måndag 22 oktober 2012

Vi måste prata om Kevin


Jag läste Lionel Shrivers "We need to talk about Kevin" i somras. En skrämmande bok, som behandlar ämnet dödsskjutningar i skolor och framförallt den (av mig i alla fall) bortglömda frågan om vad som händer med förövarens familj.

Boken handlar om Eva, som ser tillbaka på sin son Kevins uppväxt och den ödesdigra dagen då han dödade sju elever samt två anställda på sin high school. Vad gjorde hon för fel? Skulle hon kanske aldrig ha blivit mamma över huvud taget? Hur mycket formar man sina barn och vad föds de med?

Boken är en riktig rysare, den sortens bok man slits mellan att sträckläsa och att gömma under en soffkudde. Shriver skriver riktigt bra och tar aldrig riktigt ställning i frågorna, utan låter oss känna Evas avgrund och tvivel. Han fångar också på pricken den meningslöshet som många ungdomar växer upp med idag, vad är det för poäng med någonting när man har allt?

Förra året filmades boken. Jag har skjutit upp att se den, ärligt talat föredrar jag romantiska komedier framför ångestdramer, men i lördags infann sig rätt stämning, sällskap och tillbehör (dagen efter-kladdkaka).


Mitt sällskap hade inte läst boken och jag sa att filmen nog skulle tala för sig själv, men... det gjorde den ju inte. Eller så här: de är två helt skilda saker. Medan boken berättas av Eva, berättas filmen av en rad suggestiva bilder och ljud. Dialogerna är få och symbolerna desto fler, medan vi knappt får se en droppe blod flyter det desto mer röd färg, tomatkross, vin, med mera (jag får hela tiden upp bilder från The Who´s psykedeliska film "Tommy"(1975)).

Bra sak med filmen: Tilda Swinton som Eva. När en så stor del av filmen utspelar sig i det tysta får hennes nakna ansikte säga desto mer, och jag tror henne. Och så förstås Ezra Miller som Kevin, det tysta navet som allt rör sig runt.

Så... jag vet inte. Jag rekommenderar alla att läsa boken, som tar upp så många sjukt viktiga frågor om samhället och individen. Och filmen? Jag är besviken över att den inte liknade boken mer, men å andra sidan behövde den nog vara sin egen. Så om man gillar långsamt och lågmält berättande, go for it. Men läs boken. Den borde vara obligatorisk.

/Elin


1 kommentar:

L sa...

Elin, du har så rätt. Alla måste läsa boken (filmen har jag ingen aning om)! Jag är glad att jag läste den innan jag blev förälder, för nu vet jag inte om jag hade vågat.