onsdag 31 december 2014

Annas nyårskrönika: Snipp snapp snut, så var 2014 nästan slut

Inte visste jag att jag skulle uppehålla mig så väldigt med julfirande att jag inte ens kunde samla mig så pass att det blev ett blogginlägg under juldagarna. Men så blev det tydligen. Vi spenderade en vecka hos Fotografens föräldrar och det var alldeles alldeles underbart: snö, skogspromenader och i största allmänhet häng med den stora familjen. Sedan åkte vi hem och som alltid var jag obekväm med förflyttning/förändring. När vi väl installerat oss i stan igen var det också alldeles alldeles underbart.

Men. Nu var det inte julhelgen detta skulle handla om. Den är förbi (förutom att jag kanske återkommer med någon bild från skogen eller så). Nu är det nyår.

Jag har alltid gillat ordet "nyår". Det signalerar ny start, ett vitt blad. Och jag tror på magin i att lägga det gamla bakom sig och välkomna alla möjligheter som ligger framför. 2014 har fört med sig mer nyheter till mig än många tidigare år har, så jag listar det jag inte vill glömma, hullerombuller. Vi kan kalla det "resumé":

  • Jag fick ett jobb, en anställning som koordinator för en fotograf. Ungefär det jag gjort oregelbundet som otrygg frilans gör jag nu varje dag. Arbetsplatsen är fantastisk, så det är det finaste som någonsin kunde hända.
  • Jag lämnade ut Urmakaren på testläsning till några få som jag visste skulle återkomma med kloka kommentarer. Det gjorde de.
  • Jag blev fadder till Fotografens nyaste brorsbarn, egentligen inte större ansvar än att se till att aldrig glömma hennes födelsedag tror jag, men oj vad speciellt att ha tackat ja till att stå till förfogande om hennes föräldrar behöver hjälp. (Och oj vad gullig hon är!)
  • Jag var deprimerad, det är jag ganska säker på. I början av året gick jag från julhandeln i butiken där jag jobbat i nästan tolv år (senaste åren varannan helg) till inventering och nerpackning i lådor inför flytt. Ingen visste när den nya butiken skulle öppna och den sista dagen gick alla hem utan jobb. Jag var utmattad och satt hemma och kollade tv-serier i några veckor. (Och kollade arbetsannonser, fick gå på några anställningsintervjuer och fick världens bästa jobb, som sagt.)
  • Jag åkte bergochdalbana med loop, vilket på ett fint sätt illustrerar hela året. Jag älskar bergochdalbana men har aldrig vågat åka upp och ner. Under bokmässan tog min rumskompis och förlagskollega Sylwi med mig tvärsöver gatan till Liseberg och så åkte vi.
  • Jag fick vara med och göra långfilm. I somras spenderade jag drygt en månad på filminspelning med ett för mig nytt gäng. Jag var platschef och det var som alltid när det kommer till filminspelning stressigt, svårt och fullt av kickar när man lyckas lösa de som tycks omöjligt. Jag ser mycket fram emot att se resultatet.
  • Jag blev tomtägare. I Smedjebackens kommun finns ett gammalt maskinhus mitt i skogen som hört till en av alla gruvor där och det äger jag nu tillsammans med Fotografen, hans andra bror och dennes fru. Det kommer att bli världens bästa ställe för att skriva böcker, skriva musik, laga mat, bygga, odla och allt det andra man inte kan göra i en liten lägenhet i stan. När det är klart kommer sällskap på 20 pers kunna hänga där, om inte ännu fler.
Jag är tacksam över varenda en av punkterna ovan, tillsammans definierar de mitt 2014. Men där är alldeles för få skrivarrelaterade händelser. Jag var förvisso på bokmässan, jag åkte på skrivarresa, jag hängde på skrivarbloggar och skrivarkonton på twitter, jag gick på en och annan releasefest för nya böcker (mest minnesvärda var såklart Hannas Ljus som varit dolt. Bästa releasen jag någonsin varit på!). Men det bidde inget NaNoWriMo eftersom jag hade (har) fullt upp med att redigera manuset efter läsarkommentarerna. Och redigeringen kom i sin tur i skymundan för allt annat; extrajobb, lektörsläsning, livet.

Vilket för mig till ämnet "nyårslöfte". Först av allt, jag har delade känslor inför konceptet nyårslöften. Jag tror på knuffen det innebär att lova saker inför det kommande året. Jag tror inte på misslyckande av sådana löften, för oavsett hur länge man lyckas hålla dem levande är det en seger att ha ambition och vilja göra mer/bättre. Just den sortens förändring gillar jag. Men mitt nyårslöfte handlar om att sätta rutiner. Jag mår bra när allt är samma, när jag känner igen mig och inte behöver ägna tid och energi åt att fundera på hur saker ska lösas. Min livsstil är dessvärre allt annat än planerad. Fotografen och jag kör en "dag-för-dag"-agenda och det är dags att omvärdera och försöka precisera vad som egentligen är viktigt att lägga tid och energi på.

2015 sätter jag Urmakaren överst på agendan. Mitt nyårslöfte är helt enkelt: att skriva varje dag. Mycket eller lite spelar ingen roll, men det får vara slut med långa uppehåll som ger onödig distans mellan mig och Urmakaren. 2015 ska bli året då Urmakaren landar hos några förlag. (*djupt andetag* Iiiiiiiiiiiiiiii!!!) Det är nog bara möjligt om jag skriver minst ett ord om dagen.

I natt slår tolv slag för det gamla året. Som tack för allt, som påminnelse för det som aldrig mer kommer tillbaka, som en salut till det förgångna.

Samtidigt välkomnas det nya året. Det oprövade, osäkra och oförstörda som tar vid.

Och mellan det gamla och det nya, i mellanrummet under de tolv slagen där tiden står still, är allt möjligt om man får tro Mary Poppins. Och jag väljer som alltid att tro.

/Anna

tisdag 30 december 2014

I sammanfattandets tider

Andra bloggare summerar året, jag kokar chili. Det är lite som min sammanfattning. 

Och det här:


Ludvika i decembersolnedgång. Snett och vint, för jag har fortfarande inte kommit över pinsamheten i att stå och fota på gågatan. Det sammanfattar ju också något!

/Elin

lördag 27 december 2014

Sent omsider kokar knäcken


Jag brukar alltid koka knäck natten till julafton, men i år var jag så trött att det inget blev. Men mellandagsknäck är inte heller fel! Det var längesen däremot som brickan såg så stökig ut. Totalt knäckkaos råder i köket.

/Elin






torsdag 25 december 2014

Sol, kallt och choklad, allt man behöver


Ursäkta alla miljöbilder, men SOM jag har längtat efter kallt och snö! Jag och pappan trotsade de elva minusgraderna och tog en promenad i solen (efter att vi sorterat allt presentpapper). Sen satt vi i varsin fåtölj och läste och åt choklad. Perfekt juldag. 

Nu blir det "Skönheten och odjuret" med mamman och mer choklad!

/Elin

*googlar "sopsortera presentpapper"*


... För ni visste väl att pappret sorteras som förpackning och snöret och tejpen som restavfall?

Mvh, 
Glädjedödare 

(/Elin)

onsdag 24 december 2014

God jul från Ludvika!


/Elin

tisdag 23 december 2014

Jag tänkte ha fina naglar i jul

I stället jobbade jag och fick en massa papercuts och trasiga nagelband, klöste sönder naglarna på pappkartonger och skar mig slutligen på en kniv och åkte hem till mamman och pappan där det tydligen bara finns barnplåster.


Nästa jul. Då ska jag ha snygga naglar.

/Elin

måndag 22 december 2014

Hobbiten och lite musiknörderi

Nästa år, när jag får frågan hur mycket jag vill jobba under julhelgen, kan någon då påminna mig om att jag behöver ledigt innan jul? För att tvätta, tindra och slå in julklappar? För nu jobbar jag mest. Och tindrar minst. 

Men det finns ju ljusglimtar. Syster Yster och Fotografen som bjöd in alla Stockholmssyskon på julmiddag häromkvällen, till exempel. Och igår gick vi på bio och såg sista Hobbiten! Anna kommer säkert att skriva ett smart inlägg om dramaturgi och karaktärer och sånt, jag tänkte mest på musiken. 

En ton, i synnerhet: molltersen i kamptemat som sjöfolket spelade i stora tutor från stadsmuren när de skulle ut i strid. Jag köper den inte. Kanske för att jag precis läst på lite om övertonsserien, som jag tror är ungefär samma som naturtonsserien, där ingen mollters existerar (alltså den ton som ligger ett och ett havt tonsteg från grundtonen). De här filmerna, som alla som sett bakommaterialet till Sagan om Ringen vet, görs av människor som lägger kopiöst mycket tid på bakgrundskoll och detaljer. Musiken också, som på äkta hollywoodmanér illustrerar olika folk och platser. Alla naturfolk, som alverna och hobbitarna, har teman som utgår från naturtonserien. Orcherna däremot, har teman som sticker ut för våra 1800-talsöron och hämtar inspiration från industrin. Därför skulle jag gärna vilja veta hur Howard Shore resonerade när han petade dit den där tonen, för jag lovar att det finns ett resonemang bakom.

Jag ska definitivt ta upp det med min teorilärare i januari.

/Elin

onsdag 17 december 2014

Och till slut kom den

Jag tänkte på det här med att det ser ut som att alla träd har blivit doppade i kristyr, och hur konstigt det är för det började ju med att vi dekorerade kakor med kristyr för att det skulle se ut som snö. Vi har således börjat se på världen utifrån bakverk.


Jag vet att det förmodligen är borta i morgon, men jag hoppas hoppas hoppas och tog en bild utifall att.

/Elin

Jullovsplaner

Det här är första julen på ... fåsenu ... fjorton år som jag inte jobbar i butik under julhandeln. Har känt mig färdig med det ett tag och i år är jag oändligt tacksam över att det är slut. Därtill infaller julen med en massa klämdagar, så jag ser fram emot två veckor av:

  1. Ligga på soffa och läsa böcker.
  2. Ligga på soffa och titta på film.
  3. Skriva! Lite varstans, men antagligen i en soffa.
  4. Hänga utomhus (springa om det är barmark, långpromenader om det är snö).
  5. Bada. Inomhus. Duh.
  6. Jobba (dels hålla lite koll på "vanliga" jobbet, dels lektörsläsa).
  7. Ligga på soffa och äta choklad.
  8. Hänga med familj. Gissningsvis i en soffa.
Eventuellt kan jag komma att fylla på listan med saker som börjar med "ligga på soffa och ..." men jag tror poängen framgår.

Att det börjar snöa precis en vecka innan julafton tar jag som ett gott tecken. Trots att det är svårt att koncentrera sig på jobbet med alla vita flingor som virvlar utanför. Jag vill ut och dansa!


/Anna

Köravslutning

I höstas startade Strumpan en ny kör vid sidan om den stora gamla. Den nya kören kom att bestå av ett par engagerade medlemmar ur den stora kören – och jag. Vår grej skulle vara att sjunga klassiska låtar efter noter och fast sättning (till skillnad mot den stora kören där total anarki råder, om man får tro Strumpan själv. Fast det där tar jag med en nypa salt, enväldig härskare som hon är och allt).

Såhär i slutet av terminen har vi lyckats öva in några Christmas Carols så de passade vi på att dra när vi hade en liten publik samlad i form av resten av körmedlemmarna. Allt som allt tryckte 27 personer in sig hemma hos Strumpan som bjöd på hembakat julfika och det var varmt, livligt och allmänt härligt. Vi krävdes på extranummer och fick sjunga en av låtarna en gång till ur den pyttelilla repertoaren. Värdigt!





/Anna

tisdag 16 december 2014

...men hos Syster Yster är det bara stökigt

Det hände något i helgen. Garderobsrensning och syprojekt adderades till julpyntslådor som fortfarande står framme och den där eviga pappersinsamlingen plus allt annat som ska återvinnas. Och så tvättade jag igår, så den hänger på tork. Granen barrar kopiöst (helt rimligt eftersom den fick åka omkring i bilen en vecka och däremellan tas in och kläs och plockas ner igen innan den slutligen landade hos oss) och det är liksom inte ens någon idé att försöka dammsuga vare sig barr, grus eller dammråttor så länge det står saker precis överallt.

Jag har i alla fall varit ganska duktig på att hålla undan disken.

Här hoppar man över eller krånglar sig förbi saker, ja.
/Anna

Julstök hos Strumpan

Jag fick ett roligt infall för några veckor sen och bjöd in hela min kör hem till mig på julfika. Till i kväll, alltså. Så igår, eftersom jag alltid ska envisas med att göra allt själv, stod jag i köket större delen av kvällen och hackade och rörde.

Till exempel så är det ganska svårt att dela skumtomtar.

Fröknäcke är buslätt däremot, bara att röra ihop!
Det blev Rocky Road (Leilas, med skumtomtar), fröknäcke och ostnötter. Adventskakan med saffran ligger redan i frysen, pepparkakor och ädelost är inköpt (jag hade en period när jag bakade egna pepparkakor men jag har aldrig lyckats få dem att smaka ens i närheten av Annas (inte syster ysters alltså utan märket). Och glögg, förstås.

Bring it, kören!

Eller ja, det blir ju jag som bringar det. Ni måste ju bara komma.

/Elin

måndag 15 december 2014

Var god stör ej

Vi var på fantastisk julshow igår, Strumpan och jag och det hade jag tänkt blogga om. Istället blev det den mest meningslösa måndag någonsin och lusten rann ut i sanden. (Lugn bara, har redan hängt med vänner och ätit risgrynsgröt och skinkmacka och pepparkakor med ost så allt är frid igen. Plus att nu är klockan så mycket så nu är dagen äntligen slut.)

Men om jag kör en till runda med måndag i morgon är det okej med alla va? Fint, då tror jag vi säger så.

Vad som hände idag? A b s o l u t INGENTING.

Jag 
har
väntat
punkt

På FedEx (som kan komma när som helst).
På tvätten (för när man ändå jobbar hemifrån för att kunna ta emot ett bud passar man på att boka tvättstugan).
På Bredbandsbolaget (för när man jobbar hemifrån är det enda som krävs en fungerande uppkoppling till internet och såklart fick den hicka så till den milda grad att jag var tvungen att ringa supporten).
Telefonkö till Bredbandsbolaget: 1 timme.
Ville jag knappa in mitt nummer och bli uppringd i stället för att vänta kvar?
– DRIVER NI MED MIG ELLER? Jag kan för sjutton inte uppehålla mig en timme i telefon när FEDEX VÄNTAS NÄR SOM HELST OCH MÅSTE KUNNA NÅ MIG PÅ TELEFON FÖR ATT KOMMA IN GENOM PORTEN annars åker de och man får ÅKA UT TILL ARLANDA OCH HÄMTA SITT PAKET SJÄLV!!!
Så jag knappade in mitt nummer.

Använde nätdelningsfunktionen på telefonen för att surfa på datorn.
Men att få arbete gjort när man väntar?

Och sedan! Framemot eftermiddagen infann sig ett hiskeligt spänningsmoment när Bredbandsbolaget plötsligt ringde upp. (Kommer FedEx knacka på samtidigt? Är det dags att ladda om tvättmaskinerna i samma sekund?)

Internet löste sig.
FedEx-killen kom.
Och jag hann tömma sista omgången tvätt innan tiden löpt ut.

Om jag helst av allt velat ligga i soffan under en filt och kolla på film hela dagen idag? Eehhh... Ja. Hade tyvärr varit mer värt.

Godnatt Måndag och tack för ingenting. Tänk att det skulle komma en vecka då jag tycker bättre om din kusin Tisdag. Skärpning!

/Anna

Frid och åter frid

Vad fint det är när man sprungit i regnet med paraplyet i högsta hugg för att hinna med bussen, hunnit förbi lilla kiosken på väg ut till perrongen och kan sjunka ner i sätet på det tysta pendeltåget med sitt kaffe och känna FRID. 

Frid önskar jag er alla denna måndag.

(Påminn mig gärna om detta vid tretiden idag då jag har examination i dirigering, så får vi se hur fridfull jag är då...!)

/Elin

söndag 14 december 2014

10. Snö

Sista inlägget i temat "saker jag tänkt på men inte tagit mig för att blogga om", vilket nu alltså inte är sant längre. Jag h a r bloggat om dem. Det var dock redan från början osäkert om alla ämnen ens var värda ett inlägg, men det blev så ändå. Rätt ska vara rätt.

Detta sista inlägg har haft nio inlägg på sig att formas. Jag tänkte från början att "det kanske faktiskt finns snö ute när det är dags att blogga om ämnet". Men det finns det förstås inte. Inte hos mig i alla fall.

Ska jag vara ärlig så har jag inte saknat snön. Jag kan ha mina tunna läderkängor som passar till arbetskläderna. Jag behöver inte skrapa rutorna på bilen. Men jag inser att marken nog behöver snötäcket för att komma till ro. Den behöver antagligen vattnet som blir när snön smälter. Och själv behöver jag snön för ljusets skull, det är ju den enda förstärkare av det bleka solljuset som erbjuds. Jag börjar också tro att min hy behöver snön, särskilt ansiktet. Det är för torrt ute och reaktionen blir hud som kliar alternativt stora finnar. Inget mittemellan.

I fredags när vi skulle kolla på film, valde jag Snowpiercer, lite för att jag var upplagd för genren, men mest för att: SNÖ! Det är en film som handlar om snö! (Nu visade den sig mest vara en postapokalyptisk historia som utspelar sig på ett tåg varifrån man inte ser mycket av snön, så det var en besvikelse. Den märkliga ploten var också ett minus, så jag kan inte rekommendera den. Fast Chris Evans gör en imponerande roll.)

Hej snön. Du kan komma nu.

*lämnar vitt utrymme nederst i inlägget*










/Anna

Ett julbord senare

Jag var på julbord med extrajobbet igår! Mötte upp några kollegor i butiken efter stängning, sen drog vi oss mot gamla stan där resten av gänget redan var i full färd med att lasta sill på tallriken. Trevligt hade vi, fast trivseln dämpades något av den långa kön som oavbrutet häckade precis bredvid vårt bord. Jag blev av hipsterkollegan stämplad som "normcore", ett uttryck jag aldrig hört förut. Det innebär tydligen att vara så mainstream att det blir hipster. Jag vet fortfarande inte om jag ska ta det som en komplimang eller förolämpning.

Trevligt i alla fall, men när snapsvisorna började bli lite väl orediga tog jag min väska och tackade för mig. Gick hem och såg ett avsnitt "House of cards" innan jag gick och la mig. Normcore? Kanske.

/Elin

lördag 13 december 2014

Glad Lucia!

Vi firar denna dag med syjunta, julmusik och levande ljus. Äntligen går det att använda gamla favoriter från garderoben igen! Knappar är isydda, sömmar lagade. Och Fotografen har kört igång ett alldeles nytt projekt (sy ett fodral till sin nya dator) medan jag skriver bok. Det är länge sedan vi var hemma samtidigt och pysslade på det här sättet, det är nästan löjligt hemtrevligt.

I går testade en av mina kollegor ljussättning i studion inför dagens bröllopsplåtning i mörk vinterkväll. Jag ställde upp som modell och eftersom bröllopsparet antagligen får hålla i levande ljus och så i vissa bilder, gjorde vi några varianter på det. Sedan drabbades jag av helt naturlig Lucia-feeling...


/Anna

9. Vinterdäck

Okej, så det var på minuten att vi hann byta däck innan det blev olagligt att behålla sommartofflorna på.

Det blev en hyfsat dramatisk scen.

Det var kväll, det var mörkt. Vi hade en ficklampa, ett Däckbytarproffs och en Hejaklack. Och så Butter som var kall, trött och på ganska dåligt humör.

Däckbytarproffset låg på marken och drog alla bultar, Hejaklacken skuttade lite improvisatoriskt och försökte lätta upp stämningen. Butter frös.

Men sedan dess: Jag är så lycklig när jag kör till jobbet över att bilen är preppad för vinter. Det känns tryggt.

Nu saknar jag bara mina egna vintersulor. Jag har fortfarande de tunna läderskorna som jag haft sedan tidig höst medan de vinterfodrade, vattentäta står oanvända i garderoben och suckar och längtar ut. Vad? Har jag glidit ifrån ämnet? Jajaja, det finns verkligen inte mycket att säga om vinterdäck förutom just:

Jag tänker på dem varje dag och det gör mig lycklig.

Eftertexter:
Däckbytarproffs – Fotografen
Hejaklack – Strumpan
Butter – jaja, det var jag

/Anna

fredag 12 december 2014

Kompiskören på KGB

Den där kören jag leder är ju inte riktigt som andra körer, va. Till  exempel byter de plats mellan varje låt, för att de är "anarkistiska" i stämindelningen (vilket betyder att man får välja och inte måste sjunga samma stämma på varje låt). Så när en av cirkelledarna sa att vi skulle sjunga på en bar, kändes det bara helt naturligt på samma sätt som andra körer sjunger julsånger i kyrkor så här års.

Stället var KGB på Malmskillnadsgatan, ett ryskt hak komplett med borstj, Leninstaty och språkkurs på toaletten. Arrangören från Studiefrämjandet konstaterade att det lätt var publikrekord för ett sånt här evenemang, bara det att vi är ca 35 i kören och alla hade någon med sig bidrog nog lite till det.

Så det var fullt, syrefattigt och varmt. Och stämningen sipprade nog ända ut på gatan två våningar upp när vi sjungit genom vårt halvtimmes program och publiken begärde extranummer. Vi tittade lite på varandra och blev tvungna att erkänna: – vi kan ingen mer... Så vi tog den första låten igen, Frida Hyvönens "Birds".

Total succé alltså, och så himla skönt sätt att avsluta terminen. Inte bara för mig, utan för alla i kören. Att få känna att vi klarat ett delmål, och få uppskattning från alla våra bästa som var där. Till våren kör vi en egen konsert, med längre program!

Värsta stora buketten fick jag, dagens mål är att hitta en vas som passar....
/Elin

torsdag 11 december 2014

8. Ljus

Det året då jag jobbade på tvserie-produktion från september till april och var utomhus en stor del av tiden, märktes det verkligen hur mycket kroppen drar åt sig energi från dagsljuset även om det är mulet och iskallt och det egentligen bara är ljust mellan nio och två. I år är jag mycket lyckligt lottad som var på filmproduktion i somras just när den där rekordvärmen slog till och jag satt utomhus hela dagarna och blev vidbränd, men också fylld med ljus och värme. November var därför inte så illa. Att man ändå blir sentimental av att skymta en flik blå himmel eller att få solen rakt i ögonen under de tjugotvå sekunder det tar att köra över Västerbron, är mänskligt.

Jag ställde en hyacint i studion för någon vecka sedan och den har inte visat minsta tecken på att blomma. Det kan ha att göra med att jag råkade nypa av de flesta rötter när jag tog bort plastkoppen. Det kan ha att göra med att jag glömt vattna. Men mest tror jag att det beror på brist på värme och ljus. Så när solen sken in här med fullt fräs, placerade jag blomman mitt i härligheten.

För övrigt går det åt mängder med stearinljus hemma, morgon och kväll.

Och nej, ljusterapin har ännu inte gett någon effekt på hyacinten.

Solljus. 
Stearinljus.
/Anna

Eller ha den i munnen, jag ska ju ändå inte sjunga?

Min kör ska sjunga konsert i kväll. Låtar har arrats, spelats in och repats, te har bryggts, influensor har kurerats, uppställning har övats och klädkod bestämts.

Själv har jag jagat runt efter den perfekta kavajen i nobelkvällen (ja men jag tar Kungsgatan förbi Konserthuset, det blir en smidig väg), målat naglarna efter kvällens glitter/glam/metall-tema och planerat kvällen minutiöst.

Nu funderar jag bara på vart jag ska lägga stämgaffeln, då kavajen inte har några fickor. I kängan? I BH-n? Knyta ett band runt halsen?


/Elin

onsdag 10 december 2014

Nobel

Som vanligt såhär års tänker jag osedvanligt mycket på dynamit. Min nästa bok kommer att kräva research i ämnet och det blir kul. Jag har redan ett hum om när man började använda dynamit i gruvindustrin (andra halvan av 1800-talet) och jag har koll på hur man bar sig åt för att få berget att spricka innan dynamiten uppfanns (först tillmakning och senare krut). Resten måste jag lära mig.

För övrigt tycker jag lite synd om alla stylister som bokstavligt talat får kämpa i motvind i dag med att få nobelgästerna att se välputsade och torra ut. Själv sitter jag med varm långkofta och dricker kaffe i studion och lyssnar på regnet som smattrar mot plåttaket och vinden som skakar kvarteret.

Rekvisita-bomb med dynamit.
/Anna

tisdag 9 december 2014

7. Julmingel

En av de mest provocerande grejerna såhär års är alla mingel folk antas gå på. Julknytisar, middagar, glöggmingel, det finns inget slut på eländet. Folks almanackor tycks fullbokade hela december lång för att de har så många trevligheter att gå på. Och affärerna annonserar vinter-glittriga outfits så det står härliga till.

Jag gör aldrig sånt. Mest för att jag inte har tid att fundera över det förrän det är försent och då ... Tja, då är alla uppbokade såklart.

I år föreslog en kompis att vi skulle ro ihop en Thanksgivingmiddag tillsammans ett gäng. Knytis style. Och så bestämdes det att vi skulle vara hemma hos oss, ty köket är öppet och har utrymme till ett vimsigt gäng som försöker värma medhavda amerikanska maträtter samtidigt. Och med hemmet städat och lite pyntat med hyacinter och fullt med proppmätta vänner, fick jag både frid och energi.

Sedan dess har jag haft den stora lyckan att få gå på ett fantastiskt julbord med mina tre fotografkollegor. Plus ett glöggmingel med mini-julbord inflyttningsfest style hos vänner.

Det fotades hejvilt under julmiddagen med jobbet. Förstås.
Min frisör gjorde världens häftigaste frisyr till glöggminglet.
Fast flätan runt huvudet syns inte.
Och så fick jag ett ryck häromdagen och bjöd in alla våra syskon i staden för att äta julmiddag hos oss helgen innan jul. Bara för att vi har klätt julgranen (japp, filmgranen!) och inte längre har högar med skräp liggande (nåväl, vi hinner plocka bort allt nyinkommet till dess).

Tamejtusan, jag har till och med tackat nej till en glöggsammankomst för att det råkade krocka med ett tårtkalas. Det här året alltså, det har utvecklat mig till ett julmingel-monster. Minus nyinköpta glittriga outfits. Där går faktiskt gränsen!

/Anna

måndag 8 december 2014

Mera böcker

De senaste inläggen har gjort mig en aning prillig över vad jag ska läsa när jag läst ut Magicians som jag fortfarande håller på med. Det är nästan så att jag måste göra en packlista över böcker att ta med och läsa över jul ... (Hahaha, jo för eftersom jag vanligtvis läser en bok var 6:e månad verkar det förstås rimligt att jag kommer att klämma ett par böcker på två veckor. Men skit i det nu, jag har ju sagt att jag har dem mest för att titta på i alla fall.)

Jag tänker spontant att det här skulle vara en trevlig hög att krama under jul:


/Anna

6. Skräck

Det är inte klokt vad lättskrämd jag är så det är mycket underligt att jag börjat snegla mot skräckgenren. Jag kollar fortfarande inte på skräckfilmer (fast jag har på sistone sett både Van Helsing och Hansel and Gretel: Witch hunters, utan sällskap) och jag är dåligt insatt i skräcklitteratur. Men så kom jag att tänka på en bok jag snubblade över för några år sedan och fullständigt älskade tack vare att den var så otäck. Jag tror faktiskt att min fascination för skräck började där. Grejen är att den inte skräms på det effektsökande, påklistrade viset, tvärtom är den otäck för att den är så trovärdig och verklighetsnära. Såvitt jag kunde se när jag köpte den, var den inte ens benämnd som "skräck". Vilken bok? "Historikern" av Elizabeth Kostova. Jag läste nog mitt exemplar på svenska och det blev sedermera nerpackat i en av flyttkartongerna bland alla andra böcker som inte längre "fick plats". Så när jag långt senare kom att tänka på den och tyckte att Strumpan borde läsa, fanns inte annat att göra än att köpa ett nytt exemplar. Det var bara det att det inte fanns några exemplar att köpa. Någonstans. (Okej, har faktiskt inte letat bland antikvariaten än, men det kommer.) Tillslut hittade jag den på nätet, på engelska. Och Strumpan har bekräftat att den är synnerligen otäck.


Därefter hamnade jag på Caroline L. Jensens releasefest för hennes två skräckböcker "Rovdjur" och "Demonologi för nybörjare" och köpte dem (har inte hunnit läsa än). Och så kastade jag mig över pressvisningen av Hallwylska museets skräckutställning...

På något sätt föreställer jag mig att jag ska få upplägg och idéer för hur jag ska bygga upp en än mer otäck stämning i Urmakaren med hjälp av ovanstående inspirationskällor. Föreställer mig att jag ska ägna julledigheten åt att ligga på en soffa i upplyst, varmt rum fullt med människor och läsa. Och funkar inte det, litar jag på att jag blir ett fullfjädrat skräckmonster under våren då jag ska gå – tadaaaaa! KURS I ATT SKRIVA SKRÄCK!

Johannes Pinter, skräckförfattare och allmänt förtjusande, ska hålla i det hela och JAG KAN KNAPPT VÄNTA! Här anmäler man sig förresten, ge bort eller önska i julklapp! En sådan här kurs som är uttalat genreinriktad, tycker jag inte bara att man kan gå om man är intresserad av genren i sig, utan även om man, som jag, vill lära sig verktygen för att uppnå en effekt att krydda sitt odramatiska och mediokra manus med (vilken Urmakaren förstås inte är...).

Jamen ni märker ju, jag har fått skräck på hjärnan...

/Anna

söndag 7 december 2014

5. Böcker

Jag samlar på böcker. Det är den enda förklaringen till varför jag så gärna vill äga en massa böcker jag aldrig kommer att hinna läsa under min livstid. Så snart jag läst en, har jag skaffat ytterligare fem, vilken också säger en del om hur vansinnigt långsamt jag läser.

Jag älskar att få böcker, mina syskon har den ypperliga smaken att då och då förse mig med fantastisk litteratur. Jag älskar att impulsköpa böcker, oftast går jag på omslag alternativt en titel eller ett författarnamn jag hört talas om. Jag älskar att gå på releasefester för böcker och att få exemplar signerade, målet är alltid en så personlig hälsningsfras som möjligt av författaren...

Jag har alldeles för lite plats för alla böcker. För några år sedan städade Fotografen undan dem och de hamnade i flyttkartonger som är för jobbiga att ta fram för att jag ska orka leta efter enstaka exemplar jag saknar ibland. Som Harry Potter, bokserien som fick mig att gilla att läsa igen när jag var tjugoett och trodde att jag hade en lätt dyslexi och därför inte förmått mig öppna en bok på flera år. (Ryktena om att boken brändes på bål var det avgörande beslutet för att läsa den gången.)

Sedan något år förvarar jag alla nyförvärv i två skåp, men de är på bristningsgränsen fulla de med nu, så snart måste vi fylla ett par flyttkartonger igen. De finaste böckerna, de som jag bläddrat lite i och inte kan släppa taget om riktigt än och de som jag inbillar mig att jag ska läsa inom rimlig tid står på den minimalistiska hyllan i sovrummet. Ni vet, den där hyllan där det på sin höjd ska ligga en boktrave om max tre-fyra böcker och intill ett par ljuslyktor och en liten vas snittblommor för god nattsömn. Nattduksbordet rymmer också en hög.

Men böcker alltså. Det är något tryggt över dem och även om man använder dem som utfyllnad i förrådet eller har dem bara för att titta på, är vissheten om att man när som helst kan fly till en annan värld det enda som räknas. På så sätt blir mina bokskåp lika mycket värda som det som tar några syskon över gränsen till Narnia...



/Anna

lördag 6 december 2014

4. NaNoWriMo

November kom och gick och jag tror inte att det gick en dag utan att jag påmindes om och tänkte på NaNoWriMo. Förra året var jag med, maratonskrev och kämpade fram ett manus som blev grunden till en berättelse som jag tänker ta itu med när Urmakaren är klar.

I år tänkte jag att jag skulle hålla mig fullt tillräckligt upptagen med att redigera så jag bortprioriterade att skriva nytt (vilket är vad jag personligen vill använda NaNiWriMo till). Jag hade dock en idé om att köra ett NaNo-redigeringsrejs, kanske redigera klart 1 kapitel om dagen (ja, det låter ambitiöst men mina kapitel är väldigt korta), men jag tog aldrig tag i det och så kom "annat" och roffade åt sig all extra tid. Såsom det lätt går när man inte vaktar tiden noga.

Jag har alltså hållit mig till mitt gamla vanliga stret-tempo i redigeringen. Funderar mycket, tvekar oftast men här och där får nya ord och stycken ta vid där det gamla inte räcker till.

En vacker dag kommer jag vara klar med version 9. Det hade antagligen kunnat gå fortare med hjälp av NaNoWriMo.

/Anna

torsdag 4 december 2014

3. Konserter

Nu kan jag i och för sig inte riktigt minnas varför jag funderat på konserter just. Inte "musik" eller någon "artist" eller "band" eller ens "genre" tydligen, utan upplevelsen av att befinna sig i samma rum som musikerna. Häromveckan var Strumpan och jag på två väldigt olika konserter två kvällar i rad och där uppstod musikaliska kopplingar till två av karaktärerna. Kanske funderade jag vidare på konserter för att min huvudperson fortfarande saknar ett självklart tema? Eftersom fler sinnen påverkas på konsert än när man bara lyssnar hemma, blir effekten mer påtaglig. I mitt fall får fantasin större utrymme att dra paralleller till bokmanuset och därför inbillar jag mig att jag inte kommer att hitta ett lämpligt stycke musik att applicera på min huvudperson om jag inte hittar det under en konsert. Kanske börjar jag tro att jag inte kan skriva en övertygande karaktär om jag inte först hittar musiken som hör till.

Konserter, en fix idé?

/Anna

En annan gran


Jag gick förbi den lokala blomsterhandlaren och frågade om jag kunde få några kvistar. Det kunde jag. 

/Elin

onsdag 3 december 2014

2. Julgran

Jahapp så sedan i söndags har jag kört omkring med en gran i bilen. Det luktar gott med livs levande Wunderbaum så jag rekommenderar. En annan anledning till att åka runt med den var att vi hade möjlighet att införskaffa den under helgen, men den skulle inte användas förrän igår kväll. Och när man inte har balkong att ställa den på men ändå vill hålla den kall så den inte börjar sprudla av liv i förväg, får man förvara den i bilen. Användas förresten, jag kallar det så eftersom den var en del av rekvisitan till en inspelning av en ... vi kan nog kalla det reklam? Ja vi säger så.

Fotografens plan var att ta hem den efter uträttad inspelning och klä den efter konstens alla regler. (Den mannen älskar jul och granar och att pynta granar och ljussätta julmysigt mer än någon annan jag känner.) Men sedan visade det sig att granen eventuellt har ett till gig i en annan inspelning först, beroende på om den håller formen. Så den är tillbaka i bilen.

Man anar stativ och allmänt stök i bakgrunden va? 
Förutom den svarta skärmen som hänger ner är det stämningsfullt.
Och från värmen vid brasan till kylan igen. Blir den förkyld?
/Anna

tisdag 2 december 2014

1. Star Wars

Jamen jag kör på min lista helt enkelt! Vi såg teasertrailern i helgen på j ä t t e h ö g volym. Först i fredags. Sedan i lördags, för säkerhetsskull. Och i söndags kände vi som sagt inte att det räckte med en futtig trailer så då såg vi första och andra filmen. På alldeles lagom volym. Men jag saknar alltid VHS-flimret. Strumpan fick en aha-upplevelse när hon för första gången läste den flygande texten i början. Tja, vad mer finns det att säga? Äsch, vi kör väl en teaser igen?


/Anna

måndag 1 december 2014

Grattis på första december!

Nån måste sätta rubriken tänker jag... Annat jag tänker på, såhär den första dagen då man officiellt törs hänge sig åt pepparkakor, hyacinter och julmusik är utan inbördes ordning:
1. Star Wars
2. Julgran
3. Konserter
4. NaNoWriMo
5. Böcker
6. Skräck
7. Julmingel
8. Ljus
9. Vinterdäck
10. Snö

Jahapp, det kanske helt enkelt blir 10 blogginlägg om vardera ämne? (Ser särskilt fram emot hur jag ska utveckla ämnet "vinterdäck". Festligt?)

/Anna

Här var det trailer!

Men hörni, har ni sett trailern för "Cirkeln" än? Gör det nu annars!

*skyndar mig att läsa hela triologin innan februari*


/Elin