torsdag 16 oktober 2014

Stopp och belägg! Jag har darlings! Tål att upprepas: JAG HAR DAAARLINGS!

Jaha, här gick man runt och trodde att man var helt känslokall (okej kanske inte gick runt så mycket, men det var lite temat i förra inlägget om någon minns).

Kommer just från en fikastund med synnerligen trevlig och välformulerad författare som inte stryker medhårs. Uttrycker sig krasst, men är dock snabb att poängtera att det är den egna subjektiva uppfattningen som framförs. Javisst, vi pratade förstås lite om Urmakaren.

Jag är av den uppfattningen att varje läsarkommentar bör tas till vara på, lyssnas på  och vägas mot den riktning man sett ut åt sin historia. Innehåller läsarkommentaren rekommendationer för hur författaren bör lösa en viss fråga, kan man dock blunda med öronen, alternativt strypa testläsaren (fast inte på riktigt). Men har läsaren reagerat på någonting, betyder det väldigt sällan att läsaren är okunnig. Det innebär sannolikt att a) någonting fattas eller b) någonting ska bort.

Så hur skulle jag ta emot den trevlige författarens kommentar om att en av karaktärerna inte fyllde någon funktion?

a) Jubla över det faktum att jag faktiskt blev lite sorgsen av tanken att stryka?
b) Ringa en vän och beklaga mig?
c) Inse att jag redan har löst problemet?

Faktiskt alla tre. Jag övervägde att ta bort den del av texten som jag tycker nästa mest om. Fast först ringde jag Strumpan för att höra vad hon hade att säga om saken. Hon som är lika delar distanserad till Urmakaren som så insyltad att hon har svårt att se berättelsen från en utomståendes perspektiv. Hon påminde mig om att vi faktiskt redan gått igenom just det där partiet, gett det ett ordentligt syfte och kryddat dess existens till tusen. I planeringsstadiet alltså. Jag har bara inte skrivit det än.

Så jag återgår till alternativ a och är genuint glad över att min berättelse faktiskt betyder så mycket för mig att den ingalunda går att stympa hur som helst. Vem hade kunnat ana?

Promenad hem över Västerbron med Strumpan i telefon.
/Anna

2 kommentarer:

Vilse sa...

"... genuint glad över att min berättelse faktiskt betyder så mycket för mig att den ingalunda går att stympa hur som helst. Vem hade kunnat ana?"

Och vem hade kunnat ana att jag blev så här glad av att läsa detta? Klart du har darlings! Klart berättelsen som lagt ner så mycket själ och tankemöda i och på, betyder något! Den betyder ta mig tusan något för mig, och jag har inte skapat den, bara läst. Kram!

Kära Syster sa...

Vilse: Å klart jag har för klart du redan har sagt! Men det är det där med att man måste komma på grejer själv för att fatta att det är så... Kram!

/A