onsdag 22 april 2015

Härmed förklarar jag krig mot Pages

Det är länge sedan jag skrev manus i traditionell ordbehandlare. Väldigt länge sedan, när jag tänker på det. Det måste faktiskt vara flera år sedan jag skaffade Skrivener och aldrig mer såg tillbaka. Jag skulle bara testa och så var jag fast.

Men Pages alltså (mac-iska för "Word" för den som undrar). Under skräckskrivarkursen hände det sig att jag skrev alla noveller i ett Pages-dokument. Det bara blev så. Mest för att jag inte orkade bemästra det där med att skapa pdf-dokument av Skrivener varje vecka. Där har faktiskt Pages en fördel.

Det har visat sig vara den enda fördelen.

I allt annat är Pages inte mer än ett irritationsmoment som:

  • lägger sig i formateringen
  • bestämmer vilket ord jag egentligen menar när jag skriver "barbent" ("barnet")
  • och... okej, det var kanske alla punkter.
Men huuuur irriterande? HUR IRRITERANDE SOM HELST.

Jag radbryter minsann var jag vill. Och vill jag göra en okonventionell stavning så GÖR JAG DET. Det är min KONSTNÄRLIGA FRIHET!

Så det så.

Om ni ursäktar, jag har ett Pages-manus att återgå till så det blir färdigt nån gång och jag slipper trilskas mer med ordbehandlare. Och ni gissar rätt. Ordet jag stannade till vid för att skriva det här inlägget är "barbent".

Bah!

/Anna

tisdag 21 april 2015

Långsamheten och den evinnerliga redigeringen

Erin har bloggat igen! Det är sällan nuförtiden och det är fint så. Det betyder att hon skriver på sin nästa bok. Och ni vet ju hur löjligt förtjust jag är i The Night Circus. Typ orimligt.

Nästan ännu mer än jag gillar hennes bok, gillar jag hennes skaparprocess. Jag känner så väldigt mycket igen mig i den och det är stor tröst att hon har lyckats så himla bra trots allt.

"Alla andra" verkar nämligen skriva tio timmar om dagen och få ur sig fem kapitel på den tiden.
"Alla andra" ger med den takten ut minst en bok om året.
"Alla andra" envisas med att tjata om att det där effektiva, snabba sättet är det enda rätta sättet och att man annars kan lägga ner och strunta i sina skrivdrömmar.

Det är då Erins ord blir balsam att linda in sig i, proppa öronen fulla av och täcka hela ansiktet med så man varken ser eller hör "alla andra".

Hon verkar liksom inte riktigt veta vad hennes berättelse handlar om innan hon börjar.
Hon verkar skriva fel mest hela tiden medan hon letar efter berättelsens känsla och kärna.
Hon sätter deadlines som hon aldrig håller och inte verkar ha för avsikt att hålla heller.
Hon verkar känna sig för, gå dit berättelsen tar henne och vara nöjd med det.
Hon verkar inte låta vare sig agentur eller förlag stressa henne (okej, jag drar slutsatser hej vilt nu).

Dock:
Hon verkar ändå alltid komma till slutet, utkast efter utkast.

Plus:
Hon verkar sjukt målmedveten och dedikerad.

Mitt i prick min så kallade skaparprocess ju! Skillnaden är möjligtvis det där med agenter och förläggare, men jag kommer till den saken också. Så småningom.

/Anna


Kasta tankar

På sistone har jag börjat uppskatta lyxen i att tänka ut saker och sedan låta bli att formulera dem. Ni vet, man har en tanke på tungspetsen som skulle göra sig bra i ett blogginlägg, på twitter, till och med på instagram. Men istället för att lägga den där, släpper man den fri.

I påskas låg jag på soffan ett par timmar och dagdrömde när en fras kom till mig som egentligen inte betyder något, den har till och med helt fel grammatisk uppbyggnad: "tänka färdiga tankar". Jag har fortfarande inget bättre uttryck för innebörden; att ha tillräckligt med tid för att komma till punkt (egentligen borde det väl vara "tänka färdigt tankar", men det var inte så det formulerades i mitt huvud och jag tror att det finns en anledning, jag har bara inte hittat den än), men det behövs liksom inget bättre uttryck eftersom den ofärdiga formuleringen är en gestaltning av hela innebörden. En meta-tanke om man så vill.

Man matar sig med så mycket intryck att tillfällena är få när man tillåts tänka färdiga tankar. Och det blir lätt ett tvångsbeteende att varje finurlighet, klokhet och skämt måste förevigas, spridas och delas med alla följare. Jag vet, för det här inlägget är också meta på det viset. Det är rätt stort att släppa en halvfärdig tanke medan man dåsar till för den som lever för att formulera sig i skrift. För tankar som uppkommer i gränslandet mellan vakenhet och sömn kommer aldrig tillbaka, det är gammal sanning.

Men kanske har jag alltid förlitat mig på att det hela tiden ska komma nya tankar. Jag har en anteckningsbok på mitt nattygsbord, men jag har aldrig någonsin antecknat idéer i den när jag vaknat mitt i natten. De tankarna har jag offrat till mitt eget nöje och sedan glömt. Det betyder inte att de inte var något värda. Snarare blev de extra värdefulla.

Numera är jag alltså medveten om att jag gör sådär, kastar tankar omkring mig och trycker gilla-knappen samtidigt som de försvinner bort. Det gör mig munter att ha minnet av något stort, men slippa besväret med att hålla kvar det.

Skepp ohoj, kapa balasten.

Låt vågornas skum fräsa bort.

/Anna

fredag 17 april 2015

En resa till Göteborg och releasen av "I Levande Mörker"

Titeln på Vilse-Hannas nya bok är ju bara fenomenal, visst? Och omslaget! Som jag ryst till varje gång jag sett det flimra förbi till exempel här och NU HAR JAG DEN, DEN VANDRAR MED MIG MELLAN SÄNGBORD OCH FRUKOSTBORD OCH DET ÄR SÅ SPÄNNANDE!

Förra helgen var det jättefin release på biblioteket Fyren i Kungsbacka. Fotografen och jag packade in oss tidigt på morgonen för att vara på plats vid lunchtid. Jag hade liksom den stora äran att få intervjua Hanna inför åhörarskaran som kom. Idel fans, I tell you. (Fick till och med beröm för mina smarta frågor av retorik-lärare, håhåjaja.)

Typ såhär såg det ut:

Författaren och jag.
Det ser ut som att jag trängde mig före. Det gjorde jag inte.
Det fanns svärd! Och tävlingar!
Mmmm... Hanna!
Sen var vi trötta och åkte hem med med pick och pack till Vilse-huset i Vilse-land, med alla Vilse-barnen och Vilse-man. (En gång Vilse, alltid Vilse. Och det är omöjligt att inte berätta på vers.)

Fotografen och jag bjöds på mat och prat. Sedan blev det en Vilse-promenad.
Vi gick förbi Hanna-litens Vilse-hem, där allting började på övervåningen.
Vi passerade ombyggd lekplats, mystiska skogspalats,
hemliga gångar där det ekade från sånger.
Där, under träden, föddes Lianne.
Och sagan bara fortsätter för den är alldeles sann.


Som vanligt när man har Vilse-sällskap, är näsan fram och hälarna bak.
Tvärtom vad man kan tro, irrar man aldrig bort i Vilse-land.
Man hittar hem, man hittar fram.
(slut på vers)

På kvällen var vi ett gäng som fyllde ett långbord ute på lokal och åt fantastiskt middag!
Vilse-systrar och Vilse-Hanna.
Desserten tog Fotografen och jag på vårt hotell inne i Göteborg innan vi stupade. Det finns gränser för hur länge man orkar umgås när man varit uppe sedan fem-halvsex en lördagsmorgon, oavsett hur trevligt sällskapet är. För vansinnigt trevligt, hade vi såklart.

Tack Hanna för en förtrollande helg!

/Anna

Med betoning på lite

Sitter och fredagssoftar med John Mayer och kaffe. Känns helt rätt, efter att ha snoozat i en och en halv timme och sedan däckat på soffan efter frukost. Lite… trött idag?

Men jag tar mig rätten, efter att ha vikarierat som dirigent för en kyrkokör i Sollentuna i går kväll. Det var himla spännande, att bara få en bunt noter och en adress att infinna sig på. Man vet ju liksom inte: är de snorbra? Kan de sjunga över huvud taget? Kan jag ge dem någonting, eller kommer jag att stå som en skolflicka och inte veta vad jag ska säga?

Det gjorde jag inte. De var precis lagom bra, på den nivå jag väntat mig, och jag och min vikariepartner (vi var två från samma utbildning) hade en massa bra saker att säga och jobba med. Succé!

Nu ska jag rusa till bussen. Jag har ju faktiskt lite att göra idag.

/Elin

onsdag 15 april 2015

Vad ska jag göra när White Collar är slut?!

Jag har inte tid att blogga, uppenbarligen. Först var det för att jag hade fullt upp med att 1) gå skrivarkurs, sedan för att jag 2) byggde hus och sist för att det var så mycket att 3) göra på jobbet.

1. Skrivarkursen är slut, men jag jobbar vidare på en novell för att skicka in till antologi i maj, så tankarna är fortfarande kvar där. Vilken dag som helst ska jag investera skrivtid och faktiskt trycka på tangenterna över texten också.

2. Huset står kvar, vi bygger mest på helgerna och bara de helger vi har möjlighet att åka till huset. Under påsk var det till exempel intensivt, men just nu? Not so much egentligen.

3. Jobbet, hahahaha. Det är toppar och dalar. Det har varit intensivt några dagar, nu planar det ut lite igen.

Nä, det fattar ju vem som helst att jag ägnar alldeles för mycket tid åt White Collar. Som ju varje normalbegåvad individ med överdrivet eskapism-behov gör. Inte? Är det bara jag?

/Anna


måndag 13 april 2015

"Ursäkta, jag tycker att ditt sätt att uttrycka dig i detta offentliga rum är stötande. Skulle du kunna vänta med ditt samtal till du kommer hem?"

... Sa jag inte till killen bakom mig på tunnelbanan som spydde galla över allt och alla i sin telefon. 

Nästa gång, kanske?

/Elin

Godmorgon måndag

Idag blir det en sån där dag då jag kommer för sent för att jag inte kunnat bestämma vad jag ska ha på mig.

Jag vet det redan nu, and yet…

/Elin

söndag 12 april 2015

Möta hösten tillsammans?

Igår, för att kompensera att jag inte var i Kungsbacka på boksläpp, hängde jag med bästisen och hennes gäng efter jobbet. Till Dramatiska Högskolan, där avgångsstudenterna på mimskådespeleriutbildningen spelar "Möta hösten tillsammans?" i regi av Anna Vnuk.


Och vilken tur att jag gjorde det! Vi gick och pratade efteråt om hur skönt det är när man får KÄNNA någonting när man går på teater. Ofta är det väldigt fint och snyggt och duktiga skådespelare och så vidare, men man går därifrån och… saknar någonting (fast känner sig lite duktigt som investerat i kultuuuren). Efter den här föreställningen var första reaktionen: vi går igen!

Föreställningen är byggd runt olika kontaktannonser, som får liv och gestaltas när människorna bakom dem kommer till en kurs i hur man hittar kärlek. En efter en får vi lära känna dem, skratta med dem i deras misslyckanden och gråta när maskerna plötsligt lyfts av och alla rädslor väller fram.

Alla borde se! Kom och se! Spelas fram till 17:e april.

/Elin

onsdag 8 april 2015

En evighet i skaparbubblan

Kommer ni ihåg för några dagar sen, då jag beklagade mig över att jag var tvungen att hitta en text till en komposition som jag jobbade med? Och hur svårt det var att hitta en som hade rätt ljud och rytm?

Sedan dess har detta hänt: Liv åtog sig uppdraget att skriva en text till melodin. Bara sådär! Vi mejlade lite fram och tillbaka, jag skickade de skissartade noterna tillsammans med en förfärlig ljudfil och försökte i ord beskriva hur jag tänkt mig resten av stycket. Sedan tog jag påsklov, åt en massa mat, byggde lite hus, ni vet.

Plötsligt upptäckte jag att deadlinen jag gett Liv inte alls höll, då kompositionen ska redovisas denna vecka och inte nästa, som jag trott. Jag mejlade och uttryckte min fulla förståelse för eventuellt avhopp, men hoppades, hoppades, hoppades! att hon skulle vilja vara med ändå. Och med vändande post kom den! En dikt, specialskriven för min musik.

Och vet ni vad? Den lät inte alls som det jag hade tänkt. Såklart. För det jag hörde i mitt huvud var bara ljud, lite som att kören skulle sjunga meh, meh mah. I stället hade Liv tänkt ut ett tema, en handling och en riktning, användande ord som passade de rytmer jag hittat på. Hur coolt?

Uppgiften var egentligen tydlig från början: hitta en text och skriv musik till. Det är logiskt, för det blir så mycket svårare att göra åt andra hållet. Jag insåg också, när jag började peta in Livs ord i stycket, att det på ett sätt var frustrerande att ha en färdig mall. Att inte få utgå från orden och hitta den melodi som bäst uttryckte den. För det jobbet var ju redan gjort, från andra hållet! I stället fick jag lita på orden, att de skulle passa i tonerna.

Och när man läser Livs blogginlägg om hennes sida av processen, står det helt klart att jag inte hade behövt oroa mig. Lite som namnet på hennes blogg.

Nu är jag trött, stel i nacken och lagom euforisk efter att ha suttit vid datorn hela dagen. Men stycket är klart, ska redovisas för klassen i morgon och förhoppningsvis för er läsare så småningom.

Som jag skrev till Liv, så himla fint att få jobba med saker man tycker om.

Nu blir det glass.

/Elin