tisdag 30 september 2014

My lord, vad har jag gjort?

Jag leder en kör. En fantastisk, musikalisk och färgstark samling människor som ger mig så mycket livskraft varje gång jag träffar dem. Vi sjunger popmusik, på gehör. Noter existerar inte, på sin höjd ett papper med låttexter. Krux: på den här utbildningen jag går, på den Kungliga musikhögskolan, är det inte så mycket popmusik på gehör.

Så jag frågar om det finns några som skulle vilja sjunga lite mer klassiskt, så jag får öva på den grejen. Det finns det. Men vad ska vi sjunga? Och var?

Tid för eftertanke.

Om vi börjar nu, kan vi ha en repertoar färdig... runt mitten av december.

...suck...

Japp. Jag måste börja leta jullåtar.

/Elin

Inside KMH

Sitta på toa och lyssna på en kontrabasist som övar särskilt svåra passager ur Mozarts 40:e symfoni.

/Elin

De man beundrar på avstånd, det man missade samt nya upptäckter man bara gör efter intensiva dagar i sällskap med andra som skriver

Somliga människor vill man tydligen inte träffa pga att de är så himla coola, smarta och roliga i sina bloggar att man inte vill riskera att spräcka glaset. Tydligen. För jag gick till Ordfronts monter för att kika på Mera Vego, kokboken som bloggaren Lisa Bjärbo gjort tillsammans med ... sak samma. Det är Lisa som är viktig i sammanhanget. Eller Onekligen som hon ju heter på nätet. Jag gick till och med dit vid en tidpunkt då jag visste att hon skulle vara där och signera. Och jag såg henne! Klappade på boken! Och gick igen. Inte av blyghet, tror jag. Men jag vet inte vad annars det kan ha varit, förutom att jag är så väldigt nöjd över att Onekligen fortfarande existerar i mitt huvud precis sådan som hon alltid varit, lite som en seriefigur som aldrig åldras eller ändrar sig. Tryggt, liksom.

En annan bloggare som jag hyser största respekt för och gillar så mycket i bloggform att jag inte är så intresserad av att träffa henne irl är Underbara Clara. Men när jag passerade henne på mässgolvet kunde jag inte låta bli att le stort och hojta "läser din blogg, den är fantastisk!" och ge tumme upp eftersom jag inte var säker på att hon uppfattade vad jag sa i sorlet medan vi gick förbi varandra. Fast hon log stort och sa tack. Tror jag.

Det märkligaste mötet var nog när vi var några från förlaget som hamnade på ett privat mingel och en av tjejerna hämtade Peo Bengtsson till vårt bord. Han verkade lite chockad över uppmärksamheten och jag sa ingenting till honom trots att han stod precis bredvid. För vad säger man till en som använder sin blogg till att skriva förskönande och överdrivna berättelser ur vardagen som författare/förläggare? Det är så dråpligt och välsvarvat och utesluter så väldigt mycket av det vi kan kalla verklighet att det liksom inte finns så mycket att ta fasta på. Förutom att han är välformulerad och kul i textform och det känns som en märklig sak att säga när man ses på ett mingel.

Något jag verkligen sett fram emot var att passera Litet Förlags monter och vara med i deras kampanj #läsfler. Det handlar om att uppmuntra till att läsa debutanter och under mässan kunde man fota sig vid deras vägg medan man höll upp nyheter man hittat under mässdagarna. Säkert hittar man många fina bilder om man söker på #läsfler på sociala medier. Ett mycket bra initiativ ju! Tre av de böcker jag köpte är av debutanter (och som av en händelse är samtliga från Hoi Förlag): Dödlig Åtrå av Susanne Ahlenius, Bergtagen av Rickard Elmqvist och Oavsett Vad av Daniel Wångsten. Kanske en spretig trio, men jag tror att de kompletterar varandra bra. Plus att de alla har omslag i grönt!

Såhär efter mässan när jag suttit och kollat runt lite hur alla andra sammanfattar dagarna i Göteborg på sina bloggar, hittade jag Göras Redins sida. En författare vars första bok jag till och med jobbade med, så man kan ju tycka att jag borde ha hittat den för länge sedan. Hans berättelser utspelar sig under 1600-talet i Sverige och han bloggar jättefint om historia och skrivande och sånt (den ligger som länk här till höger nuförtiden). Men nu när jag gillar hans blogg får vi alltså se om jag törs hälsa nästa gång vi ses eller om det förstör min uppfattning om honom.

/Anna

måndag 29 september 2014

Det som händer i utkanten av en bokmässa

När man står i en monter och jobbar blir timmarna på mässgolvet så självklara att man varken dokumenterar dem särskilt noga eller har så mycket att formulera kring upplevelsen. Istället tar man fasta på de där ögonblicken man inte alls hade planerat, de som tycks kasta sig över en som ett varmt täcke och de som man virvlar in i och inte alls förstår storheten i förrän de är förbi. Allt det där pratade Hanna och jag om på söndagkvällen när vi kröp ner i ett mysigt café och beställde in vad som visade sig vara ett berg av räkor på en stackars brödbit och det var sagolikt gott; både räkorna och summeringen. En minst sagt värdig avslutning på mässan.

Annat som fångats på bild:

Utsikten en sovmorgon när jag tog mig tid att studera molnens
rörelser över himlen. Och lyssnade till dämpade skrik från Liseberg.
Montern med den fantastiska Steampunk-konsten. Okej, detta
var på mässan. Men ballong! Med klocka!
The berg-och-dalbana: Helix. Som vi smet in och åkte fast vi
inte hade tid. Med loopar och skruvar och helt vansinniga fall! 
...och så den där Hanna. Med räkbergen. Post bokmässelycka.
/Anna

Böckerna och de fåniga selfiesarna

Det är väl ingen som läser fotnoter antar jag (för jag gör inte det), men i förra inlägget jag skrev, då när Bokmässan låg i startskottet, råkade jag låta något stå kvar om att ta selfies med författare. Jag tyckte det var en rolig utmaning och det visade sig att jag var precis så feg som jag trodde. Ynka fyra liksom, varav jag känner en sedan tidigare, jobbade i samma monter som en annan och har haft massor med bloggkontakt med en tredje. Det är faktiskt bara den fjärde som räknas. Och nej, de ligger inte i ordning nedan:

Oavsett Vad – Daniel!
Vackra Kyrkor och Debutantbloggen-Johannes!
Från Holmes till Sherlock – Mattias! 
Så-många-bra-titlar – Simona!
Årets bokhög är full av böcker jag inte alls visste att jag skulle ha. Och några som jag spanat in och planerat att införskaffa förstås. Jag gillar blandningen massor. Snyggast handstil har Maj-Gull.


/Anna

Didn't see that one coming

OMG OMG OMG, jag träffade precis en skotte som har vackra ögon och skägg och går folkmusik och sjunger och spelar gitarr och nu är jag så knäsvag att jag inte vet om jag tar mig hem. Jag höll ut så länge det gick, frågade intresserat och artigt saker (när han bad om ursäkt för sitt långa svar med kommentaren att han tycker om att höra sin egen röst (på engelska, med skotsk accent) var jag SÅ nära att säga att det är okej, jag tycker också om din röst) men till slut satt jag och stirrade så fånigt på honom att jag var tvungen att gå. Hur GÖÖÖR man?

/Elin

Måndag morgon

En sån där dag när man packar två matlådor. Första lektionen: piano!


/Elin

söndag 28 september 2014

Lördagskväll

Överdoserar dålig science fiction (det är min bästa drog) och jublar åt den här vansinnigt roliga krönikan av kloka Hanna Fahl, som sätter fingret på precis vad som är problemet (och vinsten!) med hela Emma Watson-historien. Jag vet inte,  jag bara gillar när folk blir arga. I alla fall på saker som spelar någon roll.

/Elin

fredag 26 september 2014

Fredagskväll

Gör pasta med svamp och en massa ost. Ser "Inception" och ryyyser av sista scenen (ljudet! ljudet!).

Sjunger sjåpiga kärlekslåtar. Jobbar i morgon.

Allt väl.

/Elin

torsdag 25 september 2014

Det är okej, jag går på Musikhögskolan

Ni vet hur bebisar låter när de precis har upptäckt sin röst och börjar prova olika ljud? De kan hålla på i det oändliga, byta mellan A och E och lite dregel däremellan. Lite så låter det från min lägenhet. Mina grannar har nöjet att lyssna på samma fem toner, om och om igen, med fem olika vokaler. Och slightly olika vokalljud, vill jag tillägga, men det kan vara så att de inte uppfattar skillnaden på ett A långt bak i munnen eller framme i näsan. Ibland slår jag till med ett långt PRR också, så att det händer något.

När jag inte spelar D-durskala på pianot, det vill säga.

/Elin

onsdag 24 september 2014

Göteborg! Jag är här nu! Koden är B07:60*

Ett litet steg för mänskligheten, kanhända. Men idag åkte mina Mary Poppins-väskor (fullt utrustade med allt jag behöver för fem nätters bortavarande utan att ha provpackat, ja) och jag 2:ans spårvagn alldeles på egen hand. Sedan checkade vi in på hotellet (i Göteborg alltså, jag hamnade faktiskt inte i Skövde) och därefter traskade vi ner i den stora mässhallen som var fullständigt kaotisk, bort till den hörna som är vår (fast vid det här laget hade jag inte sällskap av Mary Poppins-väskorna längre, ty de fick stanna på rummet) under kommande mässdagar. Där var det inte det minsta kaotiskt, snarare fridfullt och alldeles alldeles underbart. Förlagstjejerna som kom till Göteborg redan igår hade nämligen byggt upp hela montern och packat upp böcker och pyntat monterscenen med gardiner och haft sig. Så med gott samvete passade jag på att morsa på alla vartefter folk dök upp och – viktigast av allt – prata igenom den tv-inspelning som ska pågå under mässan med de som ska ta hand om själva kameran och ljudet och klippningen och så. (Själv ska jag vara något slags producent för detta, kan bli episkt.)

Det är bokmässa, gott folk.
Och jag har visst en bror att leta reda på i vimlet.


Rummet, möt Mary Poppins-väskorna
Rumsutsikt, en annan vinkel än förra året minsann!


/Anna

Hoi förlag, det är där jag står och representerar när jag inte springer runt på mässgolvet och tar fåniga selfies med författare jag beundrar. Kom förbi!

Den tiden på året

För den som har missat: det verkar som att bokmässan börjar i morgon. Bror sitter på tåget ner till Götet, syster verkar redan vara där, och alla andra också. Utom jag. Jag sitter hemma och lyssnar på Ed Sheeran och bakar chokladkaka som tröst.

Men, apropå Syster Yster: Jag läste något oroväckande på Twitter häromdagen att hon INTE ENS HAR PROVPACKAT! ... Är det bara jag eller är det här något vi borde undersöka? Hur har det gått? Har hon tagit sig till Göteborg eller står hon fortfarande hemma i sovrummet och kliar sig i huvudet över vad hon ska stoppa ner först? Eller råkade hon gå av tåget i Skövde i rena förvirringen och jagar runt i en desperat jakt på nya strumpbyxor?

Stay tuned, förhoppningsvis får vi snart svar!

/Elin

tisdag 23 september 2014

"Nej, alltså, jag prövade det där med övning förra veckan och det funkade inte. Så den här veckan tar jag det lugnt".

Det höll precis en vecka, att gå upp på morgonen och ta vara på tiden. Spela piano, läsa partitur, dirigera. Sen, i ärlighetens namn, kom ju kylan och regnet. Och det är väl ändå ett etablerat faktum att allt blir hundra gånger kämpigare då?

Men ja. Jag ska sätta igång. Göra en till kopp te kanske. Och snegla lite på receptet på Devils Food-cake som ligger på köksbordet, men som jag inte orkade sätta igång med igår kväll.

/Elin

lördag 20 september 2014

Från X-men till Star Trek

Hur kommer det sig att man tror på det omöjliga när det kommer till sci-fi?

Jo, det beror förstås på att berättelsen har tillräckligt många realistiska svar på de fysikaliska regler som gäller i den påhittade världen att man sväljer resten med hull och hår.

I morgon ska jag diskutera de logiska luckorna kring de övernaturliga elementen i Urmakaren med Strumpan. I den här nya versionen måste allt kläs i en så trovärdig skrud som möjligt. Men vilka förklaringar vi än väljer kommer det att innebära en viss dominoeffekt, så vi måste hitta den modell som ger minst konsekvenser på det vi inte vill eller kan ändra på. Tror jag.

Låter som något man gör medan man tar en påtår va?

Förresten har vi sett två inspirerande filmer på sistone. Så vi är nog så förberedda vi bara kan bli.



/Anna

fredag 19 september 2014

Förstameningen

Förra veckan bloggade Johannes om den där svåra förstameningen på Debutantbloggen och jag tänkte lite kaxigt att "det är då himla skönt att man har den perfekta förstameningen".

Sedan fick jag fantastiska kommentarer från en av testläsarna jag skickade mitt manus till i somras, som apropå ingenting hörde av sig igår via ett synnerligen välformulerat mail. Det var konstruktivt och ganska krasst och pekade nästan enbart på sånt jag själv grunnat över om jag ska ta bort eller förtydliga eller vad. Plus det där med förstameningen.

Som alltid när man får kritik man inte är beredd på, var första tanken: "Fast där har ju hen missförstått, begriper ju vem som helst att förstameningen är perfekt som den är och alla andra testläsare gillar den ju!"

Sedan låter man tanken lägga sig till ro, eftersom denna testläsare ingalunda är den första att förkasta min förstamening. Tänk om det ligger någonting i det, att berättelsen blir bättre med en annan start? Som alltid när man ska omvandla kritik till värdefulla förändringar, måste idéen komma inifrån en själv. Så jag gav tanken en ordentlig chans och igår när jag körde hem från jobbet fick jag en idé: "tänk om boken skulle börja såhär istället?"

Jag har ju alldeles nyligen skrivit om början på boken eftersom jag startade version 9 i förra veckan. Men nu har jag gått tillbaka, åter synat förstameningen och hela introduktionen, nu genom min testläsares glasögon och – tadaa – skrivit ner ett förslag på en ny förstamening. Den är superkort. Till synes superenkel. Men jag tror banne mig att den säger precis det som behöver sägas och väcker precis lika mycket nyfikenhet som den gamla.

Sa jag inte det? Allt är möjligt!

/Anna

torsdag 18 september 2014

Ljus som varit dolt

Jo, en till sak som jag gjort sedan sist: läst ut "Ljus som varit dolt", såklart! För den som lyckats missa det så är det Hanna Höglunds debutroman på nystartade Vilse förlag. Det har varit fantastiskt att följa Hannas resa (kan läsas om på lianne.se) och pricken över i var att äntligen få läsa boken. Och vilken bok! Fantasin och magin vet inga gränser och den kommer att bli en HIT bland kidsen, I tell you. Det bästa är att berättelsen om Lianne fortsätter, redan nästa år är del två utlovad. Så skramla er iväg till adlibris.se och köp!


/Elin

onsdag 17 september 2014

What else is new?

Hej bloggen! Sen sist vi sågs har jag börjat skolan, grottat ner mig i körmusik, övat piano till galenskap, börjat spela i stråkkvartett, sjungit de första julsångerna, börjat i en gospelkör och gjort ett AWSOME arr på en Damien Rice-låt till Kompiskören, som också har startat för terminen. Så har jag lagat mat, sovit och sett en massa film också. Se där, nu är vi ikapp!

Jag kan dra mig för att ringa personer som jag inte har pratat med på länge, just för att det blir så himla mycket att gå igenom. Lite samma sak blir det med bloggandet, det blir svårt att göra ett litet inlägg om, säg skosnören, när man inte har någon kontext att lägga det i. Men nu är det fix och klart! Nu vet ni allt.

Så apropå ingenting, jag gillar att killarna bakom på tåget sitter och pratar träning. På seriös nördnivå, tänk muskelfibrer.

/Elin

tisdag 16 september 2014

Möjligheten och den stora oviljan

Så var jag tillbaka där, på ruta ett. Fast ruta ett ligger förstås en miljon rutor bort från utgångsläget. Men det är ändå ruta ett.

Jag skriver om från början igen och det är som alltid: Jag spritter inför att stå inför ett vitt, oskrivet blad, av tanken på att allt är möjligt. Men lika stor är bävan. Och med den kommer oviljan.

I flera dagar nu har grunnat över var min historia ska ta vägen den här gången. Den måste bli annorlunda, det är ofrånkomligt. Den kommer att bli bättre, även det skulle jag säga är ofrånkomligt (för jag vet ju vilka nya briljanta planer jag har för den). Men nyanserna, de små stegen, de är ännu inte utritade. Så jag väger varje ord på våg fast jag vet att jag inte borde. Och slutar skriva.

Istället tänker jag. Försätter mig i min huvudkaraktärs utgångsposition. Vad vet hon egentligen från början, hur ser hennes världsbild ut och hur ska hon rimligtvis reagera på det oförklarliga som händer henne. Var hittar hon styrka och på vilket sätt använder hon den för att klara sig, överleva. Det är fantastiskt att rannsaka sig själv inifrån sin karaktär och upptäcka hur denne sakta men säkert växer till sig och blir en egen person. Jag ser henne tydligare än någonsin. Känner henne bättre. För första gången känner jag igen mig i andra författares beskrivning av att kunna se sina karaktärer gå bredvid på väg till jobbet, stå framför i kön på Ica, lägga sig i en diskussion med vänner. Och jag vet att så fort jag börjar skriva på riktigt kommer de tunna, tunna trådarna vävas samman fortare än jag hinner med.

Så jag bidar tid, funderar över alla viktiga scener och karaktärer, väger allt. Att vara eller inte vara. Det är det enda sättet att hålla huvudet ovanför texten och behålla kontrollen. Att inte skriva.

/Anna

söndag 14 september 2014

Yr

Det finns en hel del som får mitt huvud att snurra denna söndag. Mest påtagligt - och minst metaforiskt - är att befinna sig i stadiet där förkylningen satt sig på öronen. Jag har bokstavligt talat yrsel när jag ligger ner. Det kommer och går, men tvingar till inte mycket nytta alls. Och när man suttit ner hela dagen (förutom när man tog sig till vallokalen och därefter släpat sig mellan soffa och kylskåp några gånger) är man inte särskilt trött när man borde sova. Tankarna dansar jenka och det är ungefär så ofokuserad jag är just nu.

Hur det går i valet kan jag inte påverka längre.

/Anna

torsdag 11 september 2014

Skor

Jag bara gillar den här bilden så mycket, från förra helgens release. Ett gäng tjejer som glatt sträckte fram sina ljusa skor. Och så Strumpan dårå, som visserligen hade vita dojjor, men envisades med att inte posa. Så himla stenhårt.


/Anna

onsdag 10 september 2014

Soppa

Man vet vad som väntar när det går en dag utan att man är det minsta sugen på varken mat eller kaffe men däremot gärna dricker ohämmade mängder ingefäracitronhonungsvatten för att det pirrar i halsen. Idag gör halsen så ont att det är jobbigt att tänka. Och jag tröttnade på att äta soppa så det blev pannkakor och te till middag. Ignorerade att jag egentligen inte kan äta bara pannkakor. Men jag får ändå så ont i magen av alla halstabletter att det kvittar. Däremellan häller jag i mig så mycket röd solhatt jag vågar (man kan tydligen överdosera!) och har nyligen adderat alvedon till konfettin så nu är det jag som kryper till kojs. (Har redan kollat ett gammalt Sherlock-avsnitt för femtioelfte gången enkom för det avslappnande i att se något man kan utantill.) Ska bara läsa ett kapitel till först. Eller två.


Natti!

/Anna

tisdag 9 september 2014

Helg i Vilseland

Det är inte klokt vad trevligt vi hade det i helgen, Strumpan och jag. Oförskämt trevligt faktiskt. Eventuellt blev vi adopterade av Vilse och alla Vilse-syskon och resten av Vilse-familjen och det hade vi inget emot. Releasen av Ljus Som Varit Dolt blev precis så magisk som man kunde förvänta sig och på kvällen när vi åt middag med Vilse-gänget och alla var uppstyrda och lajvade Jonnadag i vita kläder var det så mycket pepp och kärlek att jag tror det räcker hela mörka hösten igenom. Ruskigt fint.

Jag höll ett tal som inte var ett tal eftersom vem som helst fattar att man inte kan säga det man egentligen vill säga vid sådana här tillfällen utan att ramla ihop i en sorgligt blöt fläck på golvet och att bete sig på det viset kändes inte helt förenligt med Jonnadagsfirandets fokus på glädje och ljus. Alltså: mycket kort framförande med nästan inget darr på rösten alls och därefter överlämnande till Strumpan som rockade loss med några egna alster eftersom författaren önskat sig middagsmusik.

En annan fin grej med att ens bästis släpper bok är att man får med sig hela härligheten hem, läser och hör den där energiska berättarrösten i huvudet som lägger emfas i varje replik och gör dramatik av alla vändningar. Mmm ... Hanna, vilket vokabulär hon har ändå!








Och inte en enda vettig bild fick jag visst av hennes klänning, uppsydd dagen till ära av Vilse-systern Katrin. Jag föreställer mig att den som håller utkik på Vilse-sajten och Hannas egen avdelning på Debutantbloggen kan komma att få se mer där.

Man gillar ju att gå vilse när det innebär klänningar och magi och mysterier och ljus och hemligheter och kärlek och ... sa jag magi? Klicketiklick!

/Anna

Och så fortsätter livet

Jag går i tvåan i år! Vilket innebär en hel massa egentid att styra upp. Jag har gjort ett övningsschema till mig själv, så jag vet när jag vaknar på morgonen vad jag ska ägna dagen åt. Idag till exempel, då jag inte har några lektioner alls, ska jag tydligen planera för uppstarten av Kompiskören (som är nästa vecka). Sedan blir det piano och kördirigering. Och så fortsätter veckan, gå upp på morgonen, ät frukost, sätt igång. Vi får se litegrann hur lång tid det tar innan jag blir knäpp.

Helgens fest känns redan avlägsen, men boken ligger på soffbordet och väntar på kvällen...

/Elin


lördag 6 september 2014

Grattis på Jonnadagen!

Det kan vara så att det heter "Glad Jonnadag", vi har inte helt snappat upp vokabuläret. Men så har vi heller inte läst Ljus som varit dolt. Än.

Nu har vi i alla fall alldeles egna exemplar, signerade och allt.


Eftersom vi fortfarande inte vet bättre klämmer vi i med ett: Grattis Hanna på Jonnadagen!

/Anna och Elin

fredag 5 september 2014

När man kollar in konkurrensen

Häromveckan köpte jag en bok (på nätet, vilket händer så sällan att jag alltid blir chockad över att postens utlämningsställe i mitt kvarter är den där märkliga tobaksaffären jag aldrig besöker).

Nu när den kommit vet jag inte om jag någonsin kommer att läsa den egentligen. Jag har sett filmen förstås. Och själva boken är så rackarns fin med sina dova illustrationer att jag är nöjd med att bara äga den.

Vilket också får mig att omvärdera min kärlek till genomarbetat tryck och omslag.

Insikt: Det kan alltså bli överarbetat.

Jag tror inte att den här boken är dålig eller kommer att göra mig besviken. Men jag får en vag känsla av att den försöker för mycket. Vilket kan vara bra. Jag blir bara lite reserverad och, förstås, tveksam till om jag verkligen vill genomföra alla idéer för omslag och sättning jag har för min egen bok. (Där kom det! Klart det fanns en koppling till det jag själv skriver!)

Ändå: svarta sidor och illustrationer. Hur snyggt?!






/Anna

torsdag 4 september 2014

I ett paket på hallmattan


... Vilka valpar? Vart är de? Alldeles bakom mig? Och varför plektrum...

AHA! Så trillar poletten ned. Augusti, skaparhelg, glada hundvalpar som gillar att tugga på saker, plektrum tappat på golvet. 

Men VEM har skickat paketet? Det återstår att se...

/Elin

Förtjust i ett nyckelhål

När ens favoritförfattare äntligen uppdaterar sin hemsida efter att ha varit frånvarande från internet under hela augusti (för att skriva nästa bok får man hoppas!), tumlar man in där och utforskar varje litet hörn. Smyger andäktigt runt, sniffar förväntansfullt i luften. Och myser.

Ny detalj från erinmorgenstern.com
/Anna

Bond vs Mary Poppins

På fredag ska jag åka tåg!

Jag är en sån där som har resfeber. Det spelar ingen roll om jag ska åka flera veckor till andra sidan jorden eller hem till Dalarna över helgen. Jag får för sjutton resfeber när jag ska till jobbet! (Om än i mycket liten dos. Samtidigt: har jag med mig datorn? Nycklarna? Matlådan? Lika spännande varje gång.)

Det är nog en fråga om kontroll.

Mitt mål är alltid att vara i god tid till avgång (eller avfärd, om jag kör). Och jag vill ha med mig exakt det som behövs för resan och absolut inte en tandpetare mer än så. Jag hatar att släpa på saker. Jag vill ju vara sådär skönt easy going när jag är ute och åker. En resande Anna ska vara en annan slags Anna än den man kan möta på stan vilken annan dag som helst. Att resa är ett tillfälle att vara sitt allra mest lediga och ostressade jag, den där typen som tar dagen som den kommer och samtidigt är redo för allt och det går inte om man har kappsäcken full med "utifall att".

Mina vänner har fnissat åt min Mary Poppins-väska, en praktisk över-axeln-väska som har visat sig kunna innehålla allt som behövs för en långhelg på annan ort medan de själv kommer dragandes med kabinväskor på hjul. Själv ser jag fram emot den dagen jag kan göra en Bond. Ni vet, stoppa kreditkorten i innerfickan på kavajen tillsammans med något annat som kan vara bra att ha (penna, revolver, huvudvärkstabletter, vad vet jag) för att sedan dyka upp i Bahamas med helt annan outfit. Det vore något.

Att resa innebär ofrånkomligen att man måste vara beredd på att det oförutsägbara ska hända. Sådant som ligger utanför ramen för vad man kan kontrollera. För att ta ett exempel som ligger nära i tid: Det värsta som kan hända är att SJ sabbar avgången på fredag (vilket i praktiken tycks vara en möjlighet om, säg 50%?). Så jag ställer in mig på att komma fram mitt i natten och inte vid niotiden som det står på biljetten. Jag ställer in mig på att sitta på en tråkig buss över halva Sverige. Alltså laddar jag telefonen med bra musik och iPaden med bra text så är risken för att jag dör stora stress-döden av detta hyfsat minimerad.

Jag inser ju att det där med easy going-Bond nog är mer än mitt kontrollbehov klarar av ändå. Jag måste veta var jag ska, vad som väntar mig där och hur länge jag ska stanna. Och en väska står man ut med att bära. Det gäller bara att planera.

Ikväll ska jag packa och målet är: en handväska! Den ska rymma festkläder, neccessär, ombyte, dator (iPad antagligen), pyjamas, eventuellt ett par extra skor och present. Plus att det måste finnas plats över för en tjock bok på vägen hem.

Tåg! Jag ska åka tåg!

/Anna

onsdag 3 september 2014

En till bra sak med hösten:

Äppelmuffins. Och tid att baka äppelmuffins.


/Elin

tisdag 2 september 2014

När hela vänskapen är nedtecknad på internet är det bara att göra sin research

Men dra mig baklänges! Det är ju idag, för exakt två år sedan, som vi träffades för första gången IRL, Vilse och jag!

För det tackar vi debutantbloggarna anno 2012 och deras idé om picknick.

*tar en ballerinakaka till*

/Anna

Mera releaser i horisonten

På lördag är det stort boksläpp i Kungsbacka! Hanna får äntligen hålla releasefest för sin första bok, Ljus Som Varit Dolt, och jag är så glad över att jag kommer att vara där!

Nej, jag har inte läst ett enda ord av denna debut än. (Jag har fått prologen högläst av författaren, men det är faktiskt inte samma sak även om det var vansinnigt mysigt.)

Det hela är o e r h ö r t spännande. F r u k t a n s v ä r t pirrigt.

Jag är ju liksom rätt kär i Hanna. Har varit det i två år nu, ganska exakt. Och under den långa tiden har jag otåligt väntat och längtat efter att få träffa Lianne.

På lördag smäller det. Komsi komsi, alla som befinner sig i västkusttrakterna! Det kommer att bli magiskt!


/Anna

Öh ... öh ... Har den äran?

Det är så fint att fira att nya saker har kommit till i den här världen, det gäller konstverk lika mycket som födelsedagar.

Ja, jag kallar det lite svepande för "konstverk".

Förra veckan tog jag med mig en kompis till Akademibokhandeln och Simonas release för En enda natt. Det var magiskt bra! Rosa bubbel, praliner och signeringskö som pågick från start till dess att butiken stängde. Men däremellan det allra bästa: Intervjun. Simona är krass, smart, rolig och har så mycket självdistans att man dånar lite. Och vill ha. Intervjuaren hade den goda smaken att låta författaren ta plats och lägga ut svaren ordentligt och det kan vara det mest underhållande jag hört.

Min kompis, den inbitne deckarläsaren, som kom till bokhandeln för att "köpa en annan bok", blev övertygad och tog med sig ett (signerat) exemplar av En enda natt till kassan också.

"Gillar du deckare, kommer du garanterat älska den här", sa Simona på det där tvärsäkra viset. "Annars köper jag tillbaka den!"



Vi hann en sväng på vernissage på Plezuro också, även om vi missade den musikaliska underhållningen och själva ruschen. Jag sökte genom galgarna efter någonting vitt/ljust att ha på mig till kommande release, men det är någonting med hösten som får designers att haka upp sig på mullvadsbrunt, vinrött och buteljgrönt. (Vilket är bra färger alla höstdagar utom den 6 september tydligen, fråga Hanna.) Det bidde i alla fall ett litet paket därifrån och nu när jag vet var den nya butikslokalen håller till behöver det inte dröja så länge innan jag gör ett återbesök.


/Anna

Författare på heltid?

Naturligtvis är jag fullt medveten om att det där med att "skriva på heltid" innebär så väldigt mycket annat än att bara sitta vid sin dator och hitta på. Och det verkar ju betryggande. Jag tror nämligen att jag skulle bli väl konstig av att hänga i min hittepåvärld dagarna i ända. Eller inte. Men jo.

Däremot tror jag inte att de där andra "skriva-på-heltid-uppdragen" skulle väga upp tillräckligt mycket för att tillgodose en nödvändig dos av "arbetsuppgifter" och sannerligen inte "arbetskamrater".

Jag är så himla glad över att jag har ett "vanligt jobb", det är nog det jag försöker säga. Även om mina "arbetskamrater" mestadels består av fotografer som är "ute och fotar" och lämnar mig ensam i studion. Men ändå. Det är något annat än Urmakaren och alla låtsasproblem jag hittat på för den världen. I studion har jag riktiga människor att ringa, riktiga fakturor att skicka, riktiga offerter och riktiga kalendrar att hålla koll på.

Plus riktigt kaffe.

Jag tror jag behöver det, den där verklighetsdosen.

Men jag hör av mig när jag ändrar mig.

Arbetsplats. Utan distraherande inspiration.
/Anna

måndag 1 september 2014

Date night

Förlåt en stackars bloggtörstande vars propp äntligen gått ur för alla inlägg som legat och väntat på att få komma ut.

Bara ett till.

I lördags överraskade Fotografen mig med en spontandate efter att jag suttit vid mitt manus under större delen av dagen och han varit borta och filmat saker (tror jag, kan inte minnas att vi sågs mycket i alla fall, är inte helt medveten om vad som pågår utanför Urmakaren som sagt). Ett gäng restauranger har öppnat i nya kvarter på lagom promenadavstånd från vårt hem, så vi gick till ett tapas-ställe och fick ett lugnt bord en bit in i lokalen. Mina tankar spretade (förstås) kring Urmakaren och karaktärer med hemligheter, men vi hade ändå väldigt roligt. Beställde in vansinnigt mycket mat och åt upp alltsammans och så frågade jag Fotografen om han inte ville höra första kapitlet åtminstone. (Så långt hade jag lyckats skriva då och jag tänkte att det skulle vara härligt att testa det på någon som inte läst ett ord.)

"Det är rätt tight nu", sa jag.

"Är det ett bra anslag?" sa han.

"Javisst, första meningen säger allt."

"Ligger anslaget redan i första meningen?"

Jag var tvungen att tänka efter. "Jo, men det gör det faktiskt." Och så lutade jag mig fram över bordet och CITERADE FÖRSTA MENINGEN FRÅN MINNET.

"Men vad gör du?" sa han förskräckt. "Är det så där den börjar?"

"Är det inte bra?"

"Jo, men jag var ju inte beredd! Du kan ju inte bara häva ur dig första meningen på det där viset, helt odramatiskt som om du läste en inköpslista." (Okej, inser nu att jag fabulerar dialogen hej vilt, men innebörden stämmer åtminstone.)

Så jag blev ombedd att läsa första meningen igen och jag gjorde mitt bästa att läsa dramatiskt och fullt med känsla. Det gick hem.

"Men jag tror inte att jag vill höra mer", sa han. "Jag vill verkligen läsa din bok, jag ser fram emot att göra det, men det vill jag göra när jag har den i handen, inbunden och klar."

Suck.

Jag behåller väl mina dagdrömmar och svarta hål för mig själv ett tag till då. Tur att jag numera har testläsare att vädra med.


/Anna

Matar mig med alla otrevligheter jag kommer åt

Det går inte att titta på romantiska komedier eller lyssna på glad-pop när man gräver efter karaktärernas mörkaste hemligheter. Med undantag för Breakfast at Tiffany´s förra helgen (fy sjutton vad bra den var och fy sjutton vad jag grinade i slutet!) ser filmhistoriken i det här hushållet ut som följer (hade jag vågat titta på skräckfilmer hade jag gjort det, bara säger):





Samtliga med intressanta antagonister och en plot där hjälten lägger livet som insats. Mmmm ... Ond bråd död och läskiga typer. Kanske det finaste jag vet. (Lucy, förresten. Den är makalös. Se!)

/Anna

Glättigheten vs Svärtan

Ljuva, ljuva höst! Äntligen är du här! Jag älskar att det varit en lång och varm sommar, men den här mellanperioden när man inte riktigt kan vara barbent, men inte heller ha jacka på sig förstår jag mig inte på. En ny fin kappa väntar på att användas, så nu ser jag fram emot höstvindarna.

Jag hoppas också på att lite höstkyla ska väcka mig ur den dvala jag befunnit mig i sedan någon gång efter midsommar. Men man ska nog inte hoppas på för mycket.

Det hela är Urmakarens fel. Såklart.

Fram tills förra versionen (den som jag skickade till testläsare) har miljön och stämningen mestadels varit vacker och underbar. Det betyder att där inte funnits tillräckligt stort allvar eller tillräckligt många nyanser hos karaktärerna. Så när version 8 var hos testläsarna, började jag fundera över vad jag själv ville förbättra med texten. Svärtan var en av sakerna. Jag ville ha större hot mot min huvudperson, en otäckare antagonist och ännu mer elakheter bubblande under ytan. Det var bara att dyka i. Under skaparhelgen tror jag att jag nådde botten av dunkelhet och jag har ännu inte riktigt tagit mig upp därifrån.

Jag har aldrig varit så världsfrånvänd som nu och jag vet inte om det är bra eller dåligt. I somras gick jag omkring i nästan två veckor utan att kunna skratta. Det var skönt när det gick över. Jag tror inte att ett allvarsamt, arrogant tillstånd är bra för själen i längden. Men jag har lärt känna mina karaktärer under den här tiden, en efter en. Under skaparhelgen grottade jag ner mig hos min allra svartaste karaktär. Därefter var det antagonistens tur. I lördags morse vaknade jag med helt färdiga idéer om hur en av sidokaraktärerna påverkas av berättelsens mörker. I går tog jag en lång promenad på stan och studerade människor genom min huvudkaraktärs ögon.

Det finns ett nytt dokument, version 9. Jag hade hoppats komma långt i det under helgen som gick, men saker behövde lösas först. Eventuellt exploderar mitt huvud snart med hela berättelsen som utformar sig i hjärnan som en oformlig heffaklump innan alla trådar vävts ihop till begripligt mönster och samtliga karaktärer handlar logiskt efter situation.

Till jul kanske jag är tillbaka.

/Anna


GRATTIS PÅ FÖRSTA SEPTEMBER!!!

Men tänk bara: Man kan ha fönstret stängt och sova gott hela natten, man slipper alla freaking bananflugor (när som helst nu) och man får ha KLÄDER på sig. Kläder!

Hösten, I love you.

/Elin