torsdag 24 december 2015

God jul!


... Jag firar in julen med de sista skälvande kapitlen, innan familjefirandet brakat lös. 

Hoppas ni har det fint, alla!

/Elin

måndag 21 december 2015

Star Wars

I fredags såg vi nya Star Wars – The Force Awakens och det var SÅ BRA! De förhandsrecensioner jag läst trots att jag försökte blunda, utlovade precis det jag fick: en igenkänningstrip till barndomen.

Min relation till Star Wars är inte så mycket spekulationer kring vem som är vad och hur olika folkslag egentligen hänger ihop eller ens vad skeppen och vapnen och planeterna heter. Jag bryr mig heller inte så mycket om att prequels-filmerna som gjordes är skitdåliga, jag lät bli att se dem.

När jag var liten lekte vi inte Star Wars, vi samlade inte på Star Wars-grejer och jag kan inte ens minnas att vi pratade särskilt mycket om Star Wars (och hade vi gjort det hade vi såklart pratat om Stjärnornas Krig, inget annat). Men vi tittade på filmerna, om och om igen. Helst under varma sommarlovsdagar då vi kröp ner i gillestugan och petade in vhs-kassetterna i videon och plöjde alla filmer tills de var flimriga och svajiga av allt spolande fram och tillbaka. Under de timmarna som filmerna varade levde vi Star Wars och när allt var över tittade vi från början igen.

Med det sagt ser jag fram emot att besöka första bästa biograf under julen och ta en vända till i jedi-land.

Lämpligt Star Wars-nagellack: Black Galaxy

Barnsligt förtjust, ja!
/Anna



fredag 18 december 2015

Det är så mörkt

Det är som en ständig hinna på ögonen, det där man tvättar bort när man går upp på morgonen, men det här går inte bort. Jag är trött jämt och orkar inte ta mig ur energilösheten. Istället göder jag den i soffan om kvällarna, stannar uppe för sent innan jag går och lägger mig och vaknar trött med ögonen täckta av hinna som inte går att tvätta bort.

Jag avslutar saker på jobbet, julledigheten hägrar och jag längtar efter att vara utomhus i dagsljus. Kanske ska jag till och med ta mig till simhall och simma!

Och nånstans långt där framme, bortom vad som tycks vara ett evigt mörker, tror jag ändå att det kan bli ljusare igen.

Det brukar bli det.

/Anna

torsdag 17 december 2015

De senaste dagarna i tre bilder


En väldigt suddig bild från Blå Hallen, där Adolf Fredriks musikklassers nior hade julkonsert i måndags. Extra kul då jag hade praktik hos två av klasserna i höstas och hade jobbat med delar av repertoaren. Och rysningarna när 120 15-åringar sjunger Whitacres "Lux Aurumque"...


En seg dag på KMH tog jag min tillflykt till biblioteket och botaniserade i bortskänkes-hyllan. Hittade detta fantastiska exemplar, den första delen i en serie av tre. Fick dock stanna kvar...


Och så hade vi avslutning med Kompiskören i tisdags. Vet inte om jag får använda den här bilden egentligen, men jag bara älskar min pose!

Så nu är det... Typ jullov. Ett gäng uppgifter ska lämnas in, vi får se när jag tar mig i kragen för att göra det. 

/Elin

söndag 13 december 2015

Glad Lucia!

Såhär glada var vi i luciatåget i fredags kväll, då vi gick runt i Gamla stan och sjöng på random platser. Vi samlade en ganska stor publik som fick njuta av en stunds julstämning!


Och ja, jag är vindögd på fotot. Ansträngningen att få med alla och samtidigt sjunga rätt text på "Sankta Lucia"... 

/Elin

fredag 11 december 2015

På frågan "När man blir det" svarar jag "nu"

Efter luciatåget (jo, det gick bra!) belönade jag mig själv med en tomtelatte från Espresso House. Jag kom på medan jag stod i kön att jag behövde ringa ett samtal, så när jag kom ut på gatan, varm efter kötiden och med en het mugg i handen, passade jag på att ringa medan jag svalkade mig. 

Då slog det mig. 

Jag står på Drottninggatan. 

Med en latte i ena handen

och en iPhone i den andra. 


Nu är jag stockholmare. 

/Elin

torsdag 10 december 2015

Att stryka ett luciatåg eller Ganska många meter rött band

Så jag tog visst på mig att ansvara för årets luciatåg på Musikhögskolan (är det därför jag varit så frånvarande här?). I kväll hade vi genrep, kombinerat med glögg, att klä luciakronan och stryka linnen. 

Jag konstaterade att i effektiv tid mätt har vi lagt ungefär lika mycket tid på att repa som att stryka.

Och då har vi repat sen november. 

/Elin

måndag 7 december 2015

När karaktärer byter namn

En del av nyckelkaraktärerna i Urmakaren (eller nej förresten, det är nog bara en eller högst två karaktärer om jag tänker efter ...) har behövt byta namn.

Hur svårt som helst.

Man tänker: jamen d e t   h ä r namnet har ju rätt språkljud och känsla PLUS att det är hemma i den tidsepok då berättelsen utspelar sig till skillnad från namnet han hade tidigare som inte alls är från rätt årtionde.

Men så kommer stunden då man ska bolla en grej med Strumpan som involverar Mannen Med Det Nya Namnet och så visar det sig OMÖJLIGT ATT UTTALA.

Åtminstone utan att båda skrattar ihjäl sig.

Stackarn.

/Anna

STACKARS mina grannar,

När jag kommer hem trött, hungrig och musikaliskt understimulerad. 

*fulwailar alla julsånger på repeat*

/Elin

söndag 6 december 2015

"But I´m epic!"

Min favoritförfattare Erin har bloggat lite igen, efter att ha låst in sig under NaNoWriMo, vad det verkar. Och jag mysryser över hur hon uttrycker sig kring sitt manus. Det tycks slingra sig hit och dit, spreta med armar och ben och inte alls foga sig till något önskat format. O, vad jag känner igen det. Skillnaden är förstås att Erin lyckats en gång och det med bravur, hon vet att hon kommer att få ihop den där boken tillslut. Jag fortsätter köra på med ren viljestyrka.

Så hur går det då?

Jotack, jag har varit förkyld (vilket i mitt fall alltid innebär döende), ordnat med kalkonmiddag, firat Strumpan på hennes födelsedag, inte plockat upp en enda julljusstake, varit på julbord, erfarit hur mitt jobb inte alltid kan genomföras utan misstag (ack så smärtsamt!), ignorerat all skit i världen, haft dåligt samvete för att jag ignorerar all skit i världen, tittat på Star Wars och gömt mig i Urmakaren.

Det är därför man skriver väl? För känslan av att kunna styra, att kunna låta de goda vinna och se de onda få sitt straff?

Hyacinterna blommar och doftar och jag s k r i v e r. Det går till och med ganska bra. Jag är fortfarande på det första redigeringssteget och fixar med berättarröst och perspektiv, vilket här och där innebär ENORMA förändringar har jag upptäckt. Sånt som här och där kräver att jag gräver upp och paketerar om, tvingar in berättelsen i nya spår, i nytt format. Sånt som tar tid. Men som också ger resultat.

/Anna

torsdag 3 december 2015

Dagens ironi

Sitter och "skriver uppsats", med andra ord bläddrar genom Facebook, kommer på en massa annat att göra på nätet (skriver första blogginlägget på en månad) och hoppar fram och tillbaka mellan köket och datorn med tekoppen i handen.

Ämnet för uppsatsen: Koncentrationssvårigheter och ADHD.

/Elin

tisdag 24 november 2015

Gårdagens Mozart

Strumpan och jag lyckades snubbla in i Guldrummet på Operan precis när presentatören av kvällens föreläsning harklade sig borta vid flygeln och uppmanade alla att komma lite närmare. Han berättade om bakgrunden till Don Giovanni, en karaktär som existerar i flera kulturer, till exempel som Don Juan, och i flera olika variationer – och operor. Det sägs att textförfattaren till Mozarts opera var god vän med verklighetens Don Juan, Giacomo Casanova och att denne till och med kan ha petat in en rad eller två av sina egna erfarenheter som förförare och manipulatör.

Operans föreställning är placerad i både nutid och i ett slags hittepålandskap som får fantasin att spela med karaktärerna. Berättelsen är blodig, svart och ganska äcklig. Don Giovanni själv är ingen sympatisk karaktär och heller ingen att känna empati för. Han framstår som psykotisk och oförmögen att sätta sig över sitt eget begär. Istället tar de bedragna kvinnorna plats och ger berättelsen driv och kärna.

Som med alla bestående verk är Don Giovanni mångbottnad och när man inte förundras över ljud- och ljuseffekter, finns många frågeställningar att fundera över: Varför sätter sig Don Giovanni bokstavligen i skiten? Hur kommer det sig att kvinnorna både är skräckslagna för honom och oförmögna att slita sig när de väl kommer nära? Vem går egentligen vinnande ur berättelsen? Sådana saker. Bra diskussionsunderlag helt enkelt.

Strumpan var lyrisk i pausen och kallade musiken "flimsig" i förhållande till de vulgära texterna och djupa allvaret i scenerna. Bra beskrivning, tycker jag.

Själv kan jag inte låta bli att fundera över det halvskrivna manus jag har liggande där en Casanova-figur har en viktig roll. Vad berättelsen handlar om är som alltid väldigt oklart, men med den här föreställningen i ryggen kanske den dammas av framöver ...

Pausutsikt

/Anna

fredag 20 november 2015

Dagens Satie



Med önskan om en god helg,

/Elin

torsdag 19 november 2015

November: te, lakrits och Harry Potter

Jag har tänkt länge att jag ska läsa hela serien igen, och i denna på många sätt mörka månad kändes det som ett bra läge att få fly den bistra verkligheten någon stund om dagen. Tänkte att jag skulle ha läsning fram till jul, men i den här takten kommer de inte ens att räcka november ut...


/Elin

En annan skrivarhelg

Urmakaren skriver sig inte av sig själv, det är ett som är säkert. Och jag skriver inte heller av mig själv, tydligen. Så när Emmelie frågade om jag ville haka på till världens än... jag menar Åkersberga och skriva med Fredrik rensade jag de få planer som fanns för hela förra helgen och kollade upp kollektivtrafiksmöjligheterna på studs.

Vi träffades på Idébageriet, ett fantastiskt initiativ som består av ett gammalt hus som är jättefint inrett och dit man kan komma och jobba alla dagar i veckan. (Gör det! Åk dit!) Fredriks eminenta fru ligger bakom det hela och har de mest inspirerande visioner för ett nätverkande samhälle. Typ så.

Det som händer när man sitter vid samma bord som andra och skriver är magiskt. Emmelie nämnde kort det där tangentbordssmattret  vilket är av helt annan karaktär än det som hörs av kollegorna på jobbet. Kanske för att man då och då får små glimtar av vad som försiggår i andra änden av tangenterna: en är på spännande dejt och en annan befinner sig i virrvarret kring vad som verkar vara en väldigt maxad dag. Man kan ju inte vara sämre än att man hakar på och gnetar vidare med de där scenerna som behöver säkrare ton och bättre perspektiv.

Då och då lyfter någon blicken och slänger ur sig en fråga eller tanke och så är pratet igång för en stund; om tempus, hur man väljer förlag, om man har testläsare, hur långa kapitel ska vara, allt sånt. Kommer aldrig tröttna på att prata om skrivande med andra skrivande människor!

Tack för inbjudan, för sällskapet på Roslagsbanan och tusen tack för kaffet!





/Anna

fredag 13 november 2015

Premiär för kulturhusets författarscen!

För mig alltså.

Min kompis Sofia frågade häromveckan om jag ville följa med och lyssna på en intervju med den amerikanska författaren Marilynne Robinson. Klart jag ville! Har länge tänkt att jag skulle gå på någon av alla författarscener som kulturhuset anordnar, men hur vet man ens vilken man borde gå på? Jo, genom att nån annan väljer åt en.

Ingen av oss har läst Robinsons böcker och bänkade oss förväntansfullt långt fram. Men maken till kantig intervju! Jag vet inte om det var för att prisade kulturjournalisten Per Svensson i sin iver att analysera varje ord av Robinson, glömde bort att folk också skulle försöka hänga med i hans frågeställningar, aningen långsökta reflektioner och skutt mellan löst sammanhängande ämnen.

I det stora hela väldigt lärorikt. Lite "hur-man-inte-ska-göra". Sånt är alltid nyttigt.

Och av det som framgick av Robinsons författarskap, var Sofia och jag ändå överens om att vi blev väldigt nyfikna på böckerna. Så nu ska vi ha bokcirkel.


/Anna

onsdag 11 november 2015

Kliet

Det var ett tag sedan Hanna, Elin och jag möttes på improviserad skaparhelg nu, närmare bestämt Allhelgonahelgen, men ooo vad den gjorde susen.

Jag kan fortfarande inte säga att jag sprutar ur mig text precis, men det är inte heller där jag är i processen. Det är istället ett evinnerligt gnatande och där har jag lyckats hitta en ihållande lust. Skaparlust.

För även om det är gamla ord som gås igenom varv på varv, uppstår något nytt och spännande för varje nytt lager som arbetas fram.

I morse vaknade jag och insåg att jag mittemellan sömn- och vakentillståndet formulerat en liten passage i en existerande scen som säger väldigt mycket mer om karaktärerna i scenen än jag lyckats få fram förut. Om och om igen mumlade jag dialog och scenbeskrivning i huvudet och sedan lyckades jag nog dåsa till för jag fick skynda mig upp och anteckna de fragment jag fortfarande mindes. Tror jag lyckades återskapa det mest väsentliga i idén.

Tja, och så har jag i största allmänhet svårt att hålla mig från manus-dokumentet. Då och då "smiter" jag från jobbet nån halvtimme och jobbar med manuset istället. Vilket är helt okej eftersom jag inte jobbar heltid och fortfarande har koll på inkommande mail.

Sådär håller jag alltså på nuförtiden.

Jag känner knappt igen mig.

Inget skapande utan fika 
Två uppsättningar samma lika
Nu längtar jag efter att höra mer av Elins körversion av poplåten som hon skrev baserad på min bok.

/Anna

fredag 30 oktober 2015

En oväntad vändning

Det gick väldigt bra med genomläsning av manus här i början av veckan. Men så var jag hembjuden till kompis på middag för att prata hennes manus och efter det behövde veckan ägnas åt att fixa nytt kylskåp ungefär.

Och så var det fredag.

Och jag har inte alls läst klart och gjort alla markeringar i texten som jag hade velat fixa inför helgen.

För i helgen ska all magisk kraft kopplas på och ska jag banne mig S K R I V A. Med sällskap under högst improviserad skaparhelg.

Det började som en långsökt undran på mail från Hanna. (Och ärligt talat, hade det inte varit hon, hade det varit jag.) Kunde det möjligtvis vara så att jag inte hade några särskilda planer för Allhelgonahelgen?

Haha, vilket skämt. Jomen visst, händelsevis så hade jag inga planer annat än att slänga gammalt kylskåp, rensa ut gamla grejer och måla en vägg. Skriva tillsammans säger du? *hivar planerna i återvinningen*

Skriva går före.

Så plötsligt ska jag snart hämta Hanna från tåget och så flyttar vi in hos Elin som städat och tänkt ut mat (vi är trots allt hyfsat rutinerade på att anordna skaparhelgsstämning vid det här laget) och där ska vi klamra oss fast tills vi måste ta avsked vid tåget på söndag igen. Visst vore det väl hemskt spännande om jag är färdig med första redigeringssteget till dess?

*packar tidningen Skriva*

/Anna

måndag 26 oktober 2015

När jag blir stor ska jag bli brittisk gentleman! (Eller: detta inlägg är ett utkast direkt från min hjärna)

Vi såg Jorden runt på 80 dagar (1956) igår! Väldigt daterad världsbild, men ack så vacker!

Således är min nya stilikon Phileas Fogg:


Plus: vill ha eftertexter i min bok. Det får man ha va? Sådana där gamla fina med prickade linjer mellan namn och funktion.


/Anna

söndag 25 oktober 2015

Skriva

Som ett brev på posten, bokstavligt talat, låg tidningen Skriva på hallmattan när jag kom hem i fredagskväll.

En sådan excellent tajming.

Och temat på detta års sista nummer kunde inte vara mer perfekt: Att bli klar.

Jag har inte läst hela än, men det jag har läst har jag lusläst. Exempelvis artikeln om hur man redigerar i fem tydliga steg. Alla som är i samma läge som jag måste läsa! För min del tror jag att detta kommer att lösa proppen och förändra allt. Det finns med ens en möjlighet att jag faktiskt kan bli klar.

Så.

I vilken ände börjar man egentligen när man redigerar? Med den övergripande storyn? Med karaktärerna? Jag gissar att det beror på vem man frågar, som med allt annat i den här branschen. Men tipset som Skriva ger är lika besynnerligt som (tror jag) briljant: Börja med att gå igenom berättarröst och perspektiv.

Hade någon kunnat gissa?

Jag insåg att det är ju precis där jag vill börja, det är röst och till viss del perspektiv jag vill utforska och gräva vidare i. Vilken himla boost att slippa börja i en tråkig ände!

När jag skrivit klart mitt påbörjade synopsis (vilket jag gjorde i lördagsförmiddag), drog jag ut en pdf av senaste Scrivener-dokumentet och började läsa och markera saker att åtgärda. Som vanligt gillar jag början och sen blir det mer motigt när jag kommer till partierna som varje gång får mig att tro att manuset är helt värdelöst. Men genom att vara begränsad till en aspekt – till röst och perspektiv, noterar jag grejer som bara rör dessa och skiter i resten. På det viset tar jag mig förbi de dåliga partierna med en enkel kommentar till mig själv som jag får återkomma till i nästa omgång.

Och när steg 1 är avklarat, ska jag gå igenom texten 4 gånger till.

Tack Skriva!


/Anna

fredag 23 oktober 2015

Nya anteckningar

Precis när jag höll på att somna igår (när annars) fick jag en bild i huvudet, bara en liten detalj. Men jag tände lampan och skrev ner den i min anteckningsbok (vad annars).

Det är den första anteckningen sedan augusti.

Jag tror det betyder något.

/Anna

torsdag 22 oktober 2015

Det var mycket prat om framtiden igår

Igår var alltså dagen när Michal J Fox´s karaktär Marty McFly åker till framtiden i "Tillbaka till Framtiden del II" och vi bänkade oss i en biosalong som visade hela trilogin i följd, plus pauser.

Jag var bara fyra år när första filmen kom, så jag har kollat på samtliga betydligt senare och tycker de är fantastiska. I går, när vi såg dem alla på raken och dessutom på stor duk, insåg jag hur briljant den första filmen är. Den som är det minsta intresserad av berättarteknik kan lära mycket av den. Varje bildkomposition, klipp och ljud är planerat in i minsta detalj och gör filmen sammanhållen och – i brist på bättre uttryck – effektiv. Det är en löjligt intelligent film helt enkelt.

Den 21 oktober 2015 liknade inte riktigt Robert Zemeckis färgstarka vision, men samtidigt kändes det väldigt futuristiskt när alla satt med näsan i varsin smartphone in väntan på att filmen skulle börja, den som gjordes när ett digitalt armbandsur var ungefär det mest tekniska man kunde bära med sig. Uppskattningsvis var samtliga mellan 30 och 40 år, det var lite som att hänga på en klassåterträff. Igenkänning, men ändå nytt. Som Fotografen sa: det är nåt visst med att äntligen få se filmerna i stor biosalong tillsammans med andra som skrattar lika mycket och på samma ställen som man själv. Det har han fullständigt rätt i.

Såhär känner man det när man smiter från jobbet i förväg för att hinna titta på film i 6-7 timmar en vardagkväll mitt i en vecka då det är ovanligt mycket att göra på alla plan:

  • Efter första filmen var vi uppspelta
  • Efter andra filmen var vi hyfsat mosiga och trötta
  • Efter tredje filmen vinglade vi ut, lite febriga sådär.
Värt.

/Anna

tisdag 20 oktober 2015

Vad jag gör när jag inte bloggar

Eftersom jag bara jobbar 75% borde jag utan problem kunna peta in en massa skrivtid både före och efter jobbet. Men det går fortfarande så väldigt s e g t och dagarna, veckorna, månaderna sipprar iväg och det blir i n g e n t i n g.

Fast till exempel nu sitter jag kvar på jobbet efter att allt viktigt är avklarat och petar vidare på synopsisen som jag påbörjade förra veckan. Har kommit halvvägs, fram till de där partierna som är så väldigt svåra att få till i boken, så nu blir det spännande att se om jag kan lösa knutar som inte låter sig lösas i det långa formatet.

I övrigt läser jag böcker. Det kanske låter självklart, men jag läser så mycket och så fort jag kan. Tvingar mig att sluka kapitel innan jag somnar om kvällarna istället för att fjös-läsa två stycken super-noga. Hemligheten är hålla så högt tempo som det bara går och det är en ny och härlig känsla.

Och så bygger jag hus. I helgen till exempel, var vi i skogen och spacklade det som ska bli vårt sovrum. Jag passade på att lyssna till löven som föll fastän det var alldeles vindstilla.

/Anna

måndag 12 oktober 2015

Skrivkompis

I somras bestämde min kompis Sylwi och jag oss för att ses och skriva tillsammans. Bara för att få ändan ur, boka en tid och faktiskt ta sig an våra små manus. En riktig toppengrej. Vi sågs ett par gånger efter jobbet, båda gånger hos henne. Först lite middag och allmänt prat och sedan tyst arbete en-två timmar i soffan innan det var dags att åka hem.

Superkul att ses, men det är inte alltid man kan ta sig den tiden som krävs när man ska träffa någon. Och när det ska passa för BÅDA, är risken stor att det blir alldeles för lång tid mellan de fokuserade skrivpassen.

Alltså bestämde vi oss för att skriva tillsammans på distans. En tid bokas i kalendern. Och sedan får man befinna sig var man vill, bara man har datorn framför sig och är redo att skriva. Det har hänt att vi messar en selfie till varandra som "bevis". Vi körde ett pass ikväll igen, jag var ute och vimsade alldeles för länge och fick skjuta upp en halvtimme plus äta lunch vid datorn, men sen var vi igång! Efter en timme messade vi nåt litet utrop och sedan körde vi ytterligare en stund innan vi gav upp. Väldig socialt trots avståndet.

Det är inte klokt vad effektivt det är, att veta att någon annan gör samma som en själv, att någon "håller koll" på en.

Tjocktröja, halsduk och stooora hörlurar.
Vad jag ägnade tiden åt? Att skriva synopsis! Det är inte klokt att jag inte gjort det än, men nu bara måste jag få ner hela storyn i korthet. En desperat griper efter halmstrån och jag börjar få ont om knep att ta till för att motivera mig till att skriva. Dessutom har jag luskat ut att en välskriven synopsis kan bli mycket användbar i införsäljning och andra sammanhang. Så det verkar hur som helst vara ett jobb man inte slipper undan. Lika bra nu som sen.

/Anna

fredag 9 oktober 2015

Trevlig helg och allt det där

Ni vet den där känslan, när man springer runt i lägenheten för att fixa det sista innan man springer till bussen? Och så ska man bara kissa jättesnabbt och går in på toan och stänger dörren? Och så lossnar handtaget och man står där inlåst?

Den känslan. 

/Elin

torsdag 8 oktober 2015

Ettans buss genom Stockholm

Kungsgatan, 21.46. Under skyltfönstren ligger madrasser utrullade, människor kurar ihop under sina smutsiga filtar. Några butiker bort, sitter ett annat klientel  lutade mot väggen. Deras kläder är hela och rena, där de sitter under infravärmen. 

De köar för nya iPhone. 

/Elin

tisdag 6 oktober 2015

Bokhögen från Bokmässan 2015

Det blev verkligen ingen jättehög med böcker att släpa hem från bokmässan (om man inte frågar Fotografen som sliter sitt hår över bokförvaringen här hemma). Som vanligt hade jag några köp (inklusive möten med författare) inplanerade innan jag åkte iväg. Det har man när man följer författare på nätet, till exempel Debutantbloggare, både nya (Thomas Årnfelt med "Incidenten i Böhmen" och Fredrik Frängsmyr med "Arytmi") och gamla (Johannes Pinter med nya "1007").

Och så kom det sig att jag breddade min boksamling med två böcker för unga vuxna (Gilla marknadsförde en fin kategori som "+15 år" i sin monter) eftersom de verkar skitbra ("Kaninhjärta" av Christin Ljungqvist och "Athena" av Marta Söderberg").

Det fina med bokmässa är förstås de oplanerade mötena, känslan av att köpa en alldeles nyskriven bok direkt av en författare man aldrig hört om förut, men som lyckas fånga något i omslag, titel eller baksidestext. (Jo, för när man står intill författaren är det svårare än vanligt att smygläsa förstasidan). Som till exempel "Sekten på Dimön" av Mariette Lindstein.

Allt man kan önska!
Men den bok som slog alla rekord i lycka att äga finns inte med på bilden ovan. Inte helt oväntat krävde den egen bild och inte undra på när man har sisådär 70 år på nacken. Den trycktes 1945 på ett svenskt förlag fast i originalutförande, på engelska inklusive illustrationer.

Strävt och fint omslag.
Fantastiska illustrationer. 
En hel del osprättade blad, särskilt i slutet.
Jag råkade hitta Alice i Underlandet när jag hamnade i en av antikvariatens fina montrar och kom på att jag skulle fråga efter Anne på Grönkulla på engelska. Den fanns inte, men istället hittade jag den här fina boken. Minns alla att jag har en bild på original-Alice som bakgrundsbild i min telefon? Alice, som tillsammans med sina systrar var den som hörde historien om Alice i Underlandet första gången då en vän till deras familj, Lewis Carroll (vilket förstås är en pseudonym) hittade på berättelsen för att roa flickorna under en utflykt?

Bakgrundsbild, snodd från internet.
Det finns även likheter mellan Rakel i Urmakaren och Alice i Underlandet, även om jag är tveksam till att trycka för hårt på det inför andra, det är mest information för egen del, som när jag funderar kring hur livet var vid sekelskiftet var (väl medveten om att Alice i Underlandet är skriven tidigare än så, ja) och sånt.

Hursomhelst.

Jag köpte den inte.

Det fanns liksom inte i min fantasi att faktiskt betala (rätt mycket pengar) bara för att okynnes-ha en vacker bok, oavsett hur många kopplingar man försöker intala sig att man har till berättelsen, utgåvan, allt det där.

Men när jag dök in på tjänstgöring hos Hanna i Vilse-montern igen, kunde jag förstås inte låta bli att prata mig varm över hur vacker och o e r h ö r t välbevarad boken var och hur s a m m a n l ä n k a d jag ändå är med historien om Alice (det är inte klokt vad dramatisk jag kan vara när jag är på det humöret och det är jag nästan jämt när jag hänger med Hanna).

Gissa vad som hände?

Hon gav den till mig.

Så nu är den ä n n u mer betydelsefull än när jag hittade den. Och min.

/Anna


måndag 5 oktober 2015

Musiken jag dras till som en fjäril mot ljuset

Det går inte att skriva till det här, det framkallar alldeles för mycket av den ouppnåeliga känsla jag skulle vilja åstadkomma med Urmakaren. Det bränns.


/Anna

En hemmafrus bekännelser

Vi gjorde en bokvideo i somras och nu är den klar!

Elin Eldestrand som är en av mina bästa vänner och också råkar vara min svägerska har skrivit ett gäng roliga noveller om en hemmafru som tar lagen i egna händer. Tre (e-noveller) gavs ut redan i våras och nu kommer nästa omgång med start idag!



I rollen som hemmafru: Elin själv!

/Anna

lördag 3 oktober 2015

Kristina från Duvemåla

I trean på gymnasiet fick vi skriva specialarbeten den sista terminen. Av någon anledning valde jag ämnet historia och skrev om utvandringen. Ni vet den där som Vilhelm Moberg skrev ett epos om.

Kanske berodde det på att musikalen Kristina från Duvemåla visades för fulla hus i samma veva. Vi hade cd:n hemma med musiken och jag spenderade varje ledig timme då jag inte jobbade med andra skolarbeten åt att sammanfatta all info jag kunde hitta i biblioteksböckerna samtidigt som jag lyssnade på skivan, om och om igen, från början till slut och lärde mig texterna utantill.

Jag läste böckerna också. De var obligatorisk läsning redan på högstadiet, i alla fall den första, men jag tog mig aldrig genom den då. Jag läser sakta och någon gång där på högstadiet fick jag för mig att jag inte kunde läsa överhuvudtaget, var dyslektiker eller något liknande, och gav upp. (Det skulle dröja till tjugo-någonting innan jag plockade upp en bok igen, då Harry Potter, men det är en annan historia.) Men då, när jag skrev om utvandringen så intensivt att huvudet brann, läste jag alla fyra och förstod betydelsen av exakt varje textrad i Björn Ulvaeus sånger; mellanrum, underliggande meningar, allt.

Min lärare i historia var en äldre herre med vitt hår och när jag visade upp arbetet för honom, tryckt på papper i aningen gul ton och med struktur så det skulle kännas lite gammeldags, där varje nytt avsnitt fått låna rubrik från det kapitel i Utvandrarna som avhandlade samma skede och inleddes med ett kort utdrag ur böckerna för att sätta stämningen, var han förtjust. Fotografen, min pojkvän på den tiden, gick mediaprogrammet och hjälpte mig med både layout och att printa hela arbetet snyggt och prydligt på en av deras stora skrivare. Mitt i natten, vill jag minnas att det var.

På studentdagen när alla treor satt vitklädda och med studenthattarna på i aulan fick jag helt oväntat gå upp på scenen och ta emot ett stipendie för arbetet. Ingen stor summa, men alldeles lägligt med fickpengar för någon som just skulle ge sig ut i livet.

Så i går kväll, när jag bänkade mig på Cirkus för att se den nya uppsättningen av Kristina från Duvemåla, var det som att äntligen få träffa goda vänner irl.

Minst sagt omvälvande.


/Anna

I've got a story to tell

Ni vet den där känslan på tungan? Som att det sitter fast en massa ord som bara väntar att få komma ut, man måste bara hitta dem?

Jag har en låt någonstans innanför pannbenet, som bråkar och vill ut. Om jag bara visste vart jag ska börja dra för att få ut den! Men den börjar så: "I've got a story to tell". Så resten borde väl lösa sig själv?

Det är ju för övrigt väldigt symptomatiskt, att den första lediga lördagen på fyra veckor börjar med att en låt poppar upp i skallen.

Just det, bloggen. I'm back!

/Elin

torsdag 1 oktober 2015

Dom kallar det boksmälla

Bokmässan kom och gick – det har ingen missat väl?

För min del var mässan mer intensiv är någonsin. Kanske beror det på åldern, kanske var det anspänningen att representera bästis. På söndagen var kroppen liksom ur led, ont i huvud och fötter och magen ska vi inte tala om.

Men.

Vilken bokmässa!

Vilken kick att möta Hannas läsare, att få tala sig hes om Berättelsen om Lianne och om böcker, läsande, fantasy i stort.

Vi styrde upp två montersamtal om fantasy, båda med ett skarp flirt till förlagsnamnet Vilse med teman om att gå vilse i berättelser. Vi bjöd in två andra författare till dessa, Johannes Pinter och Susanna Nissinen och det var ett oerhört trevligt att få ställa frågor och lyssna till svar ur tre helt olika perspektiv.

Hannas bror Niklas som även råkar vara ordförande i HEMA-förbundet som sysslar med historisk fäktning gjorde två besök i montern och däremellan fick vi behålla hans mäktiga långsvärd att visa för stora och små nyfikna.

Efter första mässdagen lyckades vi lämna stan och åka hem för middag och sömn i hyfsat rimlig tid. Men därefter spårade allting ur och vi minglade, åt middagar på stan och hängde på Park och sov alldeles för lite. Så vansinnigt roligt. Och så vansinnigt skör man blir.

Jag kan överhuvudtaget inte föreställa mig hur det skulle vara att medverka på bokmässan i egenskap av författare. Det måste vara den ultimata dräneringen och hur Hanna kunde vara så sprudlande och fokuserad under samtliga fyra dagar är en gåta.

Tack för det här året!




/Anna

söndag 13 september 2015

Bokmässan 2015: BIG NEWS!

Det har varit spikat och klart ett tag, men nu är det officiellt! JAG SKA PÅ BOKMÄSSAN!

Jaha, vad är det med det då?

Jo, jag ska jobba i monter hos MYCKET AMBITIÖST OCH ROLIGT FÖRLAG: Vilse!


Hanna ställer ut sina två böcker i egen monter under Vilse Förlag och ingen kunde vara gladare än jag. Ser sjukt mycket fram emot att träffa hennes läsare, nya och gamla. Nervöst förstås, har ju ingen aning om vad som väntar. Men jag är ett fan av böckerna och världen som Hanna skapat, så jag tror och hoppas på många intressanta möten i den lilla, söta montern som heter A04:26.

Kom förbi, säg hej, bläddra i en bok, kolla in dekoren, träffa en svärdsexpert och lyssna på panelsamtal. Men framför allt: GÅ VILSE MED OSS!

Seså, anteckna nu duktigt: A04:26

Vi ses!

/Anna

Än hit och än dit: Början

Jag är färdig med slutet, för nu. Det får duga. Det tjänar sitt syfte: ger tillräckligt många svar för att jag ska kunna ta ut färdriktningen. (Hoppas jag. Annars får jag fylla på när det behövs. Jag vet till exempel fortfarande inte vad bokens sista mening är och det är lite fint att ha den kvar. Som en skatt en regnig tisdag.)

Så nu fortsätter jag lite efter devisen att skriva det jag vet, ta tag i de bitar som jag saknar, helst så sammanhängande textsjok som möjligt för att få lite flow.

Början har jag släppt för tillfället, men jag har ändå kommit att tänka på den, därav rubriken. Den gör sig ständigt påmind, oftast när jag läser andra böcker, men även annan berättarkonst får mig att tänka på berättarstruktur. En bra början är allt. Jag försöker själv numera välja böcker efter början snarare än baksidestext (skitsvårt, trillar ständigt dit och vänder på böckerna i bokaffären, senast idag faktiskt vilken resulterade i att jag lät bli att köpa den där boken som från början lät superintressant och spännande, allt på grund av klyschig och inställsam beskrivning där bak).

Det finns ett par enkla regler om vad en bra början ska innehålla:
  • framåtrörelse
  • känsla för tema och stil
  • någon av huvudkaraktärerna
Typ så va? Ni som läst skrivhandböcker och kom ihåg vad ni läste kan säkert fylla på med mer. Det är den där framåtrörelsen som intresserar mig för tillfället. Hur man skapar känslan av att berättelsen börjar "mitt i" ett händelseförlopp. Vad som gett upphov till intresset? Svansjön! Jag har lyssnat igenom baletten kanske 2 gånger plus lyssnat på några strölåtar här och där. Men början, hörni. Början! Jag tror att Tjajkovskij hade fullständig koll på framåtrörelsen och hur man skapar spänning. Jag tycker mig nämligen kunna höra hur baletten liksom redan är igång, fastän jag lyssnar från den allra första början. Inget segdraget intro eller presentation av bakomhistoria, karaktärer eller annat krafs. Pang på bara. Med en enkel skala som faller från första tonen är berättelsen redan igång och jag klamrar mig fast och följer med på resan.

Det vill jag också åstadkomma. Måste bara komma på vad den där skalan av toner består av i Urmakarvärlden.

/Anna

lördag 5 september 2015

En skaparlördag hos Elin: Slutet

I veckan bestämde jag mig för att ta itu med slutet av Urmakaren. Jag har skrivit slutet några gånger, men förstås inte på långa vägar så många gånger som jag skrivit början. Jag jobbar gärna kronologiskt, men nu har jag hamnat i en rondell där jag kört x antal varv och tappat bort vilken väg som bär framåt. Alltså hoppar jag dit jag vet att jag måste, till exempel till slutet.

Den stora frågan är naturligtvis: Hur ska det sluta? Vilken är den avgörande sista pusselbiten som avslöjas, hur ska karaktärerna reagera på allt som hänt och i vilket läge kan jag lämna dem därhän och sätta punkt?

Precis innan jag skulle somna igår kväll kom jag på vad som ska vara det sista som berättas. Hela kroppen vibrerade till av en rysning, sådär som man reagerar när man kommit till slutet av en bok eller film och berättelsen tar en oväntad men tillfredsställande twist. (Jag kan absolut inte utlova att denna känsla är något som kommer att finnas när manuset existerar i bokform, men det hör inte till saken.)

Så idag, när Fotografen och jag hängt hos Elin och skapat hela dagen (Fotografen har klippt bokvideo medan Elin komponerat musik till samma bokvideo), har jag SKRIVIT SLUTET. Inte hela, men jag är på god väg. Och det är mer logiskt och sammanhängande och fyller sitt utrymme bättre än det någonsin gjort.

Träningstights i förgrunden, för "att skriva en bok är att
springa ett marathon".
I lurarna: Svansjön på högsta volym. Symfonier och baletter är bra på det viset att de håller på lika länge som det tar att skriva ett kapitel eller två.

/Anna

tisdag 1 september 2015

Grattis på första september, nu är det höst!

Det är inte klokt att man vaknar den första höstdagen av regn mot fönsterrutan och får klä sig i dubbla lager upptill och strumpor i skorna för första gången sedan semestern. Fint av september ändå.

Sedan sist har jag funderat mycket över hur i hela världen det ska bli en bok av det där klottret som Urmakaren består av för närvarande. Klotter och 8 tidigare versioner, vill säga. Till exempel blev det mer funderande än ord skrivna under skrivarhelgen i Göteborg som Strumpan och jag var på. Fler koppar te och prat än kapitel lagda till dokumentet. Dock gjorde jag någonting superviktigt och det var att lägga in samtliga anteckningar jag gjort kring till exempel plot och karaktärsutveckling under det senaste året, till sina ungefärliga rätta platser i dokumentet och vips har jag översikt.

Jag har även blivit medbjuden att jobba under bokmässan, i år representerar jag ett annat förlag än jag brukar och mer om saken törs jag säga när det hela känns mer officiellt.

Som Lillstrumpan inflikade häromsistens, håller vi på med ännu en bokvideo. Detta projekt känns extra kul eftersom det är första gången Strumpan komponerar musik till något som Fotografen och jag producerat! Bokvideon är till en serie noveller kring en och samma karaktär som min gamla bästis Elin Eldestrand skrivit och som ges ut på Hoi förlag. Tre finns redan utgivna och tre till kommer ut under hösten, ser mycket fram emot att visa resultatet, vi har gått längre än någonsin i bokvideomakeriet...

Och så har jag blivit refuserad. Två gånger.
I våras gick jag skräckskrivarkurs och det hela slutade med att jag skrev en novell på tema "vinter" som jag skickade till två olika amerikanska antologier, fint översatta till engelska. Någon gång i somras fick jag avslag från den första och i går kväll kom ett trevligt mail med refusering nummer två. Jag tackade för trevligt svar och passade på att be om feedback. En enkel fråga: baserade de möjligtvis sitt val på ämne, språk eller någonting annat? Svaret kom snabbt: "Your story was under consideration until final round, but it just didn´t fit together with the rest I picked. I loved the plot and your writing voice, though, so please submit in the future."

Sedär, version 9. Jag kan nog ta mig an dig trots allt. Jag kan skriva, jag är inte rädd.

/Anna

fredag 28 augusti 2015

Jobbar i studion idag


... Säger jag inte utan en viss ironi, för av någon anledning känner jag mig alltid som en femåring omgiven av leksaker jag knappt vet hur man använder. 

Jag lovade Syster Yster två teman till bokvideon idag (jag har kanske inte berättat om bokvideon? Vi gör bokvideo åt en vän!), men jag körde fast på det andra temat och kom på en låt i stället. Hoppas hon gillar den. 

/Elin

onsdag 26 augusti 2015

And… go!

Den där kören som jag leder startade igår, så nu är nog hösten igång! Även om huvudet fortfarande har semester. Önskar att jag hade en kavalkad med bilder av soliga balkonger, strandhäng, stjärnklara nätter, brädspel och musik att visa er men that is not how I do things. Fota, alltså, alla de där grejerna hände verkligen.

Det var ju som ett lyckokast att ha semester i augusti, månaden då solen alltid sken! Men idag får det gärna vara molnigt, för jag har en bokvideo att tonsätta.

Tjingeling!

(Japp, jag skrev precis tjingeling. That's how I do things.)

/Elin

tisdag 4 augusti 2015

Dags att ta tag i saker

Arbetslägret som blev min semester är över. Vi lämnade huset i skogen efter fyra veckor av byggdamm, rätt nöjda med vad vi åstadkommit (inneväggar, isolering, gjutning, färgskrapning, slangar draget för vatten och el, tak lagat etcetera etcetera i en halv evighet). I lördags landade vi hemma i stan där nya balkonger just monteras på vårt hus. Och upptäckte ett fint lager tegeldamm över hela lägenheten.

Dessutom har morgnarna hittills startat ungefär halv åtta när en entusiastisk byggarbetare drar igång något bensindrivet som sågar sig in i den betong och metall som vår yttervägg består av. Högst obehagligt. Måtte det snart vara över.

Juli, jag kommer inte sakna dig.
Augusti, jag hade större förhoppningar.

Och så var jag tillbaka på jobbet. Solen skiner utanför, himlen är blå och jag hade gärna suttit hemma på en färdigbyggd balkong och jobbat med benen i solen.

Har jag skrivit något i sommar då?

Tillåt mig: Hahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahaha! Nej. Naturligtvis inte.

Men på fredag. Då. VANKAS SKAPARHELG! Så vilken kväll som helst nu (ähum, ikväll?) ska jag göra en redigeringsplan för vad och i vilken ordning jag ska kickstarta skrivarhösten. Sedan tänker jag mig att det bara är att sjunka ner i skrivarsoffan hemma hos Hanna på lördagmorgon och sätta igång. Alternativt placerar jag mig på uteplatsen med benen i solen. Vilket som. Huvudsaken är att det är internetfritt.

Det blir bra till slut.

/Anna

måndag 3 augusti 2015

S-E-M-E-S-T-E-R


/Elin

fredag 31 juli 2015

Sherlock, Taylor och skruvmejslar

Gå upp halv åtta, äta frukost, åka till jobbet (matlåda, macka, frukt), jobba hela dagen, åka hem, handla på vägen, vänta på bussen på Brommaplan medan McDonalds får leverans med lastbil, laga mat, två avsnitt Elementary, gå och lägga sig, vakna mitt i natten i en dröm om skruvtvingar eller annat järnrelaterat, ofta med en låt av Taylor på hjärnan. Somna om, vakna halv åtta, repetera.

I en EVIGHET nu.

Tre dagar kvar.

Djupt andetag.

/Elin

lördag 25 juli 2015

Jag hatar när det händer

Jag drömde att jag skulle sjunga en Gavin deGraw-låt inför publik (för mycket Glee igen, försöker skära ner), rockigt värre med band och allt, fast när gitarristen drog inledningsriffet insåg jag att jag helt glömt bort texten, men jag började hitta på en text som jag tyckte funkade ganska bra, och precis när det började kännas som att det här fixar sig så ringde väckarklockan och min första reaktion var PINSAMT, inför publik och allt!

… Sen när jag vaknat till litegrann så insåg jag att jag hade sjungit helt fel melodi, så det var väl lika bra.

/Elin

onsdag 22 juli 2015

Jag skulle bara köpa en penna


Har kommit in i en läsfas. När jag inte jobbar eller fulgrinar till Glee, vill säga. 

/Elin

onsdag 15 juli 2015

Semester från semestern

Hittills har jag mest spenderat dagarna i blåbyxor, mer eller mindre täckt av byggdamm. Men när pappan meddelade att han tänkte åka till Stockholm några dagar och lyssna på Strumpans band (Lureena), tänkte jag att han kunde behöva sällskap dit och hem. Plus att jag behövde klä mig i rena kläder och fundera på saker och ting utan att avbrytas av borrmaskiner, slipmaskiner och allmänt tjoande kring hur vi ska möblera när huset har fått alla väggar och golv på plats. Till exempel behöver jag fundera över hur många perspektiv jag egentligen ska behålla i Urmakaren.

Innerväggarna tar form.
Konstigt det där, jag hade föreställt mig att jag skulle kunna skrapa färg från gamla dörrar i mitt hörn av bygget och samtidigt fundera på Urmakar-världen. Det GÅR INTE. Osannolikt, men det ända jag tänker medan jag skrapar är "ta i lite mer, kom igen Anna du orkar, se så fiiint färger flyger av och *skraaap* *skraaap* skraaap* vad bra det går fastän du får alla färgflagor rakt i ansiktet och vinkla skrapan lite där så du kommer åt alla kanter och hörn..."

Gigantiska originaldörrar.
Det tar aldrig slut, alla tankar som har med att skrapa färg att göra medan man ägnar sig åt att skrapa färg.

För att kunna tänka på Urmakaren, behöver jag sitta i lugn och ro och inte göra en massa annat.

Så det gör jag nu. Medan pappan gör sina ärenden på musikaffärer, har jag gömt mig på sommartomt fik.

Men ska jag hinna skriva något innan det är dags att dra iväg på middag och spelning ikväll, är det bäst att jag sätter igång nu.

Lasse i Parken igår.

 /Anna

tisdag 14 juli 2015

Viktigt meddelande till alla i Stockholmstrakten

I kväll spelar Lureena på Lasse i parken. Och i morgon Hemma hos Kaj!

Det var bara det. Nu ska jag facebooktjata lite.

/Elin

lördag 11 juli 2015

Lureena på Nääsville



Fem gjorde en groupie, en kunde inte hålla sig. Solen sken, vi spelade och publiken var glad!

Sen spelade vi boule, tills den här gubben kom och krossade:


Det visade sig att han var gammal boulemästare. Ett kast, klot flög, så var det klart!

/Elin





Band på väg!

Det är tidigt. Jag har varit vaken i två timmar. Men vi är på väg till Nääsville bluegrassfestival!



/Elin


fredag 10 juli 2015

Äntligen semester?

Det är med viss tvekan jag hänger mig åt semesterfirande såhär en vecka in i det som heter "semester" i min kalender.

Förra fredagen skulle jag nämligen göra en högtidlig avslutning på jobbet, men in i det sista var det ett projekt som spillde över på helgen. Jaja, det var väl okej, jag skulle ju ha semester från och med måndag så vila hinner jag ändå. Tänkte jag. Och när man som jag jobbar med att koordinera, vidarebefordrar man mest information mellan kund och den som ska producera/leverera, så jag läste och solade och gick på bio. Men s t r e s s e n medan man väntar på denna information alltså. Inget av nämnda nöjen var särskilt njutbara (förutom bokläsandet, återkommer till det).

Det blev måndag och jag insåg att projektet skulle ta en del av första semesterveckan i anspråk. Jaja, bara att bita ihop tillsammans med kollega som i sin tur blev inkallad från sin semester för att redigera bilder.

Vi åkte till Ludvika och huset vi bygger, eftersom mitt jobb fortfarande består i att bolla information fram och tillbaka och se till att vi inte lovar tajtare deadlines än vi kan hålla kan jag syssla med annat. Så medan jag försökt skrapa gammal färg från dörrar, har jag suttit i långa telefonsamtal med min kollega och mailat nästan lika långa överenskommelser till kunden.

Men nu är det levererat. Allt är klart. Jag borde kunna pusta ut och slappna av. Ska bara vänja mig vid känslan först. Eventuellt skåla i något igen nu när jag är ledig på riktigt.

Förra helgen läste jag alltså en bok. Det kan tyckas banalt, fjuttigt och kanske självklart, men jag läser vanligtvis inte böcker snabbare än minst två veckor. Men så var jag hemma hos Lillstrumpan hela helgen (för semesterfeelingens skull och för att mitt egen hem är kaos i väntan på att byggarbetare ska plocka bort ett fönster och sätta dit balkongdörrar istället och därefter hänga en balkong utanför, men det är en helt annan historia) och hade ingen bok med mig. Så jag valde en tunn, fin bok från hennes bokhylla. En bok som legat och väntat hemma, översatt pocketversion. Detta var originalet, inköpt på bokhandel i New York när Strumpan var där förra sommaren, så det var inget snack om att jag skulle "spara" den här boken längre. Neil Gaimans The ocean at the end of the lane, lika vacker, magisk och underbart skrönig som jag hoppats. Känslan av att sluka en bok som gör karaktärerna lika verkliga som när man sträckkollar en tv-serie. Upplevelsen av att det är SÅ. MAN. SKA. LÄSA. Skit i att läsa långsamt och suga på formuleringar och s p a r a. Litteratur är till för att konsumeras!

Tror jag ska drista mig till att utmana mig själv att göra om det hela under veckorna som kommer: att läsa en bok på en dag. Det får husbygget och allmänheten tillåta.

/Anna

torsdag 2 juli 2015

En dag som denna

Filt, bok, lemonad. Allt som behövs. 


/Elin

onsdag 1 juli 2015

Grattis på första juli!

På midsommarafton blev det sommar (uppe i Djuptjärn) och sen dess har det liksom varit så (för mig som sedan åkte söderut). Jag är så galet tacksam för midsommar i år; vi grillade, åt alldeles för mycket, läste i solen, var vakna för länge, gick promenader, testade löp-gränserna, klappade får, fyndade på loppis, åt glass, hälsade på kossor, paddlade kanot, tog ett dopp och körde f r e a k i n g hjul-last-are!

Sen skulle jag bara jobba två veckor till innan det var dags för semester och de två veckorna snurrar bara fortare och fortare och jag vet faktiskt inte hur jag ska hinna färdig med allt jobb tills på fredag eftermiddag.

Därför, Midsommar 2015, ett återseende:

Utsikten från berget bakom huset
Folk att hänga med i midsommartid 
Traditionsenliga lagtävlingar
Sjösättning 
Med kusin-fru bakom
Bagarstugan 
Strax efter att vi tagit en svängom
Kattfot
/Anna