torsdag 30 oktober 2014

Kammarkören på vidare äventyr

Så intressanta dagar! Idag har vi fått en rundvandring på DR-byn, motsvarigheten till svenska Radio- och TV-huset. Vi kikade in i alla studios där det pågick både scenbyggen och intressanta inspelningar. Sen fick vi lyssna på ett genrep med Symfoniorkestern i studio ett, den stora salen. 

Fasad på husen, otroligt futuristisk arkitektur.

Rep med storband i studio 2.

Stora salen! Pianokonsert för vänster hand av Ravel.

Igår fick vi vara med på dirigeringsworkshop med Danske Pigekøret, en fantastisk damkör med sångare mellan 16-22 år. Vi hade nog alla en tår i ögonvrån när de sjöng "Glade jul".


För övrigt gör vi hela studieresa-grejen: har varsin siffra för att se att alla är med, missar att gå av tunnelbanan och får åka tillbaka en station, går allmänt runt som lydiga får efter våra danska vänner. 

I eftermiddag har vi workshop med vår dirigent och sedan repar vi inför konserten som är i morgon. Och dricker kanske en öl eller två, vi är ju i Köpenhamn.

/Elin

onsdag 29 oktober 2014

Regn över Tivoli


Men på rummet är det fräscht! Nu ska vi hitta något att äta, sen blir det rep i "Vår frälsares kyrka".

/Elin

Så var vi här igen


Bussen var sen, tåget var sent, men nu är jag här. Incheckad,  kaffedrucken och ombordstuvad. Har äntligen köpt "Gone girl" efter att ha duckat för spoilers i flera veckor. Det blir bra, det här!

/Elin

tisdag 28 oktober 2014

Den som frågar får svar

Inte bara svarade Syster Yster rekordsnabbt på förra inlägget med en komplett packningslista, i kväll mitt under körrepet plingade mobilen till (skäms, körledaren!) med ett SMS från lilla mamman som knåpat ihop en lista åt mig. Den innehöll för övrigt gott humör, en nog så viktig artikel i väskan.

Elva är klockan, kvart över fem går jag upp. Kalas.

/Elin

Efterlyses: packlista

Eftersom jag åker till Köpenhamn i morgon, och har nojat över det i en vecka för att jag avskyr allt som har med innan resande att göra, erbjöd sig min kära syster (som vi ju alla vet är något av en packningsexpert) att göra en lista åt mig.

Vilket hon gjorde.

Och nu hittar jag den inte.

Det var något med en blus, är jag alldeles säker på. Och någon slags tröja.

Jag haaaatar att packa!

/Elin

söndag 26 oktober 2014

I natt står tiden still

Ville bara påminna om det. Att tiden stannar i natt alltså. Åtminstone för en timme. Sedan börjar den gå igen om allt går som det ska. Vi behöver nog inte vara bekymrade för att det skulle gå fel just i år, men man vet ju aldrig. Så glöm inte att vrida tillbaka alla klockor en timme. Tiden kan man man i alla fall inte vrida tillbaka, den är mer eller mindre konstant. Tror jag. Fast den står still i natt, det är jag rätt säker på. Under en timme som sagt. Håll tummarna för att den börjar gå sen. Och ställ klockorna rätt. Okej? Okej. Sov gott.

Rätt orelaterad bild men: *skriver på önskelistan*
/Anna

fredag 24 oktober 2014

Att förstå och inte förstå sina karaktärer

"Somliga människor förstår man sig på meddetsamma, andra tar åratal att få en relation till", skrev jag nyligen i en parantes.

Johannes skriver idag om detta med att hitta inspiration till sina karaktärer hos verkliga förlagor på Debutantbloggen (mycket spännande vinkel om att se folks dåliga sidor) och samtidigt publicerar Norstedts en artikel med författaren Gabriella Ahlström där hon förklarar att hon inte vet allt om sina karaktärer: "Precis som i verkliga livet är somliga lättare att komma nära än andra. [...] Ofta räcker det med att jag vet hur de agerar i en viss situation, hur de låter när de blir förorättade, hur de ser ut när någon ger dem en komplimang som de inte förmår ta till sig."

Det allra roligaste med att ha en egen värld som kryllar av människor som ingen annan än jag har tillgång till, är känslan av att ha skapat någonting som står för sig själv. I de flesta fall känner mina karaktärer varandra bättre än jag känner dem. Jag kikar in, betraktar och lär mig någonting nytt om dem varje gång jag öppnar dokumentet. Oftast mycket små saker, ibland detaljer av större betydelse.

Efter att ha varit på Hallwylska där några av guiderna i full sekelskiftesmundering spelade upp ett smakprov ur en dramatisering för barn under utställningen "Skräck och Skrock", upptäckte jag att bilden jag har som bakgrund på telefonen föreställer en man klädd på liknande sätt. Polletten föll ner: med den pose som den bortvända figuren uppvisar, blev det solklart vem av mina karaktärer han föreställer (och nej, det är inte Urmakaren själv). Hade ingen aning!
På en iPhone nära mig...
Det är som med resten av texten: till viss del snickrar man ihop en bok på ren viljestyrka. Men sedan tar det tid att utforska, lära känna. Liksom i den verkliga världen tycker jag inte om känslan av att tränga mig på. Då föredrar jag att bli inbjuden. Och jag tänker för allt i världen inte rota i folks innersta hemligheter utan tillåtelse.*

/Anna



* För att dämpa eventuell oro kan jag avslöja att jag fått tillgång till hemligheter så det räcker och blir över för att Urmakaren ska bli en spännande saga. Men där finns minst lika mycket kvar som jag inte har någon aning om och antagligen aldrig kommer att få reda på heller.


torsdag 23 oktober 2014

Varför jag aldrig tycks skriva färdigt boken

Folk frågar och därmed frågar jag mig själv: Varför blir aldrig Urmakaren klar?

Häromdagen var det någon som tog ämnet deadlines och undrade vad som hänt med den målmedvetenhet jag eventuellt råkat uppvisa vid något enstaka tillfälle i det förgångna. Och såhär sex (eller är det sju nuförtiden) år in i skrivandet av samma bok har jag detta att säga om deadlines:

  1. De funkar vid särskilda tillfällen under den skiftande process som skrivandet är. Till exempel i början när man inte vet vad boken ska handla om. Då är det bra att bara skriva på utan att tänka så mycket. Här och där uppstår nämligen det som kommer att bli bokens huvudtema. (Det allra bästa sättet att skriva mot deadline är att göra det i november, vara med på NaNoWriMo och få pepp från hela världen plus statistik för hur många ord man lyckas skriva varje dag.)
  2. De funkar inte under finliret; när man ska lära känna sina karaktärer (hey, somliga människor förstår man sig på meddetsamma, andra tar åratal att få en relation till, inga konstigheter), vid själva konstruerandet av berättelsens alla beståndsdelar som tempo, ton och dramaturgi. Man vet inte vad som funkar förrän man testat alla sätt som i n t e funkar och det är omöjligt att förutspå när man ska ha träffat rätt. Till viss del funkar det inte ens med att sätta deadline för sin research. För vem vet när man vet det man behöver veta?
Jag har den djupaste respekt för deadlines samtidigt som jag vägrar att vara slav under dem.

Men naturligtvis är det frustrerande att aldrig bli klar. (Jag har till exempel för andra året i rad missat anmälan till Debutantbloggen just för att jag inte har en bok att ge ut än.) Så många andra som börjat skriva betydligt senare än mig verkar ju bli utgivna på löpande band. Jag var på en sådan release (deckare, kan tilläggas) senast i går (och det var hur trevligt som helst och nej, det sticker absolut inte i ögonen och ja, jag unnar alla skrivande människor i världen att få fira sin utgivning och ja, jag är vansinnigt hedrad och glad över att få vara med på ett hörn av dessa tillställningar) och mitt intelligenta skrivande sällskap och jag kom att prata om just detta att jag skrivit så länge på Urmakaren. Det enda hon läst är en gammal version av första sidan plus att jag såklart har pitchat storyn för henne. I alla fall. Hon förklarade en sak som jag inte hade en a n i n g om. Nämligen: Det finns tusentals manualer och mallar för att skriva böcker i genren deckare på internet. Tydligen kan man skriva in huvudkaraktärer och handling på något ställe i cyberrymden och så SPOTTAR INTERNET FRAM NÅGOT SOM KAN LIKNAS VID SYNOPSIS! Bara att fylla i resten alltså. DET LÅTER JU FANTASTISKT, VEM KUNDE ANA?

Och hon sa som så, min intelligenta vän: De som skriver deckare behöver inte ägna lika mycket tid åt att fundera över HUR BOKEN SKA BERÄTTAS FÖR ATT LÄSAREN SKA HÄNGA MED OCH SAMTIDIGT TYCKA ATT DET ÄR SPÄNNANDE. (De kan förstås göra det, men det förklarar varför en deckarförfattare kan spotta ur sig tre böcker om året). Vilket är exakt vad jag gör i denna redigeringsfas: Rensar ut, städar upp, kryddar, förstärker, g e s t a l t a r. Allt medan jag ständigt grubblar över: hur sjutton skriver man en bok egentligen?

Som av en händelse bloggar Hanna om den dramatiska kurvan på Debutantbloggen idag och den är förstås applicerbar oavsett vilken genre man skriver inom. Men tydligen erbjuds det alltså därefter olika mycket hjälp kring struktur beroende på vilken genre ens bok är. LÄTTNADEN! Jag har hela tiden sagt att det är som att uppfinna hjulet på nytt det här med försöka skriva sin första bok. Och då stämmer alltså den tesen! För när jag pratade med en annan skrivarvän nyss poängterade hon att hon fortfarande kommer på begrepp som ringar in genren som Urmakaren är. Inte undra på att internet ännu inte skapat en trollformel och en Doktor Snuggles-maskin som kan hjälpa mig att reda ut formatet alltså.

*stretar vidare*
*ett ord i taget*
*det blir en bok*

/Anna

Skräck-research

När Hallwylska Museet annonserade att de skulle ha pressvisning för sin nya utställning, kunde jag inte låta bli att maila och fråga om jag fick komma trots att jag inte jobbar med press. Det fick jag!

Deras nya utställning handlar om "det ockulta sekelskiftet 1900" vilket ju är exakt vad jag sneglar mot nu när jag går på djupet med det övernaturliga inslagen i Urmakaren. Så det var o e r h ö r t fascinerande att höra till exempel om uppfinningar som andetelefonen, en uppfinning som Tomas Edison sägs ha arbetat med (trots att det förstås saknas bevis för detta, liksom det gör för många av de idéer som presenteras i utställningen). Mer än något annat kan man väl säga att det är en utställning i hur man föreställde sig att världen fungerade under sekelskiftet och därtill vilka (mer eller mindre) vetenskapliga metoder man använde för att få svar på sina frågor. P r e c i s det finger-mot-paragrafen jag behövde för att få en ingång till varför det går som det går för Urmakaren.

Under vandringen väcks frågorna kring andar, varulvar och Dracula till liv i skenet av en sekelskiftesmodernitet: elektriskt ljus. Men där finns ingen enkel, dramaturgiskt tillrättalagd upplösning. Och man kommer på sig med att fundera över om kalldraget man känner längs benen hör till utställningen eller om det är en kvarleva liksom palatsets vindlande gångar och knarrande golv.




Nu känner jag lite att det finns massor av gammal litteratur att sätta huggtänderna i... Och just det, utställningen öppnar i morgon så det är bara att bege sig under helgen!

/Anna

Från instudering till konsert

Jag började med instuderingen igår, googlade Ingvar Lidholm så gott det gick (internet, jag tycker att du ligger lite efter vad gäller svenska moderna tonsättare och deras verk?) och hann med en bra stund på soffan också. Sen åkte jag in till skolan, kvävde en gäspning och repade med Kammarkören en sista gång innan vår resa till Köpenhamn nästa vecka. Efteråt åt jag (medhavd, vi är studenter) middag med några av dirigentstudenterna, som visade sig vara på väg till Skeppsholmen för konsert med Radiokören. En avslutning på en masterclass för dirigenter arrangerad av Lunds universitet.


De sjöng bland annat Schönberg, vilket passade mig bra då herr Lidholm var mycket influerad av honom. Himla fint, var det.

Nu sitter jag mest och gäspar och tittar på en ruta i min mall för instudering där jag skrivit "kontext" med stora bokstäver. Jag tror jag ska köpa en krukväxt idag.

/Elin