söndag 29 mars 2015

Kom an bara! sa jag. Visst, sa helgen och svingade en snabb tvåtakt mot mig

Jag messade min pianolärare och frågade om det är okej att jag inte kommer på lektionen i morgon bitti. Så trött är jag... 

Men kolla brudarna i studion!


Lite tidigare såg det ut såhär, när kompet lades:


Det svänger, ser man ju. Snart i en Soundcloudkanal nära er!

För övrigt har jag jobbat i butiken, mamman och pappan har gästat staden och Syster Yster åt sin kvällsbanan i min soffa innan vi alla slocknade. 

På återseende, helgen. 

/Elin


torsdag 26 mars 2015

En vanlig onsdag hände det

Titta vad jag köpte igår! Bästa notskrivningsprogrammet (i snålvariant)! Så nu kan jag skriva in alla mina arr och skicka till förlag och tjäna miljoner! Eller bara ha dem på datorn, det blir också fint.


Det är ju något visst med att köpa saker man verkligen behöver för sitt arbete, det går inte att jämföra med att köpa skor (även om det också är roligt). Bra verktyg liksom, det går jag igång på.

/Elin

onsdag 25 mars 2015

Har vi en ny deadline i sikte?

Min bok Urmakaren och jag går mycket på känsla. Ibland trivs vi ihop, ibland är det jobbigare att umgås. Tydligen är det såhär på våren vi brukar hinna varvet runt med varandra i alla fall.

För två år sedan hade jag stor nedräkning till deadline här på bloggen. Då var datumet den 26:e april.

Nyss snubblade jag över ett tweet från den 12:e maj förra året som skvallrade om att vi gått i mål med ännu en version.

Det våras. Både i kalendern och där ute.

Jag känner vibrationerna från Urmakaren. Ska vi fixa att få denna (sista!) version färdig innan sommaren? Ska vi det?

Mja, den känner sig förstås lite överkörd, lelle boken, nu när jag ballat ur och skriver skräcknovell med deadline i maj. Kan man förstå. Samtidigt vet den att jag inte glömt, långt ifrån. Förresten är glömskan ömsesidig, ibland undrar jag om Urmakaren vet vem som egentligen är författare.

Tids nog hittar vi varandra igen. Men om det hinner bli innan maj är slut, undrar jag. Vi kanske får lov att ägna sommaren åt varandra åtminstone.

Värre saker kan jag föreställa mig.

*klappar version 9 ömt*

/Anna

Lyckat rep, alltså

Den där kören, alltså. Vid ett tillfälle igår tappade jag litegrann vad jag höll på med, lät armarna falla och suckade. De tittade på mig, som att de undrade vad de hade gjort för fel, och jag var tvungen att förklara: "Jo, men ibland blir jag bara så rörd när människor sjunger tillsammans. Det är så himla fint." De log tillbaka, i samförstånd. Alla var lika tagna av rummet, låten, sången.

Arret fungerade perfekt.

Men är inte veckan slut! I kväll ska jag provsjunga för en kör (den där som jag mailade och erbjöd mina tjänster, om ni kommer ihåg) och eventuellt har jag inte valt låt än. Sedan ska det städas, spelas in i hemmastudion, dirigeras, föräldrar ska tas emot och underhållas, tre låtar ska spelas in med Lureena på söndag och partitur ska spelas å det flitigaste.

Djupt andetag, dyk i.

/Elin

tisdag 24 mars 2015

Vad jag skriver just nu

I helgen fick jag feeling när jag var ute och sprang och hittade en ingång till ett samtal mellan två karaktärer i Urmakaren. Det blir oftast väldigt levande text när jag kommer på dialog helt spontant istället för att krysta fram nåt i syfte att informera läsaren.

Det här blev snarare tvärtom: okonstlad dialog som kan säga en hel del om karaktärerna beroende på hur jag väljer att vrida innehållet. Plus att scenen går att stoppa in lite varstans i berättelsen, själva poängen  eller betydelsen med det som sägs går att anpassa till olika situationer. (Ser fram emot när Urmakaren är färdig och man kan specificera vad man menar med faktiska exempel. Men antagligen är man fullt upptagen med nästa projekt då och känner sig nödgad att vara lika hemlighetsfull.)

Dialogen drog ändå iväg i en väldigt tydlig riktning med poänger och syfte utstakat innan jag hunnit fundera så mycket över var scenen skulle användas. Såsom det gärna blir när jag utgår från en dialogsnutt och bygger ut istället för tvärtom.

Scen-skiss Lamy style.
Men scenen får ändå vänta lite innan jag har tid att göra den helt klar. Jag har till exempel en inlämningsuppgift att skriva ihop till näst sista skräckskrivarkurstillfälle. Johannes har nämligen utmanat oss att i skriva noveller att skicka till olika amerikanska antologier. Han har själv lyckats bli utgiven i amerikanska skräcknovellsamlingar och delar nu med sig av sina bästa tricks. Till exempel behöver alla manus översättas till engelska och där får vi helt generöst utnyttja hans kontakter.

Jag har valt att skriva för en antologi som heter Frozen Fairy Tales och försöker tråckla ihop en historia som (enligt kravet) utspelar sig under vintern, på en plats jag haft i tankarna mycket länge. Än så länge heter berättelsen "Evig Vinter", men det kan såklart komma att ändras beroende på om det i slutänden kommer att handla om en vinter som aldrig tar slut eller inte. Men tänk alltså om min berättelse skulle bli utvald! Och tryckas i bok!

/Anna

Tiden jag lägger på att arrangera

Frustrationen! Jag försöker göra ett arr för kör på Veronica Maggios "Hela huset". Hur jag än försöker lägga tonerna hamnar de inte rätt, det klingar fel. Håkan Hellström är ju med i låten och jag tänkte piece of kaka, då får killarna sjunga den biten, men jag glömde att Håkan sjunger som en tjej. Sjukt snyggt när han gör det, men jag tror inte mina killar uppskattar tonarten. Suck. Det är precis nu jag borde snöra på mig springskorna och gå ut, men… jobbigt?

Kaffe kanske. Det hjälper nog.

/Elin

fredag 20 mars 2015

Det är mycket nu

Medan den här rymden vi lever i ägnar sig åt norrsken, vårdagjämning och så det senaste – solförmörkelse, springer jag mellan jobb och skrivarkurs, planerar bokvideoinspelning och försöker hinna sova mellan varven också. Det där med att umgås med folk eller städa/tvätta/diska/laga mat har jag tydligen gett upp.

Det är oerhört fantasikittlande naturligtvis, det här med naturfenomenen. De väcker en massa "tänk om" att strössla sitt skrivande med:

  • Tänk om norrskenet landar med ett fräsande i parken där vi står.
  • Tänk om solförmörkelsen aldrig går över.
  • Tänk om förhållandet mellan ljus och mörker skiftar under vårdagjämningen, tänk om det inte gör det.
Det är de där skarvarna i livet som tvingar till eftertanke, att ta en paus. Innan man rusar iväg till nästa möte.

/Anna

Matos

Vet ni hur mycket jag hatar matos? Så mycket att jag inte kan sova om jag känner lukten av det. Sådär att jag blir irriterad av varje andetag, för på något vis får jag ändå upp hoppet om att nästa gång jag andas, då har det gått över, jag kommer inte känna det… nope, där var det. Sådär att jag måste öppna fönstret på vid gavel länge, fast det är några minus ute. Sådär så att när jag stängt fönstret känner jag det fortfarande och måste rota fram en tvål ur förrådet och lägga på kudden under näsan, för att bedöva doftsinnet. Och när jag gjort allt detta är jag så upprörd att det dunkar i öronen och jag kan fortfarande inte sova…

Såatt, jag är ganska trött idag. Det var bara det jag ville säga. Men det är fredag, yey!

/Elin

onsdag 18 mars 2015

En vanlig tisdagkväll i mars

Såg ni norrskenet? Det var helt magiskt när vi kom ut från körövningen, ett litet gäng som dröjt kvar för att släcka och låsa. Vi stannade upp på gårdsplanen utanför Högalidskyrkan och konstaterade förvånat: "Norrsken i Stockholm"?

"Vad är det för färg det där?" undrade en av tjejerna, som inte sett så många norrsken. Vi kom fram till att det var grönt, fast det skimrade och rörde sig.

"Ja, det är ju standard", sa Kerstin som pluggat i Piteå i tre år och kanske är lite blasé.

Vi stod kvar ett tag och förundrades. Sen tog jag bussen hem.

/Elin

måndag 16 mars 2015

Det där med uthållighet

17.43, Musikhögskolan.  

Jag plockar ut fiolen från skåpet, repet med Lureena är inställt men när jag ändå är där tänker jag passa på att öva lite. I rummet bredvid övar någon fagott, temat ur den första satsen av Stravinskijs "Våroffer". Han spelar samma takt, om och om igen. Letar efter något, kanske. 

Jag går en trappa upp, till mitt bokade rum. Övar på två låtar som vi ska spela in. Tar om, spelar in på telefonen. Det finns en fin flygel i rummet, så när jag är trött i axlarna efter fiolen spelar jag lite på pianoläxan. Sjunger en sång, passar på att stretcha stämvecken. 

Så packar jag ihop fiolen och går ner till skåpet för att hämta jackan och åka hem. I rummet intill, samma strof om och om igen. 

På vägen hem lyssnar jag på "Våroffer".  

/Elin

söndag 15 mars 2015

Vackra Kyrkor

Johannes Pinter är en av fem som bloggade på Debutantbloggen förra året men som faktiskt inte debuterade förrän efter årskiftet. Utgivningen av hans Vackra Kyrkor Jag Besökt (och de fruktansvärda väsen jag där mött) sköts upp och så blev det som det blev.

Men nu finns boken och det är huvudsaken.


Jag väntade på Vackra Kyrkor under exakt hela året som var, för i samma stund som Johannes började blogga om vad han skrivit blev jag vansinnigt nyfiken. Och inte bara på boken utan på skräckgenren i stort. Jag insåg att trots att jag aldrig vågat se en skräckfilm eller läsa böcker som är skrivna i syfte att skrämmas, har jag haft det där i periferin under hela mitt liv. Mina syskon har till exempel varit stora konsumenter av Stephen King och andra författare i genren. Själv har jag alltid gillat dragningen åt det övernaturliga i berättelser och vad är väl skräck annat än sagor för vuxna? Exakt vad jag själv försöker åstadkomma med min Urmakare.

Jag ville verkligen tycka om Vackra Kyrkor och höga förväntningar av den sorten är alltid lite riskabelt. För säkerhets skull tog jag med mig en annan bok till semestern också, inte för att jag skulle hinna läsa två, utan för att ha en back up-plan om det skulle visa sig att Vackra Kyrkor inte alls passade sig att läsa i en solstol vid en pool. (Jag håller envist fast vid åsikten att mycket få böcker är dåliga. Det gäller bara att hitta den ultimata förutsättningen för varje bok, ibland är det superlätt och ibland mycket svårare.)

Det visade sig att man kan läsa Vackra Kyrkor exakt var som helst. Den är en puttrig, mysrysig spökhistoria med en hel del splatter och sköna detaljer kring vapenhantering och hur man egentligen blir av med monster man lyckats ha ihjäl i gamla kyrkor utan att någon märket nåt.

Såhär på rak arm kommer jag på 5 anledningar till att jag tycker om den här debuten:

Anledning 1: Språket är lättsamt och alldeles lagom finurligt. Det märks att Johannes vanligtvis är filmmakare för han petar in bilder i sitt språk som är rena anvisningar för fotograf och belysningsmästare, men som beskrivs på några få valda ord och ger stämning till det som händer.
Anledning 2: Berättelsen driver hela tiden framåt, visst saktar den in här och där, men bara för att ge behövliga utrymmen för eftertanke
Anledning 3: Den är inte läskig! Hurra! Sakliga och stundtals aningen torra beskrivningar av bisarra situationer ger istället berättelsen en lätt humoristisk ton. Inte så mycket att det blir avståndstagande, bara precis för att ge en fin vardaglig sälta som gör att jag nästan börjar tro att det Johannes skriver är på riktigt.
Anledning 4: Karaktärerna. Berättelsen håller sig till bara 3-4 personer som alla har sin egen historia och jag gillar dem jättemycket.
Anledning 5: Kyrkorna och deras respektive väsen. Historiken.

Men. Jag hade gillat att bli lite skrämd. Och jag hade gillat en lite mer pulshöjande spänning.

Dock. Jag har svårt att sluta tänka på den. Och jag skriver vanligtvis inga recensioner.

Eskapix har gett ut ett alldeles utomordentligt stycke underhållning och vem vet om den någonsin kommer som pocket, men skaffa den för allt i världen i sin inbundna form! Den är alldeles lagom stor, är vansinnigt snyggt formgiven och har till och med ett sånt där band att använda som bokmärke.

/Anna

lördag 14 mars 2015

Utan internet försmäktar jag på denna ö

Okej. Så jag åkte på semester. En sån där riktig en-vecka-utomlands-på-charter till Fuerteventura. Och hjälp vad det var härligt!

Vi var tio pers som åkte ihop, varav två (Fotografens syskonbarn) var under fyra år. Nästan hela Fotografens familj med andra ord. Hur bra som helst!

Det här gjorde vi:

  • Läste böcker (jag lyckades läsa en hel bok under veckan!)
  • Solade
  • Gick promenader och kollade till exempel på avstannade byggen som lagts på is efter att Spaniens ekonomi gått i sank
  • Himlade med ögonen åt turister (bla bla bla kasta sten i glashus bla bla bla)
  • Åt brittiskt mat (eftersom största andelen turister på "vår" ände av ön, är britter)
  • Joggade längs stranden
  • Sov minst tio timmar per natt
  • Hyrde vespa och kollade in halva Fuerteventura
  • Doppade oss i havet (Atlanten. Obeskrivligt kallt.)
  • Sprätt omkring i sand från Sahara som blåser över havet från Afrika och bildar fantastiska stränder
  • Underhållit barnen
  • Spelat minigolf
  • Kämpat med att få tag i internet
Det där sista gav jag upp på rätt omgående, det fanns tillräckligt med mottagning på hotellet för att kolla instagram och ladda upp nån bild eller två där. Plus hålla ett öga på inkorgen i mailen. Men det var lönlöst att ens försöka läsa ett blogginlägg, än mindre att orka skriva ihop ett och publicera. Så det fick vara. I övrigt var inte samtliga i sällskapet inblandade i alla aktiviteter ovan, vi delade upp oss rätt fint när vi ville olika men sammanstrålade alltid till middagarna.

Lagom soligt, lagom mycket att göra, lagom vilsamt. När veckan var slut i tisdags var åtminstone jag lagom less och redo att flyga hem igen. Eventuellt hade det suttit fint med en dag hemma för att hinna  sova ut efter den sena ankomsten, packa upp och städa undan. Men onsdagsmorgon infann jag mig på jobbet och så var vardagen igång igen och jag har känt mig tröttare än innan vi åkte. Fast pigg ändå. På en vecka har det ju hunnit bli vår här hemma! Och jag är så solbränd som jag någonsin blir: ingen annan är imponerad, men jag känner det och det är huvudsaken!

Nu så, bilder:

Stora barnet och hennes påhitt.
Lyckades få till lite skrivtid utanför vårt lilla lägenhet!
Semesterjag. 
Fullmåne över hotellet. 
Bygge på berget med staden nedanför.
Standpromenaden.
Fotografen och jag med hyrd utrustning.
Egenhändigt inköpt plockmat till hela familjen.
Ökensand.
Fikastopp på surfhak.
Atlanten och jag innan jag bytte om till bikini. 
Lunchmusslor. 
Johannes Pinter stod för underhållningen. 
Cocktails! Såklart.
/Anna



fredag 13 mars 2015

Hej lelle bloggen!

Jag saknar dig.

/Anna

onsdag 11 mars 2015

Hemma på vår gata

Jag ligger i sängen i rummet som jag bodde i när jag var 17. Ja, klockan är bara tio och jag är ledig, men det började spritta i hela kroppen av glädje när jag såg den inbjudande sängen, i rummet med den vackert (tyckte jag då) röda tapeten som jag valt. Så nu ligger jag här, med en bok bredvid mig. Kanske läser jag lite, kanske slumrar jag in på en gång i avsaknad av stor väg utanför fönstret och flygplan på väg att landa ovanför taket. Man får se lite. Sällsynt härligt är det i alla fall, att vara hemma hos mamman och pappan. 

/Elin

tisdag 10 mars 2015

Det här inlägget är kanske inte så intressant om man inte är enormt musikintresserad. Men jag intalar mig att det handlar om skapande?

Så stört nöjd med mig själv just nu! Jag har jobbat hela dagen (okej, jag kanske råkade sova till nio och måste äta frukost länge och ha många pauser för träning, förmiddagsfika, lunch och promenad i vårsolen så i verklig tid kanske halva dagen?) med vår senaste uppgift i körarrangering: ett fyrstämmigt arr på valfri visa, jag valde "Vårvindar friska" (pga bästa låten någonsin).

Jag började skribbla ner det jag hörde i huvudet: Nordiska klanger, mycket borduntoner, sparsmakat. Men efter ett tag bestämde jag mig för att nej, det här är ju ett gyllene tillfälle att lära mig satsteknik! Så jag tog den långa vägen och gjorde en klassisk fyrstämmig sats av den. Lite som att lägga sudoku: man vet vilka toner som ska vara med, det gäller bara att pussla in dem i ett hör- och sjungbart sammanhang. Det tog hela förmiddagen (med reservation för ovanstående aktiviteter) och när jag tog lunch hade jag ett inspelat projekt i Garageband (med dåligt samplade instrument istället för kör så det hela låter som en amatörrenässansorkester som står och tutar på en mindre känd medeltidsfestival).

Efter lunch kunde jag bara inte hålla mig, utan var tvungen att skissa ner det ursprungliga arret… och det blev så mycket bättre efter besöket i de strikta reglernas rike!

Att lära sig saker, alltså. En av mina favoritgrejer.

/Elin

måndag 9 mars 2015

Oh crap

Precis när jag hade kommit över min långa depression över att jag sett alla avsnitt av "White Collar" (två gånger) får jag meddelande av Netflix att det nu går att se inte en, men två säsonger till.

Så…

Vi hörs om en vecka eller två, då?

/Elin

söndag 8 mars 2015

Helgen levererar

Vet ni hur lång Bachs H-mollmässa är? Ungefär huuur lång som helst! Ungefär så lång som så stel i nacken att armen inte riktigt vill hänga med när jag skriver. Ungefär så lång att jag darrar lite av blodsockerdipp där jag sitter på bussen hem. Men vet ni hur bra den är då? Så bra att jag uthärdade två timmar i ovanstående tillstånd utan problem. Eloge till Tre Kronor Barockorkester (japp, precis så nördigt som det låter) och Sofia Vokalensemble, vilka jag omedelbart mailade och erbjöd mina vokala tjänster. 


Helgen i övrigt då? Jotack, den innehöll både polsk folkdans, att gå vilse på Söder och plötsligt befinna sig mitt i ett demonstrationståg, samt en massa fina människor och gapskratt. Mycket bra helg, jag ger den fem av fem möjliga. Kan verkligen rekommendera detta med lediga helger! 

Nu ser jag fram emot Syster Ysters återkomst till staden och min egen, lite mer blygsamma, semester nästa vecka. 

/Elin 

lördag 7 mars 2015

Vad man gör när man inte gör något annat

This just in: jag är ledig i helgen! Tralalalala, det känns som att det var ungefär tre månader sedan det sist hände. Jag gick och la mig igår utan att ställa någon väckarklocka. Jojo.

Såatt… nu sitter jag här och försöker komma ihåg hur man gör. Vad man gör? Jag tror jag satsar på bok i soffan, det blir ju sällan fel. Och lite kaffe. Med kaka? Ni hör ju, det här kommer att spåra ur ganska omgående. Som tur är ska jag på körfest i kväll, så det är en tidsinställd dag.

Trevlig helg!

/Elin

fredag 6 mars 2015

Fredag (kanske tråkigaste rubriken, men hallå, jag försöker)

"Hur har du haft det senaste veckan"? var det någon som frågade mig igår. "Som vanligt", svarade jag. Inget händer. Kanske den mest händelselösa veckan någonsin. Jag övar, går till skolan, repar med kören och bandet och lagar mat med varierande ambitionsnivå. Klär mig i svart, svart svart. Utomhus grått, grått, grått, med undantag för lite sol som lyser in och avslöjar dammet.

Men jag låter mig inte luras. Under den händelselösa ytan ligger något och gror, något som behöver tid på sig för att växa och våga sig ut i ljuset. Jag vet inte vad det är än, men jag känner att det är på gång. Så jag lagar en till intetsägande måltid, övar samma preludium för hundrade gången och går samma väg till bussen.

Och låter det gro.

/Elin