Det vackraste

Jag gick en sväng i stan idag, tillsammans med en gammal vän på besök. Vi drog oss upp mot Observatorielunden, bort från trafiken och stöket. När vi kom ner mot Drottninggatan igen hörde vi på lång väg musiken, längtande toner som liksom drog oss till sig. När vi kom närmare såg vi att tonerna spelades på en cello, av en kille som satt på en pall på gågatan med en förstärkare bredvid sig. Runt honom, i en vid cirkel, hade en publik bildats. En del var där för sig själva, en del stod hand i hand och några filmade. Alla stod rätt upp och ner och lyssnade, andäktigt.

Och ja, han var duktig. Tekniskt skicklig visste han hur han skulle smeka fram de djupa tonerna i instrumentet, det känsliga vibratot som påminner så om den mänskliga rösten. Ljudet förstärktes mellan husväggarna och ekade långsamt iväg. Men det allra vackraste, det var människorna som lyssnade. Som i en film, i en saga, stod de där som om de alla blivit ditkallade. Från helt olika håll hade de kommit, men hade plötsligt något gemensamt. Alla kunde känna längtan som tonerna förmedlade, som om de stigit ur sin vanliga vardag och upptäckt något nytt.

Vi lyssnade ett tag, sedan gick vi vidare och fortsatte vår kväll. Åt middag, pratade. Men när vi sagt hejdå och jag kommit ut på gatan igen, hörde jag återigen tonerna. Jag gick runt hörnet för att se efter och visst, folksamlingen var kvar. Förmodligen var det en ny samling, men ändå samma. Det hade börjat skymma, men ingen hade bråttom. Som trollbundna stod de och tog in musiken, bredvid varandra. Jag hoppas att de står där än.

/Elin