fredag 30 oktober 2015

En oväntad vändning

Det gick väldigt bra med genomläsning av manus här i början av veckan. Men så var jag hembjuden till kompis på middag för att prata hennes manus och efter det behövde veckan ägnas åt att fixa nytt kylskåp ungefär.

Och så var det fredag.

Och jag har inte alls läst klart och gjort alla markeringar i texten som jag hade velat fixa inför helgen.

För i helgen ska all magisk kraft kopplas på och ska jag banne mig S K R I V A. Med sällskap under högst improviserad skaparhelg.

Det började som en långsökt undran på mail från Hanna. (Och ärligt talat, hade det inte varit hon, hade det varit jag.) Kunde det möjligtvis vara så att jag inte hade några särskilda planer för Allhelgonahelgen?

Haha, vilket skämt. Jomen visst, händelsevis så hade jag inga planer annat än att slänga gammalt kylskåp, rensa ut gamla grejer och måla en vägg. Skriva tillsammans säger du? *hivar planerna i återvinningen*

Skriva går före.

Så plötsligt ska jag snart hämta Hanna från tåget och så flyttar vi in hos Elin som städat och tänkt ut mat (vi är trots allt hyfsat rutinerade på att anordna skaparhelgsstämning vid det här laget) och där ska vi klamra oss fast tills vi måste ta avsked vid tåget på söndag igen. Visst vore det väl hemskt spännande om jag är färdig med första redigeringssteget till dess?

*packar tidningen Skriva*

/Anna

måndag 26 oktober 2015

När jag blir stor ska jag bli brittisk gentleman! (Eller: detta inlägg är ett utkast direkt från min hjärna)

Vi såg Jorden runt på 80 dagar (1956) igår! Väldigt daterad världsbild, men ack så vacker!

Således är min nya stilikon Phileas Fogg:


Plus: vill ha eftertexter i min bok. Det får man ha va? Sådana där gamla fina med prickade linjer mellan namn och funktion.


/Anna

söndag 25 oktober 2015

Skriva

Som ett brev på posten, bokstavligt talat, låg tidningen Skriva på hallmattan när jag kom hem i fredagskväll.

En sådan excellent tajming.

Och temat på detta års sista nummer kunde inte vara mer perfekt: Att bli klar.

Jag har inte läst hela än, men det jag har läst har jag lusläst. Exempelvis artikeln om hur man redigerar i fem tydliga steg. Alla som är i samma läge som jag måste läsa! För min del tror jag att detta kommer att lösa proppen och förändra allt. Det finns med ens en möjlighet att jag faktiskt kan bli klar.

Så.

I vilken ände börjar man egentligen när man redigerar? Med den övergripande storyn? Med karaktärerna? Jag gissar att det beror på vem man frågar, som med allt annat i den här branschen. Men tipset som Skriva ger är lika besynnerligt som (tror jag) briljant: Börja med att gå igenom berättarröst och perspektiv.

Hade någon kunnat gissa?

Jag insåg att det är ju precis där jag vill börja, det är röst och till viss del perspektiv jag vill utforska och gräva vidare i. Vilken himla boost att slippa börja i en tråkig ände!

När jag skrivit klart mitt påbörjade synopsis (vilket jag gjorde i lördagsförmiddag), drog jag ut en pdf av senaste Scrivener-dokumentet och började läsa och markera saker att åtgärda. Som vanligt gillar jag början och sen blir det mer motigt när jag kommer till partierna som varje gång får mig att tro att manuset är helt värdelöst. Men genom att vara begränsad till en aspekt – till röst och perspektiv, noterar jag grejer som bara rör dessa och skiter i resten. På det viset tar jag mig förbi de dåliga partierna med en enkel kommentar till mig själv som jag får återkomma till i nästa omgång.

Och när steg 1 är avklarat, ska jag gå igenom texten 4 gånger till.

Tack Skriva!


/Anna

fredag 23 oktober 2015

Nya anteckningar

Precis när jag höll på att somna igår (när annars) fick jag en bild i huvudet, bara en liten detalj. Men jag tände lampan och skrev ner den i min anteckningsbok (vad annars).

Det är den första anteckningen sedan augusti.

Jag tror det betyder något.

/Anna

torsdag 22 oktober 2015

Det var mycket prat om framtiden igår

Igår var alltså dagen när Michal J Fox´s karaktär Marty McFly åker till framtiden i "Tillbaka till Framtiden del II" och vi bänkade oss i en biosalong som visade hela trilogin i följd, plus pauser.

Jag var bara fyra år när första filmen kom, så jag har kollat på samtliga betydligt senare och tycker de är fantastiska. I går, när vi såg dem alla på raken och dessutom på stor duk, insåg jag hur briljant den första filmen är. Den som är det minsta intresserad av berättarteknik kan lära mycket av den. Varje bildkomposition, klipp och ljud är planerat in i minsta detalj och gör filmen sammanhållen och – i brist på bättre uttryck – effektiv. Det är en löjligt intelligent film helt enkelt.

Den 21 oktober 2015 liknade inte riktigt Robert Zemeckis färgstarka vision, men samtidigt kändes det väldigt futuristiskt när alla satt med näsan i varsin smartphone in väntan på att filmen skulle börja, den som gjordes när ett digitalt armbandsur var ungefär det mest tekniska man kunde bära med sig. Uppskattningsvis var samtliga mellan 30 och 40 år, det var lite som att hänga på en klassåterträff. Igenkänning, men ändå nytt. Som Fotografen sa: det är nåt visst med att äntligen få se filmerna i stor biosalong tillsammans med andra som skrattar lika mycket och på samma ställen som man själv. Det har han fullständigt rätt i.

Såhär känner man det när man smiter från jobbet i förväg för att hinna titta på film i 6-7 timmar en vardagkväll mitt i en vecka då det är ovanligt mycket att göra på alla plan:

  • Efter första filmen var vi uppspelta
  • Efter andra filmen var vi hyfsat mosiga och trötta
  • Efter tredje filmen vinglade vi ut, lite febriga sådär.
Värt.

/Anna

tisdag 20 oktober 2015

Vad jag gör när jag inte bloggar

Eftersom jag bara jobbar 75% borde jag utan problem kunna peta in en massa skrivtid både före och efter jobbet. Men det går fortfarande så väldigt s e g t och dagarna, veckorna, månaderna sipprar iväg och det blir i n g e n t i n g.

Fast till exempel nu sitter jag kvar på jobbet efter att allt viktigt är avklarat och petar vidare på synopsisen som jag påbörjade förra veckan. Har kommit halvvägs, fram till de där partierna som är så väldigt svåra att få till i boken, så nu blir det spännande att se om jag kan lösa knutar som inte låter sig lösas i det långa formatet.

I övrigt läser jag böcker. Det kanske låter självklart, men jag läser så mycket och så fort jag kan. Tvingar mig att sluka kapitel innan jag somnar om kvällarna istället för att fjös-läsa två stycken super-noga. Hemligheten är hålla så högt tempo som det bara går och det är en ny och härlig känsla.

Och så bygger jag hus. I helgen till exempel, var vi i skogen och spacklade det som ska bli vårt sovrum. Jag passade på att lyssna till löven som föll fastän det var alldeles vindstilla.

/Anna

måndag 12 oktober 2015

Skrivkompis

I somras bestämde min kompis Sylwi och jag oss för att ses och skriva tillsammans. Bara för att få ändan ur, boka en tid och faktiskt ta sig an våra små manus. En riktig toppengrej. Vi sågs ett par gånger efter jobbet, båda gånger hos henne. Först lite middag och allmänt prat och sedan tyst arbete en-två timmar i soffan innan det var dags att åka hem.

Superkul att ses, men det är inte alltid man kan ta sig den tiden som krävs när man ska träffa någon. Och när det ska passa för BÅDA, är risken stor att det blir alldeles för lång tid mellan de fokuserade skrivpassen.

Alltså bestämde vi oss för att skriva tillsammans på distans. En tid bokas i kalendern. Och sedan får man befinna sig var man vill, bara man har datorn framför sig och är redo att skriva. Det har hänt att vi messar en selfie till varandra som "bevis". Vi körde ett pass ikväll igen, jag var ute och vimsade alldeles för länge och fick skjuta upp en halvtimme plus äta lunch vid datorn, men sen var vi igång! Efter en timme messade vi nåt litet utrop och sedan körde vi ytterligare en stund innan vi gav upp. Väldig socialt trots avståndet.

Det är inte klokt vad effektivt det är, att veta att någon annan gör samma som en själv, att någon "håller koll" på en.

Tjocktröja, halsduk och stooora hörlurar.
Vad jag ägnade tiden åt? Att skriva synopsis! Det är inte klokt att jag inte gjort det än, men nu bara måste jag få ner hela storyn i korthet. En desperat griper efter halmstrån och jag börjar få ont om knep att ta till för att motivera mig till att skriva. Dessutom har jag luskat ut att en välskriven synopsis kan bli mycket användbar i införsäljning och andra sammanhang. Så det verkar hur som helst vara ett jobb man inte slipper undan. Lika bra nu som sen.

/Anna

fredag 9 oktober 2015

Trevlig helg och allt det där

Ni vet den där känslan, när man springer runt i lägenheten för att fixa det sista innan man springer till bussen? Och så ska man bara kissa jättesnabbt och går in på toan och stänger dörren? Och så lossnar handtaget och man står där inlåst?

Den känslan. 

/Elin

torsdag 8 oktober 2015

Ettans buss genom Stockholm

Kungsgatan, 21.46. Under skyltfönstren ligger madrasser utrullade, människor kurar ihop under sina smutsiga filtar. Några butiker bort, sitter ett annat klientel  lutade mot väggen. Deras kläder är hela och rena, där de sitter under infravärmen. 

De köar för nya iPhone. 

/Elin

tisdag 6 oktober 2015

Bokhögen från Bokmässan 2015

Det blev verkligen ingen jättehög med böcker att släpa hem från bokmässan (om man inte frågar Fotografen som sliter sitt hår över bokförvaringen här hemma). Som vanligt hade jag några köp (inklusive möten med författare) inplanerade innan jag åkte iväg. Det har man när man följer författare på nätet, till exempel Debutantbloggare, både nya (Thomas Årnfelt med "Incidenten i Böhmen" och Fredrik Frängsmyr med "Arytmi") och gamla (Johannes Pinter med nya "1007").

Och så kom det sig att jag breddade min boksamling med två böcker för unga vuxna (Gilla marknadsförde en fin kategori som "+15 år" i sin monter) eftersom de verkar skitbra ("Kaninhjärta" av Christin Ljungqvist och "Athena" av Marta Söderberg").

Det fina med bokmässa är förstås de oplanerade mötena, känslan av att köpa en alldeles nyskriven bok direkt av en författare man aldrig hört om förut, men som lyckas fånga något i omslag, titel eller baksidestext. (Jo, för när man står intill författaren är det svårare än vanligt att smygläsa förstasidan). Som till exempel "Sekten på Dimön" av Mariette Lindstein.

Allt man kan önska!
Men den bok som slog alla rekord i lycka att äga finns inte med på bilden ovan. Inte helt oväntat krävde den egen bild och inte undra på när man har sisådär 70 år på nacken. Den trycktes 1945 på ett svenskt förlag fast i originalutförande, på engelska inklusive illustrationer.

Strävt och fint omslag.
Fantastiska illustrationer. 
En hel del osprättade blad, särskilt i slutet.
Jag råkade hitta Alice i Underlandet när jag hamnade i en av antikvariatens fina montrar och kom på att jag skulle fråga efter Anne på Grönkulla på engelska. Den fanns inte, men istället hittade jag den här fina boken. Minns alla att jag har en bild på original-Alice som bakgrundsbild i min telefon? Alice, som tillsammans med sina systrar var den som hörde historien om Alice i Underlandet första gången då en vän till deras familj, Lewis Carroll (vilket förstås är en pseudonym) hittade på berättelsen för att roa flickorna under en utflykt?

Bakgrundsbild, snodd från internet.
Det finns även likheter mellan Rakel i Urmakaren och Alice i Underlandet, även om jag är tveksam till att trycka för hårt på det inför andra, det är mest information för egen del, som när jag funderar kring hur livet var vid sekelskiftet var (väl medveten om att Alice i Underlandet är skriven tidigare än så, ja) och sånt.

Hursomhelst.

Jag köpte den inte.

Det fanns liksom inte i min fantasi att faktiskt betala (rätt mycket pengar) bara för att okynnes-ha en vacker bok, oavsett hur många kopplingar man försöker intala sig att man har till berättelsen, utgåvan, allt det där.

Men när jag dök in på tjänstgöring hos Hanna i Vilse-montern igen, kunde jag förstås inte låta bli att prata mig varm över hur vacker och o e r h ö r t välbevarad boken var och hur s a m m a n l ä n k a d jag ändå är med historien om Alice (det är inte klokt vad dramatisk jag kan vara när jag är på det humöret och det är jag nästan jämt när jag hänger med Hanna).

Gissa vad som hände?

Hon gav den till mig.

Så nu är den ä n n u mer betydelsefull än när jag hittade den. Och min.

/Anna


måndag 5 oktober 2015

Musiken jag dras till som en fjäril mot ljuset

Det går inte att skriva till det här, det framkallar alldeles för mycket av den ouppnåeliga känsla jag skulle vilja åstadkomma med Urmakaren. Det bränns.


/Anna

En hemmafrus bekännelser

Vi gjorde en bokvideo i somras och nu är den klar!

Elin Eldestrand som är en av mina bästa vänner och också råkar vara min svägerska har skrivit ett gäng roliga noveller om en hemmafru som tar lagen i egna händer. Tre (e-noveller) gavs ut redan i våras och nu kommer nästa omgång med start idag!



I rollen som hemmafru: Elin själv!

/Anna

lördag 3 oktober 2015

Kristina från Duvemåla

I trean på gymnasiet fick vi skriva specialarbeten den sista terminen. Av någon anledning valde jag ämnet historia och skrev om utvandringen. Ni vet den där som Vilhelm Moberg skrev ett epos om.

Kanske berodde det på att musikalen Kristina från Duvemåla visades för fulla hus i samma veva. Vi hade cd:n hemma med musiken och jag spenderade varje ledig timme då jag inte jobbade med andra skolarbeten åt att sammanfatta all info jag kunde hitta i biblioteksböckerna samtidigt som jag lyssnade på skivan, om och om igen, från början till slut och lärde mig texterna utantill.

Jag läste böckerna också. De var obligatorisk läsning redan på högstadiet, i alla fall den första, men jag tog mig aldrig genom den då. Jag läser sakta och någon gång där på högstadiet fick jag för mig att jag inte kunde läsa överhuvudtaget, var dyslektiker eller något liknande, och gav upp. (Det skulle dröja till tjugo-någonting innan jag plockade upp en bok igen, då Harry Potter, men det är en annan historia.) Men då, när jag skrev om utvandringen så intensivt att huvudet brann, läste jag alla fyra och förstod betydelsen av exakt varje textrad i Björn Ulvaeus sånger; mellanrum, underliggande meningar, allt.

Min lärare i historia var en äldre herre med vitt hår och när jag visade upp arbetet för honom, tryckt på papper i aningen gul ton och med struktur så det skulle kännas lite gammeldags, där varje nytt avsnitt fått låna rubrik från det kapitel i Utvandrarna som avhandlade samma skede och inleddes med ett kort utdrag ur böckerna för att sätta stämningen, var han förtjust. Fotografen, min pojkvän på den tiden, gick mediaprogrammet och hjälpte mig med både layout och att printa hela arbetet snyggt och prydligt på en av deras stora skrivare. Mitt i natten, vill jag minnas att det var.

På studentdagen när alla treor satt vitklädda och med studenthattarna på i aulan fick jag helt oväntat gå upp på scenen och ta emot ett stipendie för arbetet. Ingen stor summa, men alldeles lägligt med fickpengar för någon som just skulle ge sig ut i livet.

Så i går kväll, när jag bänkade mig på Cirkus för att se den nya uppsättningen av Kristina från Duvemåla, var det som att äntligen få träffa goda vänner irl.

Minst sagt omvälvande.


/Anna

I've got a story to tell

Ni vet den där känslan på tungan? Som att det sitter fast en massa ord som bara väntar att få komma ut, man måste bara hitta dem?

Jag har en låt någonstans innanför pannbenet, som bråkar och vill ut. Om jag bara visste vart jag ska börja dra för att få ut den! Men den börjar så: "I've got a story to tell". Så resten borde väl lösa sig själv?

Det är ju för övrigt väldigt symptomatiskt, att den första lediga lördagen på fyra veckor börjar med att en låt poppar upp i skallen.

Just det, bloggen. I'm back!

/Elin

torsdag 1 oktober 2015

Dom kallar det boksmälla

Bokmässan kom och gick – det har ingen missat väl?

För min del var mässan mer intensiv är någonsin. Kanske beror det på åldern, kanske var det anspänningen att representera bästis. På söndagen var kroppen liksom ur led, ont i huvud och fötter och magen ska vi inte tala om.

Men.

Vilken bokmässa!

Vilken kick att möta Hannas läsare, att få tala sig hes om Berättelsen om Lianne och om böcker, läsande, fantasy i stort.

Vi styrde upp två montersamtal om fantasy, båda med ett skarp flirt till förlagsnamnet Vilse med teman om att gå vilse i berättelser. Vi bjöd in två andra författare till dessa, Johannes Pinter och Susanna Nissinen och det var ett oerhört trevligt att få ställa frågor och lyssna till svar ur tre helt olika perspektiv.

Hannas bror Niklas som även råkar vara ordförande i HEMA-förbundet som sysslar med historisk fäktning gjorde två besök i montern och däremellan fick vi behålla hans mäktiga långsvärd att visa för stora och små nyfikna.

Efter första mässdagen lyckades vi lämna stan och åka hem för middag och sömn i hyfsat rimlig tid. Men därefter spårade allting ur och vi minglade, åt middagar på stan och hängde på Park och sov alldeles för lite. Så vansinnigt roligt. Och så vansinnigt skör man blir.

Jag kan överhuvudtaget inte föreställa mig hur det skulle vara att medverka på bokmässan i egenskap av författare. Det måste vara den ultimata dräneringen och hur Hanna kunde vara så sprudlande och fokuserad under samtliga fyra dagar är en gåta.

Tack för det här året!




/Anna