måndag 20 oktober 2014

Det här är ingen recension, det är en hyllning till en helt vanlig bok

Igår låg jag på soffan hemma hos mamman och pappan och läste ut en bok som jag väntat väldigt länge på att läsa. Flera år faktiskt. I början på september fick jag den äntligen i min hand, signerad av författaren som jag lärde känna som den intressanta bloggaren Vilse och därefter som skrivaroraklet Hanna Höglund.

Hanna, som drömde om att skriva ner sin berättelse och kunna hålla den i handen som en helt vanlig bok, liksom alla böcker hon själv läst, drömt sig in i och älskat.

Det enda jag kände till i förväg var prologen (som Hanna högläste vid ett tillfälle) och det är förstås inte mycket i sammanhanget. Utöver det hade jag bara hört spridda rader om huvudpersonen, fragment av fraser på latin som tydligen var viktiga för handlingen samt en och annan kulturell detalj från någon av alla länder som bara existerade i Hannas huvud tills hon bestämde sig för att dela med sig av sin skatt.

Och en skatt är det.

När Elin och jag åkte hem igår kväll pratade vi om detta, hur man förhåller sig till en bok som man redan innan man läst den vet att man kommer hålla hårt tryckt mot bröstet bara för att man älskar författaren så mycket.

Jo, just så förhåller jag mig. Med boken tryckt tätt intill så ingen kan bläddra i mitt exemplar, reserverad till att min egen bild av berättelsen ska färgas av andras. Dessutom är Ljus Som Varit Dolt bara upptakten till de böcker som ska komma och jag bestämmer mig för att stanna i mitt andäktiga tomrum i väntan på fortsättningen av berättelsen om Lianne. Tyst och tålmodigt tänker jag längta till maj när andra boken i serien förväntas komma. Då ska jag kanske få veta om de frön som planteras i första boken sprätter iväg åt de håll jag tror eller om Hanna lyckas överrumpla mig ännu mer med sin berättarkonst (vilket jag tror att hon kommer göra med råge, förväntningarna är höga).

Ja, jag är oerhört stolt över Hanna, jag är lycklig över att vara hennes vän och jag är djupt hedrad över det hon skrev när hon signerade min bok. Jag är partisk och det är en ynnest i sig.

Mitt exemplar av Ljus Som Varit Dolt ligger för närvarande lite nonchalant intryckt bland de andra lästa och olästa böckerna i bokskåpet. Det föll sig liksom mest naturligt. Kanske för att ingen ska hitta den. Kanske för att det är en helt vanlig bok.

Storheten i det.


/Anna

Två tanter

Vi har varit på äventyr i helgen, Elin och jag. Vi åkte till Ludvika och det var fantastiskt. Till skillnad från när jag åker med Fotografen var vi o e r h ö r t uppstyrda.

Såhär gick det mestadels till:
1. Vi åkte från stan i fredags eftermiddag, faktiskt kring den tid då vi bestämt avfärd och med bredda mackor och kaffe i bilen för att klara oss genom utfartsköerna.
2. Vi åt urbota trevliga middagar med mamman och pappan.
3. Vi gick omkring på stan och handlade i småbutiker.
4. Vi fikade tårta på café.
5. Vi satt lite frusna med varsin filt över benen.
6. Vi sov middag.

Vid ett tillfälle kan det i och för sig hända att tanterna ballade ur och satt hemma hos storebror och snick-snackade till två på natten.

Saker man köper: blandade ljusstakar på second hand.
Saker man plockar: gigantiska äpplen hos svärföräldrar.
Saker man får: en hög böcker av sin bror.
/Anna

torsdag 16 oktober 2014

Stopp och belägg! Jag har darlings! Tål att upprepas: JAG HAR DAAARLINGS!

Jaha, här gick man runt och trodde att man var helt känslokall (okej kanske inte gick runt så mycket, men det var lite temat i förra inlägget om någon minns).

Kommer just från en fikastund med synnerligen trevlig och välformulerad författare som inte stryker medhårs. Uttrycker sig krasst, men är dock snabb att poängtera att det är den egna subjektiva uppfattningen som framförs. Javisst, vi pratade förstås lite om Urmakaren.

Jag är av den uppfattningen att varje läsarkommentar bör tas till vara på, lyssnas på  och vägas mot den riktning man sett ut åt sin historia. Innehåller läsarkommentaren rekommendationer för hur författaren bör lösa en viss fråga, kan man dock blunda med öronen, alternativt strypa testläsaren (fast inte på riktigt). Men har läsaren reagerat på någonting, betyder det väldigt sällan att läsaren är okunnig. Det innebär sannolikt att a) någonting fattas eller b) någonting ska bort.

Så hur skulle jag ta emot den trevlige författarens kommentar om att en av karaktärerna inte fyllde någon funktion?

a) Jubla över det faktum att jag faktiskt blev lite sorgsen av tanken att stryka?
b) Ringa en vän och beklaga mig?
c) Inse att jag redan har löst problemet?

Faktiskt alla tre. Jag övervägde att ta bort den del av texten som jag tycker nästa mest om. Fast först ringde jag Strumpan för att höra vad hon hade att säga om saken. Hon som är lika delar distanserad till Urmakaren som så insyltad att hon har svårt att se berättelsen från en utomståendes perspektiv. Hon påminde mig om att vi faktiskt redan gått igenom just det där partiet, gett det ett ordentligt syfte och kryddat dess existens till tusen. I planeringsstadiet alltså. Jag har bara inte skrivit det än.

Så jag återgår till alternativ a och är genuint glad över att min berättelse faktiskt betyder så mycket för mig att den ingalunda går att stympa hur som helst. Vem hade kunnat ana?

Promenad hem över Västerbron med Strumpan i telefon.
/Anna

I upptakten till slutredigering

Så hände det. Jag började skriva igår kväll! Om en liten stund ska jag fortsätta.
Men jag kom att tänka på en sak som Strumpan och jag pratade om i helgen: att stryka saker när man redigerar. Jag har länge framhållit att jag är totalt osentimental när det kommer till att stryka (fast egentligen "plocka bort och spara bland anteckningarna"). Hör och häpna, Strumpan höll med! Det där är ju annars ett typiskt karaktärsdrag som man gärna tillskriver sig själv och som sedan visar sig inte har någon som helst verklighetsförankring. Man vill gärna tro att det där med att inte kunna "kill the darlings" bara gäller andra, absolut inte en själv.

Jag vet i och för sig inte om det är enbart en bra sak att vara så osentimental. Antagligen saknar jag tillräckligt djup i texten när inte ens jag själv bryr mig liksom. Hur jag ska få en enda läsare att intressera sig återstår att se. Men jag vill ju gärna tro att den här sentimentaliteten kommer av envist fokus på berättelsen i stort snarare än enskilda detaljer såsom scener, miljöer, karaktärer.

Den ursprungliga huvudpersonen är utslängd för länge sedan till exempel.
Ploten är utbytt.
Ytterligare ett gäng karaktärer har blivit bortskrapade.
Ett mysterium har försvunnit och ett annat tagit vid.

Etcetera.

Jag tänker väldigt mycket på vad som inte känns bra och därför blir jag lätt blockerad. Särskilt när det dröjer ett tag mellan skrivarvarven. Då börjar jag fundera på syftet med varje rörelse och jag omvärderar varje liten detalj. Distans till texten ger nytt ljus och jag behöver ta det där ljuset och sikta det mot så många hörn och vrår som möjligt och sedan omformulera skenet till en ton som i sin tur kan ge texten ett stråk av denna nya klang. Alltså: det är en viss uppstartssträcka att börja om från början. Ingen vits att göra om, om det inte blir bättre.

"Det finns nog ingen karaktär som jag inte kan göra mig av med", sa jag till Strumpan.

Sedan ändrade jag mig, för jag kom på att det v i s s t finns en karaktär som jag skulle slåss för att få behålla, skulle manuset bli antaget och en redaktör vilja stryka henne.

Det är inte huvudpersonen. Det är inte någon person som egentligen nämns överhuvudtaget förrän långt in i berättelsen (kanske i en bisats). Men hon finns där och har gjort så ända från början. Nästan som om berättelsen i hemlighet snurrar kring just henne.

Ack, så sentimentalt!

Men det är vansinnigt härligt att veta att man bryr sig.

/Anna

onsdag 15 oktober 2014

Den irriterande välbekanta reflexen att forma sig efter någon annan

En sak jag skulle vilja prova nästa gång jag sätter mig bredvid en man, 40-plus, på pendeltåget:

Sätta mig med benen brett isär och fötterna stadigt på golvet. Och så lägga händerna på låren, så att armbågarna pekar utåt.

Bara för att se hur han skulle reagera?

/Elin

Sakta men säkert

Jag får pepp och hurrarop lite varstansifrån så när som helst ska jag väl ta mig ur min icke produktivitet,  kavla upp armarna och hamra fram ord så det skvätter igen.

Och!

Om allt går som planerat ska jag träffa en författare och prata skrivande i morgon. Ingenting sätter igång kreativiteten som att p r a t a skrivande och dramatik och karaktärer och gestaltning och sånt. Plus att författaren läst och redan gett mig kommentarer om Urmakaren som vi kanske passar på att fördjupa oss i. Det vore ju fantastiskt.

Nästa vecka har jag anmält mig till en pressvisning av en utställning med förklaringen att jag "skriver en bok och behöver se denna utställning som en del av min research". Skrev jag alltså i n t e i mailet där jag anmälde mitt intresse, men den verkliga formuleringen var inte jättelångt ifrån. *klappar mig på axeln*

Till helgen blir det mer skrivarprat när mina syskon och jag ska ses och prata om allt som har att göra med språk och bokbransch och teman och karaktärer och plot och ... hursomhelst, det kommer bli som en bal på slottet. Jag förutsätter att jag dessutom kommer att försänka mig i kvalificerad skrivartrans.

Dessutom var jag nyss ute och flämtade mig igenom världens kortaste löprunda, ännu ett tecken på att författaren i mig vill ut!

Ett steg i taget, en tanke i taget.
Ett stycke, en fras.
Ett ord i taget.

Det. Ska. Gå.

/Anna

tisdag 14 oktober 2014

Gör rätt från början

Sak jag tänker på idag: gör rätt från början. Så fort man gör en sak börjar kroppen att programmera sig, så att den kan göra likadant nästa gång. Smart kropp ju! Fast om man gör som jag till exempel gör just nu, skriver hastigt och lustigt med fingrarna överallt på tangentbordet så att jag får stryka var tredje ord och börja om, funkar det inte så bra. Inte heller när jag övar in ett nytt pianostycke lite för fort, spelar samma fel tre gånger i rad och sedan har världens jobb att lära om. Eller som den stackars kören jag leder, där jag tydligen inte har så mycket tålamod utan lär ut saker för snabbt så att det efter ett halvår (pinsamt körledaren) uppdagas att en av stämmorna sjunger alldeles åt skogen fel. Hade tagit fem minuter extra att repa in från början. Kommer att ta åtskilligt med tid några rep framöver.

Så idag: Började öva in ett preludium av Bach. Spelade  a p a l å n g s am t , en hand i taget. Funkade det? Tja, vi får se om fem veckor, då jag beräknar att vara klar med de första fyra raderna. En takt i taget.

Mvh,
otålig

/Elin

Jag ville ju bara ha kaffe?


För andra gången har jag lyckats sätta igång mockabryggaren utan vatten. Notera röken, och det smälta handtaget. För att inte tala om lukten... 

Dags för alternativa bryggtekniker kanske?

/Elin

måndag 13 oktober 2014

Ikapp! Och lite mör.

Jag hade två, nej tre planer för helgen:

  1. Kolla Babel
  2. Baka (och äta) äppelpaj
  3. Skriva som en galning på Urmakaren
Man kan säga att jag lyckades till hälften. Det bidde inget Babel, det bidde däremot en paj och jag lyckades tvinga mig själv att peta lite i Urmakaren igen. Men jag verkar ha skrivkramp som jag misstänker grundar sig i prestationsångest. Sånt som fina ord från testläsare gör med en när man inte hunnit skriva ordentligt på väldigt länge, antar jag.

Sedan var det så otroligt skönt att vara ledig också.

Strumpan och jag åt fredagspizza på stan och hade hur trevligt som helst. Sedan gick vi på en fantastisk konsert på KMH och jag har tänkt hela helgen att jag borde skriva något utsvävande om Shostakovich och hans femte symfoni. Särskilt den tredje satsen som jag är alldeles övertygad om helt och hållet handlar om kärleksberättelsen i Urmakaren. Så på pricken att tårarna bara forsade innan stycket var slut. (Kvällens konferencier mumlade dock något om att det skrevs som en protest mot Stalin och blablabla... passar på att upprepa mitt nyaste mantra "kommunikation sker på mottagarens villkor". Punkt.)



Fotografen och jag åkte upp i Kaknästornet, för det var bra väder i lördags och jag har aldrig varit där och det var otroligt fint att fika och kolla utsikt och så.


Vi såg Gone Girl och den var superlång och exakt hur bra som helst och jag tycker synd om de som redan läst boken, men de kan säkert uppskatta Fincher´s hantverk ändå. Se alla!


Och så har jag bakat scones och plöjt båda Hobbit-filmerna, för det så det är väl inte undra på att jag inte fick så mycket tid över för att skriva. Hobbit-filmerna förresten, som inte alls var lika långsamma och tråkiga vid omtittningen utan tvärtom härligt djupdykande. Hade kunnat stanna kvar där på obestämd tid, men det blev måndag och vardag och dags att gå till jobbet igen.

Såatte... när ska man skriva egentligen?

/Anna


söndag 12 oktober 2014

Tack, nu är jag klar

En fredagskväll med Syster Yster, promenad genom stan och symfoniorkester, en lördagskväll på Värmdö med brasa vid stranden, en disig söndag på jobbet som slutade med god mat och dålig film.

Himla bra helg. Nu tar jag tag i livet och gör en riktigt bra vecka.

/Elin