måndag 1 september 2014

Date night

Förlåt en stackars bloggtörstande vars propp äntligen gått ur för alla inlägg som legat och väntat på att få komma ut.

Bara ett till.

I lördags överraskade Fotografen mig med en spontandate efter att jag suttit vid mitt manus under större delen av dagen och han varit borta och filmat saker (tror jag, kan inte minnas att vi sågs mycket i alla fall, är inte helt medveten om vad som pågår utanför Urmakaren som sagt). Ett gäng restauranger har öppnat i nya kvarter på lagom promenadavstånd från vårt hem, så vi gick till ett tapas-ställe och fick ett lugnt bord en bit in i lokalen. Mina tankar spretade (förstås) kring Urmakaren och karaktärer med hemligheter, men vi hade ändå väldigt roligt. Beställde in vansinnigt mycket mat och åt upp alltsammans och så frågade jag Fotografen om han inte ville höra första kapitlet åtminstone. (Så långt hade jag lyckats skriva då och jag tänkte att det skulle vara härligt att testa det på någon som inte läst ett ord.)

"Det är rätt tight nu", sa jag.

"Är det ett bra anslag?" sa han.

"Javisst, första meningen säger allt."

"Ligger anslaget redan i första meningen?"

Jag var tvungen att tänka efter. "Jo, men det gör det faktiskt." Och så lutade jag mig fram över bordet och CITERADE FÖRSTA MENINGEN FRÅN MINNET.

"Men vad gör du?" sa han förskräckt. "Är det så där den börjar?"

"Är det inte bra?"

"Jo, men jag var ju inte beredd! Du kan ju inte bara häva ur dig första meningen på det där viset, helt odramatiskt som om du läste en inköpslista." (Okej, inser nu att jag fabulerar dialogen hej vilt, men innebörden stämmer åtminstone.)

Så jag blev ombedd att läsa första meningen igen och jag gjorde mitt bästa att läsa dramatiskt och fullt med känsla. Det gick hem.

"Men jag tror inte att jag vill höra mer", sa han. "Jag vill verkligen läsa din bok, jag ser fram emot att göra det, men det vill jag göra när jag har den i handen, inbunden och klar."

Suck.

Jag behåller väl mina dagdrömmar och svarta hål för mig själv ett tag till då. Tur att jag numera har testläsare att vädra med.


/Anna

Matar mig med alla otrevligheter jag kommer åt

Det går inte att titta på romantiska komedier eller lyssna på glad-pop när man gräver efter karaktärernas mörkaste hemligheter. Med undantag för Breakfast at Tiffany´s förra helgen (fy sjutton vad bra den var och fy sjutton vad jag grinade i slutet!) ser filmhistoriken i det här hushållet ut som följer (hade jag vågat titta på skräckfilmer hade jag gjort det, bara säger):





Samtliga med intressanta antagonister och en plot där hjälten lägger livet som insats. Mmmm ... Ond bråd död och läskiga typer. Kanske det finaste jag vet. (Lucy, förresten. Den är makalös. Se!)

/Anna

Glättigheten vs Svärtan

Ljuva, ljuva höst! Äntligen är du här! Jag älskar att det varit en lång och varm sommar, men den här mellanperioden när man inte riktigt kan vara barbent, men inte heller ha jacka på sig förstår jag mig inte på. En ny fin kappa väntar på att användas, så nu ser jag fram emot höstvindarna.

Jag hoppas också på att lite höstkyla ska väcka mig ur den dvala jag befunnit mig i sedan någon gång efter midsommar. Men man ska nog inte hoppas på för mycket.

Det hela är Urmakarens fel. Såklart.

Fram tills förra versionen (den som jag skickade till testläsare) har miljön och stämningen mestadels varit vacker och underbar. Det betyder att där inte funnits tillräckligt stort allvar eller tillräckligt många nyanser hos karaktärerna. Så när version 8 var hos testläsarna, började jag fundera över vad jag själv ville förbättra med texten. Svärtan var en av sakerna. Jag ville ha större hot mot min huvudperson, en otäckare antagonist och ännu mer elakheter bubblande under ytan. Det var bara att dyka i. Under skaparhelgen tror jag att jag nådde botten av dunkelhet och jag har ännu inte riktigt tagit mig upp därifrån.

Jag har aldrig varit så världsfrånvänd som nu och jag vet inte om det är bra eller dåligt. I somras gick jag omkring i nästan två veckor utan att kunna skratta. Det var skönt när det gick över. Jag tror inte att ett allvarsamt, arrogant tillstånd är bra för själen i längden. Men jag har lärt känna mina karaktärer under den här tiden, en efter en. Under skaparhelgen grottade jag ner mig hos min allra svartaste karaktär. Därefter var det antagonistens tur. I lördags morse vaknade jag med helt färdiga idéer om hur en av sidokaraktärerna påverkas av berättelsens mörker. I går tog jag en lång promenad på stan och studerade människor genom min huvudkaraktärs ögon.

Det finns ett nytt dokument, version 9. Jag hade hoppats komma långt i det under helgen som gick, men saker behövde lösas först. Eventuellt exploderar mitt huvud snart med hela berättelsen som utformar sig i hjärnan som en oformlig heffaklump innan alla trådar vävts ihop till begripligt mönster och samtliga karaktärer handlar logiskt efter situation.

Till jul kanske jag är tillbaka.

/Anna


GRATTIS PÅ FÖRSTA SEPTEMBER!!!

Men tänk bara: Man kan ha fönstret stängt och sova gott hela natten, man slipper alla freaking bananflugor (när som helst nu) och man får ha KLÄDER på sig. Kläder!

Hösten, I love you.

/Elin

söndag 31 augusti 2014

Sommarlovet och Låtskrivarmånad: så gick det

Jobbade sista dagen i butiken idag (fast jag går förmodligen dit i morgon igen pga lite personalbrist) och sa YEY! Vill inte räkna hur många veckor jag jobbat, känns som hela juli och augusti. Vilket ju var lite rätt åt mig, som tog ut sommaren i förskott och åkte på roadtrip på andra sidan världen.

Men jag har ju faktiskt varit mer ledig, spelat med Lureena på både festivaler och båtar och firat mammor på 60-årsdagar (okej, en i alla fall). Och åkt på Skaparhelg med tre fantastiska kvinnor! Kanske något av det bästa. Jag vet inte om jag skrev så mycket om det då, men vilken grej det är att vara i ett så oerhört positivt och uppmuntrande sällskap och göra det man älskar. Det sitter kvar länge, längre är New York.

Och Låtskrivarmånad då? Eh... hm. Men nej, vet ni vad, jag tänker inte gömma mig bakom skämskudden och hitta på ursäkter. Jag tänker utan omsvep och rakryggat erkänna att jag har så gott som ignorerat min kreativa månad, det har helt enkelt inte funnits utrymme för kreativitet. Det lilla jag har gjort, däremot, det har jag gjort bra och är stolt över. Gott så. Jag hoppas att kreativiteten kommer smygande snart, och att låtarna som bränner i blocket får hitta någonstans att landa.

Och i morgon börjar skolan. Jag har längtat, gått och sagt till alla att vad SKÖNT det ska bli att få lite lugn och ro efter sommarens gnetande i butiken, tills jag läste igenom alla mail från olika kursansvariga. Kursplaner, examinationer, litteraturlistor, och en första vecka som vad jag kan se handlar om studiemotivation och övningsteknik. Är jag en dålig människa som inte orkar läsa allt? Det ser ju bara så enbarmligt TRÅKIGT ut.

Å andra sidan hade jag ett mail från en sånglärare som ville att jag skulle ringa henne och boka in sånglektioner, och ett annat från körprofessorn som undrade vilka som hänger med på höstens resa till Danmark.

Det blir nog bra det här...



/Elin


lördag 30 augusti 2014

Det vackraste

Jag gick en sväng i stan idag, tillsammans med en gammal vän på besök. Vi drog oss upp mot Observatorielunden, bort från trafiken och stöket. När vi kom ner mot Drottninggatan igen hörde vi på lång väg musiken, längtande toner som liksom drog oss till sig. När vi kom närmare såg vi att tonerna spelades på en cello, av en kille som satt på en pall på gågatan med en förstärkare bredvid sig. Runt honom, i en vid cirkel, hade en publik bildats. En del var där för sig själva, en del stod hand i hand och några filmade. Alla stod rätt upp och ner och lyssnade, andäktigt.

Och ja, han var duktig. Tekniskt skicklig visste han hur han skulle smeka fram de djupa tonerna i instrumentet, det känsliga vibratot som påminner så om den mänskliga rösten. Ljudet förstärktes mellan husväggarna och ekade långsamt iväg. Men det allra vackraste, det var människorna som lyssnade. Som i en film, i en saga, stod de där som om de alla blivit ditkallade. Från helt olika håll hade de kommit, men hade plötsligt något gemensamt. Alla kunde känna längtan som tonerna förmedlade, som om de stigit ur sin vanliga vardag och upptäckt något nytt.

Vi lyssnade ett tag, sedan gick vi vidare och fortsatte vår kväll. Åt middag, pratade. Men när vi sagt hejdå och jag kommit ut på gatan igen, hörde jag återigen tonerna. Jag gick runt hörnet för att se efter och visst, folksamlingen var kvar. Förmodligen var det en ny samling, men ändå samma. Det hade börjat skymma, men ingen hade bråttom. Som trollbundna stod de och tog in musiken, bredvid varandra. Jag hoppas att de står där än.


/Elin

söndag 24 augusti 2014

Och därför älskar jag Taylor

På riktigt, hur glad blir man av den här videon?


/Elin

lördag 23 augusti 2014

Lureena goes Viking Line



Countrykryssning på Rosella. Fortsättning följer!

/Elin

torsdag 21 augusti 2014

Svar: Såhär låter en bokvideo!

Elin aka Strumpan bloggade häromdagen om den intensiva processen att skriva musik till bokvideo. Idag syns resultatet på det stora vida nätet! Hurra för Hanna och ännu en milstolpe inför releasen av Ljus Som Varit Dolt! Visst vill man bara läsa? Visst?




/Anna

tisdag 19 augusti 2014

En promenad för underverk

Jag letar fortfarande efter den där hopplösa karaktärens röst.

Alldeles för sent i kväll gick jag för att handla middag efter en dag av rätt mycket stillasittande hemma. På tillbakavägen tog jag ett varv extra runt kvarteret bara för att det var så skönt att sträcka på benen, gå fort och bli lite andfådd, när något oväntat hände.

En dialog startade i huvudet, där den besvärliga karaktären förklarar för min huvudperson vad han är allra mest rädd för. Och det var fantastiskt! (Lämnar öppet för att jag eventuellt inte tycker att själva texten som blev till är lika bra i morgon, men nu fokuserar vi på känslan.) Nästan inte klyschigt alls och bara lite sentimentalt. Orden kändes nya och främmande och på samma gång så väldigt ärliga och välkända.

Jag har ingen aning om var denna dialog ska in i det stora hela, men den kommer att vara med. Åtminstone en variant av den. När en karaktär som till synes är helt utan känslor bjuder in till en sådan känslofest, är det bara att tacka och låta sig svepas med.

Nu ska jag drömma sött.

/Anna