fredag 29 januari 2016

De där böckerna med förtrollade världar som stannar kvar

I tisdags snubblade jag över en bok hos Enligt O som jag så fort jag såg den var tvungen att ha. Jag fick nämligen den där starka känslan av att det här är boken jag sökt. Att det här är det slag av berättelse som håller en kvar, som man lusläser för att det inte ska ta slut och som jag längtat efter hur länge som helst.

Jag gjorde mitt bästa med att ducka för baksidestexter och folks kommentarer om boken på nätet i jakt efter var den kunde finnas (lyckades dåligt). Lokaliserade och köpte efter jobbet.

Som jag lärt mig av kära Liv, ska böcker som inhandlas i fysisk bokhandel slås in, vilket förstås var givet i det här fallet. Varför inte höja förväntningarna ännu ett snäpp med Akademibokhandelns fina omslagspapper liksom?



Men jag funderar en hel del över hur jag väljer böcker. Varför det så sällan tycks bli av det slag som jag vill flytta in i. Är jag kräsen? Eller har jag kanske bara fel tillvägagångssätt när jag söker? Jag kan ha fel (å vad jag hoppas att jag inte har det!), men jag anar att Miniatyrmakaren är en sån där bok som jag själv önskar att jag skrivit. För om något är det väl det som är det allra bästa betyget? Jag tänker så. Men jag är ändå inte närmare svaret på hur jag ska hitta de där böckerna som jag tycker om, ställer fram på finaste plats och klappar ömt. På det viset är jag lite avis på de som plöjer deckare och romance. De verkar ha det så enkelt med att hitta nästa bok.

Jag har redan smygläst första kapitlet och det ger en fin magkänsla. I helgen är det jag och Miniatyrmakaren.

/Anna

tisdag 26 januari 2016

Eller är idealet om medvetenhet orimligt?

Min jobbarkompis Stephanie och jag kom att prata om nybörjarmisstag när man tar sina första skakiga steg mot att skapa något av ingenting alls.

Hon fotar, jag skriver. (Och lyllos henne som får jobba med sin passion, visst?)

Vi pratade klichéer och hur lätt det är att anamma dem i sin första roman, sin första fotoutställning, ja sitt första verk i vilken konstart som helst. Jag gav exempel från bokvärlden, hon från fotokonstvärlden. Överallt finns de som friskt pitchar en idé eller visar upp sitt verk, till synes utan att märka klavertrampen.

Självklart dignar antagligen mitt eget manus av klichéer, vissa är medvetna, och de omedvetna hoppas jag att en skarp testläsare, lektör eller redaktör upptäcker längs vägen och synliggör så att jag får möjlighet att välja hur jag vill hantera dem. En kliché eller två gör ingen skada så länge de inte är obetänksamt inkastade, tänker jag. Och så länge de inte upprätthåller den huvudsakliga ploten.

Å andra sidan finns det kanske en poäng med att fritt och obetänksamt ösa ner texten på sidorna och låta den landa som man har lust.

/Anna

Trettiofem

I söndags fyllde jag år, trettiofem! Enligt vissa beräkningar är jag medelålders nu och jag har tyckt att det är fint. Ända till i går när jag åkte till jobbet med tårtresterna, omsluten av gråmulet slask.

Var det måndagsdepp? Eller en ovälkommen släng av ålderskris? Jag som älskar måndagar och känslan av att bli äldre, klokare och mer komplett för varje år som går.

För min del är det bara att bestämma mig: så länge det inte bryter ut något mer kroniskt svårmod, håller jag mig till inställningen att allt går över.

Trea-femma liksom. GRATTIS till mig!

Födelsedagsbrunchtillverkning
Lillstrumpan överraskade innan jobbet!
En bok: Bea Uusmas "Expeditionen"
/Anna


fredag 22 januari 2016

Pendeln

Alla som skriver känner igen sig i den känslomässiga berg-och-dalbanan:

- Ska bara fixa några grejer och sen är det dags att låta agenturerna buda!

- Vad är det för SKIT jag spenderat ÅR av MITT LIV på??!!!

Man kan säga att jag är på båda samtidigt just nu. Som i en loop.

Igår, när att Strumpan åkt hem till sitt efter att vi lagat-ätit middag ihop och pratat det senaste (hur går det med boken, hur går det med låtarna, vad läser vi just nu, sådana saker) var det alldeles tyst och fint hemma. Och jag fångade möjligheten, gjorde en kopp te och satte mig att läsa mitt manus, från början igen, med sikte inställt på vad som ska redigeras när det kommer till karaktärer och handling.

I morse hände samma sak, hemmet var stilla och jag satt helt fridfullt och åt frukost och plötsligt satt jag där och läste manuset igen. Och jag kom till ett parti som jag instinktivt ville stryka för att det skiljer sig lite i berättarrösten, men så tänkte jag om och lät det vara. Den kan ju faktiskt stämma, min första impuls när jag skrev stycket, att det är rätt att det är olikt.

Så jag bestämde mig för att välja att se skiten som jag spenderat år på med succé-glasögonen på. Tog över styret och körde uppåt på ren vilja. Tvingade pendeln dit jag vill ha den.

/Anna

torsdag 21 januari 2016

Redigeringen och de osynliga skrivprocesserna

Nej det går inget vidare med redigeringen, inte ens sedan jag godkänt att jag får fuska och göra två steg i ett svep. Det är exakt så lite disciplin jag har. Plus: januari, eller hur?

Så jag tänkte att det kunde pigga upp lite att fundera på hur det kommer sig att jag kommit dit jag är nu och hur jag ska tvinga mig vidare.

För ett tag sedan bloggade Anna på Debutantbloggen så väldigt bra om skrivprocessen och där fanns mycket jag kände igen mig i och mycket jag insåg att jag borde vara mer uppmärksam på i mitt eget skrivande. Även om jag ännu inte kommit till slutet av mitt manus och skickat det till förlag, har jag ju hållit på med det i sju-plus-nånting år och därmed fått en hel del insikter om hur jag själv fungerar. Jag har bara inte gjort mig själv medveten om de insikterna. Vilket såklart är dumt, för jag skulle kunna lära mig en del av dem.

I första skedet gör jag som Anna: jag skriver på och ser vad det blir längs vägen. Hon kallar det att bygga sandslott, att det handlar om att först ösa en massa sand på hög för att sedan börja forma och skulptera. (Jag kallar det för isskulptur eller kanske till och med marmorstaty eftersom min process med att forma berättelsen känns betydligt svettigare än att pressa samman lite sand med händerna.)

Därefter är det suddigare, det där med hur det gått till att bygga mitt bokmanus. Nu mot slutet har jag skrivit ett synopsis, som jag just nu kom ihåg att det existerar, så jag borde såklart ta mig en titt på det och se om jag håller planen eller om berättelsen spretar åt ytterligare några håll.

Eventuellt kan det vara ett smart sätt att ta sig an redigeringen med lite ny energi: att titta närmare på min så kallade process och fundera över hur jag tagit mig dit jag är idag och vad som funkat bra. Det kunde kanske överrösta de där bortförklaringarna som hellre kollar på tv än skriver, för att det "är inspiration". Alla sätt som lurar mig att skriva är bra, tänker jag.

Det som är spännande med filmmanuset är förstås att processen är helt tvärtom från hur jag skrivit bokmanuset. Och det vågar jag påstå efter att ha "skrivit filmmanus" i exakt en och en halv timme, ja. (Vilket inte är helt sant, för Fotografen och jag har skrivit på ett långt manusprojekt tidigare, då tillsammans med en tredje part, vilket var ett otroligt bra samarbete som i slutänden rann ut i sanden på grund av olika syn på hur manuset egentligen skulle gå från papperssidor till att filmas. Tilläggas bör att Fotografen och jag var alltigenom ense i det fallet.) Men att filmmanuset nu skrivs "baklänges" mot mitt bokmanus (vilket de flesta skulle anse vara "framlänges", där man börjar med berättelsestruktur och story för att jobba sig mot scener, karaktär och dialog) beror på att vi är två som jobbar och då försvårar det att utgå från infall och känslor. Det blir istället moroten i bygget, att få komma så långt att vi får gotta oss i krusidull.

/Anna

tisdag 19 januari 2016

Härmed förklarar jag projekt "Att-skriva-filmmanus-på-ett-år" för startat!

Om man skrivit väldigt länge på ett romanmanus och lärt sig rätt mycket om hur man inte ska göra längs vägen och börjar känna att det vore roligt att skriva något annat, på ett helt annat sätt (läs: strukturerat) och detta tillsammans med någon, är det väldigt enkelt lätt att säga ja när tillfälle ges.

I helgen bestämde sig Fotografen och jag för att det är dags att ta tag i drömmen om att göra film. Eller som citatet jag läste någonstans: "Ett mål utan en plan är bara en dröm".

Bakgrunden är såhär enkel: Fotografen vill 1. skriva 2. producera 3. filma. Och för att ta sig igenom steg 1 behövs ett team att bolla med. Så jag anmälde mig frivilligt.

Och så kom det sig att Manusmåndag blev ett begrepp hemma hos oss. Vi började igår med ett uppstartsmöte. Ramen var såhär:

* Det måste finnas starttid och sluttid. Vi körde på 20.00-21.30. Som av en händelse råkade det hamna just under Guldbaggegalan så den missade vi. Bokat är bokat.
* Mitt krav var att sitta vid köksbordet utan tv eller datorer som distraherar. Googla på saker gjordes på telefonen för att inte försvinna bakom en skärm. Anteckningar skrevs på pappersark.
* Det måste finnas ett mål för projektet. Vilket blev att pitcha manus för producenter under nästa år.
* Det måste finnas en agenda för första mötet: vad ska hinna avhandlas under den bokade tiden? Den blev ungefär såhär:

  • Vad för typ av film vill vi skriva?
  • Vad är handlingen i den allra vidaste betydelse?
  • Baserat på handlingen, hur gör vi antagonisten trovärdig?
  • Baserat på handlingen, hur gör vi protagonisten sympatisk?
* Listan resulterade i en mängd funderingar och så fort vi kom på nåt vi gillade skrevs det ner på pappret.

Sen var tiden slut och så hade vi kommit fram till ungefär vad filmen ska handla om och vilka karaktärer som skulle kunna driva berättelsen framåt. Eller inte. Vi har bara börjat, så vi hinner nog ändra oss några gånger.

Men nästa vecka är det Manusmåndag igen och fram till dess får de där idéerna marinera i vårt undermedvetna. Eventuellt ska vi ägna nästa kväll åt att specificera projektet ytterligare och välja någon av de handlingar vi har som förslag och skissa vidare.

The sky is the limit och allt det där.

/Anna

onsdag 13 januari 2016

Om att redigera sitt manus i 5 steg och hittills ha klarat av det första

Såhär nästan tre månader efter att jag fick det där numret av Skriva-tidningen som fick mig att kasta mig över redigeringsjobbet, är jag klar med redigeringssteg 1, det som behandlar berättarröst och perspektiv.

Nu är det alltså meningen att jag ska läsa igenom hela manuset och markera det som behöver ändras i steg 2: karaktärerna. Jag har gjort en lätthanterlig pdf av det hela, precis som förra gången. Men fy sjutton vad det tar emot att läsa hela skiten en gång till. Från början.

Eventuellt har det att göra med att där inte finns så mycket karaktärer från starten i berättelsen. Eller, visst finns det folk, men de är mest där för att introducera spelplanen och själva mysteriet. Och när protagonist och annat löst äntligen presenteras är det i gamla scener som liksom känns färdiggjutna för länge sedan.

Så jag har skjutit det framför mig, den där läsningen inför redigeringssteg 2. Vilket är dumt, för om jag aldrig tittar igenom vad som behöver fixas, kommer jag aldrig att få fixa det. Och fixa vill jag såklart.

Igår kom jag på att det där motståndet kanske beror på att det faktiskt inte finns några fel på mina karaktärer. I alla fall inte så det påverkar berättelsen så till den grad att jag inte kan hoppa över det där steget just nu och gå direkt till redigeringssteg 3: Storyn. MYCKET ROLIGARE. Och eftersom allt jag lärt mig om skrivregler i slutändan går ut på att alla regel kan strykas, om man gör det på rätt sätt, har jag bestämt mig för att slå ihop steg 2 och steg 3. Effektivt, eller hur? Och skulle det visa sig någonstans på vägen att det är på tok för mycket som behöver styras upp bland karaktärerna, får jag helt enkelt gå tillbaka till att vara ordningssam och redigera enligt anvisningarna.

Men nu: rebell.

/Anna

tisdag 12 januari 2016

Hej 2016, trevligt att råkas!

Nyåret smög in mitt i natten, tassade fram till oss där vi satt i soffan och myste och så var det inte mycket mer med det.

Jag har redan jobbat en vecka, även om det här är första "riktiga" jobbveckan, utan ledighet som avbrott. Och det blev äntligen kallt och snöade, det är fint. Fast jag tänker oroväckande mycket på solsken och värme, tror att det är den där bortregnade sommarens fel.

Det bästa med nytt år är som vanligt känslan av att ha en tomt, vitt blad framför sig. Allt är möjligt, världen är magisk och livet ett äventyr som väntar på att bli upptäckt. Känner ni inte så? Gör jag det ens? Jo lite faktiskt. Det pirrar mellan tårna.

Och nu vill jag verkligen ta tag i bloggandet. Liv  påminde mig just i ett inlägg om att bloggen är ett himla bra redskap för att hålla igång skrivandet – det är ju här jag kan uttrycka mig på sätt som inte funkar i en berättelse som utspelar sig kring sekelskiftet till exempel.

Än har jag inte riktigt gjort mig bekant med 2016, men jag föredrar att tänka på de roligheter som redan finns planerade och föreställer mig att alla överraskningar som dyker upp är av den glada sorten. Sån är jag, trevligt att råkas.

/Anna

måndag 11 januari 2016

Random access memory

Efter att ha tillbringat nästan en hel dag med att i bakhuvudet försöka komma på VART någonstans jag sett killen som spelar Flash i Arrow, blev jag så himla nöjd när jag kom på det: i Glee, såklart!

Fem poäng till mig. 

Och inte konstigt att jag inte känner igen folk på gatan: alla minnesplatser är upptagna.  

/Elin

fredag 1 januari 2016

Gott nytt år!


/Elin