lördag 31 mars 2012

En film senare

Visste ni att "The Great Gatsby" (1974) är två timmar och en kvart lång? Det vet jag, för jag har precis sett den. Kisar ut mot solen utanför och känner mig lagom dimmig i skallen.


Jag gillar verkligen mitt biblioteks urval på filmavdelningen, en perfekt blandning av gamla klassiker, europeiska pretto-filmer och en och annan Hollywood-standard. Och inte så mycket att välja på heller, sådär så att man nästan blir tvungen att gå hem med något man aldrig hade valt på en videobutik. Idag blev det alltså "The Great Gatsby", som ju snart kommer i en ny tappning med Leonardo DiCaprio och Carey Mulligan och regisseras av Baz Luhrmahn. (Det kommer bli så sjukt bra!)

Men här är det alltså Robert Redford och Mia Farrow som spelar huvudrollerna i filmatiseringen av F. Scotts Fitzgeralds 20-talsroman om rikedom och vad den gör med människor. Charleston, kristallkronor och fransar är ledmotiven, förutom då trånande blickar, otrohet och en längtan efter något äkta bortom ytan. Det är en fantastisk och tidlös historia, men jag har lite svårt att finna mig i det långsamma överberättandet och 70-talsestetiken. (Plus att alla är svettiga hela tiden för att man ska fatta att det är outhärdligt varmt, men hur snyggt är det?)

Nej, som sagt, jag längtar efter nyinspelningen och ett uppfriskande Lurhmann-grepp. Lite synd bara att inte Brad Pitt spelar huvudrollen, för kolla bara:

Lika som bär ju!

/Elin

En inspelningsdag

Med fyra inspelningsplatser och en aningen för litet team, var det bara att göra sitt bästa med förflyttningar och hålltider.
Mitt bästa känns i benen idag, träningsvärken är överallt.
Det känns också i huvudet på grund av vätskebrist, gissar jag.

Men jag klagar inte, verkligen inte. Tvärtom är det härligt att arbeta praktiskt då och då och känna att man lever. (Kanske lite för härligt när man dessutom är utomhus och det haglar, men men.)

I den här backen, till exempel, sprang jag några vändor fram och tillbaka:


Och den här saken fick jag lotsa fram till inspelningsplatsen eftersom gatorna på söder inte bara är förvirrande utan även enkelriktade. Mest åt fel håll.


Gårdagens kaffekopp är min absoluta favorit: i engångskopp (jag veeet att det inte är miljövänligt, men skit i det nu) med inspelningsplats i förgrunden och utsikt i bakgrunden.


Sist på dagen agerade jag attributör och hängde rosor i regn. En vacker kontrast mot allt det grå!


Och det var det hela.
Som alltid ska det bli spännande att se resultatet.

/Anna

Tänk att lördagar kan se så olika ut

Fotografen kom just hem efter att ha filmat en grej med Lasse Hallström och blev bjuden på lunch på Grand Hotel.

Jag då? Har jag kanske också småpratat med höjdarna inom svensk film? Ack nej, jag sitter hemma iklädd fleecebyxor och mössa och äter grillchips till lunch.

Det var bara det.
Eller förresten, ska jag chansa på en till kopp kaffe, eller är det för mycket?

/Anna

Älskar verkligen snöstorm just nu. Älskar!

Nej du Lillstrumpa, det är verkligen lågvatten för oss just nu. Fast himla fint jobb du gjort med att plita ner några inlägg här tycker jag.

Själv somnade jag i soffan ungefär halvåtta igår och hann således inte sammanfatta dagen. Jag var ju på inspelning igen och det var blött. Fast mycket roligt.

Nu borde jag ha skrivit klart x antal avsnitt av bokmanuset och vara mitt uppe i nästa, men istället har jag ont i huvudet, ont i kroppen och... Nä, jag har faktiskt ingenting mer att skylla på.

Jamen då jobbar jag väl då. Finns ändå inget annat att ta sig för en dag som denna.

Återkommer,

/Anna

Nähä, inte dag heller

Jag skulle vilja skriva något käckt och lördagsmorgonpreppy här, verkligen. Men faktum är att jag vaknade i morse och hade ont i halsen och var öm i hela kroppen. Den ljusa sidan skulle kunna vara snön och skräpvädret, känns som en helt okej dag att ligga i soffan.

/Elin

fredag 30 mars 2012

Toapappret är slut,

det blåser och regnar halvstorm ute och jag drack precis en kopp te. Det här kan sluta hur som helst.

/Elin

torsdag 29 mars 2012

Jonas Hassen Khemiri, vilken hjälte!

Har ni inte sett veckans avsnitt av "Babel" än, pallra er genast iväg till SVT play! Tjopp, tjopp!

/Elin

Nattmacka

Det känns som att det är mitt i natten och jag orkade inte laga mat så det blev... olagad mat.

Inspelningsdagen har hursomhelst varit otroligt trevlig och jag har lärt känna en massa människor som jag ska jobba med senare. Blir mycket bra.

Inspelningsplatsen var det heller inget fel på, doftar underbart att hänga i en blomsteraffär!



Nu: te.

/Anna

Nu kan jag äntligen baka muffins med stil

Efter en alldeles för överansträngd dag kom jag hem med tåget och konstaterade att alternativen var att antingen kollapsa på soffan eller... ja, göra något. Det första alternativet kändes otänkbart i mitt trötta men ändå speedade tillstånd, så jag gjorde det enda raka. Jag gick till stan och inhandlade:

  • En vit ärmlös blus
  • En blå stickad top
  • En muffinsform
  • Ett gult nagellack
  • och ett ekologiskt läppbalsam.
Nu kan jag ta helg. (Okej, ska jobba lite till först men då är det fredag så det märks ju knappt)

/Elin

onsdag 28 mars 2012

Och hjulet på veckan snurrar runt, runt, runt...

Efter en lång dags färd mot eftermiddag innehållande både afrikanska rytmer, polska på flöjt och många djupa andetag (kanske ett och ett annat skäll också) styrde jag cykeln mot Studio T där jag tjänstgjort som studioassistent hela kvällen. Slash sångpedagog. Slash tebryggare. Kanske mina främsta färdigheter.

Anyways, kunder var två trevliga tjejer som håller på att spela in en demo. Jag länkar inget än, vet inte hur officiellt något av det är. Men attans, vad trevligt vi hade! Men lite trist är det att komma hem, inte ha ätit middag och tänka att det spelar ingen större roll, för det är snart frukost ändå. Närmare bestämt klockan sex. Det tar liksom aldrig slut, om man får kvällsklaga lite.

/Elin

Så kallat pluggvatten

Iskallt, bubbligt. Dricks företrädelsevis med en svettig deadline i antågande. Det kan vara så att flaskorna i kylen kommer att gå åt. All of them.


/Anna

Klockan är nio, slut på jobb

Okej, kanske inte. Men dags för kaffe. Vad jag har gjort den här timmen? Åh, ni vet, lite av varje. Tittat lite på veckans planering, stängt den igen. Öppnat tråkiga betygsdokument och ojat mig lite. Städat toan. Sminkat mig och torkat håret. ... Gjort kaffe.

OCH, och och, fått mail från bästa vännen i USA som jag ska hälsa på om mindre än två veckor (!!!). Hon ba: Ja, det är ju ganska svalt nu, 25 grader, vi funderar på vad vi ska göra när du kommer, vi kan ju åka till den här roliga staden, eller så kan vi åka till den här häftiga platsen, och så måste du träffa alla de här schyssta folksen och jag ba WIII!

Jag har inte tid att jobba, jag måste packa. Och marinera mig i brun-utan-sol.

/Elin

En ofrivillig sovmorgon

Släpade mig upp för tjugo minuter sedan efter att ha snoozat, jag vet inte, halva natten väl?
På något vis lyckades jag övertala mig om att det gick bra att ligga kvar i sängen, men det fattar vem som helst att det såklart inte gör.
Nu är det dags att skriva, det gör jag hemifrån idag, tänkte jag. Fast sedan insåg jag när jag öppnade datorn att jag visst har grejer jag skulle behöva åka till kontoret och ta itu med. Alltså, såhär virrig tycker jag inte att jag brukar vara.
Sommarsjuka, det tror jag också!

Hemmakontor med utsikt.
/Anna

Klockan är åtta, dags att jobba!

Antingen lider jag av någon sällsynt parasitsjukdom ELLER så har jag sommartidsjukan. Det är  i vilket fall väldigt segt nu.

/Elin

måndag 26 mars 2012

Tur att man har påskliljor

Jag är äntligen hemma efter en lång dag på kontoret. Det blev ute-mat på vägen hem och oboj vad jag längtar efter att laga mat nu. Det ser nämligen inte ut som att jag kommer hinna med sånt den här veckan.

Slut på meddelande.


/Anna

Men med lite tur finns kanske en restplats på agronomprogrammet

Efter lång väntan på information om utbildningen jag ämnar söka fick jag idag ett mail med länkar till två olika sidor där man kan anmäla sig. På vilka jag inte hittar någon som helst koppling till berörda utbildning.
Kul då att ansökningstiden till typ allt snart är slut.

/Elin

(Till upprörda agronomer vill jag bara säga att jag, angående rubriken på inlägget, inte har något specifikt emot agronomi. Vid närmare tanke har jag faktiskt inte den blekaste aning om vad det är. Något med jordbruk? I vilket fall, förmodligen inte min kopp te.)

Den askgrå vardagen och de rosa silkesstrumporna som lyser upp den

Jag har inte bloggat så mycket på sistone. Dels har jag haft alldeles för mycket att göra, och dels känner jag mig så in i norden tråkig. Jag börjar skriva ett inlägg, men raderar det på en gång eftersom jag själv blir uttråkad av att läsa det. Jag tror att det hör ihop lite med det alldeles för myckna, det finns liksom ingen ork och då blir allt tråkigt. ... Jag ska nog radera det här snart.

Men, på den ljusa sidan, idag har jag shoppat använda kläder för vad jag tror är första gången! En kjol och en kofta blev det. Jag tänkte att det är dags. Jag provade en massa jackor också men hittade ingen, och precis när jag skulle gå sa hon i kassan att de hade fått in en ljus trenchcoat från Filippa K som skulle komma ut i morgon. Så nu är jag fast.

/Elin

Det där städrycket

Hur mycket jag än vill tänker jag inte visa någon bild på hur rent och tomt och fint det är bakom sovrumsdörren. Det ser typ ut som... bakom en dörr ungefär, så det får vara. Fast jag jublade tyst när jag gick upp i morse åt att sovrummet känns... tja, cirka åtta kvadratdecimeter större skulle jag tro.

Förutom att rensa vindsförråd och slänga grejer och hålla på, satte Fotografen igång med att skura rent spisen och alla brännare och – fråga mig inte varför, men han tyckte tydligen att det var nödvändigt att testa funktionen. På alla. Samtidigt.


/Anna

söndag 25 mars 2012

Upp som en våffla, ner som en omställningssol

Man jobbar på ett jobb där en skön dam gräddar våfflor hela dagen,
man äter förstås en och annan våffla,
och säljer en och annan pryl.

Man kommer hem där en skön snubbe står och gör middag,
man vilar förstås en stund på sängen,
och äter en stund framför tv:n.

Man uppmanas att hjälpa till med att röja undan gamla grejer,
man dammsuger förstås dammkorvar,
slänger bråte i grovsoporna.

Man har fått ner påsklådan från det nystädade vindsförrådet,
man arrangerar förstås några påskliljor,
och äter gammalt lördagsgodis.

Man är rätt slut i huvudet och man skyller det på sommartiden,
man gillar förstås ändå kvällsljuset,
och drar in våren i näsan.

Och så lite bilder till det:



/Anna

Sådärja, då var alla klockor justerade

Eventuellt kan jag ha sovit en gnutta oroligt i natt på grund av stress över den där förlorade timmen. What to strunta i för att hinna med allt och helst vara utsövd ändå liksom? Utsövd kunde jag glömma visade det sig. Naturligtvis.

Försöker nu ta itu med det där bokmanuset igen (jepp, det kommer att tjatas friskt om den saken på den här bloggen i exakt en vecka till) men blir lite distraherad av att titta ut på huset tvärsöver gården med alla fönster som fortfarande är fördragna. Jag gissar att det är för att det är söndag, folk är lediga, tar sovmorgon och allt sånt där jag verkar ha glömt hur man gör.

Men jag har fått förmiddagsfika i alla fall.
Och på jobbet idag serveras det våfflor. Inte dumt alls!


Skriva-skriva-skriii-hiva!

/Anna

Om tiden inte fanns


"Vad skulle hända om tiden inte fanns?" Där ungefär slutade kvällen, en sommartidsfest med anledning av att vi går in i sommartid om alldeles strax. Efter en lång och stundtals hysterisk diskussion om sommar, hur man definierar att bada och vikten av depressioner var vi för sega i huvudet för att ta oss an huvudfrågan, den så kallade elefanten i rummet. Vi nöjde oss med att konstatera att tiden går och att om man åker till Stockholm klockan tre i natt kommer resan att ta en timma längre än vanligt.

Jag vann för övrigt röstningen om vem som var mest sommarklädd, det var totalt värt det att knata dit i nylonstrumpor och öppna sandaletter. Tårna tinar nog upp när som helst.

/Elin

lördag 24 mars 2012

Mer snabbmat till folket

Efter jobbet hann Fotografen och jag ta en snabbrunda inne på Mood Stockholm och kolla läget. Och läget var mycket bra.


Melker och hans kumpaner har till exempel lyckats ypperligt med konceptet Vigårda Barbeque, vi åkte hem mätta och nöjda. Eventuellt är jag lite för mätt och nöjd. Det vill sig nämligen inte riktig med bokmanuset. Jag säger "du måste, du måste" och boken svarar "mäh, inte nuuu!" Alltså det är förstås inte jag som inte vill, det fattar alla?

Det är lördagkväll.



/Anna

Räck upp handen, alla som känner igen sig

Här inne var det dött idag. Men nu! Nu är jag här. Ganska nyss hemkommen från första tjejgruppsträffen, det gick jättebra, ingen började gråta eller kallade någon annan fula namn. De verkade till och med tycka att det var roligt. Vi får se på tisdag om de dyker upp igen. ("De" är alltså ett gäng högstadietjejer som jag tagit under mina vingar.)

Nu har jag däremot nästa stora problem att ta tag i; om jag ska köpa skorna som jag la undan på en affär igår. Diskussionen går lite såhär: FÖR: De är sjuuukt fina! Alltså, verkligen. EMOT: Jag kommer förmodligen att aldrig någonsin ha dem på mig i verkligheten. Fatta obekvämt med fina skor.

Jag tror jag går och tittar lite på dem i alla fall.

/Elin

fredag 23 mars 2012

Ett stycke outline senare

Äntligen är jag på väg hem från kontoret men ojojoj, förhoppningsvis har killarna (jepp, det är de som är kreativa) klämt ut sig en outstanding outline till tv-serien som vi ska pitcha nästa vecka.
På tunnelbanan var det fredagsstämning, jag vill bara äta köpepizza och gå och lägga mig nu. Tack för mig, liksom.


/Anna

Be inspired


Ojojoj vad bråttom jag har till jobbet nu.

/Elin

Inget nytt under solen, bara en fredag förmiddag

Hej, syrran, vad gör du? Jag sitter och undviker att jobba. Jag borde egentligen precis nu sitta och förbereda första tjejgruppsträffen som är i morgon, det är ju ohyggligt spännande om man tänker på det. Så varför gör jag inget? Dålig karaktär, antar jag. Men nu går jag och hämtar färgpennorna. För om man inte får inspiration av färgpennor, då vet jag inte vad.

/Elin

Startsträcka

Det tar ett tag för mig att komma igång med att skriva varje gång jag sätter mig vid datorn. Jag är inte en sådan där som kan sätta sig och bara börja. Eller jo, det kan jag. Men det blir inte bra då.

Och jag är i fasen av manusskrivandet när det måste bli bra, när SPRÅKET måste gnistra. Fastän jag vet att lektören kommer att få en högst ofärdig text på den punkten, måste jag göra mitt allra bästa.

På samma sätt behöver jag komma upp ur sängen och drälla runt lite innan jag äter frukost, vakna till liv, vifta undan natten och liksom hitta moodet.

Men nu har jag drällt färdigt, nu har jag varit uppe i nästan två timmar, läst bloggar, diskat, sorterat tvätt, varit en sväng till tvättstugan och promenerat till affären för att köpa frukost. Nu! Nu sätter jag mig med frukostskålen och bokmanus och – åstadkommer förhoppningsvis magi.

/Anna

torsdag 22 mars 2012

Så fort man trodde att man var något på spåren

Ni vet det där med att alltid vara någonstans i framtiden, längta till helgen, semestern, pensionen? Jag fick den där bilden av mig själv på dödsbädden, det där ögonblicket när man plötsligt inser att det var precis när man kämpade med vardagen som bäst och sparkade i gruset som man verkligen LEVDE. Så jag har försökt mitt bästa denna vecka att INTE tänka "tre dagar till helgen och två veckor till påsklovet nu" varje morgon när jag vaknat. Att leva i nuet i stället.

Tills jag igår fick veta att nuet är en illusion, det tar tiondelar av en sekund för hjärnan att registrera alla intryck. Så tekniskt sett kan man inte leva i nuet.

Så nu vet jag inte vad jag tänker.

/Elin

Och däremellan dricker jag vatten

Det blev rätt tomt här igår, ser jag. Så kan det bli.
Efter en förmiddag hemma med bokmanus begav jag mig till kontoret där vi slog skallar ihop kring ett pitchmaterial. Sedan åkte jag hem och stretade vidare med boken.

Klockan fem i morse gick jag upp och skrev vidare, men efter någon timme var kroppen inte riktigt överens med mig så jag sov en stund på soffan. Tja, och snart ska jag till kontoret för att redigera pitchmaterial och ha ett möte.

Blablabla, hur tråkigt låter inte det här egentligen? Man vill ju skona världen och låta bli att blogga om det liksom.

Det där med juicen var förresten inget substitut. Allt som allt två glas igår var förstås inte i närheten av att drabbas av juice-överdos. Just nu är taktiken att invänta kaffesuget. För jag vet att det kommer, tids nog.

/Anna

onsdag 21 mars 2012

Det nya svarta

Juice!
Jag återkommer om eventuella biverkningar till följd av överkonsumtion.

/Anna

Sökes: URMAKARE

Alltså, jag skulle behöva kontakta lite folk. Utan inbördes ordning tänker jag mig i runda slängar följande funktioner:

  • tandläkare
  • fönsterputsare
  • bagare
  • tvättare
  • massör
  • apotekare
  • sömmerska
  • fotvårdare
  • revisor
  • cirkusartist
Till att börja med åtminstone.
Tips, någon?

/Anna

Lite blaskigt, kan jag tycka

Efter den där koffein-överdosen jag drog på mig förra veckan har jag inte kunnat dricka kaffe som förr. Det är inte lika gott längre.

Igår lyckades jag kompensera det hela med att överkonsumera svart te, så nu bara: ETT GLAS VATTEN TILL FRUKOST!

Nääe.

Jag har ju för farao ett bokmanus att skriva!

*sätter på kaffekokaren och ignorerar*

/Anna

tisdag 20 mars 2012

Lillstrumpa blir trött (eller Dagens politiska statement)

I dagens DN varnar lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén för den kommande lärarbristen, mot bakgrunden att en hel massa platser på lärarutbildningen står tomma. Ja, så det kan bli.

Läraryrket som det ser ut i dagens Sverige är ett helt okej gig i min situation, som outbildad ensamstående som behöver känna sig för i yrkeslivet. (Det är faktiskt helt fantastiskt i min situation, när jag tänker på det.) Men att plugga lika länge och med samma studiekostnader som en civilingenjör, fast för hälften så mycket lön? Det är ju bara inte ekonomiskt försvarbart.

(Och de Bestämmande Personerna bara; hm, vi måste nog höja lärarnas status, JAG VET! En LEGITIMATION, så man BARA kan anställa de UTBILDADE! Då blir det nog bra igen.)

/Elin

(Okej, den genomsnittliga läraren kanske tjänar mer än hälften av vad den genomsnittlige civilingenjören gör och okej, regeringen har dragit tillbaka kravet på legitimation, men ändå. Att det aldrig någonsin ska löna sig att jobba med människor.)

Inte snuvig, bara snuvad

Måste erkänna att jag hade sett fram emot att sitta hemma i sängen och tycka synd om mig själv hela dagen idag. Kanske läsa och slumra och skriva lite och sova middag och sådant också.

Men vaknar man frisk så gör man (och ja, jag kände noga efter om jag kanske ändå inte hade en gnutta feber, men även om jag var lite varm var det inte tillräckligt) så jag har skrivit på som sjutton.

Hur mycket sa du att det var, sa du? Pöh, ingen aning.
Jag ska redigera en text så att den blir läsbar och fin, men överallt ser jag att det saknas viktiga övergångar och mittemellanscener. Och dokumentet bara växer och växer vilket gör att det bara blir ännu mer att redigera. Intressant va?

Den där sjukdagen ja. Jag kanske tar den ändå sisådär om två veckor.

/Anna

I´m blue, obviously

Det här med att man sitter på halvgolvet och knäpper tusen kort på sig själv innan man går hemifrån för att illustrera alla nyanser av blått man lyckats ikläda sig, det trodde man ju inte för fem år sedan. Eller för ett år sedan. Eller ens igår.


/Anna

När det är som roligast

Jag anser mig vara frisk nu, gick inte upp förrän klockan sju och var rätt pigg och glad.
Sedan dess har jag suttit parkerad i soffan med datorn i knät och det är ganska obekvämt nu.
Men vad gör man inte när man har flyt och skriver så begåvade meningar att man ryser av sin egen briljans och kommer på finurliga övergångar och karaktärer som ska återkomma senare med avslöjanden. Jamen då sitter man vackert kvar.
Fast jag borde ta mig till kontoret.
Och släppa allt det magiska mitt i en mening för att göra annat.

De säger att det är ett smart drag, att det är lättare att komma igång nästa gång (ikväll!) om man lämnar texten i sin höjdpunkt.
Jag känner bara att jag vill vara kvar i berättelsen en stund till och se vad som händer.

Jaja, man ska väl lämna festen...

/Anna

Carl Johan Vallgren

Jag ska säga som det är: Carl Johan Vallgren är min litteraturidol. Han och Vilhelm Moberg. Och nu har den förstnämnde skrivit en ny bok. Som jag ska läsa. När jag har läst hans allra första alster som jag beställde för länge sedan men inte hunnit titta på än. Eller före. Man får se. Vacker att se på är den i alla fall.


/Anna

måndag 19 mars 2012

Den mätta dagen, den är aldrig störst

Skrev Karin Boye.

Men jag, jag har fikat på stan OCH ätit kinamat, och på jobbet fanns det tårta. Jag mäter mina dagar i smaker. Det var nog inte det Karin pratade om.

Och inspelandet? Jag vet inte riktigt, berättar i morgon. Jag blir så att säga ljudblind.

/Elin

Måndagsfilm på kanal 9

Yey, det är ju Dirty Dancing!
Äter glass (jepp, det får man när man är sjuk) och hinner se första halvtimmen i alla fall tänker jag.
För egentligen är jag sjukt (!) trött och vill bara sova (buhu, det är lite synd om mig).


Första saken värd att notera dök upp redan i förtexterna: Kenny Ortega är koreograf!

/Anna

Symptom

När jag kom hem ikväll tänkte jag att man kanske känner sig varm och skakig om man har druckit bara en kopp kaffe på en hel dag. Sedan kom Fotografen hem och konstaterade att jag luktar sjuk. Äckligt. Och typiskt, jag har inte tid att vara sjuk förrän om två och en halv vecka ungefär.

Men jag har nog feber. Ovant. Jag är ju aldrig sjuk.

/Anna

... Nu är vi igång!


Notera gärna stridshelikoptern strax till höger om datorn. Den är kanske viktigast av allt.

/Elin

Måndagbekymmer

Instrumenten står redo och peppade men...

Fästet till mikrofonupphängningen är ju fel storlek ju! Ååååh!

Teknikfrustrerad? Aldrig. En tripp till den lokala järnaffären är precis vad jag hade tänkt mig såhär i stormen.

/Elin



Kreativt utlopp

När man har tragglat med text sedan sex-snåret blir det lätt såhär:


Hoppas de är tillräckligt torra snart för att kunna fixa lunch!

/Anna

"The Artist" vs "Midnight in Paris"

Vi pratade när vi gick hem från bion om stumfilmens möjlighet, ja faktiskt tvång, att låta handlingen föras framåt av... ja, handling. Det här att låta två skådespelare sitta och prata i en soffa finns ju liksom inte, det måste hela tiden hända något som gör att vi hänger med i storyn. En jämförelse med Woody Allens filmer ligger nära till hands, där handlingen oftast äger rum i karaktärernas huvuden och kommer till uttryck i en oändlig dialog.

Och som av en händelse såg jag  igår kväll Allens "Midnight in Paris", som vid sidan av "The Artist" var oscarsnominerad för bästa film. Som bekant vann den inte, däremot fick Allen en statyett för bästa manus (vilket i sammanhanget är talande (kul ordvits, va?))


För det är ju pratigt till tusen. Allen är en ordkonstnär som försöker vara lite visuell genom att visa upp en massa vackra bilder av Paris, Paris i morgonljus, Paris i kvällsljus, Paris i regn, Paris på 20-talet, Paris på 1890-talet (ni fattar snart va?), men mest av allt upptas hans bilder av skådespelare som pratar. (Står och pratar, sitter och pratar, går och pratar...) Och pratet är bra, dialogen är som vanligt sjukt bra skriven, men som jag konstaterade häromkvällen; då kan jag lika gärna läsa en bok. När jag ser en film, då vill jag se något hända. Antingen rent fysiska händelser, men lika gärna en utveckling i skådespelaren (som Jean Dujardins minspel i ovan nämnda film... mmm). Som vanligt har Allen en hel radda pålitliga skådisar med (Owen Wilson och Rachel McAdams är bara början), men de får ju liksom inte utrymme att göra sitt jobb i den ändlösa ordströmmen. (Sedan vet jag inte om det är resultatet av ett alltför energiskt regiarbete eller bara idoldyrkan, men Owen Wilson tycks mig mer spela Woody Allen snarare än sin karaktär.)

MEN, dialogen är som sagt bra skriven och storyn, om en man som vandrar runt i Paris på natten och får uppleva 20-talets glanstid och umgås med den tiden berömdheter, är intressant och tänkvärd. (Nu låter det som att jag recenserar en mellanstadieuppsats, förlåt Allen) Fast faktum är jag både jag och sällskapet var överens om att vi nog inte hade sett hela om vi varit ensamma.

/Elin

söndag 18 mars 2012

The Artist

Egentligen borde man inte berätta att den här filmen är en SVARTVIT STUMFILM för sådana som inte har sett den, fast det är svårt att låta bli, den är ju så cool!

Men enligt tjejen som jobbar på bion får man passar sig, det har tydligen hänt att folk som kommer in för att köpa biljetter till detta mästerverk de hört talas om vunnit ett gäng oscarstatyetter, ÅNGRAR sig när de förstår att det är en stumfilm.

Så om man säger så här:
En man möter en kvinna i tjugotalets Hollywood och trots att kärlek uppstår mellan dem kan de naturligtvis inte få varandra. Enkel handling, en sådan där som man är van vid. Fantastiska scener, varav många får en att både skratta och gråta samtidigt, avlöser varandra till fruktansvärt bra musik medan historien om de båda huvudkaraktärerna tar oss genom en filmindustri som står vid branten av talfilmens intåg. Lite som Singin´ in the Rain (vilken vi såg när vi kom hem för att jämföra), men ändå inte.

Eller som tjejen på biografen sa när vi pratade med henne efteråt: Jag hittar inga fel på den!

The Artist är verkligen årets film. Alla kan se den, alla kan älska den. Det är min övertygelse. Skit i ljudeffekter och 3D och allt vad det är. Det här en en historia när den berättas på allra bästa sätt. Jag ska visa föräldrarna så fort jag får tillfälle, är mycket spänd på att se den med dem och höra vad de tycker!


Och inte att förglömma: Jean Dujardin, vilken man! Vilken skådespelare! Vilken tur att han vann oscar för bästa manliga skådespelare. Honom kommer vi att få se mer av i Hollywood framöver. Är alldeles, alldeles övertygad om det.

Take it away sis och blogga om allt jag har missat med The Artist! Säkert finns det en hel massa annat att skriva om musiken om inte annat?

/Anna

lördag 17 mars 2012

Ledtråd: Det kan hända att jag steppade längs Drottninggatan

Gissa vem som vaknade i morse och inte alls ville gå till jobbet utan istället sitta i soffan och glo på filmklassiker på tcm?

Är det ditt slutgiltiga svar?

Då så.

Gissa vem som nyss har varit på bio och sett år(hundrad)ets film, en SVARTVIT STUMFILM som KOMMER ATT BLI en klassiker och som nu sitter med mysbyxor hemma i soffan och inväntar visning av Singin´ In The Rain?

Säker?

/Anna

fredag 16 mars 2012

Utvärdering dag 5

Jamen visst har jag klarat utmaningen bra den här veckan! Utmaningen som alltså handlade om att gå upp tidigt och skriva på bokmanuset, men vars officiella utgångspunkt var: "klarar man sig verkligen på bara sju timmars sömn?"

Här är nog en förklaring på sin plats. Jag har alltid varit en sån där hopplös människa som behöver mycket sömn, helst nio timmar. Men samtidigt går jag alltid upp på morgonen om jag har en tid att passa, oavsett hur länge jag har sovit, om jag till exempel har jobb inbokat. Så Fotografen utmanade mig att bara sova cirka sju timmar varje natt en vecka. Och oj! Det gick ju hur bra som helst!

Så svaret är JA. Dessutom har jag nog snittat färre timmar ändå och ändå varit pigg hela dagarna och bara tagit en endaste liten minimal tupplur.

Ser fram emot nästa vecka...

/Anna

Ett liten titt in i skolans värld

Fråga på prov i näringslära:

- Varifrån får kroppen protein?

Elev i nian svarar:

- Proteindryck


/Elin

Somliga lär sig visst aldrig

Jag har redan dagens andra kopp kaffe framför mig. Plus fredagsbulle. Eftersom det är fredag. Det där med att jag kom hem alldeles koffein- och sockerförgiftad igår, det kom jag tydligen inte ihåg när jag stod på Pressbyrån. Så lägligt då.

/Anna

Inte likt mig att vara hungrig såhär tidigt

Och ja, jag är så överjordiskt stolt över bedriften att tillverka müsli att jag naturligtvis måste bjuda på en bild av min frukostsskål. Fast den hade varit snyggare om apelsinerna och päronen hade synts där under filen, de är ju ändå huvudingredienserna.
/Anna

Den stackars hunden har det inte lätt

Rackarns, vad jag är uppe tidigt nu igen! Här är det müsli på gång för det har varit slut ett tag och Lillstrumpa kommer ikväll för att hälsa på/gå kurs under helgen och hon accepterar inte tom müsliburk. Och jag tycker inte att hon ska behöva ställa sig och åtgärda det själv den här gången, hence:


För övrigt tror jag att hunden som ylat från någon av grannlägenheterna och som jag lyssnat på sedan jag vaknade klockan fem, har slutat.

/Anna

torsdag 15 mars 2012

Utvärdering dag 4

Nja, det var väl inte helt lyckat att sabba blodsockernivån så där, men det är som sagt fixat. Däremot gjorde den fadäsen att kvällen blev en aning förskjuten och allt blev liksom senarelagt. Som att gå och lägga sig till exempel. Fast jag ligger ner nu så det borde inte vara en omöjlighet att ta sig upp i morgon. Jo, men jag tycker vi kör på det!

/Anna

I morgon ska jag dammsuga! (för bloggat är lika med lovat...)

Det var på riktigt otäckt att komma hem alldeles skakigt i ben och armar på grund av kaffe-och lösgodisöverdos och mat-underdos. Nu är det bättre. Middag och massa vatten var receptet.

Så nu städar vi upp här hemma inför helgen (en vanlig torsdagssyssla har jag förstått). Vi var trögstartade, men nu röjer Fotografen ut alla våra elektriska grunkor ur köket.


Och så har han lånat min pannlampa för att kunna se längst in i hörnskåpet under diskhon.
Jaja, jag tar och roar mig med toan dårå...

/Anna

Sammanfattning av dagen

Nämen, om vi tar och går och lägger oss nu?

/Elin

Här är beviset!

Inte riktigt en vetenskaplig artikel, men det duger för mig.


/Anna

Nu kommer jag alltså alltid att tänka på Big Bang Theory när jag går hem

Trappan som leder från källarkorridoren där vi har kontor upp till dörren ut till gatan är en så kallad tricky business. Jag snavar nästan jämt när jag skuttar uppåt och utan undantag när folk är i närheten och alltså kan och man vill gå i trappan lite "casual" och "lätt och ledigt" och gärna "snyggt" också. Så där som man alltid strävar efter när man tar sig uppför trappsteg inför publik. Men då slår jag alltid i tån i ett trappsteg och snavar och måste ta emot mig i räcket och hålla på.

Men idag! Idag kom jag på vad som är felet och det är ingalunda JAG som jag eventuellt har gått omkring och trott. Det är TRAPPAN som är fel och SHELDON har det vetenskapliga svaret på varför: Det räcker nämligen med att trappsteg är bara TVÅ MILLIMETER högre än normalt för att man ska snava i dem. För det förklarar han i ett av de allra första avsnitten, så det så. Och vår kontorstrappa ser knappast ut att vara av standardmodell, det kan alla vara överens om visst?

"The whole universe tralalalala-la-la..."

/Anna

Vad jag gör

Nja, jag har fortfarande inte skrivit särskilt mycket idag i förhållande till den mängd text som finns att gå igenom, men jag har redigerat två avsnitt ändå. Och så insåg jag nyss att det jag skrivit hittills den här veckan är betydligt mycket mer än jag någonsin fått skrivet på en vecka, sett till antalet användbara ord. Så jag är nöjd och ska åka in till staden och lämna tillbaka kläder som inte blev använda på inspelningen igår. Fast först blåsa håret.

/Anna

Morgonens bikt

Jo, jag har fuskat lite. Vid halvsju var jag tvungen att ta en lur på soffan. Och så har jag ätit frukost och tittat på nyheterna och veckans filmrecensioner. Sådärja, det känns mycket bättre nu när jag har erkänt.

/Anna

Då var det bara att sätta igång

Nja, kroppen behöver liksom lite mjukstart så här dags. Typ kolla läget på internet i största allmänhet, kanske dricka lite vatten, göra en kopp te och sudda bort den där konstiga drömmen om godis jag hade just när klockan ringde... Men om en stund kan jag förhoppningsvis skapa magi. Vänta bara.

/Anna

onsdag 14 mars 2012

Utvärdering dag 3

Gick upp tidigt.
Men inte för att skriva, för att filma.
Anyways.
Somliga dagar går åt till sånt.
Och det är kul.
Träffade trevliga människor.
Folk gillade min insats.
Åt för mycket godis.
Drack för mycket kaffe.
Pudrade en hel massa.
Skrattade.
Packade ihop.
Satt i bilkö.
Lämnade utrustning.
Strandade i soffan hemma.
Slut.

/Anna

Lätt sockerchockad och trött

Förhoppningsvis får allt plats igen, för nu är det färdigt!


Vi hittade en rolig lekkamrat:


Och filmade äppelskrutt.


Resultatet? Snart på en storstadsbio nära kungen.

/Anna

Gillar inte att vänta

Det är riktigt kallt ute och vi står i solen och väntar på att komma in i studion. Strax drar dagens inspelning i gång!


/Anna

tisdag 13 mars 2012

Utvärdering dag 2

Jomenvisst gick jag upp i tid i morse, innan det blev ljust och allt och så jobbade jag flitigt med diverse hela dagen och så for vi iväg på hemgruppssamling och så hämtade vi teknik och handlade fika och packade väskor och...

...men vänta nu, varför SOVER jag inte redan?

Suck, glömde förstås att reklamfilmsinspelning mitt i veckan stökar till alla goda intentioner UTAN UNDANTAG. VARJE GÅNG.

Har alltså varit vaken sedan fem i morse, sa jag det?

Således ska det bli väldigt spännande att se om jag kommer att vara till någon nytta imorgon.

Nu: hungrig men zzz...

/Anna

Medan jag diskar ringer telefonen

- Hallå?

- Hej, jag ringer från Radiotjänst. Det gällde TV-avgiften (menande paus). Du har inte betalat den.

- Nej, jag har ingen TV. (Radiotjänstinspektören är tyst precis så länge att jag känner mig tvungen att lägga till något.) ... Det skulle vara därför.

- Ja, eller så kan man glömma att anmäla TV-innehav. Det är det en del som gör. (Med en ton av begynnande misstänksamhet nu)

- Ja... men jag har ingen TV. (Skit, jag är såld)

- Tack, då får jag be om ursäkt att jag störde. (Så tyst så jag inte hör: Dra den om spökena också, va?)

Kan man inte få en förvarning innan de ringer? Så man kan öva sig på att låta trovärdig? Jag måste verkligen bli bättre på att tala sanning.

/Elin

Vardagslycka

Kommer hem, vrålhungrig, gör ett snabbt överslag över kylskåpets innehåll. Läste jag inte något recept av Jamie Oliver som skulle kunna funka? Jo, här var det, i kapitlet om snabba pastarätter. Fem minuter senare är jag igång, det är jag och Jamie, han berömmer min knivföring och mina egna initiativ (det är KLART att du ska ta persilja i stället för mynta, bra tänkt där) och när som helst nu kommer han att bjuda in mig till någon restaurang som stjärnkocksgäst men SKIT, nu är det något som inte är rätt, skulle inte pastan ha kokat klart nu och baconet börjar se överknaprigt ut, varför är det ingen som har diskat måste hälla av vattnet NU och det finns ingen arbetsyta, Jamie tittar bekymrat på mig och undrar varför jag inte har planerat det här bättre men skit i det nu Jamie, nu öser vi parmesan över det här som du brukar göra och så slevar vi upp det i en stor skål

och när jag satt mig vid bordet och tar första tuggan är det så SABLARNS gott att jag måste hålla i mig i bordskanten med båda händerna.

/Elin

Inte min kopp te riktigt

Förutom att skriva på det fantastiska bokmanuset (ja, nyss skrattade jag åt mig själv, shoot me), har jag lämnat ut kameran till en fotograf som skulle hyra den några timmar samt fått tillbaka den. Och så har jag sprungit genom gallerian på stan för att komplettera garderoben till en inspelning i morgon med två skådespelare. Plus införskaffat en anti-glanspuder som tydligen ska vara hur bra som helst och passa på alla hudtyper. Bra det, eftersom det inte kommer att finnas någon maskör på plats och jag ska dutta på puder när det blänker. Då kan jag inte ha flera olika att krångla med, en för alla liksom. Men det var inte det jag skulle gnälla om, utan det här med att gå på stan och hitta kläder som inte är till en själv. Man bara:
"Är det rätt storlek?"
"Är det rätt nyans?"
"Är det tillräckligt många alternativ?"
"Är det öppet köp?"
"Gillar regissören det här?"
"Varför är det så mycket folk överallt?"
Plus, förstås:
"Va, här hänger ju den perfekta skinnjackan!"
"Den där outfiten vill jag ha på mig resten av våren!"
"Värsta skinnväskorna, jag tar en av varje..."
"Jag behöver ju varenda top inom tio meters radie!"
"Åh, kjolar-klänningar-kavajer..."
*fokus-fokus-fokus*

Men det är alltså avklarat och jag tror att det blir bra och jag har redan pustat ut och allt det där. Men STRESSEN innan.

/Anna

Second breakfast

Fördelen med att gå upp tidigt (ja, jag vet att jag tjatar som om jag vore den ena i världen men skit i det nu) är plötsligt glasklar:
Maxad macka på fluffigt bröd, lassad med avokado och tomat.
Massor med koppar kaffe för att man ska "hålla sig vaken". Hahaha, jag är inte ens trött ju!

Tillbaka till manus.

/Anna

Tisdagsmusik

I dimman av allt annat blev det ingen måndagslåt igår. När jag vaknade idag hade jag Torstens Flinks melodifestivalbidrag i huvudet, "Jag reser mig igen". Ett meddelande från min hjärna? Den ska vi i vilket fall inte lyssna på, däremot behöver jag lära mig den här i veckan:



/Elin

Sjätte utmaningen: Gick bra

Okej, det här är verkligen att tänja ordentligt på gränserna, men jag är uppe och springer! Eller alltså, vaken, sitter i soffan med datorn och läser igenom bloggar och twitter. Den vanliga uppvärmningen.

Dessutom mår jag lite illa, så där som jag alltid gör när jag går upp för tidigt. Fast det går strax över om det inte redan har gjort det. Ute ljusnar det i alla fall och jag tänker att det kan ha med saken att göra. Eller inte.

Men jag vet inte, gå upp klockan fem verkar en aning fanatiskt, gör det inte?

Nä, nu får jag ursäktas, måste tvätta grus ur ögonen, sätta på vattenkokaren för te och öppna det där dokumentet som är anledningen till att jag ens är uppe.

Förresten: Vad är det där med att jag sätter klockan på fem och vaknar av mig själva fem minuter i?
Och: Tyckte det var rätt smidigt att ta med telefonen ut från sovrummet utan att ha låst den så jag kom åt kontakterna och råkade ringa Fotografen. Han som inte behövde gå upp fem, alltså. Tur att han skrattade åt mig. Och somnade om.

/Anna

måndag 12 mars 2012

Det jag skulle skriva igår om Döden

Min granne dog förra veckan. Gick bort, flög hem.

Jag träffade honom några gånger, hälsade på och drack kaffe. Men orkade inte efter ett tag, orkade inte vara den personen för honom. Han blev mitt dåliga samvete som gjorde att jag smög uppför trappan och låste upp dörren så tyst jag kunde så att han inte skulle höra att jag var hemma. Och jag tänkte; tänk när han dör. Vad dåligt jag ska må då.

Nu är han död och jag mår faktiskt inte alls dåligt. Jag är glad för hans skull, för jag tror att han är på ett så mycket ställe nu. Någonstans där hemtjänsten kan stanna hur länge som helst och barnen har tid och vill träffa honom. Någonstans där han kan duscha utan hjälp och hans rygg är alldeles rak.

Jag funderade på vad man gör. Så jag gick, gick till kyrkogården och strosade runt bland gravarna. Gamla familjenamn, utspridda kors, tända lyktor i minneslunden. På kanten till dammen låg blommor och stenar med inskriptioner. Här och var en leksaksbil, då tittade jag bort. Det orkar jag inte se.

I utkanten av den stora kyrkogården, bortanför gravstenarna, fortsätter häckarna i sina raka rader. Här finns det plats för dig, tycktes de säga. Vi håller den tills du kommer.

En liten stund på jorden.

/Elin

Utvärdering dag 1

Ja... den här nya grejen med att gå upp skittidigt och skriva...

Första utmaningen var att gå upp ur sängen: Gick bra.
Andra utmaningen var att ta sig till kontoret under förmiddagen: Gick bra.
Tredje utmaningen var att ha matlåda och äta den i rimlig tid för att fylla på energin: Gick bra.
Fjärde utmaningen var att ta sig hem från kontoret: Ej genomförd.
Femte utmaningen blir att äta middag i rimlig tid inför...
...Sjätte utmaningen som är att lägga sig i tid så karusellen kan snurra igång vid sexsnåret och helst fem-halvsexsnåret i morgon bitti igen.

Oh well, det hänger lite på utmaning Fem känner jag.

Just nu håller jag mig igång med hjälp av små röd-blå och brun-gula. Inte den bästa lösningen alls. Måtte man snart få åka hem.

Det här med lediga måndagar

Jag blir ju alltid lite... överoptimistisk, kanske vi kan kalla det, när jag vaknar till en ny dag att använda till vad jag vill. So far:

Morgonen/förmiddagen ägnades åt att sätta en deg (bullbakarmåndag idag), cykla tvärsöver stan för långpromenad på holme, komma hem, duscha, dricka kaffe och skriva en filmrescension. Bra så länge. Det är efter det som det börjar gå snett. Jag ställer mig och mal nötter och drar igång nästa bak:


Nötkaka, check, dags att värma mat. Ungefär nu upptäcker jag att bulldegen som står på långjäsning börjar se väldigt färdig ut, väldigt olägligt. Ställer in i kylen, äter lunch. Lunch för liten, fortfarande hungrig, kompenserar med nötkaka och dagens andra kaffekopp (brukar bara dricka två om dagen).  

Kvar att göra: gå till skolan, leda körlektion, rädda bulldegen ur kylen och baka ut bullarna, göra paj till hemgruppen som kommer i kväll samt göra fint för sagda träff. Just ja, och så borde jag kanske förbereda arbetsveckan lite också... 

Jag borde bara omyndigförklaras.

/Elin

Kär i Paris

När vi ändå är inne på kategorin Filmer från 50-talet, kan jag ta tillfället i akt och nämna något om filmen jag såg i går, "Funny face" (1957) eller som den svenska titeln lyder; "Kär i Paris". Jag hyrde den som motvikt till helgens egentliga huvudämne; den otroligt välspelade och ack så deprimerande "Blue Valentine" (2010) (som det redan finns så många välskrivna recensioner av att jag nöjer mig med att säga att den är sjukt bra.)


Det härliga med många 50-talsfilmer är att de verkar vara planerade lite på samma sätt som Michael Bay planerar actionfilmer på 2000-talet; först hittar man på vilka skådisar som ska vara med, sedan vilka scener man ska hänföra publiken med (dansnummer eller gigantiska expolsioner, same same), vilka miljöer som ska göra de spännande scenerna ännu mer spännande och till slut hittar man på en historia som man kan trycka in allt ovanstående i. 

I detta fall har vi alltså Fred Astair (vilken man) och Audry Hepburn (vilken kvinna): BRA BÖRJAN. Vidare har vi ett glossigt modemagasin med pastelliga sekreterare, en dammigt charmig bokaffär i Greenwich Village och så förstås Paris med omnejd, från pittoreska små gator till intellektuella filosoficaféer till det största modehuset. Och ja, behöver jag förklara storyn? Hela poängen med den här filmen är ju faktiskt sång- och dansnumren, med musik av George och Ira Gershwin och koreografi av den outtröttlige Astair själv. Och kläder. Och en halvt intressant diskussion om ytlighet, som tyvärr kommer av sig så fort den unga filosofistudenten (Hepburn) kärar ner sig i fotografen (Astair) som headhuntat henne som modell. För det vet ni väl flickor, så fort ni skaffat er en man kan ni sluta tänka själva!

Betyg: jag är road. Alltså fyller den syftet. Och Audrey Hepburn är alltid Audrey Hepburn.

/Elin

Vem är faster Agda?

Visst undrar man lite över hur vissa namn uppkommer? Som faster Agda till exempel. Jag gjorde det enda rätta och googlade, där det här var inte det första svaret som kom upp på sökmotorn, men däremot det första jag klickade på och läste. Så nu vet man.

Fast nu undrar jag varför det inte görs några glada filmspextakel nuförtiden.

/Anna

Vårvinterljuset

Nu skiner solen in, jag dricker kaffe och äter smörgåsar fast jag inte brukar det. Men så brukar jag inte heller vara uppe före halv sju och skriva. Man hinner bli hungrig, om man säger så.

Fotografen stack in näsan i rummet och tyckte att det luktar husvagn, blandningen mellan gas och kaffe.
– Usch då, sa jag.
– Nä det luktar gott! sa han.
Olika referensramar där alltså.


Och ja, jag kallar bilden: Kaffe i motljus!

/Anna

God morgon Lillstrumpan

Ja! Ser mycket fram emot att läsa om filmer och böcker och döden och lyssna på musik.

Själv testar jag en ny grej den här veckan. Nämligen att gå upp i ottan och skriva. Och inte vara så dödligt rädd för att inte få alla skönhetstimmar med nattsömn. Vi får se till helgen hur det har gått.

Du kanske kommer att kalla mig Vraket.

/Anna

söndag 11 mars 2012

... och på den sjunde dagen vilade Han

Jag tänkte skriva ett inlägg om två filmer jag sett i helgen, eller om en bok jag läst. Sen tänkte jag skriva om Döden och om att strosa på kyrkogården (och om livets förgänglighet). Men nu tror jag att jag går och lägger mig i stället. Vem vet, det kanske smäller till här i morgon. Jag går och tänker lite på måndagslåt också, lite sugen.

/Elin
Ps. Och så är jag lite oroad över att min Ipod är försvunnen. Den kommer inte när jag ropar heller. Ds

Young Adult (2011)

Om man trodde att det här skulle vara en rolig film, och ja det trodde man, trodde man fel. Däremot är den precis så bra som man trodde att den skulle vara. Den bittra eftersmaken till trots.

Carlize Theron spelar den populära tjejen från highschool som återvänder till sin hemstad för att ta tillbaka sin gamla kille. Hon är värsta sortens översittartyp som får alla att säga och göra de tror att hon vill höra och se. Och hon gör det så bra! Förgiftar och manipulerar allt och alla. Det är en riktig feel-bad film med en gnutta hopp om lyckliga slut. Ungefär så. Se, gilla, skaka av, gå vidare.


/Anna

Extremt högt och otroligt nära

Först det uppenbara: Vad underbart med en titel som fungerar i direktöversättning! Det är inte varje dag. I och för sig kan det förstås ha att göra med att filmen först var en bok.

Anyways.

Över till filmen. Eller BERÄTTELSEN, filmen skulle naturligtvis inte finnas utan Jonathan Safran Foer.

Max von Sydow var nominerad till bästa manliga biroll, en statyett som ju gick till Christopher Plummer.

Och ja, jag drar ut på bokstäverna. För vad ska man egentligen säga om en berättelse som den här. Såklart är den bra. Fantastiskt bra, rentav. Den är visuell och bra spelad. Fantastiskt bra spelad, rentav. Såklart ska alla se den.


Punkt.

/Anna

Eller så har jag bara bakat för mycket på sista tiden

Nattens märkligaste dröm: Jag stod i skafferiet och åt mjöl med sked direkt ur påsen.

Den logiska förklaringen: När jag vaknade låg jag på rygg med öppen mun och tungan var hyfsat uttorkad. Lite vatten på det, tack?

/Elin

lördag 10 mars 2012

Bättre sent än aldrig eller Vad har ni haft för er?

Nämen hej och hå, varför har inte Strumpan bloggat idag? Jo, för att först var hon upptagen med att vara ledig, sitta i soffan och sånt där. Sen åt hon oxfilé till lunch hos en kompis, om hon hade Twitter skulle hon såklart rapporterat direkt men det har hon ju inte, sånt lämnar vi till Syster Yster.

Sen gick hon (ska vi lämna tredje persons-perspektivet eller hållas ett tag till?) en härlig vårpromenad:
Finaste naturreservatet inom
rimligt avstånd

Det blåste, så man fick ha mössa
(och ja, personen på bilden
har tagit en bild av sig själv på
vårpromenad. Kommentarer
om precis hur muppigt
det är undanbedes.)
Och kvällen ägnades åt... ja, faktiskt, melodifestivalen. Jag (där rök det) som skyr mellon som pesten. Och, och och, mitt intryck så här efteråt är faktiskt inte hur bedrövligt det var, utan hur SJUKT duktiga vi är på musik här i Sverige! Ja, utom Björn Ranelid då, men han är bra på annat. Och Loreen är ju fantastisk! Sveriges (tio år sena) svar på Björk.

Ja, men så ungefär. Nu får man sova.

/Elin

"All tid i världen"

Vad hinner man göra när man går upp tjugo över sju och inte börjar jobba förrän elva?
Förvånansvärt lite, tycker jag nog. (Läsabloggarskrivabokkokaäggbreavokadomackaskärafruktsalladsnabbduschatittapågilmoregirlsdrickakaffe...)
Till exempel har jag inte tvättat håret eller fått med mig glasflaskor som borde slängas.
Hur går det till liksom?

/Anna

Nio timmar senare

Somliga gick och la sig tidigare i går än någon annan dag veckan som varit. Somliga var nämligen ensam hemma och skrev och läste och blev trött. Somliga bäddade ner sig tidigt.

Sedan drömde jag (jaja, det är jag) i och för sig skitkonstigt och lätt oroligt, men men. Blame it on the ostbågar, säger jag.

Vid sju var jag färdig. Då kunde jag inte sova mer. Dessutom är jag ögonsvullen av "sovit för länge". Hur det kan bli va.

Hej bokmanus! Vill du leka?

/Anna

fredag 9 mars 2012

Fredagskväll




Bra kväll.

/Elin