningen utan tvärtom härligt djupdykande. Hade kunnat stanna kvar där på obestämd tid, men det blev måndag och vardag och dags att gå till jobbet igen.

Såatte... när ska man skriva egentligen?

/Anna


söndag 12 oktober 2014

Tack, nu är jag klar

En fredagskväll med Syster Yster, promenad genom stan och symfoniorkester, en lördagskväll på Värmdö med brasa vid stranden, en disig söndag på jobbet som slutade med god mat och dålig film.

Himla bra helg. Nu tar jag tag i livet och gör en riktigt bra vecka.

/Elin

fredag 10 oktober 2014

Snoozesjukan

Vad är det med den här veckan som gör att jag snoozat cirka en timma varje morgon? I år kväll ställde jag klockan på sju, sista chansen och allt, och när jag vaknade i morse och inte riktigt kände för att gå upp ställde jag om den till halv åtta. Fiffigt, tyckte jag, sova en halvtimma till och sen gå upp i stället för att halvsova en timma. Så klockan ringde halv åtta och sen... snoozade jag en timma.

/Elin

torsdag 9 oktober 2014

Intensivvecka

Doften i mitt kök just nu: rostat bröd med en hint av fänkål, kaffe och chiligryta. Jag vet inte varför jag någonsin går hemifrån.

/Elin

tisdag 7 oktober 2014

Snart ikapp!

Det här med att det blev oktober efter bokmässan har jag inte landat i än, trots att jag måste klä mig med tröja under kappan och handskar och basker (ja, jag har basker!). Det ruschade liksom på, först med en boksmälle-zombie i bakhuvudet och sedan med dubbla jobb.

På torsdagmorgon levererar jag i alla fall äntligen ett stycke färdigt projekt till kund, det tror jag att jag ska fira med tårta för sedan har jag bara mitt vanliga jobb att hålla reda på. (Förutom en lektörsläsning, men den innebär ju inget koordinerande eller inblandning av underleverantörer och sånt krångel. Bara läsning och eftertanke.)

Är fortfarande bitter över att extra-projektet spillde över på helgen som var, jag hann liksom inte vara i huset på Nyberget och bygga dörr med de andra trots att jag befann mig i närheten. Istället satt jag ensam hemma hos mamman och pappan och skrev speakertexter till företagsfilmer. Precis så oinspirerade som det låter.

Det var nära att jag inte ens fick se mitt hus, men vi åkte förbi där på vägen hem till Stockholm igen och jag berömde dörrbygget (här i aluminium, men den ska kläs i trä och målas innan den är helt färdig). Kom även ihåg att fota den delen av hallen som ska bli arbetsrum där jag ska sitta i det magiska ljuset vid fönstren och skriva någon gång i framtiden.



/Anna

söndag 5 oktober 2014

Höstmarknad, skogspromenader, havsutsikt och Ane Brun





That about says it.

/Elin



fredag 3 oktober 2014

Happy friday!

Och vi har ju för bövelen GLÖMT att önska Glad Oktober här på bloggen, så det kan vi väl fira lite idag också? Jag firar även att jag startat min första FB-grupp, har på riktigt haft lite teknikångest över det men nu är den up and running. Så by the way, bor ni i Stockholm, är mellan 20-40 år, behärskar lite notläsning och vill sjunga i kör, hör av er! Jag sjösätter detta projekt nästa vecka, mest som en ursäkt att få öva mina ledarskills och dirigera lite mer. Men det kommer att bli kul, jag är himla rolig att hänga med.

Annars tar jag nog helg när som helst nu, gick och la mig alldeles för sent och gick således upp så sent att det inte riktigt är någon poäng att försöka göra något idag. I eftermiddag drar jag till Nyköping och hänger med mina peoples där och går på skördemarknad! Och på söndag ska jag gå och se Ane Brun med bästisen, det kommer som en glad överraskning då jag helt hade glömt bort att vi hade bokat det.

Fint med fredag.

/Elin


torsdag 2 oktober 2014

Om att vara lite äldre

Här fanns förut ett inlägg om hur jag förhåller mig till att de flesta av mina klasskamrater är yngre än mig och förundras över insikter som jag själv hade för nio år sedan. Men det kom inget gott ur det, så jag strök allt. För jag förhåller mig inte särskilt bra just nu. Just nu känner jag mig mest dryg och uttråkad. Inte på livet alltså, bara bristen på intressant konversation. Men jag antar att problemet är det vanliga, jag måste skapa det själv.

"VET ni att det finns positiv stress?"

Jag orkar inte.

/Elin

(Oops, det blev visst ett helt inlägg ändå. Jag kanske stryker det sen.)