söndag 29 mars 2015

Kom an bara! sa jag. Visst, sa helgen och svingade en snabb tvåtakt mot mig

Jag messade min pianolärare och frågade om det är okej att jag inte kommer på lektionen i morgon bitti. Så trött är jag... 

Men kolla brudarna i studion!


Lite tidigare såg det ut såhär, när kompet lades:


Det svänger, ser man ju. Snart i en Soundcloudkanal nära er!

För övrigt har jag jobbat i butiken, mamman och pappan har gästat staden och Syster Yster åt sin kvällsbanan i min soffa innan vi alla slocknade. 

På återseende, helgen. 

/Elin


torsdag 26 mars 2015

En vanlig onsdag hände det

Titta vad jag köpte igår! Bästa notskrivningsprogrammet (i snålvariant)! Så nu kan jag skriva in alla mina arr och skicka till förlag och tjäna miljoner! Eller bara ha dem på datorn, det blir också fint.


Det är ju något visst med att köpa saker man verkligen behöver för sitt arbete, det går inte att jämföra med att köpa skor (även om det också är roligt). Bra verktyg liksom, det går jag igång på.

/Elin

onsdag 25 mars 2015

Har vi en ny deadline i sikte?

Min bok Urmakaren och jag går mycket på känsla. Ibland trivs vi ihop, ibland är det jobbigare att umgås. Tydligen är det såhär på våren vi brukar hinna varvet runt med varandra i alla fall.

För två år sedan hade jag stor nedräkning till deadline här på bloggen. Då var datumet den 26:e april.

Nyss snubblade jag över ett tweet från den 12:e maj förra året som skvallrade om att vi gått i mål med ännu en version.

Det våras. Både i kalendern och där ute.

Jag känner vibrationerna från Urmakaren. Ska vi fixa att få denna (sista!) version färdig innan sommaren? Ska vi det?

Mja, den känner sig förstås lite överkörd, lelle boken, nu när jag ballat ur och skriver skräcknovell med deadline i maj. Kan man förstå. Samtidigt vet den att jag inte glömt, långt ifrån. Förresten är glömskan ömsesidig, ibland undrar jag om Urmakaren vet vem som egentligen är författare.

Tids nog hittar vi varandra igen. Men om det hinner bli innan maj är slut, undrar jag. Vi kanske får lov att ägna sommaren åt varandra åtminstone.

Värre saker kan jag föreställa mig.

*klappar version 9 ömt*

/Anna

Lyckat rep, alltså

Den där kören, alltså. Vid ett tillfälle igår tappade jag litegrann vad jag höll på med, lät armarna falla och suckade. De tittade på mig, som att de undrade vad de hade gjort för fel, och jag var tvungen att förklara: "Jo, men ibland blir jag bara så rörd när människor sjunger tillsammans. Det är så himla fint." De log tillbaka, i samförstånd. Alla var lika tagna av rummet, låten, sången.

Arret fungerade perfekt.

Men är inte veckan slut! I kväll ska jag provsjunga för en kör (den där som jag mailade och erbjöd mina tjänster, om ni kommer ihåg) och eventuellt har jag inte valt låt än. Sedan ska det städas, spelas in i hemmastudion, dirigeras, föräldrar ska tas emot och underhållas, tre låtar ska spelas in med Lureena på söndag och partitur ska spelas å det flitigaste.

Djupt andetag, dyk i.

/Elin

tisdag 24 mars 2015

Vad jag skriver just nu

I helgen fick jag feeling när jag var ute och sprang och hittade en ingång till ett samtal mellan två karaktärer i Urmakaren. Det blir oftast väldigt levande text när jag kommer på dialog helt spontant istället för att krysta fram nåt i syfte att informera läsaren.

Det här blev snarare tvärtom: okonstlad dialog som kan säga en hel del om karaktärerna beroende på hur jag väljer att vrida innehållet. Plus att scenen går att stoppa in lite varstans i berättelsen, själva poängen  eller betydelsen med det som sägs går att anpassa till olika situationer. (Ser fram emot när Urmakaren är färdig och man kan specificera vad man menar med faktiska exempel. Men antagligen är man fullt upptagen med nästa projekt då och känner sig nödgad att vara lika hemlighetsfull.)

Dialogen drog ändå iväg i en väldigt tydlig riktning med poänger och syfte utstakat innan jag hunnit fundera så mycket över var scenen skulle användas. Såsom det gärna blir när jag utgår från en dialogsnutt och bygger ut istället för tvärtom.

Scen-skiss Lamy style.
Men scenen får ändå vänta lite innan jag har tid att göra den helt klar. Jag har till exempel en inlämningsuppgift att skriva ihop till näst sista skräckskrivarkurstillfälle. Johannes har nämligen utmanat oss att i skriva noveller att skicka till olika amerikanska antologier. Han har själv lyckats bli utgiven i amerikanska skräcknovellsamlingar och delar nu med sig av sina bästa tricks. Till exempel behöver alla manus översättas till engelska och där får vi helt generöst utnyttja hans kontakter.

Jag har valt att skriva för en antologi som heter Frozen Fairy Tales och försöker tråckla ihop en historia som (enligt kravet) utspelar sig under vintern, på en plats jag haft i tankarna mycket länge. Än så länge heter berättelsen "Evig Vinter", men det kan såklart komma att ändras beroende på om det i slutänden kommer att handla om en vinter som aldrig tar slut eller inte. Men tänk alltså om min berättelse skulle bli utvald! Och tryckas i bok!

/Anna

Tiden jag lägger på att arrangera

Frustrationen! Jag försöker göra ett arr för kör på Veronica Maggios "Hela huset". Hur jag än försöker lägga tonerna hamnar de inte rätt, det klingar fel. Håkan Hellström är ju med i låten och jag tänkte piece of kaka, då får killarna sjunga den biten, men jag glömde att Håkan sjunger som en tjej. Sjukt snyggt när han gör det, men jag tror inte mina killar uppskattar tonarten. Suck. Det är precis nu jag borde snöra på mig springskorna och gå ut, men… jobbigt?

Kaffe kanske. Det hjälper nog.

/Elin

fredag 20 mars 2015

Det är mycket nu

Medan den här rymden vi lever i ägnar sig åt norrsken, vårdagjämning och så det senaste – solförmörkelse, springer jag mellan jobb och skrivarkurs, planerar bokvideoinspelning och försöker hinna sova mellan varven också. Det där med att umgås med folk eller städa/tvätta/diska/laga mat har jag tydligen gett upp.

Det är oerhört fantasikittlande naturligtvis, det här med naturfenomenen. De väcker en massa "tänk om" att strössla sitt skrivande med:

  • Tänk om norrskenet landar med ett fräsande i parken där vi står.
  • Tänk om solförmörkelsen aldrig går över.
  • Tänk om förhållandet mellan ljus och mörker skiftar under vårdagjämningen, tänk om det inte gör det.
Det är de där skarvarna i livet som tvingar till eftertanke, att ta en paus. Innan man rusar iväg till nästa möte.

/Anna

Matos

Vet ni hur mycket jag hatar matos? Så mycket att jag inte kan sova om jag känner lukten av det. Sådär att jag blir irriterad av varje andetag, för på något vis får jag ändå upp hoppet om att nästa gång jag andas, då har det gått över, jag kommer inte känna det… nope, där var det. Sådär att jag måste öppna fönstret på vid gavel länge, fast det är några minus ute. Sådär så att när jag stängt fönstret känner jag det fortfarande och måste rota fram en tvål ur förrådet och lägga på kudden under näsan, för att bedöva doftsinnet. Och när jag gjort allt detta är jag så upprörd att det dunkar i öronen och jag kan fortfarande inte sova…

Såatt, jag är ganska trött idag. Det var bara det jag ville säga. Men det är fredag, yey!

/Elin

onsdag 18 mars 2015

En vanlig tisdagkväll i mars

Såg ni norrskenet? Det var helt magiskt när vi kom ut från körövningen, ett litet gäng som dröjt kvar för att släcka och låsa. Vi stannade upp på gårdsplanen utanför Högalidskyrkan och konstaterade förvånat: "Norrsken i Stockholm"?

"Vad är det för färg det där?" undrade en av tjejerna, som inte sett så många norrsken. Vi kom fram till att det var grönt, fast det skimrade och rörde sig.

"Ja, det är ju standard", sa Kerstin som pluggat i Piteå i tre år och kanske är lite blasé.

Vi stod kvar ett tag och förundrades. Sen tog jag bussen hem.

/Elin

måndag 16 mars 2015

Det där med uthållighet

17.43, Musikhögskolan.  

Jag plockar ut fiolen från skåpet, repet med Lureena är inställt men när jag ändå är där tänker jag passa på att öva lite. I rummet bredvid övar någon fagott, temat ur den första satsen av Stravinskijs "Våroffer". Han spelar samma takt, om och om igen. Letar efter något, kanske. 

Jag går en trappa upp, till mitt bokade rum. Övar på två låtar som vi ska spela in. Tar om, spelar in på telefonen. Det finns en fin flygel i rummet, så när jag är trött i axlarna efter fiolen spelar jag lite på pianoläxan. Sjunger en sång, passar på att stretcha stämvecken. 

Så packar jag ihop fiolen och går ner till skåpet för att hämta jackan och åka hem. I rummet intill, samma strof om och om igen. 

På vägen hem lyssnar jag på "Våroffer".  

/Elin