lördag 31 januari 2015

Pennan

Jag har önskat mig en reservoirpenna hur länge som helst. Dammsugit internet efter den fetaste, dyraste, mest påkostade. Drömt om en blank svart eller en rosa med gulddetaljer, kanske med mitt namn ingraverat, eller dekorerad med diamanter.

"När du skickar manuset till förlag", har Fotografen lovat.

Förra lördagen när jag fyllde år, fick jag ett litet paket av honom. I precis samma storlek som askarna man får nya pennor i.

Det var en Lamy, en av världens mest använda och omtyckta reservoirpenna, om man får tro proffsen. Det är rakt igenom tysk ingenjörskonst och när man lyckas fylla ett skrivdon med rostfritt stål och kolvar och fjädrar och jag vet inte allt, blir det förstås inte vilken penna som helst. Den är välbalanserad, gedigen och har en exakt lagom mjuk spets som man doppar ner i en bläckburk för att fylla på.

Jag gjorde det nyss. Fyllde den alltså.

Sedan tog jag med den på en testrunda över ett papper.

Jag säger då det. Jag kommer aldrig någonsin att skriva med något annat. (Lögn, förstås.)


Varför Fotografen plötsligt bestämde sig för att frångå sitt löfte och ge mig en penna i förväg, kan man förstås fundera över. Antingen har han tröttnat. Men jag föredrar att tänka att han vet att jag är nära och behöver uppmuntras.

Och vad kan jag säga? En Lamy kunde inte komma mer lägligt!

/Anna

fredag 30 januari 2015

Januariljuset är inte samma ljus som novemberljuset


Och snart är det helg. 

/Elin

torsdag 29 januari 2015

Apropå kriser

Jag har sedan några år varit i den åldern då man alltid tvekar lite i kön på systemet. Ta fram ID-kort i förväg eller vänta och se om kassören frågar efter det? Å ena sidan vill man ju vara smidig och inte ta upp tid i onödan, å andra sidan vill man ju inte verka… fåfäng.

Men de senaste gångerna har jag blivit ombedd och kände mig närmast fåfäng åt andra hållet, som att jag bara var ute efter bekräftelse. (Men åh! Det hade jag aldrig trott!) Så idag, när jag slank in för att köpa en flaska rött till helgens gryta, var jag förberedd och la fram kortet framför kassören. Som tittade på det, blinkade konspiratoriskt och sa: "Jag hade min lilla misstanke".

Nästa gång: Inte en chans.

/Elin

Fokus

Jag hade en liten kris igår.
Jag får det när jag upprepat jobba-äta-sova-jobba-äta-sova tillräckligt många gånger utan någon variation som skiljer dagarna från varandra. Då måste jag stanna upp och fundera på vad som verkligen betyder något.

Till exempel hör jag min chefs röst i huvudet: "Vi ska ha roligt och känna att vi utvecklas på jobbet! Göra det vi vill göra och är duktiga på. Anna, vad tycker du bäst om?"

Det är fint. Jag tänker att det även finns en poäng med att jobb bara är "jobb" ibland också. Just för att det tvingar en att tänka till.

När jag har kris, ser jag till att någonting händer som jag inte planerat. Till exempel ringde jag Elin igår, för jag vet att hon kan dyka in med kort varsel och har samma smak bland utbudet av sitcoms och kan hänga i soffan utan att säga nåt. Eller säga nåt, vilket som. Hon kom, jag bjöd på middag och hon installerade en "seven minute workout-app" på min telefon som hon sedan coachade mig igenom. Det hjälpte. Plus det som var kvar av födelsedagstårtan, den hjälpte också.

Idag är det mindre krisigt. Egentligen är det samma lika, men ändå är det inte det. Jag läser några intressanta och välskrivna inlägg om litteratur och skrivande. Jag kollar in vad mina favoritförfattare gör och dagdrömmer mig till deras liv en stund. Orden och texten finns lite närmre igen. Jag skriver det här.

Det är allt som behövs. Jag behöver inte förflytta mig kroppsligt, det är ändå aldrig grönare på andra sidan.

/Anna

Det är mycket musik nu

Jag är inte helt säker på vad jag drömde i natt, men jag minns att jag blev förvånad när jag gick upp mitt i natten för att kissa och det inte kom toner.

/Elin

onsdag 28 januari 2015

Händer ja, say WHAAAT?!

Kunder i studion och offertförfrågningar och bokningar och leveranser och ...
Jag håller balansen, dirigerar med hela armarna, undviker hål och ler hela tiden.

Nyårslöftet med att skriva lite varje dag börjar tära på mig. Lite varje dag är för l i t e. Men hjärnan är upptagen med att svara på mail och skriva offerter och tänka ut roliga saker att lägga på instagram. (Vi har ett instagramkonto på jobbet nu, kära vänner!) Eftermiddagarna och kvällarna är för mörka. Tröttheten för nära.

Pew.

Dessutom är jag mitt i ett kapitel som inte fungerar (en gammal darling, ja) och som nu blir helt annorlunda. Med små snuttar varje kväll, har jag ingen riktig översikt på hur skeendet egentligen blir. Jag behöver läsa i ett svep, koncentrerat. Känna orden och rytmen och ta tempen på begripligheten.

Men när?

(Jag vet: bara gör.)

/Anna

Det som händer under tiden

Under tiden medan man väntar på att en banan- och chokladmuffin ska tina till fikat, till exempel. Då skriver man ett blogginlägg. Under den andra tiden, till exempel hela dagarna, försöker jag lära mig saker. Piano är en av dessa saker, idag övar jag på två stycken av far och son Bach. Fort ska det gå. Det gör det inte. Annars sitter jag mest på facebook känns det som, tio procent av tiden för att jag behöver informera/fråga och resten för att jag bara fastnar. Spelar in stämmor till kören. Hämtar och lämnar paket hos olika postombud. Bakar muffins. Lyssnar på musik. Undviker teoriläxan.

Ja, ungefär så. Det händer inte så mycket just nu, ändå händer det tusen små saker som säkert kommer att visa sig viktiga innan historien är slut.

/Elin

tisdag 27 januari 2015

Att fylla år

För varje år som går, blir jag lite bättre på att fylla år. Eller att f i r a att jag fyller år, rättare sagt. Så avslappnad som jag var i lördags kan jag inte minnas att jag någonsin varit en födelsedag. Hur kunde det inte bli en strålande dag liksom?

  1. Det var lördag
  2. Jag var ledig
  3. Folk var inbjudna (och hade tackat ja!) till kvällen
  4. Jag gjorde chili
  5. Fotografen, Strumpan och jag fikade tårta
  6. Strumpan och jag åkte på ärenden och jag blev bjuden på lunch
  7. Jag fick en gnutta sol i ögonen
  8. Vi blev tretton pers till middag och fick inte plats runt bordet
  9. Jag hade kalasklänning och lockigt hår
  10. Maten räckte precis
Men mest är det det där med att bli ett år äldre. Det är fantastiskt. Att ålder inte är en siffra är lika klyschigt som sant. Det där med att fira födelsedag är att lägga ännu ett år av erfarenheter, kunskap och smarta val till handlingarna. Det är att ha blivit ännu lite klokare på vem man är, vem man vill vara, vad man ska göra för att komma dit och vilka man bör omge sig med på vägen. Livet ska inte levas i ständig jakt på ett framtida mål i horisonten, men inte heller stanna i nuet. Det är mer komplext än så och jag kan inte förklara det på annat sätt än att födelsedagar påminner mig om detta oerhörda men ändå simpla. Så ja, jag firar.

Och nu har jag blommor, vinflaskor, lyxtvål, handkräm, anteckningsblock, nagellack, inredningstidning, praliner, bok, solfjäder, konsertbiljetter och en alldeles egen reservoirpenna uppradade på skrivbordet och var och en representerar de hur mina vänner ser på mig och det är den största presenten av dem alla.

Se där, då var jag trettiofyra.

/Anna

måndag 26 januari 2015

Ny regel: alla slags nyheter tas emot på morgonen

Men ÅH! Här har jag haft en superbra dag, fina lektioner med fina klasskamrater och rep med fina bandet, toppat med en kopp te och två avsnitt "New girl". Skulle bara kolla mailen innan jag går och lägger mig, och får värsta tråkiga mailet. Inget livshotande, det är bara min hyresvärd som är en bajskorv. Där, jag sa det. Och jag tar inte tillbaka. Nu är jag för irriterad för att sova!

Fast det hjälpte lite att skriva av sig.

/Elin

lördag 24 januari 2015

Hipp hipp hurra!

Det är lördag, vintrigt väder, och en av mina favoritpersoner fyller år (lite så att det kändes som att det är jag som fyller när jag vaknade)! Så nu tar jag en hastig sista sipp på morgonteet för sen ska jag susa iväg och skaffa en sån här:



GRATTIS SYSTER YSTER (SOM OCKSÅ KALLAS ANNA) PÅ FÖDELSEDAGEN!!!

/Elin

fredag 23 januari 2015

Dan före dan

Nu har jag gjort vad jag kan; betat av todolistor, handlat-bakat-städat-tvättat, lektörsläst manus-påbörjat omdöme, skrivit minst ett ord varje dag, pausat med House of Cards, pressat undan en envis förkylning...

Det är helg.

Och jag fyller år.

/Anna

onsdag 21 januari 2015

Sänder ut ett stillsamt mayday

Jag verkar ha upptäckt nätshopping. Vem hade kunnat ANA hur många klänningar det finns på nätet?

(Svar: Jag, för ganska precis ett år sedan)

*scrollar och scrollar och det tar aldrig slut*

/Elin


måndag 19 januari 2015

Jobba jobba jo-obba!

Vips var det fredag!
Vips var helgen förbi!
Vips försöker man febrilt hinna allt man ska hinna en vardag igen!

Hur blev det såhär?

Allt jag ville var att ha rutiner, laga middag, träna, läsa-skriva-skapa och sova gott om nätterna.

I det stora hela gör jag det också.

Men just nu tycks allt ha klumpat ihop sig. Och jag vaknar kallsvettig på småtimmarna och kan inte somna om.

Det enda jag med stolthet kan säga är att jag fortfarande håller mitt nyårslöfte: Jag skriver minst ett ord om dagen på Urmakaren och dra mig baklänges om inte de ord jag pressar ur mig strax innan läggdags är rent av briljanta i all sin sparsmakade fåordighet.

När man bara ska skriva en fras, tänker man ju till lite innan man väljer vilka tangenter man vill använda.

När kapitlet är färdigt som jag jobbar med kan jag göra en bättre utvärdering, då har det väl visat sig om det är begripligt eller inte. Sisådär lagom till midsommar, gissar jag.

/Anna

Vikten av att planera

Alla vet ju att tråkiga sysslor blir roliga med färgpennor. 


/Elin

söndag 18 januari 2015

Funny because it's true

Simona Ahrnstedt länkade till den här idag. Om ni inte har gjort det än, läs! Jag skrattade hela vägen hem på pendeltåget.

/Elin

fredag 16 januari 2015

Jag och Taylor och Spotify

Jag älskar Taylor Swift. Jag ska börja med att säga det. Hennes oförfärade sätt att kliva rakt in i musikindustrin och säga "Hej, här är några låtar som jag har skrivit, jag ska spela dem för er". Hennes texter, som är en sådan perfekt mix av sanningar och trams och går rakt in i hjärtat. Hennes förmåga att efter snart tio år i branschen fortfarande skaka av sig allt skitsnack och göra allt för fansen i stället.

Jag älskar också Spotify. Jag har aldrig laddat ned musik olagligt, jag köpte CD-skivor på den tiden det begav sig och med internetets frammarsch i mitt liv gick jag över till att ladda ner från iTunes. Helt okej, ärligt talat lyssnar jag mest på samma skivor om och om igen (en egenskap jag delar med min syster). Men när jag fattade grejen med Spotify! Vi kan tillägga att jag jobbade som musiklärare och behövde ha koll på lite grejer. Här fanns alla mina favoriter och jag behövde inte längre tänka på att ladda ner rätt saker på rätt teknisk pryl. När jag sedan skaffade iPhone, tio år efter alla andra, var äktenskapet komplett.

Tillbaka till Taylor. Jag hade alla hennes skivor, sedan innan Spotify. Jag kunde dem utantill. Så började ryktena, ett nytt album var på väg. En singel släpptes i förväg. Förväntningarna steg. Och så kom beskedet:

Hon skulle inte släppa albumet på Spotify. Alls. Och inte bara det, hon skulle också dra tillbaka alla tidigare album. Enligt DN.se, med förhoppningen att vara med och bygga en musikekonomi som funkar för alla. Detta startade en enorm debatt för och emot, siffror på hur mycket (eller lite) artister tjänar på sina alster via Spotify och andra streamingtjänster kontrades med siffror på hur mycket (eller lite) det är värt att ha ett alternativ till fildelningen.

För att vara helt ärlig, så blev jag ganska besviken. En stor artist som Taylor, alldeles säkert har hon mat för dagen och pengar i madrassen så hon klarar sig? Jag menar, vi hade ju en deal. Jag betalade helt lagligt och pliktskyldigt mina 99:- i månaden för att få lyssna på hennes musik. DUGER det nu inte helt plötsligt? Är hon så petig och missunnsam?

Så jag bojkottade. Läste recensioner med stigande grinighet. Hörde bitar på radio och låtsades som att det regnade. Lyssnade på Ed Sheeran i stället, för han är minsann inte så finkänslig med vem han spelar för.

Tycker jag att det är okej att låtskrivare tjänar 0,34% per streamad låt jämfört med mellan 6-20% för en köpt låt på iTunes? Eller att Aloe Blacc, som skrev "Wake me up" tillsammans med Avicii, fick ut ca 4000 dollar efter att låten spelats 168 MILLIONER gånger på Pandora, en annan streamingtjänst.

Tja… jag vet inte? Som låtskrivare, klart man ska ha betalt för sitt jobb. Som lyssnare, klart det ska finnas en vettig tjänst som kan konkurrera med olaglig nedladdning, det tjänar ju alla på. Jag följde debatten och kom inte riktigt fram till något. Och Taylor vann en massa priser och var med på kritikernas listor för bästa album 2014.

Så läste jag det här kloka inlägget som något länkade till på FB, och så fattade jag.  Bara så där.

I korthet, så jämför man Spotify med Netflix. På Netflix har man inga filmer som fortfarande går på bio, för då skulle ingen gå på bio. Låt lyssnarna vänta några månader, lägg sedan ut albumet! På Netflix finns inget alternativ att inte betala, och få reklampaus med jämna mellanrum. Ändå betalar man för Netflix, helt enkelt… för att det är bra (egen högst subjektiv bedömning). Spotify betalar ut royalities i procent utifrån antal streamingar, och då görs ingen skillnad på gratisanvändare och premiumanvändare. Om alla skulle betala skulle ersättningen till låtskrivare öka stort! Man nämner även att Spotify också skulle kunna ha exklusiva artister, så som Netflix har egna serier.

Artikelförfattaren summerar: Om alla artister drog bort sin musik från Spotify ett tag, så skulle de lyssna. Och förändringar skulle kunna göras. Så att, som Taylor så klokt formulerade det, vi kan bygga en musikekonomi som funkar för alla.

Och ja, jag köpte albumet idag. Det är grymt.

/Elin

torsdag 15 januari 2015

Det måste finnas en koppling någonstans, jag lovar

Jag skulle skriva något om konserten jag var på, Radiosymfonikerna och Radiokören framförde halva Bachs Johannespassion som sedan bröts av i ett domedagsskri utan like, Bernd Alois Zimmermanns "Ich wandte mich und sah an alles Unrecht". Tänk er en baryton som hukande ömsom gråter, ömsom ropar ett solo utan någon som helst fast tonart, medan två skådespelare läser texter ut Predikaren och Dostojevskijs samlingar till en bakgrund av gnisslande fioler, en elgitarr och fem slagverkare som går bananas, plus dissonanta horn. För att sedan återvända till Bach och en av hans kantater, som slutar med orden "Es ist genung", "Det är nog nu". I dur.

Men sen kom jag hem och såg första avsnittet av andra säsongen "House of cards", och det var så bra så jag skrattade högt av lycka.

Jag tror att det jag försöker säga är att det har varit en bra dag.

/Elin

onsdag 14 januari 2015

I Musikhögskolans källare

... På dörren till kontrabasrummet:


Kontrabashumor. 

/Elin

tisdag 13 januari 2015

I sista sekund

Bara en enda kväll hittills på det här året har jag varit på väg att gå och lägga mig och insett att jag GLÖMT SKRIVA NÅT PÅ URMAKAREN. Genast studsat bort och väckt upp datorn (som naturligtvis håller på det där med skönhetssömn) med förvissningen om att "ett ord räcker".

Har jag skrivit bara ett enda ord? Nix. Minst en mening, vanligtvis ett stycke, ett komplett resonemang. När jag väl öppnar dokumentet rasslar det till. Men det är alltid sent. Jag har egentligen när som helst under dagen på mig att skriva de där raderna. "När som helst" blir alltid strax innan läggdags.

Så nu, med nån ödessymfoni på Spotify och ljummet ingefära-och-citron-vatten bredvid datorn, kavlar jag upp ärmarna.

Än är det inte försent.

/Anna

måndag 12 januari 2015

Varje dag, varje vecka, hela året, resten av livet? Men LÄGG AV!

Förra veckan: Tränade varje dag, lagade nyttig mat, gjorde skolarbete som att livet hängde på det. Nu så! Nu har jag lagt grunden för goda vanor.

Idag, måndag: läser bloggar och äter lakrits (chokladen är slut). Orkar inte planera middag. Orkar inte skriva en sammanfattning av boken som ligger bredvid datorn. Internet är så segt att snart ringer jag Comhem och kräver månadsavgiften tillbaka (som att jag skulle våga det!). Snön faller och faller.

Men jag har tränat i alla fall.

/Elin

söndag 11 januari 2015

Helgen då Lillstrumpa fick en ny dator

Ja, alltså, inte helt ny. Samma spruckna skal och utplockade svullna batteri. Men snällaste fotograf-svågern hjälpte mig att installera om den i fredags, eller om det kan ha varit så att han gjorde hela jobbet medan jag och Syster Yster tittade på film.

Anyhow, ny dator! Som är uppdaterad till ny version så jag har fortfarande inte riktigt lärt mig alla finesser. Men, bäst av allt, jag kunde installera Logic på den och nu FUNKAR det. I motsats till de senaste åren, då det hängt sig och stängt ner så fort man gjort något värt att spara. Så om det har varit lite tyst här är det för att jag suttit vid micken och SPELAT IN grejer. Känner mig väldigt proffsig och singer-songwriter-ig.

Och idag kommer Lureena-tjejerna för planering av tiden fram till sommaren, och förhoppningsvis lite låtskrivar-battle.

Och så har jag precis börjat på ett nytt paket kaffe och köpt tulpaner. Och behöver inte gå ut mer i snöyran, för de kommer hit.

Ah. Livet.

/Elin

fredag 9 januari 2015

Det man inte förstår

Om man blir så rädd, frustrerad och kränkt av ord och bild att man anser det tvunget att gå till attack, varför använder man då inte ord och bild tillbaka?

Allt jag vet om dådet i Paris kommer filtrerat och tolkat och stundtals för hastigt publicerat via olika sociala medier-kanaler och jag tycker mig inte ha någon rätt att kommentera det och därför blir jag tyst. Men Onekligen-Lisa uttrycker sig så väldigt klokt kring balansen mellan att uppmärksamma och att spatsera vidare som vanligt.

Oavsett vad som framkommer på den här bloggen kan jag inte påstå att jag spatserar vidare som vanligt. Jag märker hur jag tassar fram och det är obehagligt.

Men också: Kolla videon som Elin la in i förra inlägget.

/Anna

Ett ljus i mörkret

Den amerikanske kompositören och dirigenten Eric Whitacre startade 2010 projektet "virtual choir". 185 sångare från olika länder spelade in videos med sig själva där de sjöng ett av hans stycken, sedan lades alla dessa filmer ihop till en stor virtuell kör. I det senaste projektet, från 2014, medverkade 5905 sångare från 101 olika länder!

Ett sätt att rädda världen så gott som något. Glad fredag allihop!


/Elin

torsdag 8 januari 2015

Ett plus ett är inte två

Man lullar runt här hemma i sitt eget tempo och övar saker, mestadels piano. Tragglar, tragglar, tragglar. Tänker ibland att det är nog hopplöst, det kommer aldrig att bli något. Ibland tar man upp gitarren och sjunger en sång eller två, som för att komma ihåg vad som egentligen betyder något. Men sången klingar ut i tystnaden och försvinner bort, så är man ensam med tragglandet igen.

Men så händer något. Man bjuder hem en vän, för lite oskyldigt skolarbete. Man brygger te, värmer mat. Pratar annat. Plötsligt sjunger man en sång. Och en sång till. Plötsligt finns det en till röst, en till stämma, tillsammans med ens egen. Och man inser hur långt tonerna egentligen kan nå.

Ett plus ett är inte två, det är upphöjt till oändlighet. Och det är magiskt.

/Elin

onsdag 7 januari 2015

#VilseVerkstan

"Nu börjar det kännas lagom att ta sig tillbaka till gruvan", skrev jag glatt till mina kollegor i går som inledning på en kort sammanfattning av hur årets första arbetsdagar ser ut så alla vet vad de ska jobba med. (Hello, jag är k o o r d i n a t o r). Inte för att fotostudion som är min arbetsplats är mörk, kall och full av hårt kroppsarbete, utan för att jag är väldigt förtjust i gruvor och gärna strösslar med gruvmetaforer.

Som kreatör är det förstås väldigt tacksamt att använda begrepp kring kroppsarbeten som jämförelse till sitt skapande. Kanske för att understryka att vi tar det vi gör på allvar. Och som den arbetarromantiker jag är, älskar jag förstås allt som har med fabriker och verkstäder och allmän tillverkning att göra. (Lastbilar: Oh! Lyftkranar: Oh! Stålindustri: Oh!)

Det är något rejält över det hela.

Så ni förstår kanske min lycka när vännen Vilse presenterar sin senaste uppfinning: En skrivarverkstad för unga! (Och andra, som det verkar.) Jag blir alldeles till mig av tanken på vilka möjligheter som uppstår av bara namnet: VilseVerkstan. Att tillåtas gå så totalt upp i sitt hantverk att man inte längre ser den verkliga världen och går vilse. Det låter som världens bästa tripp utan biverkningar!

Är det något jag önskar alla människor det här året, att det få känna tillfredsställelsen av att ha skapat vad som helst, men inte från något annat material än sin egen fantasi.

/Anna

Konsten att vara långfattad

Jag har alltid tyckt om att skriva. Jag tycker om ord. Men om det är något jag har svårt för, så är det att breda ut dem. I högstadiet var min största utmaning att skriva en faktatext om någonting - som skulle vara två sidor lång. Jag samlade fakta, skrev texten - på en sida. Samma sak vid muntliga föredrag, det fanns alltid en viss prattid att komma upp i och det gjorde mig så hemskt nervös. Jag är en kortfattad människa, helt enkelt. Jag skriver/säger vad jag menar och så vet jag inte vad jag ska göra av resten av papperet (rita en ko? Lösa ett mattetal?).

Därför är jag så hemskt imponerad av min syster och alla andra skrivande människor som vistas här på bloggen, som hanterar textmassor som fyller upp böcker. Själv sitter jag med försenade inlämningsuppgifter och försöker hitta på ord nog att fylla ut en tvåsidors reflektion på övning.

Men skam den som ger sig, det går väl att lära sig det här likaväl som att spela piano? Annars ser det mörkt ut för den där uppsatsen om två år...

/Elin

tisdag 6 januari 2015

Och boken går bra?

Just nu är det en fröjd att skriva. Faktiskt. Hittills håller jag mitt nyårslöfte om att skriva någonting, om aldrig så litet, på Urmakaren varje dag. Det gäller att hålla ut under januari månad så har jag väl säkrat en automatisk vana för hela året, om man får tro dem som säger att det tar 30 dagar att ändra ett mönster.

Igår tänkte jag på Urmakaren hela dagen, men var upptagen med lektörsläsning och på kvällen kom jag på att jag faktiskt inte skrivit något och plitade snabbt ner lite av fortsättningen på den scen jag höll på med. Kändes så himla fint att vad som helst duger, att jag inte har ett visst antal ord per dag som krav.

Idag hängde jag med Fotografen till hans jobb och spenderade förmiddagen i ett konferensrum som heter - håll i er nu - GULDRUMMET. Jag som är ytterst tveksam till att skriva i miljöer jag inte har kontroll över, skrev över förväntan mycket. Och bra. Efter lunch slängde jag mig i en soffa närmare hans arbetsplats och skrev lite till (kändes väl tryggare så). Innan jag går och lägger mig ska jag läsa igenom kapitlet och se om jag verkligen lyckats göra antagonisten så otäck som jag har för avsikt.

Utsikt, lampa, guldfot
Arbetsplats, tofsar, gulddekor
Skribent, dator, guldnaglar (syns inte, men de är kvar
sedan nyår sådetså)
/Anna

måndag 5 januari 2015

Saker jag gjort idag

Städat. Monterat ett kitschigt smyckesträd.

Gått långt, och handlat mat tre gånger. Lärt mig förstå koriander (det behövs ju chili och lime, sen bara HALLÅ!, varför har ingen berättat det?). Just det, lagat chili con carne till ett helt kompani. Ätit själv.

Försökt lära mig "Girl from Ipanema", sen jag lovade en kompis att sjunga på vår examination så han får visa att han kan kompa på piano. Tänkte att det blir ju en bit kaka. Men den är ju SVÅR!

Kollat tre avsnitt "Suits". Himla såpa det har blivit i säsong tre. Blir nog ett till avsnitt.

Stämt träff med kurskamrat för att gå igenom styckeanalysen som ska in nästa vecka.

Sak jag inte har gjort:

Styckeanalysen.

Chop, chop.

Men jag har ett kitschigt badrumsfönster!

/Elin

lördag 3 januari 2015

Astrid.

Vi har sett första delen av dokumentären om Astrid Lindgren och fy fabian vad bra den är! Två delar kvar, känns fint.

Från första delen tar jag med mig en massa klokskap paketerat i ödmjuk skarpsinnighet. I sin sammanfattning framstår hon som en person som är lika livlig som eftertänksam. Lika ytlig som fylld av omtanke för andra. Helt enkelt den bästa huvudpersonen att bära en berättelse, en figur man gärna vill lära känna.


Den detalj som tog hårdast tag om mig, var avslöjandena (!) kring varifrån Astrid fick sina idéer: utländska filmer, folk hon arbetade med och självupplevda händelser.

P r e c i s   s o m   j a g.

Jag upprepar: F I L M E R.

*lutar mig tillbaka*

*knäpper händerna över magen*

*nickar nöjt*

Mina inspirationskällors inspirationskällor, alltså. Klart de rockar.

*borstar av händerna mot varandra*

Seså, det bara att klicka på länken ovan och kolla. Lördagskvällen är räddad. Eller som Mary Poppins skulle ha sagt (och som vi upprepar så ofta vi kan här hemma nu för tiden): Spit spot!

/Anna

Rensning

Jag gillar verkligen julsaker, särskilt sånt som lyser. Men den stackars granen var ju redan medtagen långt innan jul, så på nyårsdagen plockades alla julprydnader ner, Fotografen drog av alla barr och knipsade av grenarna och sågade slutligen isär stammen. Det blev en sopsäck och efter att jag dammsugit varenda millimeter av våra begränsade golvytor, är det förvånansvärt lite barr kvar i vrårna. Jag hittar ett och annat såhär i efterhand, det är allt.

Nytt år ger verkligen en känsla av att vilja göra sig av med det som är gammalt. Trots att jag är en sådan som gillar när saker är som det alltid varit, tänker: Är det inte dags att vi gör om bloggen lite, Strumpan? Ta bort gamla länkar som inte längre är aktuella, kanske till och med byta ut headern?



/Anna

fredag 2 januari 2015

Är det här en sorts domesticering?

Två veckor hemma hos föräldrarna är underbart avkopplande, men bidrar också till... en viss mental instabilitet. Av sorten OM JAG INTE KOMMER HÄRIFRÅN PÅ EN GÅNG KOMMER BRÄNDER ATT STARTA, i vissa fall. I det stora hela har det varit lugnt, trevligt, god mat har ätits, fina samtal har (talats? hänt? Nu har det hänt, jag har blivit dum) och jag har i vanlig ordning tänkt över mitt liv och vart jag är på väg. Men som sagt, visst längtar man hem till att få äta choklad när man vill sin egen ordning.

Så, nu sitter jag här. I min egen ordning. Och har ingen aning om vad man gör?

/Elin

Vad som händer när vinden vänder

En storm är på väg in vilket får mig att tänka på Chocolat, en annan av mina inspirationskällor.

 

/Anna

torsdag 1 januari 2015

Välkommen 2015, året då alla lösa trådar ska vävas samman

Vi såg Mary Poppins över tolvslaget, för vad passar bättre inför ett nytt år än att mata sig med en saga där allt är möjligt. Det var första gången jag såg filmen vilket är konstigt, böckerna läste jag när jag var liten och tyckte väldigt mycket om den barska och gåtfulla nannyn som utan minsta förvarning tog med barnen Banks på magiska äventyr. Julie Andrews gör en aningen mer sympatisk Mary Poppins, men så är det också en Disneyversion. (Har dock redan sett Saving Mr Banks och kan varmt rekommendera.)

Pyjamas, te och Mary Poppins. Och paus för att skåla.
Hursomhelst blev jag medveten om hur mycket jag stulit av miljöerna i Mary Poppins till Urmakaren. Från familjen Banks "Cherry Road" till parken med den stora grinden och hustaken över vilka Mary Poppins flyger med sitt paraply. Hon är helt enkelt en figur som har etsat sig hårdare fast hos mig än jag trott, inte bara min magiska weekendväska som rymmer allt man behöver och mina nyinköpta kängor andas Mary Poppins. Det måste ha att göra med att Urmakaren utspelar sig kring 1910-talet.

Samma känsla av att ha snubblat in i min egen berättelse fick jag under julhelgen när jag gick på stan i Ludvika. På Storgatan tog jag fram telefonen för att fota den vackra vinterdagen (ungefär som Strumpan gjorde häromdagen, utan att skämmas dock). Jag kan ha insett det förut och glömt (har väldigt dåligt minne), men där och då blev det väldigt tydligt varifrån jag fått idéen om en huvudgata med stadshuset i ena änden. Och när jag gick närmare för att fota (tyvärr inte tillräckligt nära för att få till en bra bild, Ludvika stadshus är förstås helt utzoomat och otydligt) slog solen rakt i urtavlan i stadshustornet och bländade mig. Slump? Knappast.

Stadshuset är det orangea huset längst bort där solen blänker i urtavlan.
Och håller jag mitt nyårslöfte? Ja, än så länge. Det bidde en tjuvstart igår innan vi åkte iväg till restaurangen och åt middag, Fotografen och jag. Jag var klädd och klar en hel timma för tidigt och vad är bättre att lägga energi på när man oväntat får tid över än att skriva, är mitt nya motto.

Min vapendragare och jag.
Upp till bevis.

/Anna