Men enligt tjejen som jobbar på bion får man passar sig, det har tydligen hänt att folk som kommer in för att köpa biljetter till detta mästerverk de hört talas om vunnit ett gäng oscarstatyetter, ÅNGRAR sig när de förstår att det är en stumfilm.
Så om man säger så här:
En man möter en kvinna i tjugotalets Hollywood och trots att kärlek uppstår mellan dem kan de naturligtvis inte få varandra. Enkel handling, en sådan där som man är van vid. Fantastiska scener, varav många får en att både skratta och gråta samtidigt, avlöser varandra till fruktansvärt bra musik medan historien om de båda huvudkaraktärerna tar oss genom en filmindustri som står vid branten av talfilmens intåg. Lite som Singin´ in the Rain (vilken vi såg när vi kom hem för att jämföra), men ändå inte.
Eller som tjejen på biografen sa när vi pratade med henne efteråt: Jag hittar inga fel på den!
The Artist är verkligen årets film. Alla kan se den, alla kan älska den. Det är min övertygelse. Skit i ljudeffekter och 3D och allt vad det är. Det här en en historia när den berättas på allra bästa sätt. Jag ska visa föräldrarna så fort jag får tillfälle, är mycket spänd på att se den med dem och höra vad de tycker!
Och inte att förglömma: Jean Dujardin, vilken man! Vilken skådespelare! Vilken tur att han vann oscar för bästa manliga skådespelare. Honom kommer vi att få se mer av i Hollywood framöver. Är alldeles, alldeles övertygad om det.
Take it away sis och blogga om allt jag har missat med The Artist! Säkert finns det en hel massa annat att skriva om musiken om inte annat?
/Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar