#VilseVerkstan

"Nu börjar det kännas lagom att ta sig tillbaka till gruvan", skrev jag glatt till mina kollegor i går som inledning på en kort sammanfattning av hur årets första arbetsdagar ser ut så alla vet vad de ska jobba med. (Hello, jag är k o o r d i n a t o r). Inte för att fotostudion som är min arbetsplats är mörk, kall och full av hårt kroppsarbete, utan för att jag är väldigt förtjust i gruvor och gärna strösslar med gruvmetaforer.

Som kreatör är det förstås väldigt tacksamt att använda begrepp kring kroppsarbeten som jämförelse till sitt skapande. Kanske för att understryka att vi tar det vi gör på allvar. Och som den arbetarromantiker jag är, älskar jag förstås allt som har med fabriker och verkstäder och allmän tillverkning att göra. (Lastbilar: Oh! Lyftkranar: Oh! Stålindustri: Oh!)

Det är något rejält över det hela.

Så ni förstår kanske min lycka när vännen Vilse presenterar sin senaste uppfinning: En skrivarverkstad för unga! (Och andra, som det verkar.) Jag blir alldeles till mig av tanken på vilka möjligheter som uppstår av bara namnet: VilseVerkstan. Att tillåtas gå så totalt upp i sitt hantverk att man inte längre ser den verkliga världen och går vilse. Det låter som världens bästa tripp utan biverkningar!

Är det något jag önskar alla människor det här året, att det få känna tillfredsställelsen av att ha skapat vad som helst, men inte från något annat material än sin egen fantasi.

/Anna