torsdag 16 oktober 2014

I upptakten till slutredigering

Så hände det. Jag började skriva igår kväll! Om en liten stund ska jag fortsätta.
Men jag kom att tänka på en sak som Strumpan och jag pratade om i helgen: att stryka saker när man redigerar. Jag har länge framhållit att jag är totalt osentimental när det kommer till att stryka (fast egentligen "plocka bort och spara bland anteckningarna"). Hör och häpna, Strumpan höll med! Det där är ju annars ett typiskt karaktärsdrag som man gärna tillskriver sig själv och som sedan visar sig inte har någon som helst verklighetsförankring. Man vill gärna tro att det där med att inte kunna "kill the darlings" bara gäller andra, absolut inte en själv.

Jag vet i och för sig inte om det är enbart en bra sak att vara så osentimental. Antagligen saknar jag tillräckligt djup i texten när inte ens jag själv bryr mig liksom. Hur jag ska få en enda läsare att intressera sig återstår att se. Men jag vill ju gärna tro att den här sentimentaliteten kommer av envist fokus på berättelsen i stort snarare än enskilda detaljer såsom scener, miljöer, karaktärer.

Den ursprungliga huvudpersonen är utslängd för länge sedan till exempel.
Ploten är utbytt.
Ytterligare ett gäng karaktärer har blivit bortskrapade.
Ett mysterium har försvunnit och ett annat tagit vid.

Etcetera.

Jag tänker väldigt mycket på vad som inte känns bra och därför blir jag lätt blockerad. Särskilt när det dröjer ett tag mellan skrivarvarven. Då börjar jag fundera på syftet med varje rörelse och jag omvärderar varje liten detalj. Distans till texten ger nytt ljus och jag behöver ta det där ljuset och sikta det mot så många hörn och vrår som möjligt och sedan omformulera skenet till en ton som i sin tur kan ge texten ett stråk av denna nya klang. Alltså: det är en viss uppstartssträcka att börja om från början. Ingen vits att göra om, om det inte blir bättre.

"Det finns nog ingen karaktär som jag inte kan göra mig av med", sa jag till Strumpan.

Sedan ändrade jag mig, för jag kom på att det v i s s t finns en karaktär som jag skulle slåss för att få behålla, skulle manuset bli antaget och en redaktör vilja stryka henne.

Det är inte huvudpersonen. Det är inte någon person som egentligen nämns överhuvudtaget förrän långt in i berättelsen (kanske i en bisats). Men hon finns där och har gjort så ända från början. Nästan som om berättelsen i hemlighet snurrar kring just henne.

Ack, så sentimentalt!

Men det är vansinnigt härligt att veta att man bryr sig.

/Anna

4 kommentarer:

Pia Widlund sa...

Läste en intervju med Johan Theorin (tror jag att det var), han sa att man skulle vara rädd om sin darligs. Tar man bort för många tar man bort delar av sitt signum. Kan hålla med om detta. Lycka till med skrivandet!

Kära Syster sa...

Pia: Tack! Då känns det ändå som om jag var inne på rätt spår där i slutet... Skönt, då ska jag klappa på dem ömt, bädda ner dem och bjuda på te och sånt.

/A

Skriviver sa...

Vad roligt att läsa att du har bytt ut den ursprungliga huvudkaraktären och ploten och flera andra karaktärer :) Jag brukar väldigt ofta tänka (och säga till folk) att jag skulle KUNNA göra det, men jag har inte gjort det (ännu). För trots att jag älskar mina karaktärer så tror jag att jag skulle kunna hitta andra som jag älskade, och som skulle kunna fungera lika bra. Och då blir det så intressant att fundera på vad det egentligen är jag skriver. Vad som är själva kärnan.

Och det där med darlings. När du säger att du inte har problem med att ta bort dem så tänker jag att det nog är ganska bra ändå. Även om det är skönt att bry sig så är det nog bäst att kunna se helheten tydligt, och det får jag för mig att man inte gör om man har för mycket darlings.

Jag tror att jag inte heller har så mycket darlings - men jag vet inte säkert eftersom jag inte gjort någon massiv redigering än. Håller tummarna för att det blir dags för det snart.

/Linda

Kära Syster sa...

Linda: Härlig kommentar! Kärnan och helheten, ja. Det är väl det som är grejen. Och däremellan några darlings, för jag tror nu med min nya erfarenhet att man nog inte riktigt vet vilka ens darlings är förrän någon kommer och petar på dem och säger "den här då? Den ska väl strykas?"

Hoppas du snart får mejsla fram berättelsen ur manuset! Det är verkligen mitt favoritmoment so far: att upptäcka vad som ska vara kvar för att berättelsen ska lyfta!

/A