Jag har alltid tyckt om att skriva. Jag tycker om ord. Men om det är något jag har svårt för, så är det att breda ut dem. I högstadiet var min största utmaning att skriva en faktatext om någonting - som skulle vara två sidor lång. Jag samlade fakta, skrev texten - på en sida. Samma sak vid muntliga föredrag, det fanns alltid en viss prattid att komma upp i och det gjorde mig så hemskt nervös. Jag är en kortfattad människa, helt enkelt. Jag skriver/säger vad jag menar och så vet jag inte vad jag ska göra av resten av papperet (rita en ko? Lösa ett mattetal?).
Därför är jag så hemskt imponerad av min syster och alla andra skrivande människor som vistas här på bloggen, som hanterar textmassor som fyller upp böcker. Själv sitter jag med försenade inlämningsuppgifter och försöker hitta på ord nog att fylla ut en tvåsidors reflektion på övning.
Men skam den som ger sig, det går väl att lära sig det här likaväl som att spela piano? Annars ser det mörkt ut för den där uppsatsen om två år...
/Elin
3 kommentarer:
Men då tar du ju din kära syster till hjälp! Du säger vad det är du vill ha sagt och hon ger dig en fylligare mening. Jag hade aldrig fått till min uppsats så bra om det inte var för Anna. Våra dagar tillsammans med pluggvatten och fika var guld värda.
Sant där! Jag ska helt enkelt se till att skicka allt via hennes mailbox. Fast man vill ju inte missa chansen till "pluggvatten"...
/E
L: Hehehe, pluggvattnet ja! Det var nog hela hemligheten... –
E: – Så skriv texten och ta med den till mig så bjuder jag på pluggvatten, lätt!
/A
Skicka en kommentar