fredag 24 oktober 2014

Att förstå och inte förstå sina karaktärer

"Somliga människor förstår man sig på meddetsamma, andra tar åratal att få en relation till", skrev jag nyligen i en parantes.

Johannes skriver idag om detta med att hitta inspiration till sina karaktärer hos verkliga förlagor på Debutantbloggen (mycket spännande vinkel om att se folks dåliga sidor) och samtidigt publicerar Norstedts en artikel med författaren Gabriella Ahlström där hon förklarar att hon inte vet allt om sina karaktärer: "Precis som i verkliga livet är somliga lättare att komma nära än andra. [...] Ofta räcker det med att jag vet hur de agerar i en viss situation, hur de låter när de blir förorättade, hur de ser ut när någon ger dem en komplimang som de inte förmår ta till sig."

Det allra roligaste med att ha en egen värld som kryllar av människor som ingen annan än jag har tillgång till, är känslan av att ha skapat någonting som står för sig själv. I de flesta fall känner mina karaktärer varandra bättre än jag känner dem. Jag kikar in, betraktar och lär mig någonting nytt om dem varje gång jag öppnar dokumentet. Oftast mycket små saker, ibland detaljer av större betydelse.

Efter att ha varit på Hallwylska där några av guiderna i full sekelskiftesmundering spelade upp ett smakprov ur en dramatisering för barn under utställningen "Skräck och Skrock", upptäckte jag att bilden jag har som bakgrund på telefonen föreställer en man klädd på liknande sätt. Polletten föll ner: med den pose som den bortvända figuren uppvisar, blev det solklart vem av mina karaktärer han föreställer (och nej, det är inte Urmakaren själv). Hade ingen aning!
På en iPhone nära mig...
Det är som med resten av texten: till viss del snickrar man ihop en bok på ren viljestyrka. Men sedan tar det tid att utforska, lära känna. Liksom i den verkliga världen tycker jag inte om känslan av att tränga mig på. Då föredrar jag att bli inbjuden. Och jag tänker för allt i världen inte rota i folks innersta hemligheter utan tillåtelse.*

/Anna



* För att dämpa eventuell oro kan jag avslöja att jag fått tillgång till hemligheter så det räcker och blir över för att Urmakaren ska bli en spännande saga. Men där finns minst lika mycket kvar som jag inte har någon aning om och antagligen aldrig kommer att få reda på heller.


torsdag 23 oktober 2014

Varför jag aldrig tycks skriva färdigt boken

Folk frågar och därmed frågar jag mig själv: Varför blir aldrig Urmakaren klar?

Häromdagen var det någon som tog ämnet deadlines och undrade vad som hänt med den målmedvetenhet jag eventuellt råkat uppvisa vid något enstaka tillfälle i det förgångna. Och såhär sex (eller är det sju nuförtiden) år in i skrivandet av samma bok har jag detta att säga om deadlines:

  1. De funkar vid särskilda tillfällen under den skiftande process som skrivandet är. Till exempel i början när man inte vet vad boken ska handla om. Då är det bra att bara skriva på utan att tänka så mycket. Här och där uppstår nämligen det som kommer att bli bokens huvudtema. (Det allra bästa sättet att skriva mot deadline är att göra det i november, vara med på NaNoWriMo och få pepp från hela världen plus statistik för hur många ord man lyckas skriva varje dag.)
  2. De funkar inte under finliret; när man ska lära känna sina karaktärer (hey, somliga människor förstår man sig på meddetsamma, andra tar åratal att få en relation till, inga konstigheter), vid själva konstruerandet av berättelsens alla beståndsdelar som tempo, ton och dramaturgi. Man vet inte vad som funkar förrän man testat alla sätt som i n t e funkar och det är omöjligt att förutspå när man ska ha träffat rätt. Till viss del funkar det inte ens med att sätta deadline för sin research. För vem vet när man vet det man behöver veta?
Jag har den djupaste respekt för deadlines samtidigt som jag vägrar att vara slav under dem.

Men naturligtvis är det frustrerande att aldrig bli klar. (Jag har till exempel för andra året i rad missat anmälan till Debutantbloggen just för att jag inte har en bok att ge ut än.) Så många andra som börjat skriva betydligt senare än mig verkar ju bli utgivna på löpande band. Jag var på en sådan release (deckare, kan tilläggas) senast i går (och det var hur trevligt som helst och nej, det sticker absolut inte i ögonen och ja, jag unnar alla skrivande människor i världen att få fira sin utgivning och ja, jag är vansinnigt hedrad och glad över att få vara med på ett hörn av dessa tillställningar) och mitt intelligenta skrivande sällskap och jag kom att prata om just detta att jag skrivit så länge på Urmakaren. Det enda hon läst är en gammal version av första sidan plus att jag såklart har pitchat storyn för henne. I alla fall. Hon förklarade en sak som jag inte hade en a n i n g om. Nämligen: Det finns tusentals manualer och mallar för att skriva böcker i genren deckare på internet. Tydligen kan man skriva in huvudkaraktärer och handling på något ställe i cyberrymden och så SPOTTAR INTERNET FRAM NÅGOT SOM KAN LIKNAS VID SYNOPSIS! Bara att fylla i resten alltså. DET LÅTER JU FANTASTISKT, VEM KUNDE ANA?

Och hon sa som så, min intelligenta vän: De som skriver deckare behöver inte ägna lika mycket tid åt att fundera över HUR BOKEN SKA BERÄTTAS FÖR ATT LÄSAREN SKA HÄNGA MED OCH SAMTIDIGT TYCKA ATT DET ÄR SPÄNNANDE. (De kan förstås göra det, men det förklarar varför en deckarförfattare kan spotta ur sig tre böcker om året). Vilket är exakt vad jag gör i denna redigeringsfas: Rensar ut, städar upp, kryddar, förstärker, g e s t a l t a r. Allt medan jag ständigt grubblar över: hur sjutton skriver man en bok egentligen?

Som av en händelse bloggar Hanna om den dramatiska kurvan på Debutantbloggen idag och den är förstås applicerbar oavsett vilken genre man skriver inom. Men tydligen erbjuds det alltså därefter olika mycket hjälp kring struktur beroende på vilken genre ens bok är. LÄTTNADEN! Jag har hela tiden sagt att det är som att uppfinna hjulet på nytt det här med försöka skriva sin första bok. Och då stämmer alltså den tesen! För när jag pratade med en annan skrivarvän nyss poängterade hon att hon fortfarande kommer på begrepp som ringar in genren som Urmakaren är. Inte undra på att internet ännu inte skapat en trollformel och en Doktor Snuggles-maskin som kan hjälpa mig att reda ut formatet alltså.

*stretar vidare*
*ett ord i taget*
*det blir en bok*

/Anna

Skräck-research

När Hallwylska Museet annonserade att de skulle ha pressvisning för sin nya utställning, kunde jag inte låta bli att maila och fråga om jag fick komma trots att jag inte jobbar med press. Det fick jag!

Deras nya utställning handlar om "det ockulta sekelskiftet 1900" vilket ju är exakt vad jag sneglar mot nu när jag går på djupet med det övernaturliga inslagen i Urmakaren. Så det var o e r h ö r t fascinerande att höra till exempel om uppfinningar som andetelefonen, en uppfinning som Tomas Edison sägs ha arbetat med (trots att det förstås saknas bevis för detta, liksom det gör för många av de idéer som presenteras i utställningen). Mer än något annat kan man väl säga att det är en utställning i hur man föreställde sig att världen fungerade under sekelskiftet och därtill vilka (mer eller mindre) vetenskapliga metoder man använde för att få svar på sina frågor. P r e c i s det finger-mot-paragrafen jag behövde för att få en ingång till varför det går som det går för Urmakaren.

Under vandringen väcks frågorna kring andar, varulvar och Dracula till liv i skenet av en sekelskiftesmodernitet: elektriskt ljus. Men där finns ingen enkel, dramaturgiskt tillrättalagd upplösning. Och man kommer på sig med att fundera över om kalldraget man känner längs benen hör till utställningen eller om det är en kvarleva liksom palatsets vindlande gångar och knarrande golv.




Nu känner jag lite att det finns massor av gammal litteratur att sätta huggtänderna i... Och just det, utställningen öppnar i morgon så det är bara att bege sig under helgen!

/Anna

Från instudering till konsert

Jag började med instuderingen igår, googlade Ingvar Lidholm så gott det gick (internet, jag tycker att du ligger lite efter vad gäller svenska moderna tonsättare och deras verk?) och hann med en bra stund på soffan också. Sen åkte jag in till skolan, kvävde en gäspning och repade med Kammarkören en sista gång innan vår resa till Köpenhamn nästa vecka. Efteråt åt jag (medhavd, vi är studenter) middag med några av dirigentstudenterna, som visade sig vara på väg till Skeppsholmen för konsert med Radiokören. En avslutning på en masterclass för dirigenter arrangerad av Lunds universitet.


De sjöng bland annat Schönberg, vilket passade mig bra då herr Lidholm var mycket influerad av honom. Himla fint, var det.

Nu sitter jag mest och gäspar och tittar på en ruta i min mall för instudering där jag skrivit "kontext" med stora bokstäver. Jag tror jag ska köpa en krukväxt idag.

/Elin


onsdag 22 oktober 2014

De enklaste lösningarna osv

Det gick bra.

Planeringen höll, tiden höll, alla var glada och gick sjungande från båda repen. Idag har jag unnat mig sovmorgon och sitter och myser med tekoppen framför datorn (vad omysigt det låter).

Kan vi komma ihåg det här nästa vecka? Att det är så här jag funkar? Bra.

Nu ska jag fundera lite över om jag ska lägga mig i soffan och läsa, eller sätta igång med instuderingen av ett nytt stycke. Inte helt självklart, faktiskt.

/Elin

tisdag 21 oktober 2014

Ok, tisdag eftermiddag, BRING IT!

De senaste två onsdagarna har jag legat som en liten trasa i soffan halva dagen. Jag tror att det har att göra med kören som jag nyligen startat, och det faktum att den infaller på samma dag som kören jag redan hade. Fyra timmar energiskt körledande med en ynka halvtimmes paus i mitten. Efter förra veckan försökte jag analysera vad jag kunde förbättra för min allmänna psykiska hälsas skull, och kom fram till att mycket ligger i planeringen. Det var ingen svår fråga, egentligen, det brukar vara problemet med det mesta jag gör.

Så nu har jag ägnat dagen åt att planera, jag har skrivit allt på SAMMA papper (okej nästan allt, men jag ska sitta 40 minuter i kollektivtrafiken) och vilat ordentligt. Samt ätit äppelkaka och druckit te.

Jag berättar i morgon hur det gick.

/Elin

måndag 20 oktober 2014

Det här är ingen recension, det är en hyllning till en helt vanlig bok

Igår låg jag på soffan hemma hos mamman och pappan och läste ut en bok som jag väntat väldigt länge på att läsa. Flera år faktiskt. I början på september fick jag den äntligen i min hand, signerad av författaren som jag lärde känna som den intressanta bloggaren Vilse och därefter som skrivaroraklet Hanna Höglund.

Hanna, som drömde om att skriva ner sin berättelse och kunna hålla den i handen som en helt vanlig bok, liksom alla böcker hon själv läst, drömt sig in i och älskat.

Det enda jag kände till i förväg var prologen (som Hanna högläste vid ett tillfälle) och det är förstås inte mycket i sammanhanget. Utöver det hade jag bara hört spridda rader om huvudpersonen, fragment av fraser på latin som tydligen var viktiga för handlingen samt en och annan kulturell detalj från någon av alla länder som bara existerade i Hannas huvud tills hon bestämde sig för att dela med sig av sin skatt.

Och en skatt är det.

När Elin och jag åkte hem igår kväll pratade vi om detta, hur man förhåller sig till en bok som man redan innan man läst den vet att man kommer hålla hårt tryckt mot bröstet bara för att man älskar författaren så mycket.

Jo, just så förhåller jag mig. Med boken tryckt tätt intill så ingen kan bläddra i mitt exemplar, reserverad till att min egen bild av berättelsen ska färgas av andras. Dessutom är Ljus Som Varit Dolt bara upptakten till de böcker som ska komma och jag bestämmer mig för att stanna i mitt andäktiga tomrum i väntan på fortsättningen av berättelsen om Lianne. Tyst och tålmodigt tänker jag längta till maj när andra boken i serien förväntas komma. Då ska jag kanske få veta om de frön som planteras i första boken sprätter iväg åt de håll jag tror eller om Hanna lyckas överrumpla mig ännu mer med sin berättarkonst (vilket jag tror att hon kommer göra med råge, förväntningarna är höga).

Ja, jag är oerhört stolt över Hanna, jag är lycklig över att vara hennes vän och jag är djupt hedrad över det hon skrev när hon signerade min bok. Jag är partisk och det är en ynnest i sig.

Mitt exemplar av Ljus Som Varit Dolt ligger för närvarande lite nonchalant intryckt bland de andra lästa och olästa böckerna i bokskåpet. Det föll sig liksom mest naturligt. Kanske för att ingen ska hitta den. Kanske för att det är en helt vanlig bok.

Storheten i det.


/Anna

Två tanter

Vi har varit på äventyr i helgen, Elin och jag. Vi åkte till Ludvika och det var fantastiskt. Till skillnad från när jag åker med Fotografen var vi o e r h ö r t uppstyrda.

Såhär gick det mestadels till:
1. Vi åkte från stan i fredags eftermiddag, faktiskt kring den tid då vi bestämt avfärd och med bredda mackor och kaffe i bilen för att klara oss genom utfartsköerna.
2. Vi åt urbota trevliga middagar med mamman och pappan.
3. Vi gick omkring på stan och handlade i småbutiker.
4. Vi fikade tårta på café.
5. Vi satt lite frusna med varsin filt över benen.
6. Vi sov middag.

Vid ett tillfälle kan det i och för sig hända att tanterna ballade ur och satt hemma hos storebror och snick-snackade till två på natten.

Saker man köper: blandade ljusstakar på second hand.
Saker man plockar: gigantiska äpplen hos svärföräldrar.
Saker man får: en hög böcker av sin bror.
/Anna

torsdag 16 oktober 2014

Stopp och belägg! Jag har darlings! Tål att upprepas: JAG HAR DAAARLINGS!

Jaha, här gick man runt och trodde att man var helt känslokall (okej kanske inte gick runt så mycket, men det var lite temat i förra inlägget om någon minns).

Kommer just från en fikastund med synnerligen trevlig och välformulerad författare som inte stryker medhårs. Uttrycker sig krasst, men är dock snabb att poängtera att det är den egna subjektiva uppfattningen som framförs. Javisst, vi pratade förstås lite om Urmakaren.

Jag är av den uppfattningen att varje läsarkommentar bör tas till vara på, lyssnas på  och vägas mot den riktning man sett ut åt sin historia. Innehåller läsarkommentaren rekommendationer för hur författaren bör lösa en viss fråga, kan man dock blunda med öronen, alternativt strypa testläsaren (fast inte på riktigt). Men har läsaren reagerat på någonting, betyder det väldigt sällan att läsaren är okunnig. Det innebär sannolikt att a) någonting fattas eller b) någonting ska bort.

Så hur skulle jag ta emot den trevlige författarens kommentar om att en av karaktärerna inte fyllde någon funktion?

a) Jubla över det faktum att jag faktiskt blev lite sorgsen av tanken att stryka?
b) Ringa en vän och beklaga mig?
c) Inse att jag redan har löst problemet?

Faktiskt alla tre. Jag övervägde att ta bort den del av texten som jag tycker nästa mest om. Fast först ringde jag Strumpan för att höra vad hon hade att säga om saken. Hon som är lika delar distanserad till Urmakaren som så insyltad att hon har svårt att se berättelsen från en utomståendes perspektiv. Hon påminde mig om att vi faktiskt redan gått igenom just det där partiet, gett det ett ordentligt syfte och kryddat dess existens till tusen. I planeringsstadiet alltså. Jag har bara inte skrivit det än.

Så jag återgår till alternativ a och är genuint glad över att min berättelse faktiskt betyder så mycket för mig att den ingalunda går att stympa hur som helst. Vem hade kunnat ana?

Promenad hem över Västerbron med Strumpan i telefon.
/Anna

I upptakten till slutredigering

Så hände det. Jag började skriva igår kväll! Om en liten stund ska jag fortsätta.
Men jag kom att tänka på en sak som Strumpan och jag pratade om i helgen: att stryka saker när man redigerar. Jag har länge framhållit att jag är totalt osentimental när det kommer till att stryka (fast egentligen "plocka bort och spara bland anteckningarna"). Hör och häpna, Strumpan höll med! Det där är ju annars ett typiskt karaktärsdrag som man gärna tillskriver sig själv och som sedan visar sig inte har någon som helst verklighetsförankring. Man vill gärna tro att det där med att inte kunna "kill the darlings" bara gäller andra, absolut inte en själv.

Jag vet i och för sig inte om det är enbart en bra sak att vara så osentimental. Antagligen saknar jag tillräckligt djup i texten när inte ens jag själv bryr mig liksom. Hur jag ska få en enda läsare att intressera sig återstår att se. Men jag vill ju gärna tro att den här sentimentaliteten kommer av envist fokus på berättelsen i stort snarare än enskilda detaljer såsom scener, miljöer, karaktärer.

Den ursprungliga huvudpersonen är utslängd för länge sedan till exempel.
Ploten är utbytt.
Ytterligare ett gäng karaktärer har blivit bortskrapade.
Ett mysterium har försvunnit och ett annat tagit vid.

Etcetera.

Jag tänker väldigt mycket på vad som inte känns bra och därför blir jag lätt blockerad. Särskilt när det dröjer ett tag mellan skrivarvarven. Då börjar jag fundera på syftet med varje rörelse och jag omvärderar varje liten detalj. Distans till texten ger nytt ljus och jag behöver ta det där ljuset och sikta det mot så många hörn och vrår som möjligt och sedan omformulera skenet till en ton som i sin tur kan ge texten ett stråk av denna nya klang. Alltså: det är en viss uppstartssträcka att börja om från början. Ingen vits att göra om, om det inte blir bättre.

"Det finns nog ingen karaktär som jag inte kan göra mig av med", sa jag till Strumpan.

Sedan ändrade jag mig, för jag kom på att det v i s s t finns en karaktär som jag skulle slåss för att få behålla, skulle manuset bli antaget och en redaktör vilja stryka henne.

Det är inte huvudpersonen. Det är inte någon person som egentligen nämns överhuvudtaget förrän långt in i berättelsen (kanske i en bisats). Men hon finns där och har gjort så ända från början. Nästan som om berättelsen i hemlighet snurrar kring just henne.

Ack, så sentimentalt!

Men det är vansinnigt härligt att veta att man bryr sig.

/Anna