De senaste dagarna har jag längtat tillbaka till storstan. Såklart till det som är mitt eget; kylskåpet, soffan, tv:n, sängen, badrummet. Hemmet. Men även bruset, människorna, lukten. Jag kommer nog aldrig att flytta ut i skogen för gott, men jag kan inte heller bara vara i stan. Det kommer att dröja ett tag innan vi kan bo i det där huset som vi kallar Nyberget, fast nu sitter åtminstone alla fönster på plats. Dörren är den gamla sneda som suttit på sedan urminnes tider. En ny är beställd och när den kommer blir huset ännu lite tätare. Taket ska antagligen lagas nästa helg och så är det alla småhål i väggarna som behöver gjutas igen. När detta är gjort saknas fortfarande golv på stora partier, putsen på väggarna håller på att rasa ner och det snöar ständigt små färgflagor från det gamla innertaket. Det ska byggas inneväggar, isoleras och grävas brunn och avlopp. Och dräneras!
Jovisst, det finns en del kvar att göra innan det går att bo där som i vilket hus som helst. Men jag har inte bråttom. Den där processen att bygga någonting i egen takt är rätt vilsam i sig. Låta drömmarna vandra omkring i huset under tiden och forma byggandet. Det är en lyx att åka dit, jobba med händerna så man blir alldeles slut och sedan åka hem igen, till det gamla vanliga. Vi är inte beroende av att huset blir färdigt, ingen står och trampar och behöver flytta in för att vi inte har någonstans att bo. Vi har kvar hemmet i stan. Så vi bygger i den takt vi har tid och råd.
Samtidigt ser jag väldigt mycket fram emot den dag då vi kan lämna stan efter arbetets slut en fredag, ta bilen upp i skogen, sätta nyckeln i låset och kliva in i den där världen jag föreställer mig kommer att vara en fristad under helgerna. En plats till för att andas in och andas ut.
/Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar