fredag 29 november 2013

Hon leve!

Tidigt i morse åkte jag hem till Strumpan för att skrämma slag på henne genom att knacka på hennes sovrumsfönster. Men det var ju bara för att överraska henne på födelsedagen!

Och överraskad blev hon.


/Anna

MAGNETIKA: 50.251 ord

Det gick av bara farten. Och nu är det mitt i natten.
Tror att jag måste pusta ut lite (och med pusta ut menar jag sova) och samla tankarna.

Just nu känner jag mest att det är helt sjukt att jag fått ihop ett första utkast till en roman på bara tjugonio dagar. Obegripligt rentav.

Himla fint då att gänget på NaNoWriMo tjoar så glatt när man går i mål. Det gör det lättare att förstå att fantasivärlden man ägnat sig åt under november, trots allt var på riktigt.


/Anna

torsdag 28 november 2013

Obs, kris inställd

Sitter i min sköna nya fåtölj och plöjer skivor av Joni Mitchell och tänker att... det kanske inte är så illa? Jag har tak över huvudet, en massa fina saker (en del av dem nyss befriade från sina lådor) och hemma hos Syster Yster står fem kilo chili och väntar. So what om jag inte hinner göra tårtor, det går väl att köpa?

Nej, nu får det vara nog. Jag har faktiskt bearbetat min 30-årsdag sedan januari, är jag inte klar nu så blir jag det nog aldrig.

*insert bild av mig själv i soffan, jag har tagit kanske femton och ser bara muppig ut. Så... tänk er, ok?*

/Elin

onsdag 27 november 2013

Nu är krisen nära

Kommer hem från skolan efter en dag av tusen olika projekt samtidigt, möts av pappersinsamlingens hotande torn i hallen. Går ner i tvättstugan och bokar en tid, tillbaka upp, hetsäter chips i köket medan jag lagar middag, äter snabbt framför TV-serie, sätter igång en chokladtårta som jag gjort otaligt antal av tidigare, kommer inte överens med chokladen, smeten skär sig. Googlar råd, vispar med elvisp, smeten skvätter över hela köket, ger upp, häller smeten i formen, strösslar hallon över. Spiller hallon över golvet, sliter mitt hår, stönar högt, in med kakan i ugnen. Ner till tvätten, har inte torkat, upp igen, snygga till köket. In i vardagsrummet, fortfarande stökigt, flyttar några pärmar, JAG ORKAR INTE. Kollar klart på avsnittet.

Jag fyller 30 om två dagar.

/Elin

Där! Nu har jag det! En epilog!

Jag kom på vad det där inlägget jag funderade på i morse handlade om.
Det handlade om att Nano snart är slut.
För min del ligger målet tretusen ord bort. Det är himla tur, för min deadline är på fredag. Det finns liksom ingen chans att jag ska hinna skriva ens tio ord på lördag och ännu mindre kommer det att finnas tid att ladda upp allt på Nano-sidan för ordkontroll, för först jobbar jag och sedan ska jag fira Strumpan hela kvällen lång. Alltså är planen att skriva tvåtusen ord i morgon och tusen på fredag.

Tretusen ord bara.

Lätt som en plätt.

Men det finns ett problem.

Jag har noterat att somliga utrycker sin ängslan över att deras romaner kommer att bli långt över femtiotusen ord i slutändan och jag har roats av Nano-folkets lugnande besked om att det förstås är helt i sin ordning att man skriver längre.

Men jag har varit supereffektiv hela vägen, struntat i transportsträckor och kastat mig direkt på gottiga scener och kastat mig vidare så snart jag varit uttråkad. Var tror ni att det har lett mig?

Just det.

Min roman är ungefär slut om max tusen ord.

Det är tvåtusen ord för kort, det är ni med på va?
Vad sägs om ett tvåtusen ord långt avsnitt efter slutet i bästa "dettta-hände-sedan"-anda? Nej?

/Anna

Precis på tungan och så är det borta igen

Jodå, jag skriver. Har passerat 47.000 Nano-ord idag, så nu ska jag skriva på annat. Och jobba.
Men mitt i Nano-rejset hade jag ett (antagligen) superintelligent inlägg på gång och jag tänkte (klok som jag är) att det får vänta tills jag skrivit färdigt.

Och så försvann det.

/Anna

tisdag 26 november 2013

Borde skriva, borde skriva, borde skriva

Det finns mycket som pockar på uppmärksamhet. Texten blir... därefter.


Julkänslan börjar i alla fall ta sig.

/Anna

måndag 25 november 2013

Ikea: återbesöket

Då har man skruvat ihop ett skrivbord då.
Så att Strumpan har någonstans att sitta och jobba.


Men mest nöjd är jag över bedriften att få in hennes nya fåtölj i bilen. Vi fick förstås packa upp den ur all kartong på parkeringen, men sedan gick det.

Förra gången vi åkte till Ikea mätte vi supernoga och hade massor med utrymme över.
Den här gången, not so much. Living on the edge and all that jazz.

/Anna


Nano-listan (detta inlägg innehåller en spoiler)

I morse när jag kollade igenom mailen på mobilen upptäckte jag att jag fått ett mail av Fotografen med ämnesraden "Nano-lista". Det dröjde ända tills jag öppnat det innan jag insåg att det var jag själv som bad honom skicka det. Sent igår.

Det innehåller en kort lista på ord och fraser som har med själva upploppet till min Nano-berättelse att göra.

Utifrån detta drar jag två slutsatser.

  1. Det är himla fiffigt att skriva ner alla idéer man får precis innan man ska somna.
  2. Det är ännu fiffigare att be någon annan skriva åt en, då man bara kan ligga kvar med ögonen slutna och diktera (diktera!)
Hade jag inte bett honom anteckna som ändå låg vaken med iPaden redo, hade jag väl helt glömt bort mina idéer. Nu bara, katastrofer I salute you! (Spoiler: min Nano-bok verkar sluta olyckligt.)

/Anna

söndag 24 november 2013

40.087 ord

Veckan som kommer blir härligt snårig med jobb, redigering och födelsedagsplanering/-firande. Ovanpå allt är det slutspurt i NaNoWriMo. Och tänk. Jag hänger fortfarande kvar! Jag har en chans att vinna! Men nu hade det suttit fint med en buffert. Hey, det hade suttit fint att redan vara i mål.

Jaja.
Det finns bara ett sätt att tackla detta.

Challenge accepted!


/Anna

Och jag fick ett jobberbjudande

Jag fick ett SMS medan jag åt middag, det visade sig vara Tommy från Sundsvall. Som hittat mig på en ett forum på nätet där jag inte angett varken efternamn eller kontaktuppgifter, men däremot födelsedag och namnet på bandet jag spelar i. Så med några knapptryckningar hade han mitt telefonnummer och som jag sa till honom, det är ju lite delar fantastiskt som skrämmande.

Men i det här fallet ganska kul, han hade hört mig spela i ett Youtube-klipp och undrade om jag kan lägga ett spår på en skiva som han producerar åt en sångerska.

Knasigt va?

(Jag svarade att jag skulle tänka på det, försöker komma ihåg min kroniska "för många bollar i luften"-ångest. Men ändå.)

/Elin

Osten är slut. Och snart är det måndag.

Det blev en bra helg!
Vi åt ost och tapas-chark till middag i går och såg We´re The Millers, eller Familjetrippen som den heter på svenska. Den hade stundtals exakt så låg humor jag hade förvänta mig, men levererade den låga humorn hundra gånger bättre än jag kunnat föreställa mig, sammantaget ett väldigt lyckat resultat. Jag fulskrattade och åt upp allt smågodis som Strumpan råkade lämna kvar efter sitt besök. (Citronen glömde du också, Elin. Jag kanske kommer ihåg att ge dig den i morgon.)

Nu har jag ätit upp den sista biten brie på några pepparkakor och samlar mig inför ett Nano-ryck mot dagens mål: 40.000 ord. Håll i hatten!

/Anna

lördag 23 november 2013

Servetter och ljus. Sedan är allt bra igen.

Det är fortfarande obegripligt hur jag kunde sova till halv elva i dag.
Obegripligt.
Men jag ska försöka lämna det och gå vidare.

För sedan dess har jag skrivit tusen Nano-ord. Åkt in till stan och strosat alldeles på egen hand. Hämtat bok på biblioteket. Okynneshandlat en adventskalender. Okynneshandlat nya servetter och ett fint ljus. Okynneshandlat ost och plockmat till middag. Promenerat hem innan det blev beckmörkt ute. Tänt alla ljus här hemma. Skrivit ytterligare tusen Nano-ord. Tagit emot Strumpan som kom hem till mig efter jobbet. Typ så. Nu ska vi sitta i soffan och läsa varsin bok. Eller så ska jag plantera om hyacinterna. Eller så tittar vi på tv. God helg!


/Anna

fredag 22 november 2013

Kära skitvecka, nu lämnar jag dig därhän

Det enda som fattas ikväll är att jag inte varit utomhus på hela dagen, det känns oskönt. Och att jag har vansinnigt otvättat hår. Annars är ljusen tända, glassen uppäten, På Spåret premiärtittat och det börjar kännas som... helg.

Den utlovade fortsättningen om hyacinterna? Jodå. Den kommer. Det tog bara ännu längre tid än jag trodde att rensa kylen på glasburkar, tömma dem på innehåll och blötlägga dem så att etiketterna åker av. I morgon har jag storslagna planer på att skaffa band att dekorera med. Sedan så.

/Anna

torsdag 21 november 2013

Anna, hör du ljudet?


Efter att de hade stämt klart spelade de den här:


"Tavlor på en utställning", av Musorgskij. Du skulle gilla, det var hur bra som helst! 

Typiskt bra dag på Musikhögskolan (goes Berwaldhallen)!

/Elin

Nio dagar kvar

Gårdagskvällen gick åt till att skruva ihop bokhylla (ignorerandes den tydliga anvisningen att man inte ska göra det ensam) och packa upp lådor. Nästa helg kommer det en massa folk hem till mig och då ska det vara klart... Nedräkningen har börjat. 


/Elin

onsdag 20 november 2013

Dagen då Syster Yster mest skjutsade omkring på folk och blev bjuden på mat

Det är onsdagmorgon man ska vara på Ikea, precis när de öppnar tydligen. Och så ska man vara där i sällskap med en lillasyster som genast tar en till restaurangen där man får frukostmacka och kaffe för att orka med rundan på varuhuset. Jag drar den slutsatsen eftersom jag aldrig varit med om ett så trevligt och rentav gemytligt Ikea-besök som idag. Och det innehöll de redovisade punkterna ovan samt ett lagomt strosande och ett högst tillåtande klimat av utsvävningar. Det gjorde i och för sig att vi blev kraftigt försenade mot tidsplanen. Häpnansväckande i sammanhanget att vi höll budgeten med råge.


I alla fall.

När vi äntligen hittat allt vi kunde få med oss och fotat av allt vi får ta nästa omgång (hade jag bara haft en skåpbil så...) och lastat in allt i bilen, gick vi tillbaka in och åt köttbullar (jag) och kyckling (Strumpan). "The Ikea Experience", som Strumpan kallade vår grand tour.

I morgon utlovas ett minst lika rafflande inlägg om exakt hur mycket tid man kan lägga på att pimpa nyiköpta Ikea-hyacinter. Jojomen.

/Anna

Idag: Lillstrumpa och Syster Yster på Ikea!

... Vi får se om vi tar oss tillbaka till verkligheten. Jag hoppas det, för mitt seminarium om folkdans börjar halv två.

Mot bokhyllorna!

/Elin

tisdag 19 november 2013

Skam den som ger sig!

Näru, NaNoWriMo. Än har jag inte gett upp. Även om det har verkat så den senaste veckan eller så. Jag har legat fett efter för att tala klarspråk. Missade 25.000-strecket i fredags. Missade 30.000-strecket i går. Men så bara SWOSCH sprätte jag ur mig 8308 ord i dag! (är vansinnigt förtjust i den precisa statistiken man får på sin Nano-sida)

Rätt omtumlande.

  • Jag har gett min huvudperson en riktig elaking att handskas med. (Skrev en scen där hon blir förminskad ner till fotknölarna som jag upptäckte att jag helt baserade på egna erfarenheter och blev svinarg medan jag skrev.)
  • Jag har varit och knackat på bergväggar i en gruva.
  • Jag har nästan haft ihjäl en spådam.
  • Jag har firat nyårsafton.
  • Jag har druckit te i en berså.
  • Jag har fått ett föraning. Om en skatt.
Man hinner en del på en dag bara man sätter lite fart.

Back on track!
/Anna

måndag 18 november 2013

Sju kategorier, I kid you not

Så... hur många sjalar behöver man? Det här innehållet vällde ur tre (3) lådor när jag försökte ta mig an röran i vardagsrummet:


Jag hade lätt kunnat förtvivla, men icke! I stället sorterade jag dem i:
  • Lurviga sjalar
  • Breda sjalar
  • Fina sjalar
  • Huvudbonader (innehållande bland annat en äkta Champion-mössa från -97)
  • Vantar
  • Fotbeklädnader (där andelen benvärmare var skrämmande hög)
  • Skärp och annat trassligt
Planen från början var att sortera ut saker jag inte använder, men hur vet man säkert att glittriga sjalar med frans á la millenieskifte inte blir användbara igen? Precis. I en låda på vinden får de invänta sitt öde. 

Jodå, det går framåt det här...

/Elin

"Bara ett kapitel till"

Jag sover så sjukt bra om morgnarna. Tyvärr. I morse ställde jag klockan på sex med ambitionen att gå upp och racerskriva i nano-manuset, men när den ringde var jag mitt uppe i en otroligt spännande dröm, så jag snoozade vidare. Jag fortsatte så ända till halv nio-snåret, då klockan alltså ringt konstant var tionde minut eller så i två och en halv timme. Och då var drömmen fortfarande en sammanhängande fortsättning på det jag drömde när klockan väckte mig första gången, ganska fantastiskt. Det är som när man inte kan sluta läsa en spännande bok, det bästa av tillstånd att vara i.

Helgen som gick jobbade jag i butiken, så sovmorgon var lite befogat. Den här dagen har jag uteslutande ägnat åt Urmakaren, jag har läst igenom allt som jag hittills skrivit i den nyaste versionen (drygt 50 000 ord) och antecknat vilka trådar som ska börja knytas i hop och vilka som ska leda vidare mot upplösningen i slutet.

Och gissa vad?! Jag blev inte uttråkad på läsningen en enda gång. Det går åt rätt håll, alltså. Hoppas att jag kan fortsätta skriva hela kvällen, för nu är det lite svårt att släppa taget.

/Anna

söndag 17 november 2013

Det var ju tvunget att inträffa någon gång

Det oundvikliga har hänt. Jag lämnade datorn i köket, gick in i vardagsrummet för att hämta en bok, gick tillbaka och... råkade gå fel. Hamnade i sovrummet i stället.

Min lägenhet är så sjukt STOR!

/Elin

Det är ingen vanlig dag, för...

Det är söndag morgon, solen lyser och jag är... leeedig! *gör ledig-dansen runt hela lägenheten*
Så... tid att lämna in skolarbete, tvätta, få fast diskmaskinsluckan, fortsätta lasta in grejer i garderoben i sovrummet, få kontroll över vardagsrummet och kanske hinna göra några matlådor, alltså. Yey!

Utsikt från mitt sovrumsfönster
/Elin

fredag 15 november 2013

Om ni tycker att jag låter lite osammanhängande så är det nog sömnbristen och ett musikaliskt maraton som spökar

Sjunga Brahms' Rekviem: check! Jag har legat vaken med ångest över det den här veckan, så det känns bra att det är över. Och gick bra! Tenorerna på raden bakom tog i så öronen fladdrade, som det ska vara. Och nej Anna, jag spelade inte in med telefonen. Jag hade nog med att sjunga rätt.

För övrigt har jag suttit och googlat på hur jag ska få fast luckan på diskmaskinen igen, och hittat en massa hjälpsamma manualer över hur man packar korgarna. Tack, IKEA! Men jag tror jag hittade rätt, det verkar vara precis så svårt som jag trodde. Får se om jag får ett ryck innan jag går och lägger mig.

Jag börjar bli trött på röran här hemma, man får liksom ingen ro. Hoppas helgen ger tid att röja lite!

/Elin

Kan inte sluta titta på det här reklamklippet

Oftast är reklam ett nödvändigt ont.
Ibland är den mindre störande.
Då och då förmedlar den en berättelse som är större än produkten.
I sällsynta fall lämnar den kvar en bestående känsla.
Men aldrig är den väl så episk som den här:


/Anna

Hyllan är komplett!

Det bidde inget releasande i egentlig mening. Det bidde istället fruktansvärt trevligt pubhäng med Manne och Strumpan och sedan det sjukaste bokinköp jag hittills gett mig in på. Inte ens Harry Potter-böckerna fick min uppmärksamhet på det här viset när det begav sig. Men nu var förstås inte J.K. Rowling i bokhandeln och signerade, vad jag vet. Det var däremot Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Så vi tryckte in oss på Sience Fiction Bokhandeln med alla andra och fick till slut signerade exemplar sent ikväll. Julläsningen är garanterad och min bokhylla är komplett.



Är nu härligt fullproppad med författar-/förlagsprat i allmänhet och bokprat i synnerhet. En mycket inspirerande och idéväckande vecka.

/Anna

torsdag 14 november 2013

Festligt värre

Det är en ursäkt att man inte bloggar för att man har fullt upp med Nano. Det är inte en ursäkt att man inte bloggar för att man springer på för många releasefester.

Men så blev den här veckan.
Tisdag och onsdag firade vi två böcker som kommer ut på Hoi förlag och kollegorna från Malmö kom upp och hängde och på dagen gick jag till och med på ett möte och på kvällen var författarna rentav självlysande av lycka när de äntligen fick ställa till med kalas för sina nya titlar.

Gunga Åt Väster och ett gråhårigt barn bakom boktraven.
Anna-Klara Mehlich hade release för Gunga Åt Väster på den söta barnbokhandeln Bokslukaren, dit jag på studs bestämde att jag ska flytta in. Vi får se lite hur det blir med den saken.

Sedan bjöd Göran Redin in till Kristinehovs Malmgård och där finns det onekligen mer yta under kristallkronorna. Han blandade mingel med föreläsning om livet kring 1600-talet eftersom det är då Ett Fjärran Krig utspelar sig och det var så bra att alla borde boka honom att prata historia på studs.

Ett Fjärran Krig innan försäljningen gjorde rent.
Göran pratade om döden på 1600-talet.
Nu är det hög tid att klä sig till kvällens releaser. Japp, i pluralis. Det var inte meningen, men är man ändå igång så...

/Anna

onsdag 13 november 2013

En egen diskmaskin

Det finns diskmaskin i mitt nya kök. En liten en, anpassad för små hushåll. Jag körde den för första gången härom kvällen och fick hjärtat i halsgropen när jag, sittandes vid pianot i vardagsrummet, hörde ett BRAK från köket. Såg framför mig vattenskada, renovering, hemlöshet, ni vet. Men nej, det var bara frontluckan som hade ramlat av.

Så här två dagar senare har jag fortfarande inte riktigt hunnit vare sig ta tag i det själv eller varsko hyresvärden, det är så många andra saker som känns mer akuta (tex att öva gitarr, drömde mardröm i natt att det redan var fredag).

Men jag satte igång den sent igår när jag gick och la mig, och somnade till ljudet. Det kändes hemma.

/Elin

måndag 11 november 2013

NaNoWriMo – dag 11

Efter två mål kvällsmat får man efterrätt – och därefter choklad!

Nej men allvarligt talat. Det där med att flytta in Strumpan i eget hem ena dagen och tokröja hemma den andra dagen lämnar inte mycket tid över åt skrivande. Särskilt inte när man i alla pauser passar på att titta på Glee. Å andra sidan är det inte mycket att göra när maken är ledig och studsar omkring, jag får ingen ro. Kan inte gärna lämna honom med Glee i soffan och försöka stänga in mig i sovrummet. Det vore ju för bisar... det vore exakt vad riktiga författare skulle göra, jag förstår det nu. Men det gjorde jag alltså inte. Istället surade jag ungefär hela helgen över att jag inte fick umgås med mina låtsasvänner. Skyllde på pms som ett annat proffs.

I alla fall.

Det viktiga nu är att se framåt, visst?

Nåväl, då denna dag gick åt till saker som att ordna med försäkringar, aktivera kreditkort och tvätta/plocka/greja, förutom att jag faktiskt fick styrsel på en scen i Urmakaren, har jag inte fått något skriver på mitt NaNoWriMo-manus idag heller. Tre dagar kort med andra ord. Det är femtusenett ord om jag räknat rätt. (Hittills har jag skrivit tvåhundrafem ord i detta inlägg, såatte...)

Bara att köra igång?

Om det inte vore för att jag också behöver

  1. lära mig ett nytt faktureringsprogram
  2. fakturera
  3. diska (okej, det är rätt lågprioriterat i sammanhanget)
  4. göra research för ett jobb
  5. läsa bok för samma jobb
  6. styra upp biblioteksböcker som är försenade från och med idag
  7. skriva på Urmakaren eftersom jag har flow där
En sak som är säker? Jag borde inte blogga.
(Fast alltså, nu har jag sjukt mycket bättre överblick med sjupunktslistan och allt, så tack bloggen.)

Chokladen på efterrätten verkar inte helt orimlig längre va.

/Anna

Finns det bot för orättvisa omständigheter?

Det stod två män vid återvinningsstationen när jag kom med mina påsar, på förhand prydligt sorterat och ursköljt. Glas i en påse, plast och metall i en. Pantburkar i den tredje som jag tänkte gå till Konsum med.
– Har du panten? undrade en av dem.
Trögtänkt som jag är, förstod jag inte riktigt men svarade att visst, jag hade pantburkar.
– Ska du slänga dem? I metallen? frågade han då.
Trögtänkt som jag fortfarande var, svarade jag att jag skulle gå med dem till Konsum, här kastas liksom inga pantburkar i återvinningen.
– Okej, sa han.
Då fattade jag. Och jag frågade om han ville ha dem. Tyckte i samma ögonblick som jag uttalade frågan att det var en konstig fråga att ställa, särskilt när han inte riktigt förstod och jag var tvungen att fråga igen, nu med påsen i näven som jag sträckte fram till honom. Jag hade kunnat förklara att det passade mig jättebra om han ville ta dem för då slapp jag svängen in på Konsum (eftersom jag tänkte ta en joggingtur innan jag handlade), men det kändes fjuttigt att förklara sig.
Han sken upp, hans kompis sken upp och de tackade så hjärtligt innan de stack därifrån med min påse bland alla andra påsar de bar på.

Jag hade en underlig känsla i magen under hela joggingturen. Ni vet, en sån där stark känsla av orättvisa som bara drabbar en när man står öga mot öga med dem som kämpar med överlevnad medan jag kämpar med... vad? Livskvalitet?

Omständigheter.

När jag så flåsade in på Konsum för att handla lunch, tänkte jag mig inte för utan plockade på mig lite av varje, såsom man gör. Jag hade en hundralapp med mig i träningsbyxorna och när alla varor var instämplade landade summan på hundrafyra kronor.
Hade jag bara haft pantkvittot kvar så... hann jag tänka och förklarade för killen i kassan att jag behövde ta bort en vara.
– Jag betalar de fyra kronorna, sa kunden bakom mig.
Det troligaste är att han bakom mig var trött på kassakillen som innan jag fick handla krånglade en lång stund med en kund utan att ha den minsta känsla för att upprätthålla flödet i kön. Jag kan också tänka mig att killen bakom mig tyckte att han stått ut tillräckligt länge med mitt svettdoftande och hyfsat skvättiga jag.

Men nog var det väl ett ljuvligt sammanträffande.

Och eftersom jag ändå håller på, sms:ar jag ORKAN till 72999 (Radiohjälpen). För att jag råkar ha turen att befinna mig i trygghet hemma. För att jag har ljus tända och varm dryck i koppen. För att jag råkar ha möjlighet att vara nergrottad i diverse fantasihistorier i Scrivener och knappt ens höra talas om att det är kaos utom beskrivning på Filippinerna.

Omständigheter.

/Anna

söndag 10 november 2013

Hej då Lillstrumpan, ha det så bra!

28 juli – 9 november.
Så länge var vi roomisar, Strumpan och jag.
Fint på många sätt. Till exempel har jag haft frukostsällskap (Fotografen äter inte frukost). Och hon har tagit tag i matlagningen när ingen annan orkat här hemma. När jag tänker efter har det mest med mat att göra, det här med varför det varit så mysigt att bo tillsammans med sin syster. Pizza framför tv:n och kvällskoppar med te. Ni vet.

Sånt kan man förstås fortsätta att göra fast man inte delar hushåll.
För så långt har hon inte flyttat.
Hon finns på replängds avstånd.

Bilden gör fortfarande inte färgen rättvisa. Men sovrummet
är bedårande. 
Lyxfika på kartong!
Sänggaveln fraktade vi på biltaket. I ösregn. Det var blött.
Instrumenten är på plats!
Det är lite tomt här hemma nu. Men Fotografen och jag gjorde det bästa av situationen och passade på att storstäda idag. Så nu är det rensat och instuvat i skåp. Det är dammsuget och avtorkat och vi har liksom tagit tillbaka kontrollen över vårt hem.

Kolla Strumpan var tomt det blivit utan dig:

Hyllan där det låg musikteoriböcker och sånt.
Klädskåpet som numera är fylls av böckerna
som tidigare stått i högar på golvet.
Golvytan som ockuperats av resväskor.
Dåså. Då kan den här bloggen återgå till att vara det den ska vara: ett sätt för två systrar att få inblick i varandras liv. Mycket lättare när vi inte går varandra på nerv... jag menar lever samma liv.

Fast lite kommer jag sakna dialogen som utspelar sig när jag vet att Strumpan bloggat och uppdaterar på min egen dator för att kunna läsa inlägget och sedan kommenterar och hojtar att hon genast måste läsa min kommentar varpå vi garvar högt åt varandra. Vem skulle inte sakna en sån sak?

/Anna

Jag är här nu!

Frukost i nya lägenheten, efter den första natten. Det var helt ljuvligt att gå och lägga sig i den breda sängen med svart järngavel (som jag spontanköpte igår via blocket) i stället för bäddsoffan jag sovit i de senaste månaderna.

Det är alldeles underbart att äntligen få vara hemma hos sig själv, som jag konstaterade igår. Innan jag flyttade in hos Syster Yster och Fotografen bodde jag i en andra handslägenhet som var jättefin, men... någon annans. Nu packar jag upp låda efter låda och bara myser av att vara omgiven av mina egna saker igen. Champagneglas! En drake! Mina CD-skivor som jag haft sedan gymnasiet och borde göra mig av med!

Det känns lite tomt också, efter att ha bott två månader så tätt inpå mina favoritmänniskor och helt plötsligt vara ensam på lika mycket utrymme. Och lite suspekt är det ju, ska jag? Allt det här? Kan det verkligen stämma, är det inte någon som gjort ett misstag någonstans?

Men idag är det tillbaka till verkligheten som gäller, ska lyckas med att hinna med bussen och ta mig in till stan i tid till jobbet. Spännande!

Med lite tur fattar jag snart hur jag ska få in bilder från min nya telefon (japp, allt nytt!), så ni får se.

/Elin

fredag 8 november 2013

Tjejkväll i Birkastan

Efter middagen igår, åkte jag till Rörstrandsgatan och träffade SandraPlezuro. Några av butikerna i området arrangerade tjejkväll med öppet extra länge, rabatterade priser och vin och choklad att mingla runt med. Hos Plezuro hittade vi nya kollektioner och fantastiska smycken. På Rosie sökte jag noga igenom galgarna och hittade tillslut den tröja jag tidigare suktat efter ligga på en pall rakt framför näsan.

Klänning! Tröja!
Guldskimmertröja hänger över stolen.
Baksidesrosett på klänningen.
Butikerna drivs av engagerade kvinnor som är värda all uppmärksamhet. På Plezuro träffade jag också Andrea Gruvmalm (men ni hör ju, namnet!) som driver Andrea G Design och jag är mycket spänd på att se vad hennes klänning går för. Jag tänker mig nämligen att den kommer att fungera lika bra att sitta och skriva gruvberättelser i som att ha till bokmingel.

/Anna

Välkommen hem till mig!

Mitt tillfälliga köksbord...
för mitt riktiga lät sig inte skruvas ihop utan bruksanvisning.
Här har jag målat! Så länge att jag inte kommer att kunna röra mig i morgon.  Men vaddå, det blir awsome.
När som helst nu.
/Elin

torsdag 7 november 2013

Jag har fikat med min förlagskollega och nu är jag lite osammanhängande

Det bästa med att få nya vänner som också skriver, är det självklara sätt på vilket man lär känna varandra. I dag har jag till exempel fikat länge med min förlagskollega (som förutom att jobba på mitt förlag alltså också skriver) och medan vi pratade om våra texter, framkom det saker om våra liv som vi nog under vanliga omständigheter inte skulle berätta förrän vi kände varandra mycket väl. Men skrivarsammanhang är speciella och skrivarvänner mycket värdefulla.


Hon ville reda ut begreppen kring olika berättarperspektiv (det gjorde vi typ) och jag passade på att prata Nano, Scrivener och Magnetika, aka Nano-manuset. Det är så häftigt att skriva på sitt andra manus och liksom hitta likheter med hur det första kom till. Till exempel beklagade jag mig för att jag inte har någon riktig story i Magnetika, det är mest karaktärer och miljö och fantastiska möjligheter. Och när jag hade pratat om gruvan i Grängesberg och förklarat bakgrunden till mina två huvudkaraktärer och till och med berättat hur hela manuset börjar, sa hon: "Du har ju verkligen en historia och den är jättebra!" (väldigt fritt hågkommet och tolkat)

Jag funderade över det där med min skrivprocess och kom fram till att den till en början är som när orkestern stämmer upp inför en konsert (mitt absoluta favoritljud förresten). Ni vet, först låter det lite huller om buller. Alla musiker värmer upp olika, spelar skalor hej vilt eller går igenom partiturets svåraste passage för att värma upp fingrarna. Sedan uppstår det magiska, när allt tystnar och sektion efter sektion tar ton för att hitta rätt klang.


Jag gillar verkligen att vara där, i det där första trevande skedet när idéerna studsar omkring och ingenting är bestämt. Allt är möjligt.

/Anna

onsdag 6 november 2013

I afton äppelknyten


... och det är väl ungefär vad jag får gjort här på bloggen. I riktiga livet sjunger jag kör, skriver om pedagogik och målar. Och har inte tid med någonting, det är ju för märkligt!

/Elin

Tiotusenstrecket nått, det är alltid nåt

Den här dagen är en milstolpe, med NaNoWriMo-mått räknat. Idag ska man ha nått 10.000 ord. Jag skrev in min statisk nyss, är på 10.129 ord så jag håller mig precis på banan. Men det går trögt nu, både hos mig och hos andra Nano-deltagare vars bloggar jag håller koll på. Språk som falerar, planer som går i kras. Själv hade jag i och för sig varken plan för storyn eller språket och det kanske är lika bra. Jag skriver på, om än långsamt och blir inte det minsta besviken över att det jag skriver är dåligt. Det är liksom mer "Jaha, är det såhär det är att skriva Nano, jamen vad bra att det går framåt i alla fall."

Ingenting annat går framåt. Viktiga papper ligger och väntar på att tas tag i. Telefonsamtal ska ringas, böcker läsas. Urmakaren ska skrivas. Men jag har drabbats av november och är alldeles oförmögen.

Man får vara glad åt det lilla. Att det finns kaffe och värmeljus, till exempel. Nötterna däremot, de håller på att ta slut.


Förresten, här finns frukostsamtalet från Saltå Kvarn i går, Annakarin Nyberg pratar digitalt företagande  med Underbara Clara och det muntrar upp, inte minst för dialektens skull.

/Anna

tisdag 5 november 2013

Denna dagen, en dröm

Det var lätt surrealistiskt att vakna till ett samtal med en livs levande Underbara Clara i morse. Jag var förstås vaken redan när jag satte mig på tunnelbana och buss för att ta mig till Saltå Kvarn, men det var ändå lite som att jag gick i sömnen.


Drömmorgon var konceptet och förutom att bli bjuden på världsgott från Saltå Kvarn, hade Underbara Clara bjudit in Anna Karin Nyberg, forskare i digitalt entreprenörskap. Det blev ett mycket intressant samtal om kvinnligt företagande i allmänhet och bloggande i synnerhet.



Förutom några nya bloggbekanta, fick jag också med mig en nyttig inblick i möjligheterna för en blogg (samtalet filmades och kommer att läggas ut någonstans, kanske här...). Och en generös googiebag!


Sedan knallade jag till Urban Deli på Nytorget och försökte vara författare och skriva på café, men trots att det var typ folktomt och det spelades jättebra musik gick det inte alls. Jag är inte gjord för att skriva på café. Jag åkte hem till min soffa istället, redigerade ett rejält kapitel och skrev mina ord till Nano-manuset, ka-tjing!

Behöver jag säga att det varit en konstig dag idag? Orkeslös, regning och... jag träffade Underbara Clara. Så märkligt.


Ska lägga mig nu. Hoppas lite att jag vaknar på riktigt i morgon.

/Anna

måndag 4 november 2013

NaNoWriMo made me do it

Utan att tänka hamrade jag ner alla ord jag försakat under helgen i förmiddags. Jag struntade helt i felaktiga meningsbyggnader. Gick inte tillbaka och kontrollerade stavningen. Ångrade mig faktiskt inte det minsta lilla ens. Ville i och för sig ta fram skämskudden några gånger, men lugnade mig med att ingen någonsin kommer att få läsa detta utkast. Det är bara mellan mig och berättelsen och friheten är enorm! Storyn är sjukt oklar, men jag ser med spänning fram emot att följa med utvecklingen och se vart det landar. Skulle jag köra fast, tänker jag köra benhårt på ninja-knepet. Ni vet, om man inte vet var storyn ska ta vägen härnäst, släng in några ninjor och se vad som händer. Ska om. Och ninjor kan i det här fallet betyda vad som helst som är oväntat. (En numera mycket känd författare började sin debutbok som ett nano-projekt och när hon fastnade i texten, skickade hon iväg alla sina karaktärer på cirkus. Den cirkusen kom att bli hela bokens grundpelare, The Night Circus.)

Veckan börjar sämre när det kommer till Urmakaren, men jag ska försöka ge honom lite redigering nu. Jag är ändå väldigt nöjd med att ha landat en bit över nano-målet för dagen: 6842 ord.

/Anna

söndag 3 november 2013

*skjuter upp till i morgon*

Ett av de allra bästa Nano-tipsen är att man oavsett vad man hinner med, åtminstone skriver någonting varje dag. Det kan man säga att jag gjort i helgen. Suttit med datorn innan butiksjobbet och hamrat fram några hundra ord. Inspirerats av andra Nano-kämpar som tydligen lyckats skriva mer kravlöst och flytande än jag.
Jag ska öva på det där, att inte låta mig hämmas av texten.
Jag ska sitta blickatilla och inte ge mig förrän kvoten är nådd.
Jag ska måla naglarna i en pigg färg så jag orkar titta på dem.
Jag ska ställa en skål med nötter intill datorn som tankegodis.
Jag ska göra en lista att fylla på med karaktärer allteftersom de uppstår.
Jag ska göra en skiss över de kapitel jag vagt planerat och som än så länge bara finns i huvudet.
Jag ska gå upp tidigt och racer-skriva tills huvudet är tomt och då skriva lite till.
Jag ska minsann ta igen det mina Nano-buddies presterat och lite till.

Måste bara sova först.

/Anna

lördag 2 november 2013

Åt pipsvängen med godisskålen!

Buhu, jag kunde knappt sova i natt på grund av åt för mycket godis igår (jag veeet Strumpan, vadvardetdusa) och var inte det minsta vid medvetande när klockan ringde vid sju. Satte mig inte och Nano-skrev förrän efter åtta och hann få ner typ trehundra ord. Nu är jag i butiken för att jobba resten av dagen med godisbaksmälla och allt.


/Anna

fredag 1 november 2013

I afton: Monster

Den här lättskrämda människan håller sig till den allra snällaste av skrämselfilmer. Men ändå, rätt nöjd med att följa Halloween-strömmen ändå, med godisskål och allt.


Trevlig helg!

/Anna

Hej NaNoWriMo!


Hittills sköter du dig mycket bra. Ville bara säga det.
Jag har till exempel ätit tårta. Det visste jag inte att man fick när Nano startar, men så är det tydligen. Åtminstone i det här hemmet. Tårta är bästa sortens muta.
Och så har jag fått paket! Det var en ännu större överraskning, men Strumpan gjorde slag i saken och gav mig – stumpor! Happy Socks för en Happy start på NaNoWriMo.


Efter det uppvaktandet var det inte mer att fundera över. Så jag dundrade in 1727 ord på en och en halv timme ungefär. Karaktärer introducerade, händelser igångsatta, övergripande tema presenterat.

Känner mig redo för fredagsmys nu. NÄÄ! Skoja bara, jag ska tillbaka till Urmakaren.

/Anna

Grattis på första november!

Är högst medveten om att andra saker händer i världen, men jag har svårt att fokusera på annat än National Novel Writing Month just nu. Yej! "Grattis på NaNoWriMo!" som Lillstrumpan hojtade när jag klev upp. Vi bor som bekant fortfarande ihop. Någon dag till.

Elin äter frukost och läser bloggar. Inget viktigt.
Saker jag inte förberett inför novembers skrivutmaning:
  • kapitelindelning
  • plot
  • karaktärsbeskrivningar
  • spellista med musik som passar projektet
  • inspirerande bilder att titta på
  • research
Saker jag har förberett:
  • min login på nanowrimo.org?
  • att det finns ett arbetsnamn? (I mitt försvar har jag aldrig haft det förut, det känns nytt och det känns som någonting att ändå fokusera berättelsen kring: Magnetika.)
  • jag har lytt rådet att ladda ner en Nano-almanacka att ha som skrivbordsbild och skärmsläckarbild som påminner om hur många ord jag ska ha åstadkommit varje dag för att hinna till 50.000 den sista november

Ehh... ja. Jag får köra på känsla som vanligt dårå. Men känslan just nu: SKY HIGH. Så det kan gå vägen ändå. Men först en eller ett par scener till Urmakaren.

/Anna