Ingen skådespelare precis, men eventuellt ett spöke

I natt satt jag uppe på råvinden i klänning med en ljuslykta bredvid och pratade in i en kamera.
Vi började ungefär samtidigt som det egentligen var dags att dra på sig mysbyxor och dricka en kopp te framför tv:n. Det visade sig vara vansinnigt svårt att leverera en pitch från minnet in i kameran utan att snörpa på munnen, utan att säga "ehh..." tusen gånger och utan att avbryta sig själv varannan mening. Plus prata med inlevelse och göra berättelsen intressant. Eftersom jag har lyxen att vara gift med mannen som stod bakom kameran och vi både höll oss hyfsat professionella (han regisserade och jag försökte ta till mig av råden), var jag ändå mindre nervös än jag hade varit om jag hade dragit ihop ett anonymt filmteam. Men nervöst var det. Konstigt nog, jag fick ju trots allt hur många tagningar på mig som helst. Klockan blev i alla fall mitt i natten.

Klänning! Munsnörp!

Rekvisita i trapphuset

Ljussättning

Ikväll ska pitchen klippas ihop och först då får jag se hur det gick. Just nu tänker jag såhär: det kan ha gått hur som helst. Samt: jag vill helst inte se.
Vid tolvsnåret, spöktimmen, önskade jag att någon skulle passera utanför och titta upp mot vindsfönstret och se det flämtande ljusskenet. Tänk vad den personen skulle rysa.

Det vackra bågformade fönstret

Stämningsfull natt

/Anna