lördag 31 december 2011

GOTT NYTT ÅR!

2011 var året då vi började stafettblogga. Ett mycket bra beslut, grattis oss!


/Syster Yster och Lillstrumpa

Nyårspyssel

Som Lillstrumpa redan varit inne på, har vårt obefintliga nyårsfirande utvecklats till en trerättersmiddag med bubbel och raketer. I och för sig tillsammans med vänner som har som mål att sitta i soffan med pyjamas så jag hävdar att det fortfarande är ett rätt okomplicerat firande, men men.

Det föll på vår lott att ordna efterrätten och det ena ledde till det andra (som så lätt inträffar när man sätter samman Lillstrumpa med sötsaker i ett kök) och det har kokats lag och tillverkats chokladmousse och pysslats med maränger och choklad. Ungefär så här:




/Anna

Dega i soffan kan du göra nästa år

Det här stillsamma nyårsfirandet? Med kuddar i soffan? Nej nej. Nu har någon bestämt att vi ska på riktigt firande, med oxfilé och toastar och hela baletten. Inget ont med det förstås, bara min vanliga nyårsallergi som slår in...

Aaaatcho!

/Elin

Beslutet taget

Ah...

Lättnaden när någon annan lägger in sitt veto och talar om för en var, när och hur man ska ta sig hem efter detta långdragna och eminenta julfirande är enormt.

Nu kan vi lugnt luta oss tillbaka och planera stillsamt nyårsfirande.

Spoiler: eventuellt kommer vi att missa tolvslaget där vi ligger djupt nerborrade bland soffkuddarna.

Ah...

/Anna

fredag 30 december 2011

Kan det inte bara bli 2012

Vi försöker tänka.
Bestämma oss för hur vi ska fira nyår.
Fira och fira förresten, i det här läget känns det mer som att vi ska ta oss över.
Till andra sidan.
Men hur?
Och var?
Jag tittade in hos SJ, men där fick jag ingen vink.
Ingenting känns rätt, allt känns okej.
Vi är väl slöa.
Det är därför vi inte orkar tänka.
Och snart är året slut.
Det blir fint.

/Anna

torsdag 29 december 2011

Start spreading the news

Sista luckan i skrivadventskalendern innehåller det eminenta priset skrivkurs i New York inklusive resa och boende. Vi måste vara minst trehundra som deltar för att priset ska delas ut.

Eftersom jag just har skickat in det vinnande bidraget känner jag mig manad att göra vad jag kan för att så många som möjligt ska maila in sina bidrag senast på nyårsafton så att jag får åka!

Så ni som läser här och gillar att skriva. Eller som skriver fast ni inte gillar. Kanske skickar ett mail då och då. SMS:ar. Marsch in och tävla!

/Anna

onsdag 28 december 2011

Dysterkvist Systerkvist

Men alltså, man måste ju sluta deppa i det här sällskapet! Fotografen har pimpat Strumpans dator och nu står de för eminent underhållning. Och jag? Jo, jag läser bloggar, typ.





/Anna

Mellandagskrisar lite

Vi har kollat på film (svenska milleniumtriologin, the girl with the dragon tatoo, en halv sällskapsresa och diverse tv-serier på svt), spelat spel och fikat en masse hos alla man känner. Själv har jag dessutom varit sjuk och läst bok. Inte skrivit ett ord, inte ritat, inte planerat roliga projekt. Haft tråkigt. Man kanske får vara nöjd ändå, trots att det står lite still liksom. Snart är det ett nytt år, det ser jag alltid fram emot. Måste nog bara se till att få ut lite mer av 2011 innan det tar slut.


/Anna

måndag 26 december 2011

Aha, jag tror jag har upptäckt nackdelen

Sedan förra inlägget har vi hunnit vända på dygnet. Eftersom vi var så sega i går, gick vi en lång promenad och sedan huxflux åkte vi till (Fotografens) farmor och fikade och efter det en sväng till brorsbarnen innan det var dags för middag. I går kväll tyckte Fotografens syskon att vi skulle kolla på film och Strumpan och jag hakade på så vi blev ett stort gäng som tittade på både Män som hatar kvinnor och Flickan som lekte med elden. Det blev sent. Väldigt sent. Och vi lyssnade en stund på hur Dagmar rasade innan vi toksomnade. Jag vaknade inte förrän till lunch i dag.

Slutsats: Fördelen med att gå upp i ottan på juldagen är att man hinner träffa väldigt många människor. Nackdelen är möjligtvis att Annandag Jul blir onaturligt kort.

Det är snart mörkt, så man behöver inte vara någon Sherlock för att lista ut att vi tänkte titta på Luftslottet som sprängdes ungefär snart.

/Anna

söndag 25 december 2011

När juldagsmorgon glimmar...

Som vanligt åkte vi på julotta i morse, men det var alldeles för mörkt för att min dåliga kameratelefon skulle kunna göra trumpetaren eller husbandet eller Maria och Josef eller ens änglakören rättvisa så jag lät bli. Men kyrkan var som vanligt välbesökt.

Vi har därefter hunnit sitta och läsa böcker, slumrat under varsin filt och ätit lunch. Juldagen blir väldigt lång när man går upp i ottan har vi märkt. Fördel eller nackdel återstår att se.

/Anna

lördag 24 december 2011

Med stjärnan i topp

I Fotografens familj är det en (löjligt) stark tradition att Fotografen och hans syskon turas om enligt en i det närmaste helig lista om att sätta stjärnan i granen. Granen har under senare år blivit rätt hög och kräver stege för alla, inte bara den korta Lillsvägerskan.


/Anna

GOD JUL

Lillstrumpan och jag tillbringar största delen av julafton i olika hem, men jag har hittat en finfin Ministrumpa att hänga med.


/Anna

fredag 23 december 2011

Hon är inte arg, bara lite trött

Jag frågade henne, som för säkerhetsskull, om hon drabbats av julilska. Men det hade hon inte. Däremot har hon just bakat en jultårta, och det är förståeligt att man kan klubbas av tröttma då.


Pappan spelar gammal skön rock (Lillstrumpa hade kunnat ge en mer korrekt beskrivning av musiken om hon hade varit vaken) medan han diskar och jag satte mig med datorn i knäna för att skriva ett avsnitt. Hittills har det blivit ett tävlingsbidrag till Skrivadventskalendern och diverse kommentarer på bloggar. Och just det, det har förstås tagit ett tag att läsa igenom missade inlägg också. Men strax är jag redo att skriva. Om det inte är så att det är dags att dricka kaffe och äta en Aladdinpralin.

/Anna

Någonstans mellan frukost och resten

Här sjunger Viktoria Tolstoy julsånger för oss och det största bekymret är om vi ska hinna dricka upp teet innan kaffet serveras. Julen blir god!


/Elin

torsdag 22 december 2011

Sju tusen väskor och påsar senare

Äntligen inpackade i bil och på väg!
Men sju tusen väskor, har vi verkligen det? Nej verkligen inte.

/Anna

Då var det bara att vänta

Har man dödsförakt och smiter in till stan två dagar före jul? Det har man tydligen. Kom hem med julklapp till Fotografen, en tröja till mig själv och rätt slags orderbeställning från Webhallen.

Jag orkar inte rabbla upp allt tråkigt jag har gjort idag, men om man säger såhär: Hemmet är redo för hemkomsten.

Men eftersom jag är lite osäker på när vi kommer att åka härifrån (före eller efter middagstid) och jag inte vill stöka med disk sekunderna innan vi kastar oss in i bilen, tänkte jag spendera resten av eftermiddagen tills dess vi åker med att äta kalla, diskfria saker lite hela tiden. Jag börjar starkt med en vinter-risifrutti och mandariner.

Spännande.

/Anna

Man är väl redo

Jag insåg precis att jag har packat fem kjolar. Undrar om det räcker.

/Elin

Vad är det som går och går? Ja, inte är det jag i alla fall

Ojojoj, klockan är halv två. Börjar bli spännande! Ska hon hinna? Ska hon inte hinna? Två klappar inslagna, naglarna målade ett varv. Ipod uppdaterad med julmusik. (Jag vet, vem har Ipod längre? Jag är så himla kul!) Har insett att det inte har inhandlats klappar till mamman och pappan än, miss i planeringen. Kylen måste städas, mjölk slängas.

Men jag har druckit kaffe och kvalitetstestat knäcken.

/Elin

Jag tänker tvåhundra ungefär

Status:
Är mitt uppe i packning/vikning och instoppning av tvätt. Läget är ungefär så här: Ju mer jag viker och stoppar undan, desto mer verkar det finnas kvar. Kan ha att göra med att jag hela tiden avbryter tvättplocket med att ta fram kläder för packning. Och så tänker jag på hur kallt det kommer att vara och tar fram dubbla par långkalsonger, tjocksockar och fleeceställ.

Men stickade tröjor tar jättemycket plats så där måste jag hejda mig. Hur många får jag packa ner?

/Anna

Så här dagen efter

Status för dagen: vaknade halv tio, brydde mig inte om att gå upp. Tre timmar senare har jag precis ätit frukost (det finns fil, yey!) och sitter nu och tänker på att jag borde slå in lite klappar. Och packa stora väskan. Och måla naglarna. Och förmodligen hinna äta lunch innan klockan tre också, då jag blir hämtad.

Men det är första dagen på jullovet och jag vill bara sitta i soffan och titta på TV-serier...

/Elin

Dan före dan före dopparedan

Det här är fint att vakna till, klädd gran och färdiga julklappar, allt vaktas som vanligt av småtomtarna.


Mindre fint att vakna till är ett frukosttomt kylskåp. Eftersom vi åker till Ludvika i kväll, har jag inte handlat. Filen tog slut igår. Så det blev kaffe och hårdbrödmacka med ost och gurka. Magen verkar än så länge rätt okej med det. Tur att det i alla fall fanns mjölk kvar till kaffet.

Kylkåpet är trots ohandlandet ingalunda alldeles tomt.
Hoppas att mamman och pappan har plats för i runda slängar fem ostar, två rökta korvar, julskinka, två sillburkar och en förpackning kallrökt skinka. Sådana godsaker tror jag inte för ett ögonblick klarar sig själva ens några dagar.

/Anna

Om att sitta i panel

Jag blev inbjuden till Sandra för att provsmaka hennes julgodis i afton och om det alltid är så trevligt att sitta i panel och betygsätta (ätbara) saker som vi haft det i kväll, kan jag tänka mig att göra det ungefär hela tiden faktiskt.

Säkert har jag rört till ett och annat och med allra största sannolikhet kommer Sandra själv att bättre beskriva både upplägg och ingredienser när hon väl tar sig tid, men jag ska tvinga min sockerstinna hjärna till en recap.

Sorterna (och ordningen i vilken de inmundigades)
Chokladfudge med lakrits
Kanelfudge
Chokladtryffel med kardemumma och kryddpeppar (lutfiskpralin! sa jag)
Choklad/polkagrisflarn-någonting (skapelsen var ganska smält när jag hunnit så långt, inte Sandras fel alls, snarare andades vi väl för häftigt på den eller nåt.)


Omdömet
För det första måste man säga att Sandra är en av dem som (liksom Lillstrumpa) verkligen kan sitt godis. Här talar vi specialimporterade råvaror från jordens alla hörn som det experimenteras yvigt och kärleksfullt med. Till ett gott resultat, gott indeed. För det andra är hon ett presentationsproffs. Här talar bilden sitt tydliga språk med rosett och polkagris som garnityr. Klart man hugger in liksom! Till läckerheterna hade hon dessutom den goda smaken (hahaha) att bjuda på ett neutralt svart te (som jag tydligen har gett henne och nu är för trött för att minnas namnet på, gott var det i alla fall.)

Rangordningen
Mitt ytterst personliga och möjligtvis lite hastigt påkomna slutbetyg lyder som följer:
1. Kanelfudge (Kanel! Need I say more?)
2. Chokladfudge med lakrits (Lakrits! Need I say moore?)
3. Chokladtryffel med kardemumma och kryddpeppar (Kardemumma! Need I say moore?)
4. Choklad/polkagrisflarn-någonting (Polkagris! Need I say more?)

Som bonus bjöd Sandra även på en alldeles nytillverkad och därför kanske inte helt färdigstelnad sak med nougat och choklad och dumlekola i sköna lager. Den var också vansinnigt god (Dumle! Need I say moore?) men utanför tävlan.

Den uppmärksamme vetenskapsmannen eller -kvinnan ser självfallet ett visst mönster i hur inmundningsordningen och rangordningen sammanfaller och kan dra slutsatsen att rangordningen kan vara skarpt påverkad av inmundningsordningen. Och vad kan jag säga till mitt försvar? Det var sannerligen gott!

Nu har jag snart druckit en liter vatten.
Mmm... vatten...

/Anna

Uppdrag utfört

Det tog fem timmar. FEM. Men sedan var det klappat och klart. Och nu är allting dessutom inslaget och snörat och adresserat och fint.


Kanske hälften blev inslaget på stan eftersom jag i möjligaste mån valde att handla i stressfria butiker som Krabat och The English Bookshop och andra sköna vattenhål.

Men hur det kom sig att jag ändå hamnade bland skrik och larm och borttappade barn i inte mindre än tre (3) leksaksbutiker som ingår i jättekedja, när de tre (3) besöken resulterade i en (1) julklapp efter tjugofem (25) minuters köande till en i och för sig glad men stressad kassaexpedit, orkar jag inte tänka på mer.

Jag är klar!

/Anna

onsdag 21 december 2011

Den kollektiva stressen

Det jobbigaste med att ge sig ut julhandeln uppdagades efter fem minuter på tunnelbanan in mot stan: folk som pratar i mobiltelefon med vänner och släktingar om vem som önskar sig vad och vem som ska handla till vem. Gärna med en dekorativ suck.

Hur kunde det bli så här? Jag som var värdsbäst på att gotta mig i julklappar både till mig själv och andra. Hur kunde jag tröttna? Finns det någon politiker jag kan skylla på? Kungen? Konsumentverket?

/Anna

Inte det också!

Förutom att det här är dagen då jag ska tvätta, städa, packa, handla alla julklappar och hinna vara lite kreativ helst också, är det VINTERSOLSTÅNDET idag. Fatta typiskt. Årets kortaste dag.

/Anna

Vem kan ligga och sova när man kan se den första trailern av The Hobbit?

Hör upp!
Nu är det bara ett år kvar tills Peter Jackson´s film The Hobbit har premiär, och nu kan man äntligen titta på den första trailern, förslagsvis här: Klicka ordentligt för att se underverket i bra bildkvalité!

Trailern offentliggjordes redan klockan fyra i morse (vilket var tidpunkten för en något humanare tid någon annanstans i världen), och behöver jag säga att Fotografen hade tänkt ställa klockan på fyra? Han tog dock sitt förnuft till fånga och ställde den på det vanliga sju istället. Själv vaknade jag halv fem och kunde inte somna om och var *så hääär* nära att väcka Fotografen så att vi kunde se trailern. Men han verkade sova gott så jag lät bli. Och somnade tydligen själv för senare på morgonen kom det till min kännedom att Fotografen bara en halvtimme senare, alltså klockan fem, vaknade, tassade upp och såg trailern på datorn. Han var mycket nöjd med det tilltaget, det syntes långa vägar när han bekände.

Ni hör ju. Ett helt år kvar och redan går det här hushållet bananas.


/Anna

Vänta, ska bara kolhydratladda

Jag trodde nog att jag om jag höll ut tillräckligt länge av någon outgrundlig anledning skulle slippa det där med att springa på stan inför jul samtidigt som alla andra. Hur tänkte jag då?

I går kväll satt Fotografen och jag och räknade ut hur lång tid vi har kvar att fi-xa diverse vilket resulterade i en lista över julklappar och vi googlade på vilka butiker som har vad för att underlätta. I dag har det fallit på min lott att ge mig ut och in-för-skaf-fa. Det ser ut som en enkelt plan, men jag ve-et bara för väl att den är skör som attan.

Men än kan jag inte ge mig i väg, först tvättar jag.

Sedan så.

/Anna

tisdag 20 december 2011

Fridfullt? Jovars

Medan Lillstrumpa har härjat omkring åkte herr Fotograf och jag till vänner och blev ompysslade.

Såhär gick det till:
Först blev vi serverade glögg och pepparkakor.
Sedan blev vi placerade vid ett bord där vi försågs med risgrynsgröt och skinkmackor.
Därefter lotsades vi till vardagsrummet, loungen, där vi serverades te och julmust och lussekatter och tomteskum och risbräck och...

...så krigade vi oss igenom årets julklappsutdelning! Lika roligt som alltid där leken går ut på att öppna ett alldeles oöppnat paket eller ta grannens öppnade present om man hellre vill ha den.

Stimmigt och kul! Och ganska mörkt:



/Anna

Fridfullt? Inte särskilt

VARFÖR är det ingen som under mina 28 år på jorden har berättat för mig att man ska VISPA kristyrsmeten med ELVISP? En sådan enkel sak! Här har jag stått med små skålar och små skedar och rört runt, runt, i något som mest liknar vitt snor. Men nu! Vitt fluff med perfekt konsistens, jag hade stått och dekorerat pepparkakor hela natten om de inte, tursamt nog, tagit slut.

Så; dagisfula pepparkakshjärtan (more is definitely more!), check! Plus mozartkulor (är det något jag inte kan med i köket så är det att doppa saker i choklad, jag gör det en gång om året och det är bara för pappas skull) och knäcken ligger nu i burk (I burk? På burk?). Köket ser ut som kriget och det ligger krossade polkagrisar lite varstans, men HURRA, vad nöjd jag är.

Och kanske bara lite trött, att döma av överbruket av versaler. Dags att sova, i morgon har jag en julavslutning att verkställa... (Och det är fortfarande ingen som har målat mina naglar!)

/Elin

Storm i ett vattenglas

Någon rengjorde inte penseln sist den användes. Röd färg flagnar nu från borsten och blir som snöflingor i en glaskula när man rör runt i vattnet. Kanske syns det på bilden, kanske inte. Fint är det i alla fall.


Men alltså, livet just nu. Kan man få hoppa fram några kapitel tack?

/Anna

(Art)work in progress

Det slog mig.
Så jag tog fram papper och penna.
Vattenfärger, för att det är det bästa som finns.



Nu är det bara att vänta och se.
Någonting blir det.
Det blir det alltid.
Men aldrig som man tänkt sig.

/Anna

måndag 19 december 2011

Inget att tillägga

I förmiddags bestämde jag mig för att vara lite ledig idag och hann jag läsa ut en bok, John Grishams "Julfritt", en fantastisk samhällsanalys om ett par som bestämmer sig för att göra tvärtemot sina grannar. Jag är nog sist i världen om att läsa den, men jag gillar verkligen den täta berättarstilen och det korta formatet.

För övrigt anser jag inte att Kartago bör förstöras. Och inte mycket annat heller.

/Anna

Ödmjuk, moi?

De här tipsen försöker jag läsa och ta till mig idag samtidigt som jag gör mitt bästa för att integrera dem i skrivandet. Det jag hittills fastnat mest för är att istället för det gamla välkända "write what you know" tänka "write what you like." Så mycket bättre ju!

Förhoppningsvis utan att låta alltför belåten med mig själv, känner jag mig nödgad att framhålla att det bästa med de skrivtips jag läser, är att de (hittills) alltid sätter ord för hur jag själv tycker att man kan tänka om sitt skrivande. Det är gott att ha rätt!

/Anna

Det här med livet och målet och vägen... igen.

Nu behöver jag ett sånt där storasysterligt råd igen (tänk vad bra att ha en storasyster, vem skulle annars ställa kniviga frågor till?).

SKA JAG: Tacka ja till ett vikariat under vårterminen, jobba nästan heltid och ha sjukt långa torsdagar och förmodligen vara ganska stressad hela tiden, i utbyte mot nya erfarenheter och en inte helt obetydlig summa pengar?

ELLER: Fortsätta tänka att det jag behöver är tid för att lyssna till mig själv och fortsätta utveckla mitt skapande så att jag kan hitta min plats i världen och vaddå pengar, huvudsaken är väl att jag mår bra?

OSA: Senast, jag måste svara typ igår.

/Elin

söndag 18 december 2011

När man kommer hem

Efter en fullång dag i butiken är man härligt trött och önskar lite att man haft stegräknare på sig.

Och så upptäcker man att herr Fotograf knappast har varit overksam.


Man äter plockmat och är nöjd.

Somnar på soffan.

Och får gå och lägga sig.

Lycka är att bli ompysslad.

/Anna

Kära tomten

Det här önskar jag mig i julklapp:

Att någon rensar mitt avlopp. Och när någon ändå håller på, kan den ju tvätta fönstret också.

Ja, och så lite fred på jorden. Sen kan du ta helg.

/Elin

Och tusen, tusen stråla ock på himlens djupblå grund

Fjärde advent, ja. Det finns några riktigt häftiga saker man får vara med om när man tjänstgör som hobbyorganist i sin lokala kyrka. Att spela "Dagen är kommen" medan hela församlingen står upp och sjunger med är definitivt en av dem! Synd bara att jag blir så nervös att jag spelar fel ibland...

Igår lyckades jag köpa nästan alla julklappar (bara M och P kvar, lätt ju) och i kväll är det julgodis på schemat. Glad advent!

/Elin

Grattis på fjärde advent

Stressade mig igenom morgontoaletten (kul ord) och sedan blev jag matad med skinkmacka i farten och nu är jag på väg till butiken. Det fjärde ljuset är tänt!


/Anna

lördag 17 december 2011

Istället för orgelpreludium

En man i köket

Glögg

Köttbullar

Rödkål

Julskinka

Janssons Frestelse

Julmust

Fredspriskonsert

Downton Abbey

Uppbäddad säng


/Anna

Den stora Renoveringen, pt 3

En luktblogg, säger du? Underbart! Kanske borde vi bjuda läsarna på smakupplevelser också i form av rosa bubbelgum, sockervadd och pepparmint? Ja?

/Anna

Hej från julklappsbutiken

Inte ett orgelpreludium så långt ögat når på den här sidan av världen. Måste kanske veva igång ett på högsta volym när jag kommer hem. Garanterat hostfritt.

Däremot fick jag med mig tre skivor julmusik av den bättre sorten till butiken så nu är det stämningsfullt här med.

Förutom en liten incident med en dam som uttryckte sin allra juligaste julilska över, som jag uppfattade det, att hon inte var den enda som tänkt klara av sina inköp såhär en vecka före julafton, är det som vanligt riktigt trevligt.


Nä, det går ingen nöd på mig!

/Anna

Den stora Renoveringen, pt 2

GAME ON, säger jag!

... Fast så många idéer har jag inte än. Men bokmärken, definitivt! Och en skrivmaskin. Doften av torkade rosor och gamla böcker. Ett sken av morgonljus, kanske? Och fina bilder på oss där vi ser lagom knasiga ut. Titta, det går ju bra, det här!

Idag ska jag för övrigt städa en kyrka, göra klart en låt, köpa alla julklappar samt träffa världens finaste vän. Tur att jag vaknade tidigt av nästäppa, annars hade jag ju aldrig hunnit.

/Elin

fredag 16 december 2011

Julhäxan har talat

Till alla er som tyckte att det var en bra idé att hosta sig genom julkonserten i den fullsatta kyrkan:

Kunde ni inte bara ha tagit en Vicks blå, eller druckit lite vatten, eller, jag vet inte, STANNAT HEMMA? (Det gäller för övrigt er som anser att orgelpreludium är ett mysigt tillfälle att småprata också.)

Men, bortsett från nämnda störande moment, så är årets julkonsert avklarad. En gigantiskt kör som övar ihop sig inför julen och kompas av proffsmusiker, i största kyrkan i den lilla staden. Bäst: Att de sjöng "Jul, jul, strålande jul" utspridda i hela kyrkan så att man fick vara mitt i Gustaf Nordqvists underbara klangvärld. Och så klart allra bästast: Att de avlutade med "Hallelujakören" ur Händels Messias. Det är respekt. Nästan så att vi tar och lyssnar lite va?

Nu kan jag julstressa i frid...

/Elin

Vänta, måste bara...

...avsluta den här veckan svenskt och storslaget!


/Anna

På andra sidan floden

Nu har jag ringt det där jobbiga samtalet. Och gråtit en liten flod. Och insett för tusende gången att jag har gått och oroat mig i onödan.

Tänk att ha en vän som säger att han kommer att tycka om en vad man än gör. Tänk om alla kunde få ha det.

Så här i juletider.

/Elin
(inte så ensam längre)

Snart är jag jättejättesnäll

Skumtomtar och pepparkakor är min decemberdrog, det är ingenting att hymla med. Så är det bara.

Och kardemummakaffe.

Om man får äta en pepparkaka till. Eller fem. Eller sjutton.

/Anna

Skriv av hjärtat, skriv!

Det här årets bästa skrivarkick är utan tvekan Ann Ljungbergs Skrivadventskalender. Varje dag gör man en enkel övning och mailar in och så lottas fina priser ut till varje dags bästa bidrag. Det verkar inte bättre än att jag redan har vunnit två dagar, men fler återstår och framför allt: De bästa priserna kommer i slutet.

Dagens tävling hittar man här, klick-klick-klick och är man med i den kan man vinna en analys av det första kapitlet man skrivit.

Jag vet inte hur många av alla som tittar in här som går igång på sånt här lika mycket som jag, men om man är det allra minsta skrivintresserad ska man vara med. Det har tomten sagt.


/Anna

Kära Syster – renoveringen: Öppet brev till Lillstrumpa

Kära Syster, Lillstrumpa, Elin. Du kommer att häpna, chockas och slås backut av min briljanta idé. Och samtidigt dra tussar från din skalp av frustration över att du inte kom på den först. Den är ju som sagt briljant. Och samtidigt enkel.

På jullovet kommer DEN STORA RENOVERINGEN (ja, det blev tydligen det officiella projektnamnet, vill du rösta emot?) att, liksom alla våra andra projekt, att verkställas tänker jag.

För att vi ska ro projektet i hamn behöver vi gå igenom följande:

  1. Åror.
  2. Headern, headern, HEADERN! Lite mer bjäfs på den tack. Jag tänker brevpappersprydnader och bokmärkesänglar, sådant som är fint.
  3. Hur ska vi framhäva våra bedårande personligheter bättre på bloggen? Här tänker jag fotoautomatporträtt och otvivelaktiga beskrivningar.
  4. Övergripande profilering, vad vill vi egentligen med bloggen? Kanske pilla dit de där kategorierna du har tjatat om?
Ös på nu bara med dina idéer, så får vi se om jag godkänner dem. Kram!

/Syster Yster, Anna

White Christmas och Gaza

Det har blivit lite av en tradition att vi försöker pressa in en kväll när vi tittar på julfilm tillsammans, kollegan och jag. När man jobbar intensivt tillsammans under julhandeln är det ett skönt sätt att slappa en stund. Det här året passade det fint att lägga filmtittningen dagen efter julbordet eftersom vi båda var lediga.

Det har också blivit lite av en grej att vi tittar på gamla filmer tillsammans eftersom det är ett av våra stora gemensamma intressen. Hence, tog hon med sig White Christmas (1954), en film som jag inte hade sett tidigare men som innehåller skådespelare jag mycket väl känner igen (som Danny Kaye och Vera Ellen), främst från deras samarbeten med Gene Kelly. (Och jag försöker ju som bekant se allt med Gene Kelly...)


Den var allt en julig musikalfilm ska vara: fantasifull, överspelad och välkostymerad i ditmålad scenografi där de mest spektakulära dansnumren får fritt utrymme. Därtill en lagom fånig och lättbegriplig historia. Och ja, klart jag fällde en dekorativ tår på slutet, fattas ju bara.

Filmen slutade i lagom tid för att det skulle vara dags för mig att åka in till stan och Sture Bibliotek, det allra coolaste biblioteket. Sandra och en  bibliotekariekollega till henne höll i en bokcirkelträff kring Joe Saccos repotageseriebok Gaza – fotnoter till ett krig. I den återberättar han intervjuer med överlevande från den värsta massakern i Gazas historia 1956, en händelse han ursprungligen hittat i en fotnot i en FN-rapport och bestämmer sig för att gå till botten med.


Det här är min första bekantskap med fenomenet seriebok och att det dessutom är en repotagebok gör att jag har ännu mindre att relatera till. Den är alltså inte i närheten av vad jag vanligtvis väljer att läsa. Vilket ju är det fina med bokcirklar! Alla var överens om att det var en viktig bok, en läsvärd bok, en brutal bok och en mycket ambitiös bok. Sacco återger ordagrant vad som sagts under intervjuerna och tillägger själv här och var att man som läsare ska vara uppmärksam på minnets grumlighet och att händelserna som han intervjuar kring ägde rum för fyrtio år sedan. Det är en vetenskaplig text som knappast stryker läsaren medhårs. Det är en stundtals en poetisk text som stundtals tar ett steg tillbaka från de fruktansvärda händelserna och filosoferar kring vad krig gör med människor. Det är vältecknade serierutor (många uttryckte sin beundran för Saccos förmåga att fånga ansiktsuttryck, någon tyckte bilderna var fula) som inte väjer för att illustrera exakt hur våldet har sett ut och fortfarande ser ut i Gaza.

Eftersom jag inte har någonting liknande att jämföra med tycker jag att den här repotageserieboken är ungefär som att titta på en dramadokumentär som blandar ögonvittnesintervjuer med dramatiserade sekvenser där man så trovärdigt som möjligt försöker återskapa enskilda händelser samt en saklig berättare. Jag hittar också paralleller till Quentin Tarantinos Kill Bill vol 1 och vol 2, där han låter några tillbakablickar på våldshändelser illustreras i tecknad form och där han (liksom i övriga delar av filmerna) inte skyr för att låta blodet flöda. Den stora skillnaden mot Saccos repotage är, förstås, att Gaza – fotnoter till ett krig är just ett repotage. Han beskriver verkliga händelser och verklig hantering av människoliv och aldrig har man väl fått en sådan, bokstavligen talat, bildlig inblick i konflikten i Gaza.

En rätt kontrastrik torsdag, med andra ord.

/Anna

torsdag 15 december 2011

Listen up!

Ähum, jo fast alltså... Nu har det ju gått en timme och trekvart så det där omedelbara är liksom förbrukat. Ska tänka lite och återkommer i morgon. Låter det kryptiskt? Tune in tomorrow, Lillstrumpan. Då tar vi det från början.

To be continued...

/Anna

Dagen efter ett stycke julbord

Det fina med att jobba extra på en riktig arbetsplats kring jul är förstås att man blir bjuden på julbord. Och som jag har längtat! Vi åkte båt till Vaxholms Kastell, klev av och styrdes ett tiotal meter rakt in i värmen bland levande ljus och tjocka stenväggar.

Julblomma och pyssel med "incheckning"
på båten, facebooks senaste hittepå. 
Och sedan var det bara att hugga in! Stämningen var på topp och alla hade trevligt, jag hade turen att hamna bredvid tre intressanta kollegor och vi pratade bland annat om bokutgivning (för att ekonomisnubben har skrivit ett par ungdomsböcker som han då och då redigerar, i går berättade han att han äntligen hade skrivit in dokumenten på dator eftersom originalmanuskripten var handskrivna, det ni!) och wiskeyframställning (eftersom det är ett av websnubbens stora intressen).

Jag bytte ut mina mjukisbrallor mot riktiga
kläder (samt tvättat och uppsatt hår och smink!)

Jag träffade en intressant karaktär i toakön (fast
mest ville jag visa den fina baksidan av klänningen)

Min brudtärneväska och jag.
Jag gjorde som man ska, åt tills jag var proppmätt och så åt jag för säkerhets skull lite till och efter det önskade jag mig en skön madrass att ligga och vila på en stund. Det fanns tyvärr inga sådana anordningar (det enda minus jag kan se med julbordet på Kastellet), istället satt jag och gäspade stort vid bordet tills vi blev inforslade i båten igen för resa tillbaka till stan.

Personalen radade upp sig och vinkade hej då. Mycket fint!
Mitt emot båtens anläggninsplats ligger hotell Diplomat och eftersom vi vips var klarvakna igen gick vi dit en stund tills de stängde och därefter till Sturehof, men mer än så förtäljer inte historien.

Nu är kaffet slut och jag har ätit lagoma mängder (moahahahahaha) skumtomtar och pepparkakor och borde klä på mig eftersom jag får besök om en timme eller så. Den bästa butikskollegan är ledig idag och kommer hit för äta pizza och kolla på julfilm (och eventuellt ojja sig lite extra över det faktum att hon befann sig mitt i smeten på stureplan i natt, obotlig söderböna som hon är...).

/Anna

onsdag 14 december 2011

Mina naglar och jag är så här:


Vi har mest ägnat dagen åt att städa och fixa ärenden på stan och äta lunch med gamla vänner, mina naglar och jag. Och ja, anledningen till att de är så uppdressade i glitter och allt är julbordet i kväll. Om en liten stund ska vi sätta upp håret var det tänkt.

/Anna

Slut på gnället, Lucia är över

Okej, du har rätt, det är en ganska dyster tid det här. Även om jag älskar att tända ljus och kura under filt och kämpa mot snålblåst. Men nästa vecka är det jul, har du tänkt på det? Jag tycker att vi tänker på det.

Nu måste jag hitta en bra julsång med enkla ackord som jag kan lära ut till ett gäng tonåringar på fyrtio minuter. Det är inte lång tid, det.

/Elin

tisdag 13 december 2011

Hon kommer med ljus i sin krona

Ops, jag kollade på House istället. Med en dödssjuk Caddy och en House som inte kan känna. Det var så sorgligt att jag grät en liten skvätt. Tänkte lite på hur deppig den här dagen har varit, fastän den egentligen inte alls har varit det. Och då kom jag på det: Det är förstås den tiden. Bara att hålla i sig då, för till helgen kommer jag att bryta ihop. (Reminder: skriv upp det i herr Fotografs kalender.)

Tack Lucia, det var vänligt att du tittade förbi. Kunde jag inte få en pepparkaka istället?

/Anna

Ingredienserna är redo vilken dag som helst

Okej, filmen är slut nu. Alla hittade tillbaka varandra, blev jättekära igen och löste alla sina problem. Jag vet inte riktigt om jag blev på bättre humör av det. Så nu återstår bara att rycka upp sig på egen hand. Först och främst ska jag göra te. Sedan ska jag måla färdigt naglarna. Och försöka skriva klart det där avsnittet. Kanske lite glögg på det, det är ju ändå lucia fortfarande. Lussebullsbaket har inte blivit av idag och det får faktiskt vänta ett tag till. Man kan ju inte har för stora ambitioner som helst. Ryckeli-ryck!

/Anna

Om tusamheten

Tack för inlägget, Strumpan.
På den här fronten har jag suttit ensam hela dagen och försökt skriva en hejdundrans vändpunkt. Fick lite sällskap när herr Fotograf kom hem med ICA-påsen och vi lagade mat och han tog hur mycket plats som helst och så var han borta igen. Nu kollar jag på en deppig film om förhållanden som spricker. Om jag känner igen mig? Inte det minsta. Men det gör inte saken bättre.

I morgon har jag lunchdejt. Det ska bli fint att titta på folk.

Glass någon?

/Anna

Om ensamheten

För det mesta trivs jag ofantligt bra med att bo själv. Man får göra som man vill, äta vad man vill, ha så stökigt och så städat man bäst behagar. Man är fri att åka var som helst, träffa vem som helst och lyssna på den musik som bäst passar humöret.

Men idag skulle jag vilja att någon stökade ner lite här. Att någon sa åt mig att stänga av den där sjåpiga musiken och sätta igång med maten, tog för mycket plats i soffan och ställde skorna på fel plats i hallen.

Eller bara tittade lite på mig.

/Elin

Grattis på Luciadagen!

Traditionsenligt låter jag mig underhållas och fyllas av en gnutta julstämning av SVT. Enkla och snygga arrangemang på alla låtar man tydligen fortfarande kan utantill. Aahhh!

/Anna

måndag 12 december 2011

Tillsammans dör vi skäms-döden!

Välkommen tillbaka, lill-tanten! Vi har saknat dig här på internet, jag och... bloggen.

Här händer inte så mycket annars, vi tar tag i det där skrivandet i morgon igen och gör oss redo för ett riktigt rejs på jullovet. Blir bra det.

/Anna

Snöflingorna virvlade som... flingor?

Tillbaka från det internet-lösa landet! (Fast det smyger sig på, nu har till och med mamman en ajfån med fri surf, på vilken jag hjälpte henne att kolla busstidtabellen när vi satt och fikade på stan idag.)

Helgen blev mest sängliggande och inte ett dugg inflyttningsfestande. Jag blev andfådd av att gå uppför trappan och pappan konstaterade när jag behövde gå och vila mitt i maten att "det är som att ha en gammal tant hemma". Vilsamt och behagligt, alltså.

Dagens insikt (frammanad av att sitta i egna tankar på ett tåg väldigt länge): jag behöver börja skriva låtar på svenska.

Dagens insikt nummer 2 (efter att ha försökt sig på ovanstående konststycke): Det är SVÅRT att skriva på svenska! Jag vill ha ett berättande, vardaglig och opretentiöst språk, således låter allt som en dålig parodi på  Melissa Horn (som jag har litet issues med). Och när jag försöker anamma ett "rikt" språk så blir det dålig existensialism-poesi á la kitschiga klyschor.

Var det någon som pratade om att sitta och skriva på jullovet? I'm in! Bara man slipper visa upp sina alster. För då dör jag skäms-döden.

/Elin
(Rubriken är ett faktiskt exempel på dagens diktkonst. Har inte riktigt bearbetat den raden klart...)

Lite som Cajsa Warg väl?

Lunch: två kokta ägg och en tomat

Middag: potatisgratäng, nästan helt varm

/Har_annat_för_mig_än_att_handla_och_laga_mat_Anna

Jag visste det!

Typiskt va, hon ägnade en sådan stor del av dagen åt ett frisörbesök att vi aldrig hann ha det där mötet. Vad var det jag sa?

Men lugn bara, det är ombokat till i morgon istället. Då ska vi prata om stil, frisörer och identitet.

/Anna

Här är jag idag

Eftersom jag inte har tillgång till en hjärnröntgen visar jag lite klotter istället, vilket säger samma sak: Idag skriver jag ovanligt koncentrerat.


/Anna

Tur man vet hur sömntutan ska tas

Det är inte jag som inte fungerar utan sömn.

Det är inte jag som slår bakut om dagen inte börjar långsamt.

Det är inte jag som kräver exakt rätt frukost.

Det är inte jag som krånglar för minsta lilla.

Det är inte jag som måste lägga mig på soffan och vila en stund för att lugna ner mig.


Det är min mage.

/Anna

söndag 11 december 2011

Vi tänder ett ljus i advent, och sprider os i vårt mörker här...

Resten av den här dagen spenderades också mestadels utomhus och vad trött man blir av det! Kanske extra trött för att man gick upp onödigt tidigt en söndag, men skit i det. Vi åkte norrut med Fredrik och fotograferade flygplan och sånt och solen tittade fram och det blev väldigt fint. Eventuellt var vi en aning närgångna en privat ladugård också, men det kan jag inte säga så mycket om. Ingen såg oss, det är det viktiga.

Nu luktar det lussebak i trapphuset, tyvärr kommer det inte från det här hemmet. Här är det mer potatisgratäng-som-har-svämmat-över-i-ugnen-och-gör-sitt-bästa-för-att-reta-brandvarnaren. Typ.

/Anna

Tredjeadventsnöje

Grattis på tredje advent! What's up? Här plåtas det lite på buss.


/Anna

lördag 10 december 2011

I fokus på en nobelmiddag

Här hemma kollar vi på nobelbanketten med ena ögat och mitt öga tittar extra noga på blomsterarrangemangen, märkligt nog. Det är ingenting jag noterar annars, men temat är KURBITSAR och då blir jag lite exalterad.


/Anna

Sådant som kommer fram när man öppnar luckor i en skrivadventskalender

I dagens lucka i skrivadventskalendern radar författarcoachen Ann Ljungberg upp alla fördelar med att blogga som aspirerande författare. Så himla fint att det var ungefär vad jag själv motiverade mig med när jag bestämde mig för att börja blogga (och fick Strumpan med mig på köpet).

Men det bästa rådet jag hittat bland luckorna hittills var gårdagens boka-ett-möte-med-din-karaktär-tips. Det är ju så knäppt och ändå så självklart! Och precis vad jag behöver göra, eftersom jag insåg att anledningen till att jag tycker att min huvudperson är rätt platt och tråkig är att jag INTE KÄNNER HENNE. Faktiskt inte helt lätt att medge och ännu löjligare blir det när man inser att man kanske INTE RIKTIGT TÖRS TRÄFFA HENNE ÖGA MOT ÖGA och det är utom all vett och sans när man hittar på bortförklaringar för att skjuta på detta möte, som till exempel MEN HON HAR JU SÅ FULLT UPP JUST NU, HON KOMMER INTE HA TID ATT TRÄFFA MIG FÖRRÄN TIDIGAST I MARS. Alltså, det är rätt solklart att det där tipset var mitt i prick!

Så: Måndag morgon blir det möte med R. Jag hoppas att hon inte avslöjar mig som värsta fejken.

Och: Om det vore möjligt skulle det här inlägget illustreras med en piffig bild på oss båda. Det hade väl varit fint.

/Anna

fredag 9 december 2011

Finfredag

Dagens topp tre, sedan bara måste jag sova. Jag ska ju jobba i morgon.

  1. Farmor, alltså Fotografens farmor, ringde för att gratta på namnsdagen. Mycket fint!
  2. Jag vann en av den första veckans tävlingar i Ann Ljungbergs skrivadventskalender! Fin-fint!
  3. Vi kollade äntligen på Cowboys and Aliens ikväll. Mer om den filmen senare. Den var sweet-fin!

En bra namnsdag.

/Anna

Skribenten Anna

En av mina första (och största) blogg- och skrivarförebilder Skrivarmamman aka Pernilla Alm, har svarat på en mängd olika frågor om skrivande med uppmaningen till sina läsare att göra detsamma.

Så why not, det är alltså dags för den här bloggens allra första lista. Vi är ju inte så mycket för sånt här annars, Lillstrumpa och jag, men den här är förträfflig för min egen skull. Ett sätt att komma ihåg varför jag skriver, vilken slags skribent jag anser mig vara och... nä, jag kom inte på något mer.

Here goes:

1. Hur gammal var du när du lärde dig att skriva?
Sex år. Fast jag skrev massor innan dess, långa rader med krumelurer, låtsasskrivstil.

2. Tyckte du om att skriva uppsats i skolan? Kommer du ihåg något du skrev under skoltiden, till exempel en uppsats eller berättelse? Vad handlade den om?
Uppsatserna i skolan var det allra bästa! Den första berättelse som jag minns att jag skrev, baserades på en bild man fick plocka ur en låda och fantisera fritt kring. Min bild föreställde en älg och först blev jag besviken, men bestämde mig för att jag minsann skulle klara det. Det blev en fin historia, jag har för mig att den handlade om en älg som gick vilse i skogen och sedan hittade hem igen.

3. Hur kommunicerar du bäst – muntligt eller skriftligt?
Skriftligt.

4. Har du skrivit dagbok någon gång? Berätta någonting om ditt dagboksskrivande.
Periodvis har jag varit en löjligt ambitiös dagboksskrivare men just på grund av ambitionsnivån har det aldrig blivit någon ihållande vana. De flesta dagböcker jag ägt tar sin början på nyårsdagen...

5. Har du en "skrivförebild"? Vem?
Klart jag har! Roald Dahl, Vilhelm Moberg och Carl-Johan Vallgren till exempel.

6. Vänsterhänt eller högerhänt?
Högerhänt, men skriver högst läsligt med vänster också. Jag roar mig ibland med att skriva framlänges och baklänges och spegelvänt med både höger och vänster hand. Låter värsta töntigt, ser jag nu, men det är sant.

7. Vad karaktäriserar dig som skribent? Styrkor och svagheter? Skriver du snabbt? Långsamt? Kontrolläser du din text under skrivandets gång eller efteråt? Kontrolläser du överhuvudtaget? Skriver du bra under press, till exempel om du har en deadline? Skriver du kortfattat eller har du svårt att begränsa dig? Föredrar du att skriva på dator eller för hand?
Jag är rätt noga med rytmen i texten när jag skriver. Av den anledningen går det ganska långsamt för mig att producera text, jag försöker hela tiden överblicka och kontrolläser ständigt. Deadline är otroligt bra och jag sätter alltid upp mål för mig själv, det är bra för att lära mig hur snabbt jag själv skriver ett kapitel, tio kapitel, en bok. Sedan universitetstiden tvingar jag mig ständigt att vara så kortfattad som möjligt. Jag är en fena på att producera långa meningar, men innehållsmässigt försöker jag alltid vara hård mot mig själv: "behövs det här verkligen, är det här inte redan sagt men på ett annat sätt, är inte den här karaktären överflödig, och så vidare." I grund och botten är jag en penna-och-papper-tjej, men sedan några år tillbaka skriver jag mycket fortare på dator så allt hamnar i lilla macbooken nuförtiden; anteckningar, dikter och långa texter.

8. Vilken av dina texter som du har skrivit under årens lopp är du mest nöjd med?
Specialarbetet i trean på gymnasiet. Jag skrev om utvandringen från Sverige till Amerika (och blev förtjust i Vilhelm Moberg) vilket resulterade i en mycket ambitiös uppsats med citat från boken i inledningen till varje nytt stycke och fantastiskt fin formgivning av herr Fotograf som då gick medieprogrammet och hade snajsiga skrivare på sin skola... Under avslutningssamlingen i aulan på studentdagen fick jag ta emot ett stipendium för uppsatsen.

9. Har du upplevt ett riktigt skrivflow (det vill säga när du har varit så inne i skrivandet att du glömt bort tid och rum) någon gång? Berätta!
Jag är alldeles för beroende av mat och fika för att bli riktigt så där extatisk som jag vet att en del blir. Jag känner en som kan barrikadera sig i ett rum i flera dagar. Mitt flow är mer så här: "Oj, har det redan gått en timme, jag skulle ju ha börjat skala potatis för en kvart sedan!"

10. Har du upplevt en rejäl skrivkramp? När? Hur kändes det?
Nej, bara skrivångest. Men skriver gör man ändå, trots att man tycker att det blir dåligt.

11. Har du någon gång läst en text som du önskar att du hade skrivit själv? Vilken? Varför?
Det mesta av Carl Johan Vallgren. Jag älskar hans språk och kan inte läsa hans texter medan jag själv skriver för då vet jag att jag kommer att (omedvetet) härma honom. Däremot låter jag mig inspireras av hans sätt att bygga historier som skrönor. Han målar med bred pensel, det är fint.

12. Vilken typ av text tycker du bäst om att skriva (till exempel novell, krönika, blogginlägg?)
All slags hittepåtext. Längden är mindre viktig, det är skönt att ha både långa och korta projekt att variera mellan.

13. Feedback: Minns du något som en responsgivare har tipsat dig om (vad gäller ditt skrivande)? Har du fått respons som du aldrig kommer att glömma?
Jag är dålig på att lämna ut mitt material för folk att ge feedback på. När jag gick skrivarkurs på Skrivarakademin blev man boostad med feedback varje vecka, det var underbart. Mitt bokprojekt bollar jag alltid med Lillstrumpa när jag kör fast eller har kommit till en milstolpe i berättelsen.

14. Har du författardrömmar? Har du påbörjat en roman någon gång?
Ja, jag har vilda författardrömmar. Just nu försöker jag färdigställa det tredje romanprojektet, de första två blev bara påbörjade så tredje gången gillt, tänker jag.

15. Har du varit med i en skrivtävling?
Ja, några stycken. Ingen förstod dock mina genialiska texter, tydligen. Men jag är sugen på att försöka igen, att skriva noveller är bra för att känna tillfredsställelsen i att färdigställa en text.

16. Har du blivit publicerad?
Nej.

17. Bloggar du? Vad tycker du mest om att skriva om i din blogg – har du ett favorittema?
Jag har som ambition att publicera anekdoter från vardagen här, mest handlar det väl om skrivande och om film. Man kan förresten säga att film är mitt favorittema.

18. Hur ser din handstil ut? Beskriv!
Den är spretig och tjorvig och går knappt att tyda, särskilt när skrivstilen blir dekorerad med många öglor och extraböjar á la 1700-tal. När jag skriver sådant som måste gå att läsa, blir det kluddiga versaler, rätt barnslig stil.

19. Var hittar du inspiration till ditt skrivande? När blir du inspirerad att skriva?
Jag inspireras av det mesta som händer omkring mig, saker jag läser i tidningen, på bloggar eller böcker, saker jag ser på tv, på film eller som händer i verkliga livet, saker jag hör på radio, på konsert eller på iTunes... När jag reser, när jag är ensam, när... jamen jämt, ungefär. Fast rätt sällan när jag sitter framför dokumentet, ska väl tilläggas.

20. Vad tycker du är svårast med att skriva?
Att utveckla historien och karaktärerna i lagom takt.

21. Var sitter du helst när du skriver?
I soffan hemma, där jag sitter nu. Härifrån har jag bra överblick över rummet.

22. Har du några favoritord när du skriver så kallade "darlings"?
Det vore konstigt om jag inte hade det. Men jag tror att Lillstrumpa kan svara på det bättre än jag själv.

23. Är du en språkpolis? Brukar du reagera på andras skrivande? Har du några "allergier" när du läser andras texter? Vilka?
Eftersom jag är en varje-ord-läsare utan spatial förmåga, tycker jag att det är mycket besvärande med detaljerade miljöbeskrivningar. Det blir långtråkigt och min hjärna får spader av ansträngningen att försöka orientera sig. Av samma anledning uppskattar jag rytm i språket och genomtänkta formuleringar.

24. Gemensamma skrivprojket: Är du duktig på att skriva tillsammans med andra, till exempel grupparbeten – eller föredrar du att skriva själv?
Älskar att skriva tillsammans med andra, förutsatt att man kommer överens och har samma mål med projektet. Och att alla inblandade gillar att fika och snacka skit var tionde minut, de bästa grupparbetena jag ingått i uppstod med de premisserna. Det skulle vara otroligt spännande att skriva skönlitterärt med någon. Eller ett filmmanus, där man hela tiden kan diskutera dramaturgin och läsa replikerna mot varandra för att se vad som fungerar. Lillstrumpa, ska vi skriva ihop på jullovet?

25. Vilket språk föredrar du att skriva på?
Svenska. Jag har aldrig skrivit (annat än vetenskapliga texter) på något annat språk än mitt modersmål och ser heller ingen anledning till det. Jo, förresten. En och annan dikt/sångtext har det blivit på engelska. Men inte särskilt många och inte särskilt bra.

/Anna

Extra, extra

Häromdagen, när jag satt på buss och åt en halv macka för att hämta kostym och rekvisita och sånt, slog sig Liza Marklund ner på sätet framför. Och jag tänkte: vad i hela världen gör Liza Marklund på en fullproppad buss?

Nyss, när jag gick upp i trapphuset efter en vända i tvättstugan, kom Mark Levengood in genom porten och passerade mig när jag låste upp dörren för att försvinna upp någon våning till. Och jag tänkte: vad i hela världen gör Mark Levengood i mitt hus?

Om det hade funnits en möjlighet att få svar på ovanstående frågor hade den naturliga teasern varit: read all about it...

Nu nöjer vi oss istället med att konstatera att Liza ibland väljer att åka kommunalt och att Mark har somliga ärenden som bara kan uträttas i en bostadsrätt i Kristineberg. Fullt tillräckligt.

/Anna

Tinker Tailor Soldier Spy

Häromkvällen var jag på förhandsvisning och det har jag glömt att utveckla.

Eller glömt och glömt. Snarare skjutit upp.

Eller skjutit skjutit. Snarare förträngt.

För vem vill minnas att man kom ut från biosalongen och bara: ursäkta, men vad handlade filmen om, vem var vem och varför gjorde de som de gjorde och var utspelade sig allt egentligen?

Inte jag i alla fall.

Läs mer på imdb.com
Men okej, om man ändå ska försöka reda ut någonting så kan man ju börja med att notera att Gary Oldman är fantastisk och fotot är vackert om än ytterst förvirrande. Förvirrande? undrar i alla fall Strumpan nu, känner jag på mig.

Jo, men så här: Jag gissar att herr Alfredson (Tomas-Låt-den-rätte-komma-in-Alfredson) har tänkt sig att publiken ska spela en viktig roll i Tinker Tailor Soldier Spy och därmed aldrig riktigt kunna ana vem som spionerar på vem. Viktiga ledtrådar presenteras, så långt är jag med, men jag fattar aldrig vad dessa ledtrådar är. Och när man spenderar en hel film sökande efter vad som är viktigt, spelar allt in. Varenda detalj kan ju vara svaret och man (jag) tänker sig att varje bildvinkel är vald med omsorg just för att berätta precis det som behövs och ingenting annat.

Ja, klurighetsnivån är hög, antagligen med tanke på alla smarta biobesökare som annars skulle gissa vem som är infiltratör redan under förtexterna. Det medför tyvärr att jag, som högst medelmåttigt smart biobesökare och som dessutom råkade vara rätt trött och lida aningen brist på mat vid förhandsvisningstillfället, om jag inte minns fel, fortfarande tre dagar senare inte vet om rätt snubbe "vann" på slutet eller inte. Eller vad som hände med alla andra snubbar som var och en verkade vara en viktig del i historien.

Slutsats: Tinker Tailor Soldier Spy kan kräva två biobesök. Är den värd det? Jo, Gary Oldman och snubbarna är verkligen värda det. Titeln är definitivt värd det (hello, årets coolaste filmtitel!). Men är Alfredson värd det? Mer osäker faktiskt. Måste kanske ändå se den en gång till för att avgöra den saken.

/Anna

Man har det ju allt bra, ändå.

Just det, kära syster, grattis på Anna-dagen! Hos mig är det också fint. Fördelen med att inte kunna äta ordentligt på två dagar och således lida av näringsbrist plus att man håller på att bli förkyld är ju, som alla vet, att man får äta bacon och äggröra till frukost. Med färskpressad apelsinjuice, och då menar jag inget tetrapack utan på riktigt ekologiska apelsiner som jag pressat själv. Så gott så man kan gråta en skvätt!

/Elin

Storm ute, Satie och stearinljus inne

Idag firar jag min namnsdag med att hålla mig inne i värmen och skriva-skriva-skriva. Fast jag måste ut en sväng på ärenden plus tvätta-städa-plocka. Tur att man inte behöver lägga någon fisk i lut i alla fall.

Men först tänkte jag bjuda mig på kaffe och pepparkaka. I finkopp med fat. Och kanske hallongrottor och knäck som Strumpan lämnade här sist hon hälsade på!

Grattis mig!

/Anna

torsdag 8 december 2011

Är det inte det ena så är det det andra. Eller tredje.

Så, vad hände efter min sköna lyxmorgon (undrar ju förstås alla)?

Jo, jag pinnade mig iväg till föreställning, åt alldeles för dåligt (litet tema här på bloggen, va?) och detta i kombination med stressig vecka samt andra månatliga tillstånd ledde till att magen slutade fungera. Ni vet, så där så att det blir lite otrevligt i samband med toalettrelaterade besök, särskilt när man är instängd med en nervös skolklass på en liten teater. Men, jag klarade kvällen, tog mig till jobbet av ren pliktkänsla idag men gick hem tidigt och la mig på soffan där jag fortfarande sitter. Magen verkar bli bättre, men nu bara:

Ont i halsen. Eller, rättare sagt, ont i min högra halsmandel som varit the size of a golfboll sedan jag hade halsfluss i gymnasiet. Japp, så kan det vara. Och jag som ska åka till hemlandet och gå på inflyttningsfest i helgen! Men, plan: om jag går och lägger mig nu och sover en sisådär elva timmar borde jag vara frisk när jag vaknar, va? Please?

/Elin
- ur klagobloggen

Utan bildbevis på min skolköksuniform

All heder åt skådespelare!

I dagens reklaminspelning fick jag en liten roll (som mattant, tänka sig!) och efter sjuhundratusen omtagningar som alla efterföljdes av justeringar i form av när jag skulle titta var, exakt hålla kroppen och "tänka-känna", har jag en ny respekt för skådespelare. Jag kan inte ens tänka mig pressen att addera repliker till det också. Nåväl, resultatet kan beskådas på stockholmsbiografer i januari, om jag förstått det rätt.

Dagens gulligaste var min motspelare, en alldeles bedårande fem-och-ett-halvt-åring. Vi kom mycket bra överens!

Dagens roligaste var dagens första: brandmannascenen. Den var också dagens vackraste med morgonsol och blommande nyponbuske. Behöver jag påminna om att det är december.


/Anna

Vissa dagar är man i otakt

Någon undrar kanske varför jag kokar pasta så här mitt i natten. Jag gör det i alla fall. Anledningen: jag var på filmvisning i går kväll. Jo, jag tänker skylla på det faktiskt.

På grund av att jag skyndade mig in till stan mitt i middagstid i går hann jag inte äta middag. Åt lussebullar och popcorn istället. Och coca cola. Efteråt var det sent, men jag var ändå hungrig.

På grund av hungern handlade vi nåt jox och åt ungefär klockan tio. Då man egentligen ska sova.

På grund av det sena ätandet vaknade jag med ont i magen i morse och ignorerade väckarklockan och låg kvar i sängen. Somnade om, vaknade alldeles för sent.

På grund av att jag försov mig, hann jag inte tillnärmelsevis allt jag hade tänkt göra på förmiddagen och insåg aningen för sent att vi ju ska filma reklamfilm i morgon och jag behövde fixa mattantskläder och annat smått och gott som man inte riktigt vet var man ska hitta någonstans.

På grund av sen ihågkomst av arbete på grund av att jag försov mig på grund av magont på grund av kvällshunger på grund av filmvisning mitt i middagstid (är alla med nu!) kastade jag mig iväg mitt i lunchtid och hann inte äta lunch.

På grund av att jag inte hann äta lunch innan jag drog till stan för att ordna med alla ärenden, köpte jag en macka och åt på bussen på väg ut till Frihamnen. Fast det var så fullt på bussen att jag bara hann äta halva. Slängde resten. Och det förklarar egentligen inte varför jag kokar pasta mitt i natten. Men efter att jag hittat alla kläder som behövdes på kostymförrådet i Frihamnen, tog jag bussen tillbaka in till stan och köpte grejer i sista sekund innan butikerna stängde och Fotografen var tvungen att hämta mig med bil för allt var så tungt att bära och så blev vi sena till mötet med Fredrik och efter att vi ätit middag och druckit kaffe och pratat succéartad tv-serie ett par timmar skjutsade vi hem Fredrik och åkte sedan tillbaka ut till Frihamnen och hämtade utrustning och handlade rekvisitamat (pasta och köttfärssås, aha!) och in till stan och sa hej till kusin som är i stan över kvällen och åt julbord på Hamburgerbörs och sedan vidare till söder och hämta mer utrustning och sedan äntligen hem för att förbereda det sista och hux flux var det mitt i natten. Och jag kokar pasta. Två hela paket.

Men snart, snart, kan jag bocka av det sista nödvändiga på dagens att-göra-lista och gå och sova.

Och så ska jag försöka låta bli att gräma mig över allt det där jag dessutom tycker att jag borde ha gjort, men alltså inte hann på grund av filmvisningen i går kväll.

/Anna

onsdag 7 december 2011

Hurra för lyxmorgon!

I december kan man verkligen behöva dagar som bryter rutinen, efter att ha varit så duktig hela hösten. Så idag bara: Upp klockan åtta, efter att ha snoozat en timme, långsam frukost framför senaste "Anno", iväg till frisören plus några ärenden på stan i det underbara morgonljuset (ja, det är faktiskt morgonljus klockan elva, hurra för december!) och så hem och slappa lite till.

 Tills klockan ett, då jag ska vara tillbaka på teatern för att förbereda ännu en bejublad föreställning av "Alice i underlandet", som en av våra klasser spelar. Mitt jobb är att spela övergångsmusik samt att hålla reda på de stackars nervknippena som sköter ljudet och ljuset, så det är inte så att jag inte jobbat hårt för min lyxmorgon. Kanske just därför den är så skön.

/Elin

tisdag 6 december 2011

Istället för att hänga med hemgruppsvännerna...

Nackdelen med att blogga: man kan inte säga "ledsen att jag inte kan hänga med er idag", tillägg valfri bortförklaring. "Eftersom jag måste gå på bio", kan man liksom inte säga.

Fördelen med att blogga: påtvingad ärlighet.

Nu blir det förhandsvisning av Tinker Tailor Soldier Spy. Synd att bjudgodiset och lussekatterna inte syns här i mörkret!


/Anna

Då var det bara mitten kvar

I morse redigerade jag de första avsnitten till min bok för att skicka till författarcoachen Ann Ljungbergs Skrivadventskalender. Mycket pirrigt att lämna ifrån sig bara så där.

Nu på eftermiddagen hörde jag en låt som fick det att klia i fingrarna för slutscenen. Jag har funderat på den i några veckor och vips var den skriven. Hoppas nu bara att jag kan leva upp till min egen grand final.

Den som lever får se...

/Anna

måndag 5 december 2011

Typiskt att jag läser så långsamt

Efter middagen åkte jag in till stan och Sture bibliotek för en boktipskväll. Förutom att jag var lite sen och knappt höll på att komma in var det en alldeles ypperlig afton. Goethe-institutet, The English Bookshop och Pocket Shop representerades av varsin entusiast som fick en stund i rampljuset för att visa upp utvalda titlar och varenda bok lät som en alldeles underbar historia att försvinna i.

Jag kom i alla fall därifrån med en bok, den stod högst upp på en hylla alldeles intill platsen där jag satt och glodde på mig under hela tipssektionen i programmet så när det var dags att mingla och dricka glögg, grabbade jag tag i den, läste de första raderna och insåg att jag måste låna med mig den hem.

Urmakarna med slutna ögon,  igenväxta, för att bättre höra slagen, detaljerna hos de månghövdade föremålen.
Böckerna som det tipsades om får vänta tills jag befinner mig i respektive butik men då blir det fina julklappar.

/Anna

Jomen, lite sova nu dårå?

Jag är uppriktigt förvånad över min dag. Den har ju faktiskt pågått ganska länge nu, snart till och med slut, men jag kommer inte riktigt över förvåningen.

Jag har jobbat ganska mycket, alltså. Sådär så att om inte andra människor hade stoppat i mig mat (först skolmatstanten (förlåt kokerskan), sen snälla vänner i hemgruppen) så hade jag fortfarande varit hungrig.

Det var bara det. Förvånad.

/Elin

Drive

I lördags åkte Fotografen, Lillstrumpan och jag på bio med Fotografens föräldrar och syster. Succé! sa jag. Våldsamt, sa en. Segt, sa två. Mycket bra, sa tre.

Men alltså, egentligen vill jag inte säga för mycket om Drive. Eftersom jag såg filmen rätt ovetandes om vad för slags film det var, får jag för mig att alla måste se den under samma förhållanden. Om jag tar mitt förnuft till fånga kan jag såklart fatta att ingen kommer att se filmen under exakt de förhållanden jag gjorde det. Mot bakgrunden av de skilda åsikter som uppstod i vårt biosällskap om sex personer, kan jag dessutom förstå att ingen kan tycka exakt samma sak om den som jag.

Så okej, här är mina (osorterade) intryck:

Nummer ett: Jag såg uppenbarligen filmen under de bästa av omständigheter, det var precis en sådan slags historia jag var på humör för att se, fast det visste jag inte innan, och jag kan inte bortse från att det grumlar mitt omdöme. Kan jämföras med att Dream For An Insomniac (1996) ligger mig mycket varmt om hjärtat. Se den för all del.

Nummer två: Världens coolaste Ryan Gosling gör huvudrollen. Han har de senaste åren blivit något av en kvalitetsstämpel för de projekt han väljer och det med rätta! I Drive gör han väldigt lite för att åstadkomma väldigt mycket, vilket i och för sig också är stilen för hela filmen och något av det svåraste man kan göra.

Nummer tre: Musiken. Musiken! När en av karaktärerna förklarar att han gjorde b-action på åttiotalet, ser i alla fall jag kopplingen till den åttiotalsflirtande elektron. Den som kan musik känner säkert igen både artist och låtar. I det stora hela är musiken en utmärkt del i storyn, lite som en egen karaktär eller en berättarröst på avstånd.

Nummer fyra: Bildvinklar och ljussättning ger en inte helt igenom verklighetstrogen känsla, men tillför ack en stor portion till dramatiken. Vackert, djärvt och intelligent, skulle jag vilja säga.

Nummer fem: Jag tror att många kanske är besvikna över att Drive inte är en adrenalinpumpande biljaktsaction och man undrar förstås hur det kommer sig att man trodde att det skulle vara det. Efter en snabb återblick på trailern inser jag att den inkluderar ungefär alla bilkörarscener och ungefär alla Goslings repliker. Men. Det är allt som händer däremellan som liksom ÄR FILMEN.


Nummer sex: Drive är något av en paradox, en antiactionfilm full av antidialog. Ja, man blir aningen snopen över de frånvarande däcktjuten. Men man blir rentav lyrisk över poesin i en blickstilla tandpetstuggande avvaktande paus som lyckas höja min puls till högvarv. Att mina förväntningar om filmen inte infriades var det bästa av allt. Och man behöver inte vara orolig för att den är mesig, det är den inte. Den är rent av våldsam om jag ska vara ärlig.

Nummer sju: Den är kitschig. Så där modernt, fräscht kitschig och jag tror minsann att jag måste se den igen. Det är det inte ofta jag känner om filmer jag nyss sett.

Det var nog allt.
Seså, gå och se den nu.

/Anna

Pinuppluggen

Man blir alldeles varm i själen när ens frisör erkänner att hon har drömt om en, det ska sägas. Här är ett försök att visa upp resultatet, men vad svååårt det är att ta kort på sig själv. Jag kan knäppa bild, kontrollera kompositionen någotsånär, välja vad som ska vara ljust och sådär. Jag kan också vara föremålet i bilden, se ganska avslappnad ut, eller vara glad om det krävs. Men kombinationen, ojojoj. Därav föreställer bilden ett stycke telefon (vem är det som är linslus egentligen), en handdukstork (tur att jag vek handdukarna innan kortet togs) och tittar man noga kan man även ana luggen. Men jag tror att budskapet går fram: vippiga toppar, kort och inblåst lugg et voilá! Så har jag tagit fram femtiotalspinuppan i mig.


/Anna

Här är gudagott att vara

Det är ett mycket smart drag att låta sig bli ompysslad efter jobbhelg. Rekommenderas! Extra roligt är det förstås att Chriss har drömt om att klippa min lugg på samma sätt som jag själv, helt plötsligt under veckan som gått, har fått för mig att jag ska ha den. "Great minds think alike", sa hon och började pensla hårrötterna med färg.


/Anna

söndag 4 december 2011

Andra advent

Det börjar kännas lite konstigt att det inte ens är slask ute. Att jag inte har sett en snöflinga sedan när, mars? Att det knappt är kallt.

Men rätt fint är det ändå. Ju.


/Anna

Skumtomtarna är slut, eller: Varför är jag så speedad?

Nej, det blev ju ingen skrivarkurs för mig idag, men men MEN jag fick i alla fall gå på bio och se DRIVE (mer om den när hjärtklappningen har lagt sig) vilket gav mig ett fragment till en filmidé som jag genast skrev ner (se där, jag gör som Skrivarmamman säger) och sedan fick jag sitta och prata med Lillstrumpan om boken och testa en ny, viktig idé på henne som jag har kommit på och som hela storyn bygger på och som är hur bra som helst och HUR I HELA VÄRLDEN SKA JAG KUNNA SOVA NU?

Längtar till måndag, men då kommer ju också den här energin vara bortblåst, det har man ju lärt sig. Det är nog därför jag skriver ner den här så att jag kan gå tillbaka och minnas.

I morgon ska jag sälja saker till tonerna av O Helga Natt igen. Eller inte.

/Anna

lördag 3 december 2011

Dokument innefrån

Julhandeln har börjat. Vi spelade samma julskiva på repeat hela dagen. Eventuellt måste jag dricka glögg nu.

Observera att de tre meningarna ovan inte nödvändigtvis har med varandra att göra. Men kanske, alltså.

/Anna

På't igen

Medan Lisa och Johanna förbereder inspirerande rolig intressant skrivarhelg, köper jag med mig min vanliga kaffe och går till butiken. Som vanligt.

Hörde jag ett "yej"? Ja?

/Anna

fredag 2 december 2011

Då återstår bara att rulla tummarna typ

Okej, nu har jag plockat undan tusen småsaker, dammsugit (men inte dammat möbler, det måste jag göra i dagsljus), diskat och skurat badrum.

Jag har i och för sig en och annan bok att läs... jag menar skriva också.

/Anna

Så går en dag va?

Som vanligt, när jag tvunget måste åka in till stan (och nu låter det som att jag tar bussen från Dalarna, men i själva verket är det femton minuter på tunnelbanan) finns det en tendens att stadsbesöket tar minst fyra timmar. Det är det magiska talet, fyra timmar. Paradoxalt nog kan det ha att göra med att jag undviker stan så mycket jag kan. Så när jag väl måste åka dit, passar jag på att göra allt annat också.

Idag såg stadsturen ut som följer (för jag misstänker att intresset är jättestort):

  1. Ansiktsbehandling av det långa, sköna slaget. (Ha! Ville ju gärna skryta med den, avslöjad.) Magen kurrade eftersom det var lunchtid. Kom därifrån med en påse grejer, ganska tung.
  2. En tur till Fältöversten och Östermalms bibliotek för att hämta en bokcirkelbok som bara fanns där. Den var större och tyngre än jag trott.
  3. En sväng inne i själva Fältöversten när jag ändå var där. Hittade Body Shop vilket var en punkt på inköpslistan (body butter, anteckna det).
  4. Provade mössor och var svinhungrig. Hade ingen lust att slå mig ner ensam och äta/fika. Ibland har jag inte det. Istället blev jag yrslig.
  5. Ner i tunnelbanan igen, med tung väska och två påsar.
  6. Tillbaka till Kungsholmen och det dåliga köpcentrumet som är närmast där jag bor för att handla nödvändigheter och mat.
  7. Såklart blev matkassen tung och bussen därifrån lät vänta på sig så jag promenerade hem med påsar i händerna och alldeles för tung väska på axeln. Darrig av hunger.
Men sedan kom jag hem och värmde mat och så kom Lillstrumpan en sväng och hon ville också äta (hon vill alltid äta, tips till den som hade tänkt hänga med henne en dag) och nu inser jag att jag har hamnat i ett mellanläge. Har precis druckit kaffe på maten och klockan är inte ens sju. Det blir nog inte läge att äta middag den här fredagen som jag hade tänkt (och handlat!), så nu då? Gå och sova vid åtta kanske?

Vi får se vad som händer.

/Anna

Lyxfredag

Jag fuktar insidan lite medan jag väntar på att fuktboosta utsidan. Tofflorna är på!


/Anna

Med lite god vilja doftar de ljuvligt

I går tog jag mig äntligen i kragen och handlade hyacinter! Egentligen hade jag tänkt göra det tidigare så att de skulle ha slagit ut åtminstone lite till första advent. Men när jag öppnade sovrumsdörren i morse tyckte jag ändå att jag anade en svag doft av... jul.

Som vanligt är det fläckvis mörkt här hemma, och ajfånen gör sitt allra bästa, faktiskt viker den sig dubbel här för att överhuvudtaget få till en bild. Ville bara förtydliga det, att den inte alltid har det så lätt att möta mina krav.


/Anna

torsdag 1 december 2011

Om man tar en sak i taget... får man nog hålla på hela livet. Fast vad ska man annars göra.

Det är ju ett heltidsjobb att leta utbildningar! Och varför, varför, VARFÖR finns ingen trevlig liten deltidsutbildning i musikteori, körsång och komposition med musikhistoria som extra tillval, anpassad för begåvade men inte så framåt-personer, gärna i Stockholmsområdet eller en gnutta mer söderut? Ska det vara så svårt?

Tydligen. Men det var ju inte det jag skulle säga, jag skulle ju fortsätta på min Lära för livet-tråd från i morse. Och tack än en gång, kära syster, för det minst sagt ambitiösa svaret. Dagens bekännelse (skulle kunna bli något av ett tema i denna min självkännedomsföljetong):

När jag gick på folkhögskola för hundra år sedan gick det en tjej i samma klass som var, ska man säga, lite tvärtom som jag. Vid ett tillfälle i början på terminen sa hon: "Alltså, jag hatar när folk går och tänker en massa saker och inte säger dem. Om någon tänker något om mig vill jag VETA DET!"

Hm, tänkte jag. Sån är ju jag.

Så jag sa inget.

/Elin

Regndroppspreludium

Vilket underbart ord!
Och vilken underbar tajming av P2 att spela regndroppspreludiet till ackompanjemang av regn mot mitt fönster. Jag är inte ledsen alls för det. Inte det minsta.

Då är tajmingen av själva vädret värre. Mycket värre. Vad menas egentligen med att skvätta menlöst regn över vinterns första dag, jag vill ha fluffiga snöflingor!

/Anna

Exempel ur en verklighet

O-o-o, jag kan ju inte sluta tänka på det här med att vara till lags och sånt och nu cyklar jag kanske utanför Lillstrumpas grundfråga, men skit samma. Jag är in the mood för att dela med mig.

Hemma hos oss är inredningen den stora "vem-är-jag-bland-alla-de-här-sakerna/möblerna/tapeterna"-frågan för mig. Självklart syns det att jag bor hemma hos oss också, men det är alltså Fotografen som har byggt om, inrett och designat. För att det är hans grej. Han kan färg och ljus och mönster och sånt. (Dessutom kan han även snickra och bygga och dra el och sy!)

På sistone har jag tänkt en del på hur det skulle ha sett ut hemma hos mig om jag hade haft ett eget hem. Kanske lite som hemma hos Lillstrumpa, men ändå inte. Jag har också funderat över vad jag skulle ha haft för intressen, jobb och vänner om jag inte hade levt med Fotografen. För när man har hängt ihop sedan gymnasiet, flyttat till en stad tillsammans (därför att HAN kom in på en utbildning i Stockholm) där man inte känner någon alls sedan tidigare och därför blivit vuxen ihop, kan man lätt tycka att man försvinner någonstans mitt i det där vi:et.

Men så kan man ju inte tänka! Man är den man är för att man omger sig med dem man omger sig med. Man blir lika dem man är med för att det är så man vill vara. Om jag inte hade levt med Fotografen under hela mitt vuxna liv, hade jag med all säkerhet varit en annan person. Men den personen är ju inte MER JAG än det jag som har blivit. Bara annorlunda.

Så jag låter bli att fundera så mycket över att jag inte hade valt den där 70-tals-orangea adventsstjärnan eller köksluckorna eller whatever om det varit upp till mig. För jag vet faktiskt inte vad jag hade valt istället och när det gäller just de bitarna är valet mellan orange och vit (går fetbort här hemma) adventsstjärna viktigare för Fotografen än för mig. Jag är till lags för att jag kan det och lägger in mitt veto på det som är viktigt för mig istället.

Och nu till exemplet: När Fotografen byggde köket (och jag hjälpte till), planerade han noga alla bänkar och skåp och kom fram till att diskbänken skulle stå rakt ut i rummet. Det blir inte alls bra, sa ja då. Jag vill minnas att jag fick argumentera ett tag men det slutade med att arbetsbänken/bardisk istället blev rumsavgränsare. Mycket bättre, men det hade jag inte kommit fram till om han inte hade börjat skissa så jag fick någonting att relatera till.


Man kommer aldrig att sluta upp med att influeras och påverkas en massa av dem man har runtomkring sig. Så jag antar att det bara gäller att omge mig sådana man vill influeras och påverkas av. Good people, helt (o)enkelt. Folk som i vissa lägen bara låter en flyta med och vara velapa.

/Anna

Att vara gammal (äldre) och klok eller svar till Elin

Nu hoppas jag att alla kloka delar med sig av sina tankar, eftersom förra inlägget, titeln till trots, ingalunda betyder att bara jag får svara även om jag förstår att indikationen är sådan. Med mina två-nästan tre extra år på nacken tänker jag göra ett försök. Återstår att se hur lyckat det blir.

Here goes:

Den fråga jag ser skymta bakom formuleringen "Hur ska man veta vad man vill" lyder: "Vem är jag?", alltså den eviga funderingen om jaget och meningen med livet.

[gör lite plats här för att krisa en stund]

Grej nummer ett som jag tänker på är att man ju är rätt så lik alla andra, innerst inne. Egentligen vill man samma saker, fast på olika sätt. Och därför blir det lurigt när man gör det andra vill (och för att man vill det själv), men gör det på någon annans sätt.
Exempel: Stina och Jesper står på skolgården en eftermiddag och tänker dra till stan. Stina ser framför sig en mysig promenad tillsammans, det är en bit att gå och de kommer hinna prata om mycket. Jesper däremot, ser framför sig hur Stina sitter bakpå moppen med vinden i håret och imponeras över hans säkra körstil. Såklart vinner Jesper, det finns ingen anledning till att han skulle lämna moppen på skolan (duh!) och vips är Stina inte längre säker på om hon ens ville vara på stan när de väl kommer fram med lätt besindoft i kläderna.
Så länge det inte känns helt fel (magkänslan och hjärtat har alltid alltid rätt) tror jag faktiskt att man alltid kan utgå ifrån att andras goda idéer är någonting man också själv vill vara med och utföra. Annars är risken stor att man gör tvärtemot bara för att. Men det är i själva UTFÖRANDET man kan sätta ner foten och säga "jag gör den här delen på det här viset och när det är klart kan vi sätta samman våra respektive delar." Det är ju på det viset goda idéer blir briljanta, dessutom!

Grej nummer två handlar om den där radarn. Det är både en välsignelse och en förbannelse att ha den där förmågan att alltid känna in vad folk runtomkring en säger mellan raderna eller hur de mår. Här tänker jag att man helt enkelt måste välja när man vill agera på radarn och när man måste låta bli. För det är som du säger, ibland gör man folk en otjänst genom att alltid försöka se till deras insida, det kan ju faktiskt hända att de vill hålla den för sig själv. Man kanske kan börja med att svara på det folk faktiskt säger, inte på det man tror att de menar. Klarspråk, alltså. Kanske den svåraste kommunikationsformen som finns.

Grej nummer tre är rätt kort: So what om man inte vet vad som är ens eget, ens riktiga jag. Man kanske bara ska gå all in och plagiera allt man ser omkring sig, härma text och härma prat och härma sång och härma klädstil och inredning och frisyrer för någonstans i den där blandningen av alla andra finns man själv. Så är det.
Övning: Applicera nu ovan sagda på ovan sagda. Har jag rätt eller fel? Håller du med om en sak eller flera? Spelar det egentligen någon större roll om du hade formulerat denna text på samma sätt eller annorlunda?  Om det är viktigt att ta reda på om du håller med mig eller inte, så låt det gå några dagar innan du formulerar dig, för det är inte viktigare än att det kan vänta. Och om det inte är viktigt alls så, tja, kan du lika gärna lägga tiden och energin på att spela en snutt på gitarren/måla en tavla/baka en tavla/skriva en bok istället.
[och så lite utrymme för att fånga sitt förnuft här dårå]

/Har_helt_glömt_bort_tvätten_på_grund_av_tom_hjärna_81

Frågan om varat eller brev till Anna

Nej, jag har faktiskt inte varit så upptagen med musik i den verkliga världen, jag gör mitt bästa för att undvika engagemang. Däremot har jag varit fullt sysselsatt med den här här frågan om varat, närmare bestämt det här med hur vi ska vara mot varandra i den här världen.

Nu har jag ju fyllt 28 och tänker att det är dags att lära sig lite saker. Som till exempel att känna efter vad jag själv vill i stället för att vara som någon slags radar för vad alla runt omkring mig vill. För om man bara gör vad alla andra vill hela tiden slutar det bara med att man gör dem, och sig själv, ledsna. Här någonstans kommer frågan, kära syster, och den lyder lite ungefär: Hur ska man veta vad man vill och hur hittar man balansen mellan att göra det och att möta andra?

Anyways, grattis på första december!

/Elin

onsdag 30 november 2011

Vi tar väl och kramar ur det sista av november

Vart jag mig i kväll än vänder, hamnar jag framför en video.

Okej, det var en överdrift, men ändå. Här hittade jag en häftig (om än kanske inte toppenbra) reklamfilm (jag verkar vara den enda som gillar den av kommentarerna att döma) och här är häftig (på riktigt) musikvideo. Älskar komprimerad filmkonst! Blir så in i bomben inspirerad!

/Anna

Mer Molinari

Jag visste det, har jag väl börjat kan jag inte sluta. Mitt intryck av Simona Molinari är hur som helst att hon är rätt tråkig när hon gör klassiskt smöriga (italienska) ballader. Men störtskön och kul när hon gör sånt här:


Jag gillar verkligen den här typen av video, även om man kunde ha jobbat mer för att den skulle kännas sammanhållen. Men konceptet är underbart och tillför låten ett extra lager berättande. Forse!

/Anna

Onsdagslåt

Nu är ju inte musik min avdelning på den här bloggen, men eftersom Strumpan har fullt upp med just musik i den verkliga världen, drar jag mitt strå till stacken. Mest för att jag hittade ett klipp jag inte sett förut med den oemotståndlige Peter Cincotti (som jag, om jag orkade, skulle jobba mer aggressivt för att han ska komma till Sverige och spela någon gång).

En annan gång kanske jag skriver en mer utförlig kärleksförklaring till den amerikanska jazzpianisten, men nu lyssnar vi på låten där han spelar tillsammans med Simona Molinari (resten av min kväll kommer naturligtvis gå åt till att lyssna allt hon har gjort).


Vassego!

/Anna