tisdag 1 november 2016

Grattis på första november!

Vad hände?
...
Våren kom och gick, swish swosh
Sommaren kom och gick, swosh swish
Hösten kom och löven föll och sedan regnet.

Under tiden redigerade jag färdigt Urmakaren version 10. Skickade den till testläsare medan pulsen slog så hårt att jag trodde andra kunde höra.

Jag byggde vidare på Nyberget, det där huset mitt i skogen som i år fått både vatten och avlopp och varmvattenberedare och tvättmaskin och utedusch. Det blev semester och vi flyttade dit. Fick marken längs hela husgrunden uppgrävd och igengrävd, målade sovrum och lagade middagar. Det var varmt under en vecka och då släppte vi allt och låg i solen.

Semestern tog slut, vi åkte tillbaka till stan och på jobbet i studion var fullt upp att göra. Jag tackade ja till att gå en kvällskurs på universitetet och det var mer slitsamt än någon kurs jag tidigare gått.

Jag åkte till Göteborg och var på bokmässan tillsammans med Hanna och Vilse Förlag. Som vanligt en märklig blandning av konst och försäljning, djup och yta. Men vi har börjat vänja oss vid att filtrera. Så det gjorde vi, i fyra dagar var vi filter medan vi träffade läsare, fans, idoler, tog selfies, minglade och sögs in i böcker. Jag köpte färre än någonsin, bara sex stycken.

Jag bjöd in responsläsarna på middag och lät dem hacka sönder Urmakaren i småbitar och molekyler medan de petade på svagheter och hyllade helheten. Jag försöker fortfarande förstå vad som hände, vilka mekanismer som gjorde att jag log och antecknade så jag blev svettig och kände hur detta var det bästa som kunde hända samtidigt som berättelsen fläktes ut och in och alla nerver synliggjordes.

Jag jobbade mer och mer, skrev ett manus till en liten filmproduktion, fick mer ansvar. Jag tog mig igenom kvällskursen, skrev salstenta och kämpade fram långa akademiska svar på uppgifterna som lämnades in varje vecka. De blev godkända.

Jag åkte på skrivarhelg och sorterade tankarna- jag menar kommentarerna från testläsarna. Skrev samman allt på papperslappar, ett för varje kapitel.

Jag låter bli att skriva,
väntar in version 11.
Tänker, läser, funderar.
Hittar stämningen, platsen, karaktärerna, berättelsen.
Vrider upp volymen.

Vad hände?
...
Regnet smattrar på plåttaket till studion, swish swosh.
Skrivandet tränger sig på, plötsligt lockar bloggen, fingrarna flödar, swosh swish.


/Anna

lördag 27 augusti 2016

Nä, nu får det räcka.

Vira en sjal runt halsen, ha riktiga skor, doften av multnande löv och nya spännande projekt. Nu vill jag ha HÖST! 

/Elin

torsdag 4 augusti 2016

Kvällspromenad i sensommarvemod

Låt det inte vara över
jag har inte njutit klart
Låt jasmin och klöver
ännu dofta underbart
Låt solen komma närmre
värma hav och sjö
locka sommargäster åter
ut till skärgårdsö
Hejda höstens framfart
stanna tiden, still
Låt sommaren få hållas

... Bara lite till. 


/Elin

onsdag 6 juli 2016

Dagens naaaw...

Tre killar står på bussen, ca 15-16. Typiska tonåringar, coola i converse, slitna jeans och keps - och pratar om hur många barn de vill ha. Och vid vilken ålder. Fint. 

/Elin


lördag 2 juli 2016

Vad jag tycker om Timberlakes senaste

För lite mer än en vecka sedan satt jag med Syster Yster och Fotografen i bilen på väg upp mot midsommar i Norrland, då vi fick för oss att lyssna på de "senaste hitsen". En lista med de låtar som toppar listorna i Sverige (som jag som vanligt inte har någon koll på), och Justin Timberlakes senaste var en av dem. Vi enades om att den är ganska tråkig, det finns ju liksom ingen melodi? Ingen som fastnar i alla fall. Det är mest en konstant ljudmatta.

För tre dagar sedan: kan inte få den ur huvudet.

Idag: upptäcker att jag går runt i mataffären och sjunger på den. Och det finns fortfarande inte någon melodi.

Och jag vet fortfarande inte vad den heter.

/Elin

torsdag 30 juni 2016

Sådana inlägg jag borde skriva på Twitter

Åh, killen mittemot på tunnelbanan sitter och läser de sista sidorna i en j ä t t e t j o c k bok! Ser inte vilken det är, men det är säkert jättespännande! *sympatiryser*

/Elin

tisdag 21 juni 2016

Sommarlov


... Glömde jag visst berätta att jag har! Det går till ungefär såhär:

Först sover jag lite för länge, försöker bli bättre på att vakna i vettig tid. Efter frukost spelar jag kanske lite piano, några psalmer ur Koralboken och något körstycke. Det känns som att jag blir en millimeter bättre på en mil, men trägen vinner osv. När hjärnsynapserna är nära att kollapsa så går jag ut och går, eller springer. Sen lunch! Resten av dagarna: läser, går på Parkteater, rotar i second hand-butiker, fikar med vänner, spelar gitarr. Jag har en ambition att spela in alla mina låtar också, så det... Ska jag ta tag i. 

Det vore ju fint att skriva några nya också. ... Men det är ett helt eget kapitel.

/Elin

onsdag 1 juni 2016

Kliver runt bland nothögarna här hemma

... Lagom till majsångerna klingat ut är det dags att börja tänka på hösten. Julmusik, någon?


/Elin

måndag 30 maj 2016

Dagens jag har nog blivit en stockholmare

Jag gick från Gamla stans t-bana till Storkyrkan och gick inte vilse en enda gång. 

Eller så är jag bara en väldigt hängiven turist. 

/Elin

söndag 29 maj 2016

Låt mig försöka förklara min inställning till att kramas

Jag är inte en person som kramas. 

Hur som helst, ska tilläggas. 

Personer som kramas har ibland kramat mig, sådär som man gör när man ses, och insett att jag inte är som de. 

Inte så att jag inte tycker om att kramas, tvärtom, det är ju livsnödvändigt med mänsklig kontakt och ganska trevligt, dessutom. 

Men när folk jag inte känner kramar mig? Då känns det obekvämt. Och när man säger hejdå till någon man känner lite halvt och den avvaktar för att se vad jag ska göra: ingen kram. 

Jag har gjort en regel för mig själv, för att inte behöva hamna i obeslutsamhet: när jag träffat personen tre gånger, då kramas jag. Då känner vi varandra tillräckligt väl. Tyvärr vet ju inte alla om det, så ibland blir de förvånade över att jag kramas då de hade gett upp hoppet för länge sen. 

Så här är min bekännelse, jag som folk tror är så socialt begåvad: jag vet inte hur man gör med kramar. Jag får gå på feeling, helt enkelt. 

Och "kram" i slutet av ett meddelande? Don't get me started. 

/Elin

lördag 28 maj 2016

Övergångsfas

Två konserter gjorda den här veckan, två kvar... Livet för en körledare/sångare i maj. Men jag börjar se slutet på tunneln och har redan börjat krypa ur körbubblan för att känna på luften utanför. På vardagsrumsbordet ligger låtskrivarblocket uppslaget och väntar på storslagna idéer!

Men först: två våkonserter med Maria Magdalena vokalensemble, som jag gör ett tillfälligt inhopp i. Kl 18 ikväll i Hjorthagens kyrka, samma tid i morgon i St Paulskyrkan. Svenska tonsättare, fransk modernism och ett vansinnigt svårt/vackert stycke av Emil Råberg. Välkomna!


torsdag 19 maj 2016

KMH Kammarkör på äventyr: Visby

Jag är så dålig på att fota! På ett sätt ett medvetet val, för jag har "uppleva saker när de händer"-inställningen, men så tråkigt till exempel när man vill blogga om saker och/eller göra folk som inte var med avundsjuka. 

Så tänk er:

En bild på en glad kör på en färja, med skärgård i bakgrunden

Samma kör lagandes mat i ett för litet kök på ett sunkigt vandrarhem

Fest med mat, vin och allt sämre framförda svenska körklassiker

Diverse foton av Visby: pittoreska gränder, ruiner och domkyrka

Nu uppklädd och tillstramad kör som sjunger i tidigare nämnda domkyrka

Trött kör på tidig färja hem. 

Fint va? Här är det bästa jag lyckades med:  


/Elin

torsdag 12 maj 2016

Planerna

Jag vet inte exakt när det hände, de har nog smugit sig på under de senaste två veckorna, men det verkar som att jag har lösgjort hela helgen till mig (MIG MIG MIG) och Urmakaren. (Va? Ska jag skriva? Nu? Efter vad som känns som ett flera månader långt uppehåll?)

Andra saker jag vill göra med en helg för mig själv:

  • putsa fönster
  • putsa vinterskor och ställa undan
  • skura i största allmänhet
  • läsa en bok (helst en hel, ja)
  • testläsa en text och  kommentera och skicka till författaren
  • pilla mig i naveln
  • se några filmer
  • handla grejer i stan som saknas/är slut
  • betala räkningar och sätta in pappershögar i pärmar
  • springa
  • fika på stan ihop med en fin bok
  • ...
Eventuellt måste jag ta ledigt på fredag också för att hinna med allt.

Nåväl. Den viktigaste punkten är förstås Urmakaren. Först ska jag läsa igenom något kapitel för att minnas vad jag höll på med sist. Och efter det föreställer jag mig att det bara är att knåpa vidare och bocka av de anteckningar som finns om saker att åtgärda. Typ så.

Är det helg snart tack?

/Anna

måndag 9 maj 2016

Fågelsången

Som så många andra spenderade jag helgen utomhus, fast jag låg inte in nån park eller satt på uteservering eller hände på strand. Jag var på bygget i Dalarna - Smedjebacken - Nyberget. Det var fint det med. Idag är jag alldeles mjuk inombords av att ha lyssnat på fåglarna i skogen och i övrigt bara tystnad.

Planen var att spackla väggar inomhus, men liksom alla andra planer den här våren så blir det inte som jag tänkt mig. Så jag böjer mig, tänker om och bestämmer mig för att det viktigaste ändå är att vara fokuserad på det jag gör och att tycka om det.

(Sidospår: Jag har spenderat alldeles för mycket tid med att inte tycka om mitt bygge. Bara för att det stjäl tid från Urmakaren. I helgen var det första gången på länge som det var v i l s a m t att skrapa färg och spackla flera dagar i rad. Eftersom jag äntligen böjt mig för tanken att jag inte kan skriva, inte just nu. Det har inte hänt på länge och nu struntar jag i det. Går vidare.)

Är det fint väder, kan man ingalunda stå inne i iskallt stenhus. Har man längtat hela långa mörka vintern efter ljus och värme, hittar man projekt som kan göras ute i solen. Alltså tog vi ut sovrumsdörrarna som ska målas om och kämpade med varmluftspistol, färgskrapor och slipning.

Det bränner fortfarande skönt på armarna i dag.

Och jag har nästan memorerat lätena från koltrast, talgoxe och blåmes – de mest frekventa körstämmorna i skogen.

/Anna

torsdag 5 maj 2016

Repa under bar himmel

När skolan är stängd pga röd dag, får man repa hemma hos någon i bandet. Förslagsvis hos den som har takterrass med utsikt mot Djurgården. 


Jag passade på att repa med två sångvänner efteråt, så efter hela långa dagen sitter jag till sist på tåget hem, sportande en präktig sommarorkesterbränna*!

/Elin

* sommarorkesterbränna: när man fick kommunalt sommarjobb i en ungdomsorkester som spelade på gator och torg på sommaren, följaktligen sittande i samma vinkel i solen tills solen bränt in sin exakta position på utsatta kroppsdelar. 

tisdag 26 april 2016

Kvällens arbetsplats


Den är ju ganska maffig, Högalidskyrkan. En månad till Kompiskörens vårkonsert!

/Elin

måndag 25 april 2016

... Fast det är väl helt ok det här också


Kvällens arbetsplats: Munchenbryggeriet.

/Elin 

Hello monday my old friend

Spenderade helgen i butiken med att titta ut på snöregnet och drömma om värmen i Arizona. Om sol på axlarna och ljumma vindar, och frihet. 


Någon gång ska jag tillbaka... Men nu: trängas på pendeln, gå på seminarium, öva. 

/Elin

lördag 23 april 2016

Fredagen som försvann - om att vara vuxen

Igår skulle jag ha spelat lite stråktrio, men ställde in för att jag "hade för mycket att göra hemma". Döm om min förvåning när jag runt halv ett-snåret fann mig själv sittande framför teven i pyjamas, ätande blåbärspaj! När som helst kommer någon att komma på mig och dra in mina vuxenprivilegier. 

Resten av dagen fortsatte ungefär i samma stil, tills jag fick middagsbesök och blev tvungen att styra upp mig själv (ni vet, kläder och sånt). Besöket bestod av två medstudenter som också befinner sig över 30-strecket. En kommentar som yttrades under kvällen var faktiskt "Det här känns ju som att vara på middag hos en vuxen!", så jag vet inte. Jag kanske klarar att hålla skenet uppe. 

/Elin

torsdag 21 april 2016

Dagens KMH


Smygfotat genom dörren till Stora Salen. Symfoniorkestern repar inför fredagens konsert!

/Elin

tisdag 19 april 2016

När livet återvänder

Det är så mycket jag tänkt att jag velat blogga om, de senaste veckorna. Men så fort jag tänkt tanken har febern tagit fart och mattheten övermannat. Det är fler än jag som vittnar om "man colds" den här våren, ni vet den där förkylningen som sätter klorna i en med värk i alla muskler, tungt huvud och oförmåga att formulera ens en tanke. En dag hade jag som mål att ta mig till köket och brygga kaffe. En annan att stappla till affären och köpa blåbärssoppa. Den nivån. Jag är sällan sjuk, men när jag blir det är det nästan alltid under liknande omständigheter. Man cold.

Till exempel hade jag ett blogginlägg på gång om måsarna. De där vita, skrikande som fyller stan varje sommar. De är, sitt skränande till trots, mitt bästa vårtecken. När måsarna kommer vet man att värmen är här för att stanna. För några veckor sedan var vi i Ludvika över helgen och jag hade tänkt jättemycket på måsar. Kanske till och med längtande sagt till Fotografen att "tänk när dom kommer!" Och så, när vi körde in i vårt kvarter på söndagkvällen, satt de där i skymningen. Hundratals, kurande i grässlänterna. Lysande vita mot de gråaktiga dunklet.

Ahhh...

Långsamt, alldeles för långsamt, har febern och värken ersatts av snuva, rethosta och matthet. Men om jag klarar att klä mig på morgonen går jag också till jobbet, så funkar jag. Kvällarna har jag spenderat i soffläge, att göra middag var den absoluta gränsen för min förmåga.

I helgen bestämde jag mig för att göra absolut ingenting (förutom att fira Fotografens farmor på 90-årsdagen) i förhoppning om att äntligen bli frisk.

Och så, i måndags morse, var det inte lika svårt att klä sig och inte heller lika svårt att ta tag i arbetsuppgifterna på jobbet. Det var lättare att andas.

Livet alltså. Som en vit mås.

/Anna

Dagens Musikhögskolan


Någon har lämnat en värktablett på pianot i övningsrummet. Mycket omtänksamt! Och lite talande...

/Elin

tisdag 12 april 2016

Sjukan

"Och så blev det påskhelg och därefter arbetsvecka och det där obeskrivliga ontet i kroppen utvecklade sig till enveten feber och så låg vi sjuka i en vecka ... "

Japp, både Strumpan och Syster Yster! Tänk så festligt det varit om vi vetat om att vi låg sjuka på var sitt håll och kunnat sammanföra våra veka krafter till en och samma soffa! Nu blev det inte riktigt så, istället har vi tagit oss igenom sjukan på varsitt håll, med viss förskjutning.

Huvudet är fortfarande inlindat i nåt fluffigt som gör det trögt att tänka och jobbigt att ta tag i saker. Jag är tillbaka på min arbetsplats (när febervärken äntligen släppte verkade det inte motiverat att spendera dagarna i soffan och titta på dåliga komedier längre ... jag menar, jag orkar ju klä på mig), men inte mycket mer än så.

Väldigt mycket tid har alltså försvunnit till ingen nytta alls, Urmakaren har till exempel inte fått i närheten av så mycket uppmärksamhet som den borde. I helgen gjorde jag ett svagt försök att återuppta redigeringen, men landade direkt på en punkt som först krävde detaljerad googling och därefter ett stort beslut. När beslutet väl var taget ("ändra den viktiga scenen, justera hela företeelsen"), krävdes så stora redigeringsnävar att jag blev matt av bara tanken och läste en bok i stället. Ett klart tecken på att jag inte är tillräckligt frisk än, men ändå. Väldigt frustrerande.

Det var den sammanfattande lägesrapporten. Vilken dag som helst nu borde sikten klarna och reaktionsförmågan vara tillbaka.

/Anna

fredag 25 mars 2016

Författarlajv

Äntligen! Har inte skrivit ett ord på Urmakaren sedan nån gång i förra veckan. Jag kom fram till en lite större åtgärd i redigeringen än "stryk den här meningen" eller "byt ut det här ordet". Nämligen: "flytta det här stycket ur det här kapitlet och placera det några kapitel tidigare och låt det som händer fungera som katalysator till det huvudkaraktären tar sig för i kapitlet efter" fast med aningen färre ord.

Den operationen krävde förstås lite mer sammanhängande skrivtid för att få till, inget man fixar under en kvart till frukost precis. Och se, idag kom den, skrivtiden! Jag är gräsänka sedan igår och idag är det ledig dag (en väldigt lång sådan dessutom, om man får tro benämningen av denna fredag) så nu tar jag tag i detta stycke! Får jag drömma om vad jag mer vill åstadkomma under de fria timmar jag har idag, så vore det att dessutom få till min antagonist sådär rysligt skurkaktig som jag vill ha honom.

Men jag ska även städa och springa och gå på konsert. Ty sådant är författarlivet.

/Anna

onsdag 23 mars 2016

Handling vs Mening

Har roat mig med att bläddra i anteckningsboken till Urmakaren. Den är daterad "december 2012" och än finns några sidor kvar för slutskedet.

Mina anteckningar är väldigt lite av slaget "matnyttig information att stoppa in i bokmanuset" och väldigt mycket av slaget "svävande tankar som funkar som rättesnöre för vad som senare eventuellt kommer att landa i bokmanuset". Det handlar rätt lite om Handling och rätt mycket om Mening.

En av mina favoritsaker att studera hos författare är hur de svarar på frågan "vad handlar din bok om?" Inte sällan beskriver de vad Meningen är. Nog så intressant, men personligen vill jag hellre ha en kort sammanfattning av Handling för att själv göra mig en uppfattning om vad som är Meningen. Handling är det som gestaltar Mening vilket gör Mening till en tolkningsfråga. Vilken Mening man utläser i en bok är en fråga om vilken sorts läsare man är medan Handling är svårare att debattera.

Jag hittar hela tiden nya spår och lager för vad Meningen är med Urmakaren. Antingen beror det på att jag är ofokuserad eller så beror det på humör, känsla och allmän dagsform. Man ser olika med olika slags glasögon. Jag älskar att läsa mina egna anteckningar, där finns hur många teorier som helst att plocka fram i Handling om jag skulle vilja. Men jag skulle aldrig nämna mina förslag på vad Meningen är för någon, det verkar helt ologiskt.

I början när jag skrev på Urmakaren vill jag gärna beskriva den med mystiska adjektiv och känsloadverb, antagligen eftersom jag ännu inte visste vad den handlade om. Allteftersom har en hisspitch utvecklats under skrivandet (och i slutänden skrev jag även ett synopsis). Hisspitchen går ungefär såhär:
"Urmakaren handlar om en [KARAKTÄR] som hamnar i en stad där tiden står still för att [ANLEDNING]. För att komma därifrån måste [KARAKTÄR] [AKTION]."
Trotjänaren.
Det går inte att tycka att någonting annat ska Hända i min pitch. Däremot kan man dra en massa slutsatser kring vad Meningen är.

Hur tänker ni kring sånt här?

/Anna

tisdag 22 mars 2016

Mera Falun

På Lillstrumpans begäran: här är mer bilder från helgen!

Vi fixade matchande t-shirts, så ingen skulle ifrågasätta Strumpans och min närvaro. (Alla andra bokbord var bemannade enbart med författaren till böckerna på respektive bord och inga fler. Bara Vilse förlag drog groupies vad vi kunde se. Eller roadies, som vi ändrade oss till.)


Hanna hade som vanligt världens mest uppstyrda bokbord.


Strumpan och jag lyckades även trycka in oss i en läsarbild med vår brorsdotter, som strax innan den togs fotobombades av vår käre bror.


Och vad gör man egentligen i Falun en lördagkväll på väg ut på middag? Vi körde "tre-snabba-fotominer-i-hiss".




Sen åt vi tapas på Smak och det var så sjukt gott att vi inte kunde sluta äta och sen åt vi ändå efterrätt innan vi rullade hem.



/Anna

måndag 21 mars 2016

Blinddate

Förra veckan hände något storslaget: jag träffade två bloggvänner varav den ena jag aldrig sett irl förut och det var alldeles sagolikt!

Sedan dess har jag försökt formulera nåt klokt kring det hela, men det enda jag kommer fram till är det var så surrealistiskt och fint att jag vill säga åt hela världen att genast skaffa bloggkompisar!

Som Liv sa: att lära känna någon bloggledes är att lära känna någon från insidan.

Som Linda sa: vilken energi man får!

Samtalet skedde över en cirka två timmar lång hotellfrukost och var lite som kommentarerna till ett synnerligen välskrivet och intressant blogginlägg med rubriken "skrivandet, livet och allt det andra." Så välbekant, så nytt.

En frukostklubb är född!

/Anna

Roadtrip!

Vad gjorde ni i helgen då? Jag mötte upp Hanna på centralen, strax därpå blev vi upplockade av Syster Yster och styrde nordöst mot Falun! 


Där hängde vi på bokmässa, åt sjukt god mat och skrattade åt allt. Och jag fick lära mig att inte sträcka ut halsen som en sköldpadda när jag blir fotad. Bildbevis tack, Anna!

/Elin

tisdag 15 mars 2016

Situationen är långt förbi orimlig

Jag fattar att det bara är mars än, kallt och eländigt och säsong hit och dit, men LORD ALMIGHTY är det inte dags för avokado snart?

/Elin

Det borde finnas en sticka att kissa på

Ibland önskar jag att någon kunde gå bredvid en och berätta hur man mår, och varför. Är jag trött för att jag sovit för lite eller för mycket? Har jag ätit ordentligt, borde jag äta mindre, andra tider, något helt annat? Har jag rört på mig för lite nu igen? Ok, just den vet jag svaret på.

Sökningsvecka på KMH, vilket innebär stress för dem som söker in till nästa år och ledigt för oss andra. Alla lektioner inställda, en hel vecka att… jobba i kapp? Börja på nya projekt? Städa? Vila? Det är den stora frågan. Hittills jag jag mest gjort ingenting och känt mig missnöjd, vilket ju bara är slöseri med tid. Antingen jobba eller vara ledig, det finns inga mellanting. Så nu gör jag en sista kraftansträngning och styr upp körrepet inför kvällen, sen tror jag det får vara nog. Ledigt resten av veckan, eller tills lusten att göra något vaknar.

/Elin

söndag 13 mars 2016

Ungefär halvvägs

Sedan skrivarhelgen för en vecka sedan då jag redigerade en sjättedel i version 10 av Urmakaren har jag förvånansvärt nog lyckats upprätthålla ett visst tempo. Jag antar att jag måste ha skrivit fler morgnar än jag är medveten om och kanske även kvällar under veckan som gått? (Det är bara en vecka, men jag tror att jag har spenderat den i Urmakarens tidlösa vakuum, för ingenting går ihop i mitt huvud.)

Den här helgen har jag norpat så mycket skrivtid jag kunnat och helt plötsligt är jag nästan halvvägs genom manuset! Hur har detta gått till?

Men nu börjar de större förändringarna dyka upp i kommentarerna. Nyss skrev jag ett helt nytt kapitel (det blev kort, men ändå) och nästa punkt är att flytta ett helt stycke och bygga ut dess innehåll. Och flyttar man ett stycke, brukar det dessutom innebära en del reparation av hålet som blir kvar.

Det hade varit väldigt fint att avsluta den här helgen med att vara "helt och hållet halvvägs" och inte bara "nästan". Men det är ändå långt bättre än jag hoppats på. Nu måste jag göra soppa och se en rolig film.

/Anna


torsdag 10 mars 2016

Andra saker man gör fast man inte alls tackat ja

Efter gårdagens nednördande i barockdrillar och annat som har med konstmusikens sfär att göra, sitter jag nu och studerar en kompskiss på "What does the fox say" och försöker komma på vad det är jag förväntas spela på ensemblelektionen som börjar om två timmar.

Det är märkligt befriande, på något vis.

/Elin

onsdag 9 mars 2016

När man inte riktigt vet vad man tackar ja till

- Du Elin, vill du sjunga Pergolesis "Stabat mater" med mig på långfredagen?

Visst! Jag tänker: hur svårt kan det vara?med min vanliga stirrar faran rätt i ansiktet-logik. Och dessutom, hur många åker till Edsberg på långfredagen?

Ikväll gjorde vi första genomdraget med alla inblandade. 

Det finns en kör, en organist, en dirigent

Och en stråkensemble. 

Och jag sjunger solo tre av satserna. 


Såatte...

Välkomna till Edsbergs kyrka i påsk! Det blir ungefär hur fett som helst. 

/Elin

måndag 7 mars 2016

Så hur gick det då...

Med inspelningen? Jo, som jag sagt några gånger idag,

Det får vi se på torsdag. För då ska vi lyssna och mixa. Mohaha!

Eller:

Snart i ett Soundcloud nära dig!

Jag är i alla fall helt matt i kroppen och orimligt sugen på indiskt, så nu kokar jag linser för första gången sedan 2007 och hoppas att magen förlåter mig. 


/Elin

En sjättedel senare

Vi hade skrivarhelg i helgen, Fredrik, Emmelie, Hanna, Anneli och jag. Fredriks fru Sandra driver det fantastiska Idébageriet på vardagarna och lät oss hänga där lördag och söndag. Inte bara det, hon uppmanar fler att göra likadant eftersom detta hus är gjort för aktivitet. Sjukt inspirerande ställe inrett av en underbart kreativ företagare. Och det finns gott om utrymme för fler att haka på nästa gång, bara säger.

Utspridda, fokuserade.
Fredrik jobbar, jag vilar.
Second breakfast!
Mitt mål inför helgen var att ha läst igenom hela manuset (vilket var klart måndagen innan!) plus strukturera upp nytt Scrivener-dokument och vara redo att sätta igång och redigera kommentarer på lördagen (klarade det också!).

Sedan fick jag släng av sedvanlig ångest när vi satt och åt middag i fredagskväll och pratade om olika ändar att börja i (Hanna och Anneli var tillresta från Göteborg och bodde hos mig hela helgen). Jag börjar alltid från början och nu  föreslog Hanna att jag borde ta tag i slutet, eftersom jag fått en liten idé (rättare sagt: vag känsla) för hur Urmakaren ska sluta. Det var ett dåligt förslag, sa jag. Sedan gjorde jag förstås ändå som hon sa eftersom hon hade rätt.

Hanna + fika = inspiration.
Alltså ägnade jag lördagförmiddag åt att ta tag i den allra sista kommentaren och bygga ut det sista, högst svävande avsnittet till en aningen mer omfattande scen och efter det började jag trots allt från början och betade av kommentar efter kommentar.

I går eftermiddag räknade jag efter hur långt jag kommit och kom fram till att jag redan gått igenom 10 scener av bokens totala 60. EN SJÄTTEDEL! Hade jag kunnat fortsätta i samma tempo den här veckan hade boken kunnat vara klar till nästa helg! Helt sjukt.

Nu tror jag i och för sig att det inte stämmer eftersom denna första sjättedel antagligen är den enklaste sjättedelen att redigera eftersom jag skrivit om den så många gånger redan (igen: eftersom jag alltid början från början). Antagligen ska det läggas till en del scener mitt i och på slutet samt att de scener som redan finns där kräver större bearbetning.

Men ändå.

EN SJÄTTEDEL!

Och vad större är: Den sjättedelen känns mer komplett och som färdig boktext än någonsin förut. Det är helt magiskt att se hur Urmakaren börjar arta sig.

Så himla typiskt att skrivarhelger tar slut. Man vill ju bara stanna kvar.

Garderobsdörren som leder till ...
Tack alla vänner för helgen!

/Anna


söndag 6 mars 2016

"Har du tryckt på rec?"


Så här såg studion ut när vi lämnade den igår, efter att ha repat hela dagen och till sist soundcheckat. 


Vi lyssnade genom några provtagningar och konstaterade att det funkar, sen gick vi och åt indiskt. 

Idag: inspelning. Ganska trött redan. 

/Elin

lördag 5 mars 2016

Om varför jag inte tycker om inspelning

Jag är en bra bandledare. 

Jag är faktiskt en alldeles fenomenal, kick-ass född att göra det-bandledare. 

Med det inte sagt att jag är ledaren i bandet. Mer att när vi repar, så är det ofta jag som styr och ställer. Jag har åsikter om former på låtar, vilka notvärden basisten ska hålla sig till och vilket sound banjon ska ha. Jag har koll på låtarna, kan texter och ackord och vet vad alla gör. Om någon känner sig vilsen så är det mig de frågar, nio gånger av tio. Om någon spelar fel så är det mig den tittar på, för den vet att jag har hört, och så ler vi mot varandra. 

Men vid inspelning? Då har vi gjort allt det där. Alla kan låtarna och har finslipat sina chops. 

Alla utom jag. 

För så här ligger det till: jag kan inte göra min grej förrän alla andra gör sin. Det jag gör är inte bara bra ledarskap, det är även tvångsmässigt. Så när vi går in i studion inser jag plötsligt att det är dags för mig att leverera, som musiker. Ingen annan kommer att lägga mina spår, ingen kommer ens att berätta hur jag ska göra. 

Så, åtta timmar kvar. Åtta timmar att fokusera på enbart mig. 

Ska göra mitt bästa. 



/Elin

torsdag 3 mars 2016

Sånt som får min fantasi att skena iväg


/Anna

Allmänt klag

Ni får ursäkta uttjatat bloggämne, men alltså... Vädret? HALLÅ? Vad håller du på med?

*kryper tillbaka under täcket tills maj*

Nej förresten, har inspelning hela helgen. SOM jag inte gillar inspelning! Det är typ min sämsta sport. Det och faktisk sport. Återkommer om hur det går. 

/Elin

onsdag 2 mars 2016

På en skala från ett till fem, hur intressant? Vänligen diskutera.

Min syster har drömt vid upprepade tillfällen att jag skrivit ett intressant blogginlägg. Vilket ju inte har hänt på ett tag, och förmodligen inte händer just nu heller. Eller? Vintermånaderna är i alla fall över och jag kan inte längre skylla på meteorologiskt framkallad depression. Så, jag kastar av mig täcket och berättar om min dag!

Idag har jag:

  • Haft en lektion (gehör)
  • Åkt runt halva stan (bokstavligt) för att hitta fiolsträngar och en sexkantsnyckel
  • bytt strängar på fiol (en inte helt okomplicerad process, visade det sig)
  • googlat "barder" (visste ni att det finns ett svenskt bardsällskap? Inga kvinnor välkomna dock, så det är inte värt att veta)
  • övat på att sjunga "Satellit" (apropå meteorologisk depression)
  • Gjort en kick-ass grönsakssoppa
  • läst på om början av nittonhundratalet i allmänhet och Stravinskij i synnerhet
Plus skrivit lustiga saker i klassens FB-grupp. Det kan vara så att bara jag tyckte att de var lustiga, men min story osv.

Tar ett djupt andetag inför mars. Det blir bra.

Det är alltid bra med en bild. På Igor Stravinskij, till exempel


/Elin


tisdag 1 mars 2016

Grattis på första mars!

I januari, när det var som mörkast och tröttast, var mitt mål att "ta mig förbi mars". Och sedär, nu är mars här och det känns som att det kan komma bli en rätt lättsam månad trots allt.

Solen skiner, det är lugnt på jobbet eftersom "alla" har sportlov och jag hinner ta igen några högar som hopat sig.

Dessutom läste jag färdig mitt manus igår. Hela sista kapitlet ryker, men jag har ju som sagt en aning om vad det istället ska innehålla. Hursomhelst, pdf-version nr 9 är fulltecknad av gula markeringar och kommentarer, nu är det bara att hugga tag och börja redigeringen. Men först: skapa ett nytt Scrivener-dokument.

Hej version 10. Välkommen till världen. Nu ska vi leka.

/Anna

måndag 29 februari 2016

Slutet

Vi var på bio i lördags  och såg The Revenant, fotografen och jag. En långsam film. En väldigt lång film dessutom. Men så kom slutet. Och jag tänkte att sådär kan man ju också göra.

I och för sig platsar kanske ett avtonat slut bäst på en berättelse (film, i det här fallet) som till stor del berättas genom det som händer "mellan raderna". Men jag fick ändå en vag känsla (vågar inte säga idé, det lägger för stora krav på den där stackars tanken) för hur jag vill att Urmakaren ska sluta. Vad jag vill säga i bokens sista kapitel, men kanske främst vad jag inte behöver förklara.

Så väldigt svårt att hitta balansen mellan det outsagda och tillfredsställelsen av att veta hur det slutar ju.

Behöver jag säga att jag kommit till slutet i min genomläsning av version 9? Det har jag nämligen. Jag läste upplösningsscenen till frukost och hade svårt att inte fortsätta läsa och kommentera när jag kom till jobbet. Nu är det bara avtoningen kvar. Det som alltså ska ge läsaren lagom mycket information kring "vad som hände sen" plus lämna lagom mycket utrymme för läsaren själv att spekulera kring vad man tror om vissa detaljer. Dessutom vill jag att man ska ha en bra känsla när man slår ihop boken, lycka eller vemod gör detsamma, bara den är "rätt".

Ingen press, med andra ord.

18 sidor kvar.

/Anna


onsdag 24 februari 2016

Sånt jag inte antecknar

Vaknade klockan tre i morse och hade svårt att somna om (är således ännu tröttare än vanligt idag, känner mig till och med grinig på att solen skiner) och mitt i slummertillståndet drömde jag en ovanligt läskig dröm. En mardröm som var som en skräckfilm för den dök upp i huvudet komplett med klipp och otäcka ljudeffekter. Jag hade svårt att inte låta bli att tänka på scenariot (ett hus med en liten familj som råkar ut för något obeskrivbart, liksom så många andra spökhistorier handlar om) och funderade över hur storyn skulle kunna skrivas som prosa. Och där nånstans kom jag på vilket berättarperspektiv det skulle vara och hur det skulle vecklas ut som en extra dimension till berättelsen allteftersom det uppdagas vem berättaren egentligen är vilket gjorde det hela ä n n u läskigare och så stängde jag av tankarna och kunde nästan somna.

Att jag skulle anteckna en sån där story för att minnas och gå tillbaka till finns såklart inte på kartan. Man är väl ingen självplågare.

/Anna

lördag 20 februari 2016

Skriv bättre

Eftersom jag är snål och dessutom inte orkar hålla på och skriva ut mitt manus på papper varje gång jag ska läsa igenom det, har jag lärt mig att läsa manuset på datorn, som pdf. Att redigera direkt i Scrivener gills inte, det är alldeles för lätt att börja redigera direkt i texten, vilket alltid medför att jag tappar flytet och fastnar.

Istället läser jag pdf-dokumentet mer eller mindre rakt upp och ner samtidigt som jag markerar alla ställen som ska fixas och lägger till kommentarer. Manuset ser dessutom annorlunda ut som pdf, med annan radbrytning och annat typsnitt och det gör underverk för att vara lite mer objektiv till sin egen text. Det går dessvärre långsammare än jag skulle önska, men med en skrivarhelg inplanerad om två veckor, har jag ett mål: genomläsningen måste vara klar till dess så jag kan ägna dyrbar skrivhelgstid åt effektiv redigering. Det steget kommer ta ännu längre tid än genomläsningen och det kommer att vara guld att starta det jobbet i ett rum med andra som också skriver. Finns inget som är så motiverande som att lyssna på andras tangentbordssmatter.

Mina kommentarer är så specifika som möjligt, efter tidigare redigeringsrundor har jag lärt mig att mitt framtida jag inte alltid fattar vad mitt lektörs-jag menar med "gestalta!" eller "mer känsla". Alltså består nästan alla kommentarer numera av förslag på ny formulering. Får se hur det mottas när det är dags att ta tag i själva skrivandet. I undantagsfall är jag dock mer vag, om jag inte vet hur jag vill ändra på texten direkt när jag läser, lägger jag inte tid på att krysta fram en formulering. Som nyss till exempel, när jag skrev en kommentar med hälsningen "skriv bättre" till mitt framtida jag. Hoppas jag vet vad som ska göras.

/Anna

tisdag 16 februari 2016

Ljusglimtarna

Mörkret är mörkare i år än tidigare, det har jag redan ältat. Morgnarna, som jag drömmer om att jag ska ägna åt Urmakaren och lång frukost (vilket jag i teorin har gott om tid för eftersom jag oftast börjar jobba först klockan 9 om dagarna), blir istället till en fajt mellan väckarklockan och mig där jag alltid vinner.

Men så i går bestämde jag mig. Ställde klockan på halv sju och tog fram kläder och packade påse. Sov gott, vaknade av klockan och gick upp. Drog på kläderna, borstade tänderna åt en snabb frukost. Och - stack iväg till simhallen! Simmade en dryg halvtimme (tills jag fick kramp foten och var tvungen att ge upp, måste undersöka om det finns mer att göra än hälla i sig magnesium för att slippa kramp) och åkte till jobbet.

Jag kan inte påstå att jag är piggare idag än igår, men kroppen är nöjd över att ha orkat. Jag är nöjd.

Och idag har jag bokat in bokmässehäng på hotell i Falun PLUS en skrivarhelg.

Älskar hotell.

Älskar skrivarhelger.

...

Det ljusnar.


/Anna

fredag 5 februari 2016

Början

Det finns ingen del i manuset som jag funderar så mycket över som Början. Inte förstameningen, även om den såklart sätter den absolut första tonen. Snarare inledningen i stort, bokens första kapitel, en tredjedel in, kanske?

Början som sätter ton, inte bara genom den språkliga rösten utan även i vad som sägs. Och vad som inte sägs. Det är här det blir svårt. Nio versioner senare märker jag att jag är helt blind för vad som inte behöver sägas där i början. Vad som kan vänta till senare, portioneras ut i andra sammanhang än vad de uppstod i.

Ur varenda bok jag läser suger jag allt jag kan där i Början. Hur känns texten? Vad lovar berättelsen? Vilka ledtrådar ligger nonchalant utströdda där över bokens första sidor och vilka fraser och uttryck bränner hett och lockar att vända blad?

Nu när jag äntligen håller på och få lite ordning på det stora sjok som är Mitten och alla delar som leder till upplösningen, blir det tydligt att Början behöver uppdateras. Som smutsiga vinterfönster en plötsligt solig dag. Men hur?

Det är förstås ett problem att ta itu med senare i processen och när jag kommer dit anar jag att allt ramlar på plats på ett eller annat sätt. Det hindrar dock inte att jag ägnar nästan all utsvävartid åt att tänka på Början.

/Anna

tisdag 2 februari 2016

SKRIV: sbst. n.; best. -et; pl.-en

En sida i taget, tar jag mig sakta men säkert igenom manuset igen samtidigt som jag markerar åtgärdsställen och skriver kommentarer. Vis från förra redigeringsrundan försöker jag nu vara så tydlig jag kan eftersom jag lärt mig att mitt framtida jag inte nödvändigtvis förstår kommandon som "bättre känsla" eller "gestalta!"

Jag vill ju inte heller vara långrandig, för då kunde jag lika gärna redigera om texten direkt.

Det fina med att läsa igenom i relativt högt tempo, att inte stanna och pilla med detaljer utan istället hålla fokus på det som ska göras, skriva en kommentar och gå vidare, är att jag får bättre känsla än på länge för just hur boken känns. Eller så beror det på att boken är mer färdig än den någonsin varit. För första gången är den inte löst sammanhängande skeenden, utan full av kapitel som faktiskt puttar berättelsen framåt. Den börjar anta skepnaden av en bok.

Det mer frustrerande inslaget med att läsa igenom är just maktlösheten i att inte kunna fixa grejer i ett trollslag. Och – förstås – att inte få skriva.

Jag saknar skrivet.

/Anna

måndag 1 februari 2016

Arkiveras under "Önskedrömmar"

En av mina favoritdagdrömmar är att fundera över hurdan jag ska vara när jag blir författare. Jag ska förstås vara mig själv, men liksom olika egenskaper framkommer olika tydligt i de roller man spelar i livet, undrar jag vad som kommer att bli signifikativt för mitt författar-jag.

Och så försöker jag matcha den hopfantiserade författarpersonligheten med rätt slags kläder. För att det är så jag landar i mina andra roller. Till exempel:

  • På jobbet: Kontors-chic i svart/neutralt 

  • Ledig hemma: Jeans och tröja alternativt pyjamas
  • Ledig i naturen: Vildmarksbyxor, fleece och kängor 
  • Ledig på husbygge: Snickarbyxor, rutig flanellskjorta och keps
Kort och gott: jag KLÄR UT MIG till den egenskap som förväntas av mig vid de olika tillfällena. För att jag påverkas mentalt av mitt yttre och när det yttre stämmer med uppgiften presterar jag bättre.

När tiden är inne för mig att leka författare på allvar (det vill säga officiellt), behöver jag således hitta en passande kostym. Ska jag bli en sån där som drar omkring på skyhöga klackar på bokmässan? Ska jag skrota omkring i t-shirt och "inte bry mig"? Jag har ingen aning, alla varianter är möjliga. Jag vet bara att jag vill särskilja mig från de roller jag redan har. Och det är här vi kommer till kärnan i dagdrömmen: att jag anlitar en stylist som från dag 1 får i uppgift att tolka mig utifrån min grund-personlighet och min bok och därefter sätta ihop en representabel garderob. Det vore nåt. Då ska jag komma ihåg att informera stylisten om att jag tänker väldigt mycket på cylinderhattar.


/Anna

fredag 29 januari 2016

De där böckerna med förtrollade världar som stannar kvar

I tisdags snubblade jag över en bok hos Enligt O som jag så fort jag såg den var tvungen att ha. Jag fick nämligen den där starka känslan av att det här är boken jag sökt. Att det här är det slag av berättelse som håller en kvar, som man lusläser för att det inte ska ta slut och som jag längtat efter hur länge som helst.

Jag gjorde mitt bästa med att ducka för baksidestexter och folks kommentarer om boken på nätet i jakt efter var den kunde finnas (lyckades dåligt). Lokaliserade och köpte efter jobbet.

Som jag lärt mig av kära Liv, ska böcker som inhandlas i fysisk bokhandel slås in, vilket förstås var givet i det här fallet. Varför inte höja förväntningarna ännu ett snäpp med Akademibokhandelns fina omslagspapper liksom?



Men jag funderar en hel del över hur jag väljer böcker. Varför det så sällan tycks bli av det slag som jag vill flytta in i. Är jag kräsen? Eller har jag kanske bara fel tillvägagångssätt när jag söker? Jag kan ha fel (å vad jag hoppas att jag inte har det!), men jag anar att Miniatyrmakaren är en sån där bok som jag själv önskar att jag skrivit. För om något är det väl det som är det allra bästa betyget? Jag tänker så. Men jag är ändå inte närmare svaret på hur jag ska hitta de där böckerna som jag tycker om, ställer fram på finaste plats och klappar ömt. På det viset är jag lite avis på de som plöjer deckare och romance. De verkar ha det så enkelt med att hitta nästa bok.

Jag har redan smygläst första kapitlet och det ger en fin magkänsla. I helgen är det jag och Miniatyrmakaren.

/Anna

tisdag 26 januari 2016

Eller är idealet om medvetenhet orimligt?

Min jobbarkompis Stephanie och jag kom att prata om nybörjarmisstag när man tar sina första skakiga steg mot att skapa något av ingenting alls.

Hon fotar, jag skriver. (Och lyllos henne som får jobba med sin passion, visst?)

Vi pratade klichéer och hur lätt det är att anamma dem i sin första roman, sin första fotoutställning, ja sitt första verk i vilken konstart som helst. Jag gav exempel från bokvärlden, hon från fotokonstvärlden. Överallt finns de som friskt pitchar en idé eller visar upp sitt verk, till synes utan att märka klavertrampen.

Självklart dignar antagligen mitt eget manus av klichéer, vissa är medvetna, och de omedvetna hoppas jag att en skarp testläsare, lektör eller redaktör upptäcker längs vägen och synliggör så att jag får möjlighet att välja hur jag vill hantera dem. En kliché eller två gör ingen skada så länge de inte är obetänksamt inkastade, tänker jag. Och så länge de inte upprätthåller den huvudsakliga ploten.

Å andra sidan finns det kanske en poäng med att fritt och obetänksamt ösa ner texten på sidorna och låta den landa som man har lust.

/Anna

Trettiofem

I söndags fyllde jag år, trettiofem! Enligt vissa beräkningar är jag medelålders nu och jag har tyckt att det är fint. Ända till i går när jag åkte till jobbet med tårtresterna, omsluten av gråmulet slask.

Var det måndagsdepp? Eller en ovälkommen släng av ålderskris? Jag som älskar måndagar och känslan av att bli äldre, klokare och mer komplett för varje år som går.

För min del är det bara att bestämma mig: så länge det inte bryter ut något mer kroniskt svårmod, håller jag mig till inställningen att allt går över.

Trea-femma liksom. GRATTIS till mig!

Födelsedagsbrunchtillverkning
Lillstrumpan överraskade innan jobbet!
En bok: Bea Uusmas "Expeditionen"
/Anna


fredag 22 januari 2016

Pendeln

Alla som skriver känner igen sig i den känslomässiga berg-och-dalbanan:

- Ska bara fixa några grejer och sen är det dags att låta agenturerna buda!

- Vad är det för SKIT jag spenderat ÅR av MITT LIV på??!!!

Man kan säga att jag är på båda samtidigt just nu. Som i en loop.

Igår, när att Strumpan åkt hem till sitt efter att vi lagat-ätit middag ihop och pratat det senaste (hur går det med boken, hur går det med låtarna, vad läser vi just nu, sådana saker) var det alldeles tyst och fint hemma. Och jag fångade möjligheten, gjorde en kopp te och satte mig att läsa mitt manus, från början igen, med sikte inställt på vad som ska redigeras när det kommer till karaktärer och handling.

I morse hände samma sak, hemmet var stilla och jag satt helt fridfullt och åt frukost och plötsligt satt jag där och läste manuset igen. Och jag kom till ett parti som jag instinktivt ville stryka för att det skiljer sig lite i berättarrösten, men så tänkte jag om och lät det vara. Den kan ju faktiskt stämma, min första impuls när jag skrev stycket, att det är rätt att det är olikt.

Så jag bestämde mig för att välja att se skiten som jag spenderat år på med succé-glasögonen på. Tog över styret och körde uppåt på ren vilja. Tvingade pendeln dit jag vill ha den.

/Anna

torsdag 21 januari 2016

Redigeringen och de osynliga skrivprocesserna

Nej det går inget vidare med redigeringen, inte ens sedan jag godkänt att jag får fuska och göra två steg i ett svep. Det är exakt så lite disciplin jag har. Plus: januari, eller hur?

Så jag tänkte att det kunde pigga upp lite att fundera på hur det kommer sig att jag kommit dit jag är nu och hur jag ska tvinga mig vidare.

För ett tag sedan bloggade Anna på Debutantbloggen så väldigt bra om skrivprocessen och där fanns mycket jag kände igen mig i och mycket jag insåg att jag borde vara mer uppmärksam på i mitt eget skrivande. Även om jag ännu inte kommit till slutet av mitt manus och skickat det till förlag, har jag ju hållit på med det i sju-plus-nånting år och därmed fått en hel del insikter om hur jag själv fungerar. Jag har bara inte gjort mig själv medveten om de insikterna. Vilket såklart är dumt, för jag skulle kunna lära mig en del av dem.

I första skedet gör jag som Anna: jag skriver på och ser vad det blir längs vägen. Hon kallar det att bygga sandslott, att det handlar om att först ösa en massa sand på hög för att sedan börja forma och skulptera. (Jag kallar det för isskulptur eller kanske till och med marmorstaty eftersom min process med att forma berättelsen känns betydligt svettigare än att pressa samman lite sand med händerna.)

Därefter är det suddigare, det där med hur det gått till att bygga mitt bokmanus. Nu mot slutet har jag skrivit ett synopsis, som jag just nu kom ihåg att det existerar, så jag borde såklart ta mig en titt på det och se om jag håller planen eller om berättelsen spretar åt ytterligare några håll.

Eventuellt kan det vara ett smart sätt att ta sig an redigeringen med lite ny energi: att titta närmare på min så kallade process och fundera över hur jag tagit mig dit jag är idag och vad som funkat bra. Det kunde kanske överrösta de där bortförklaringarna som hellre kollar på tv än skriver, för att det "är inspiration". Alla sätt som lurar mig att skriva är bra, tänker jag.

Det som är spännande med filmmanuset är förstås att processen är helt tvärtom från hur jag skrivit bokmanuset. Och det vågar jag påstå efter att ha "skrivit filmmanus" i exakt en och en halv timme, ja. (Vilket inte är helt sant, för Fotografen och jag har skrivit på ett långt manusprojekt tidigare, då tillsammans med en tredje part, vilket var ett otroligt bra samarbete som i slutänden rann ut i sanden på grund av olika syn på hur manuset egentligen skulle gå från papperssidor till att filmas. Tilläggas bör att Fotografen och jag var alltigenom ense i det fallet.) Men att filmmanuset nu skrivs "baklänges" mot mitt bokmanus (vilket de flesta skulle anse vara "framlänges", där man börjar med berättelsestruktur och story för att jobba sig mot scener, karaktär och dialog) beror på att vi är två som jobbar och då försvårar det att utgå från infall och känslor. Det blir istället moroten i bygget, att få komma så långt att vi får gotta oss i krusidull.

/Anna

tisdag 19 januari 2016

Härmed förklarar jag projekt "Att-skriva-filmmanus-på-ett-år" för startat!

Om man skrivit väldigt länge på ett romanmanus och lärt sig rätt mycket om hur man inte ska göra längs vägen och börjar känna att det vore roligt att skriva något annat, på ett helt annat sätt (läs: strukturerat) och detta tillsammans med någon, är det väldigt enkelt lätt att säga ja när tillfälle ges.

I helgen bestämde sig Fotografen och jag för att det är dags att ta tag i drömmen om att göra film. Eller som citatet jag läste någonstans: "Ett mål utan en plan är bara en dröm".

Bakgrunden är såhär enkel: Fotografen vill 1. skriva 2. producera 3. filma. Och för att ta sig igenom steg 1 behövs ett team att bolla med. Så jag anmälde mig frivilligt.

Och så kom det sig att Manusmåndag blev ett begrepp hemma hos oss. Vi började igår med ett uppstartsmöte. Ramen var såhär:

* Det måste finnas starttid och sluttid. Vi körde på 20.00-21.30. Som av en händelse råkade det hamna just under Guldbaggegalan så den missade vi. Bokat är bokat.
* Mitt krav var att sitta vid köksbordet utan tv eller datorer som distraherar. Googla på saker gjordes på telefonen för att inte försvinna bakom en skärm. Anteckningar skrevs på pappersark.
* Det måste finnas ett mål för projektet. Vilket blev att pitcha manus för producenter under nästa år.
* Det måste finnas en agenda för första mötet: vad ska hinna avhandlas under den bokade tiden? Den blev ungefär såhär:

  • Vad för typ av film vill vi skriva?
  • Vad är handlingen i den allra vidaste betydelse?
  • Baserat på handlingen, hur gör vi antagonisten trovärdig?
  • Baserat på handlingen, hur gör vi protagonisten sympatisk?
* Listan resulterade i en mängd funderingar och så fort vi kom på nåt vi gillade skrevs det ner på pappret.

Sen var tiden slut och så hade vi kommit fram till ungefär vad filmen ska handla om och vilka karaktärer som skulle kunna driva berättelsen framåt. Eller inte. Vi har bara börjat, så vi hinner nog ändra oss några gånger.

Men nästa vecka är det Manusmåndag igen och fram till dess får de där idéerna marinera i vårt undermedvetna. Eventuellt ska vi ägna nästa kväll åt att specificera projektet ytterligare och välja någon av de handlingar vi har som förslag och skissa vidare.

The sky is the limit och allt det där.

/Anna

onsdag 13 januari 2016

Om att redigera sitt manus i 5 steg och hittills ha klarat av det första

Såhär nästan tre månader efter att jag fick det där numret av Skriva-tidningen som fick mig att kasta mig över redigeringsjobbet, är jag klar med redigeringssteg 1, det som behandlar berättarröst och perspektiv.

Nu är det alltså meningen att jag ska läsa igenom hela manuset och markera det som behöver ändras i steg 2: karaktärerna. Jag har gjort en lätthanterlig pdf av det hela, precis som förra gången. Men fy sjutton vad det tar emot att läsa hela skiten en gång till. Från början.

Eventuellt har det att göra med att där inte finns så mycket karaktärer från starten i berättelsen. Eller, visst finns det folk, men de är mest där för att introducera spelplanen och själva mysteriet. Och när protagonist och annat löst äntligen presenteras är det i gamla scener som liksom känns färdiggjutna för länge sedan.

Så jag har skjutit det framför mig, den där läsningen inför redigeringssteg 2. Vilket är dumt, för om jag aldrig tittar igenom vad som behöver fixas, kommer jag aldrig att få fixa det. Och fixa vill jag såklart.

Igår kom jag på att det där motståndet kanske beror på att det faktiskt inte finns några fel på mina karaktärer. I alla fall inte så det påverkar berättelsen så till den grad att jag inte kan hoppa över det där steget just nu och gå direkt till redigeringssteg 3: Storyn. MYCKET ROLIGARE. Och eftersom allt jag lärt mig om skrivregler i slutändan går ut på att alla regel kan strykas, om man gör det på rätt sätt, har jag bestämt mig för att slå ihop steg 2 och steg 3. Effektivt, eller hur? Och skulle det visa sig någonstans på vägen att det är på tok för mycket som behöver styras upp bland karaktärerna, får jag helt enkelt gå tillbaka till att vara ordningssam och redigera enligt anvisningarna.

Men nu: rebell.

/Anna

tisdag 12 januari 2016

Hej 2016, trevligt att råkas!

Nyåret smög in mitt i natten, tassade fram till oss där vi satt i soffan och myste och så var det inte mycket mer med det.

Jag har redan jobbat en vecka, även om det här är första "riktiga" jobbveckan, utan ledighet som avbrott. Och det blev äntligen kallt och snöade, det är fint. Fast jag tänker oroväckande mycket på solsken och värme, tror att det är den där bortregnade sommarens fel.

Det bästa med nytt år är som vanligt känslan av att ha en tomt, vitt blad framför sig. Allt är möjligt, världen är magisk och livet ett äventyr som väntar på att bli upptäckt. Känner ni inte så? Gör jag det ens? Jo lite faktiskt. Det pirrar mellan tårna.

Och nu vill jag verkligen ta tag i bloggandet. Liv  påminde mig just i ett inlägg om att bloggen är ett himla bra redskap för att hålla igång skrivandet – det är ju här jag kan uttrycka mig på sätt som inte funkar i en berättelse som utspelar sig kring sekelskiftet till exempel.

Än har jag inte riktigt gjort mig bekant med 2016, men jag föredrar att tänka på de roligheter som redan finns planerade och föreställer mig att alla överraskningar som dyker upp är av den glada sorten. Sån är jag, trevligt att råkas.

/Anna

måndag 11 januari 2016

Random access memory

Efter att ha tillbringat nästan en hel dag med att i bakhuvudet försöka komma på VART någonstans jag sett killen som spelar Flash i Arrow, blev jag så himla nöjd när jag kom på det: i Glee, såklart!

Fem poäng till mig. 

Och inte konstigt att jag inte känner igen folk på gatan: alla minnesplatser är upptagna.  

/Elin

fredag 1 januari 2016

Gott nytt år!


/Elin