fredag 19 september 2014

Förstameningen

Förra veckan bloggade Johannes om den där svåra förstameningen på Debutantbloggen och jag tänkte lite kaxigt att "det är då himla skönt att man har den perfekta förstameningen".

Sedan fick jag fantastiska kommentarer från en av testläsarna jag skickade mitt manus till i somras, som apropå ingenting hörde av sig igår via ett synnerligen välformulerat mail. Det var konstruktivt och ganska krasst och pekade nästan enbart på sånt jag själv grunnat över om jag ska ta bort eller förtydliga eller vad. Plus det där med förstameningen.

Som alltid när man får kritik man inte är beredd på, var första tanken: "Fast där har ju hen missförstått, begriper ju vem som helst att förstameningen är perfekt som den är och alla andra testläsare gillar den ju!"

Sedan låter man tanken lägga sig till ro, eftersom denna testläsare ingalunda är den första att förkasta min förstamening. Tänk om det ligger någonting i det, att berättelsen blir bättre med en annan start? Som alltid när man ska omvandla kritik till värdefulla förändringar, måste idéen komma inifrån en själv. Så jag gav tanken en ordentlig chans och igår när jag körde hem från jobbet fick jag en idé: "tänk om boken skulle börja såhär istället?"

Jag har ju alldeles nyligen skrivit om början på boken eftersom jag startade version 9 i förra veckan. Men nu har jag gått tillbaka, åter synat förstameningen och hela introduktionen, nu genom min testläsares glasögon och – tadaa – skrivit ner ett förslag på en ny förstamening. Den är superkort. Till synes superenkel. Men jag tror banne mig att den säger precis det som behöver sägas och väcker precis lika mycket nyfikenhet som den gamla.

Sa jag inte det? Allt är möjligt!

/Anna

8 kommentarer:

Vilse sa...

Meeeen!! Halllå! Det är ju en salig blandning av helt superfantastiskt och vad i kära världen gör du människa!? Jag älskar ju första meningen. (Men å andra sidan kan jag meddela att första meningen i själva kapitel 1, den som står i prologen i LSVD, DEN skrev jag om vill jag lova. Och den blev just det: superkort och sa allt.)

Kräver ett telefonsamtal. Snart.

Kära Syster sa...

Hahaha, jag visste att du skulle protestera! Tur att ingenting är hugget i sten, absolut ingenting. Så länge det känns bra i magen är allt värt att testa, tänker jag. Och du har mitt nummer:)

/A

Vilse sa...

Du förlåt. Jag skulle precis återkomma för att omfrasera mig till "Önskar ett telefonsamtal." Kära nån, så bossig jag lät plötsligt.

Och nej. Det fina är att inget är hugget i sten och av erfarenhet vet jag att boken ALLTID blir bättre av att experimentera. Kör! (ringer kanske imorn!)

Kära Syster sa...

Älskar när du är bossig! Dessutom kan man inte vara överens om allt, fast jag vet ju att vi innerst inne är det:)

Hörs i morrn dårå!

/A

emmeliehardenborg sa...

Så svåååårt! Inte bara förstameningen, hela början. Blir galen på min och jag är på första utkastet! Slut på utropstecken.
Åh vad jag vill läsa din bok, så nyfiken. Se till att skriva den där förstameningen och resten av historien så att jag får läsa :)
Trevlig helg! (Ok, ett utropstecken till blev det, förlåt...)

Kära Syster sa...

Emmelie: Diskussioner om förstameningar kräver sina utropstecken, det kan vi nog vara överens om:) Klart du ska få läsa, men nu har jag åter hamnat i "ska bara fixa det här först"-fasen. Såatte.... Men fortfarande: varför har vi inte setts på fika än?! Ska du till bokis?

/A

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Hehe, mycket hög igenkänningsfaktor här. Både det där med att början verkar vara så mycket knepigare att få på plats en allting annat, och det där med hur man måste få även den klokaste respons att landa inom sig själv innan det blir något.

Utan att ha läst någonting alls tycker jag att det låter BRA det där. Det blir ju nästan alltid bättre när man gör drastiska omskrivningar (även när man har sina små darlings i de gamla versionerna), och skulle det inte bli det är det faktiskt bara att ändra tillbaka.

Heja!
/Liv

Kära Syster sa...

Liv: Bra att det låter bra. Håller tummarna för att resultatet blir bra det med.

/A