lördag 28 februari 2015

Sak jag tänker på när jag går runt och sjunger tyst i mataffären:

"Hörs det här?" 

Jag tycker ju att det är snudd på hörbart, men det är ju inifrån huvudet? Så kära medmänniskor, om ni skulle råka finna er i mjölkdisken bredvid någon som hummar lite frånvarande: Vi är inte galna. Bara lite trötta. 

/Elin

fredag 27 februari 2015

Skrivsuget och Urmakaren-spoilers

Det finns ingen som får mig på ett sånt skrivhumör som Simona. Tappar man lusten, orken, fokus är det bara att läsa några av hennes inlägg och så är man åter full av energi och lust att bevisa att man minsann kan.

Jag har varit så trött den senaste tiden. Jobbet äter energi. Skivkursen suger ur det sista. De där orden jag vill plita ner i Urmakaren varje dag går med nöd och näppe.

Det är sista rycket på vintern, intalar jag mig och försöker komma igång med att springa igen, äta rätt, sova mycket.

Om tiden stod still skulle det gå, tänker jag. Men om tiden stod still skulle det aldrig bli vår. Och så kan vi inte ha det.

Nästa vecka åker jag på solsemester för första gången på hundra år. (Ja, hundra. Mer eller mindre.) Efter det tänker jag att jag kommer att vara sprudlande underbar igen.

Tills dess läser jag valda bloggar för inspiration. Mest Simonas förstås.

Men först ett helt annat avsnitt:
Ni ber om mer och såklart ska ni få! Jag är inte den som är den. Dessutom tror jag det var Skriviver som bloggade om det här med att själv skriva om skrivandet för att bli på det klara med vad skrivandet egentligen är. Lite meta (älskar meta) sådär.

Alltså: Story vs Koncept.
Jag sa att jag länge hade full koll på konceptet i Urmakaren, right? Men att det var klurigare att få grepp om storyn? Jag gjorde visst det.

Som jag ser det är konceptet spelplanen för storyn medan storyn är det som händer på spelplanen.

I Urmakaren (oboj, kommer det spoilers nu? It might...) är konceptet, alltså spelplanen, en stad där tiden står still. Detta får förstås en massa följder som till exempel hur människorna påverkas, vilka som vinner och förlorar på att tiden står still, etc och detta är också en del av konceptet tillsammans med själva "looken" eller "känslan" i scenografin (sorry för filmreferenserna) plus de karaktärer jag väljer att porträttera.

Storyn i Urmakaren däremot. Det är det som händer mellan första och sista sidan. Skitsvårt ju. Jag menar, konceptet finns, världen, karaktärerna, varenda detalj syns tydligt. Man lutar sig tillbaka och strosar längs kullerstensgatorna i tanken, känner doften från körsbärsblommorna (se där, en del av konceptet) och vill liksom bara hänga runt i sin fantasi. Men det går såklart inte. Där måste finnas en fara för någon. En huvudkaraktär måste ta täten i berättelsen och ge sin synvinkel på tillvaron. Denne ska helst försättas i en svår situation och tvingas ta sig därifrån. En antagonist med egen agenda måste bli ett starkt hot. Andra karaktärer behöver sluta upp och välja sida eller på annat sätt bidra till att storyn driver framåt.

Och så kom det sig att Urmakaren efter väldigt många versioner kom att handla om en figur som vi kan kalla Rakel (för det är så hon heter) som mot alla odds hamnar i en stad där tiden står still och för att komma därifrån igen måste hon gå till botten med vad som hänt Ta-daa! Hisspitch, slam dunk.

Jag vet ärligt talat fortfarande inte exakt hur det ska gå för Rakel, jag vet bara att för varje gång jag kommer till slutet, klarnar det ytterligare lite mer. Och som det verkar, kommer hon att få offra mycket.

Sedär, Skriviver hade rätt! (Såklart, hennes blogg är ytterligare en att läsa för inspiration) Man blir faktiskt mer sugen på att skriva om man skriver om att skriva.

Det kliar i skrivnerven igen.

/Anna

onsdag 25 februari 2015

Bara en vanlig dag i tårtfabriken

Men vad är detta? Har jag någon bemärkelsedag som ingen uppmärksammat? Nej då, det är bara jag som firar att jag varit så duktig idag. Tvättat allt, städat hela lägenheten och gjort müsli. Nu ska jag sätta igång laxsoppan och snart får jag besök!


Hurra för onsdag!

/Elin

måndag 23 februari 2015

Lo and behold

I helgen läste Fotografen en novell jag skrivit.
Veckans uppgift till skrivarkursen närmare bestämt.
Men det är inte det som är grejen.

Grejen är att han läste.
Något jag skrivit.

För första gången.

/Anna

Hoppet som spirar där man minst anar det

Busshållplatsen utanför mitt hus, måndag förmiddag: en äldre dam inleder ett samtal. Hon är ursprungligen från Hamburg och berättar om de kalla vintrarna då hon kommit till Sverige, och hennes son skulle lära henne att åka skidor. Det var lite förargligt att som vuxen inte kunna åka skidor och skridskor, men när hon var barn i efterkrigstidens Tyskland fanns inte pengar till sådant. Hon pratar om hur vana vi i Sverige är vid att allt ska finnas, och hur illa det motsvarar situationen i världen. Hur odlingsarealen krymper till förmån till fabriker och hur befolkningsmängden och antal fattiga i Tyskland ökar, precis som före kriget. Hon tycker att det är viktigt att vi pratar om dessa saker, lär oss av historien. Jag håller med. När bussen kommer önskar hon en fortsatt trevlig dag och stiger ombord med sin shoppingväska. 

Bussen fylls på under vägen tills alla platser är fulla. Jag hör samma dam igen, nu i konversation med en ung man med ursprung i Mellanöstern. De diskuterar politiken i Iran och Irak och han berättar sitt perspektiv, och upplevelsen av att växa upp i Sverige som andra generationens invandrare. Tonen av ömsesidig respekt sprider sig i bussen och för tjugo minuter sitter vi i en liten bit av världsfred. 

Vi går alla åt varsitt håll vid ändhållplatsen, men har med oss varsin del. 

/Elin





söndag 22 februari 2015

Helgen: en recap

I fredags hade jag en lektion, sedan fick jag semesterfeeling och vandrade ut i storstaden. Prövade Stockholmarnas senaste träningstrend, rulltrapporna vid Östermalmstorg (som är avstängda för en oöverskådlig framtid). Kan ej rekommenderas, trots den SL-bemannade vätskedepån vid toppen. Skeppsholmen däremot rekommenderas, dit jag drog min färd. Gick runt holmen och kikade på saker, tittade in på Moderna muséet men bestämde mig för att spara utställningarna till en annan dag.

Lördagen tillbringades i butiken, säljandes diverse förnödenheter till stockholmarna. När klockan slog fem låste vi med eftertryck och sen satte jag mig på tunnelbanan hem till Syster Yster, där ostbågar fanns att tillgå. Efter en superb tacomiddag tog vi så bilen till bion i Sickla för att se, tada, Cirkeln! Vilken visade sig vara precis så läskig som jag hade trott, vilket tog sig uttryck i upprepade rysningar under två och en halv timma. Och precis så bra! Jag och systern var mycket nöjda med att allt vi gillar från böckerna fanns med, trots fotografsvågerns avsaknad av inspirerande bildvinklar.

Söndagen spenderades även den i butiken, dock med en välbehövlig sovmorgon. Efter en inte särskilt händelserik dag sitter jag nu och funderar på om jag ska gå och lägga mig eller sitta uppe ett tag och se början på Oscarsgalan.

Ja, det var väl allt.

/Elin

torsdag 19 februari 2015

När som helst nu börjar jag klottra kryptiska saker på fönstren

Efter att mest ha undvikit att göra saker i två dagar sitter jag nu vid pianot och spelar Poulenc. Fantastisk körmusik att sjunga, fantastiskt omöjligt att spela. Jag känner mig mest som en matematiker som sitter i en bunker någonstans och stirrar på en kod, väl medveten om att lösningen innebär slutet på kriget. Fast den vetskapen hjälper inte.


/Elin

onsdag 18 februari 2015

Osorterade tankar kring att skriva skräck

Kommer ni ihåg i november, när Johannes Pinter skrev ett inlägg på Debutanbloggen om att han skulle hålla skräckskrivarkurs? Jag anmälde mig på stående fot och började längta till februari.

Ikväll är det redan tredje tillfället, jag håller som bäst på att plita ner min andra skräcknovell någonsin och har förberett mig hjälpligt inför att tycka till om kurskamraternas texter som delades ut förra veckan.

Det är enormt pirrigt.

Magister Pinter (som vi kallar honom nuförtiden) bjussar på enkla redskap och modeller under varje lektion och sedan har vi kört skrivarövningar med tidtagning. Plus läst våra snabbt nedklottrade alster för varandra direkt efteråt. Ack, vad det är nyttigt att dela med sig av det som uppstår i stunden utan att redigera sig. Det är vid de tillfällena ens styrkor och svagheter som skrivande syns som bäst. Man tenderar ju att luta sig mot det som är tryggast, vare sig det är miljöbeskrivning, karaktärer eller plot. Eller nåt annat.

En av de saker från förra veckan Pinter sa och som har hängt kvar i mina tankar är det där med att göra skillnad på story och koncept. Det har tagit mig ett tag att reda ut skillnaden i arbetet med Urmakaren, men när det var gjort var det så självklart. Och jag påminner mig själv om att ha koll på detta enkla även i korta novelltexter.

Men noveller alltså. Eventuellt min sämsta gren. Tacksamt då att hålla sig till en genre så ramarna hålls hyfsat tighta. Plus att vi får givna ämnen att utgå från. Texten till idag ska även kryddas med minst tre sinnen.

Huruvida jag lyckas skrämmas, är jag fortfarande på nybörjarnivå. Det är rent ut sagt skitsvårt.

/Anna

tisdag 17 februari 2015

Meddelande till mina grannar, som kanske tror att jag startade ett sågverk i lägenheten runt lunchtid

… Det var bara jag som malde eget ströbröd. För att panera fisken, ni vet.

Move along!

/Elin

Hemmadagar (är lika med nörddagar)

Vissa veckor (de flesta faktiskt) känns det otroligt skönt att ha så stora friheter att planera sin egen tid som jag har. Till exempel då man jobbat hela helgen och vaknar på tisdagen och inser att adrenalinet till slut runnit ur kroppen. Då är det skönt att kunna lägga sig i soffan med "1000 år körmusikhistoria", "Upptakter i den svenska vokalmusikens historia" och andra oumbärliga titlar!

/Elin