fredag 29 januari 2016

De där böckerna med förtrollade världar som stannar kvar

I tisdags snubblade jag över en bok hos Enligt O som jag så fort jag såg den var tvungen att ha. Jag fick nämligen den där starka känslan av att det här är boken jag sökt. Att det här är det slag av berättelse som håller en kvar, som man lusläser för att det inte ska ta slut och som jag längtat efter hur länge som helst.

Jag gjorde mitt bästa med att ducka för baksidestexter och folks kommentarer om boken på nätet i jakt efter var den kunde finnas (lyckades dåligt). Lokaliserade och köpte efter jobbet.

Som jag lärt mig av kära Liv, ska böcker som inhandlas i fysisk bokhandel slås in, vilket förstås var givet i det här fallet. Varför inte höja förväntningarna ännu ett snäpp med Akademibokhandelns fina omslagspapper liksom?



Men jag funderar en hel del över hur jag väljer böcker. Varför det så sällan tycks bli av det slag som jag vill flytta in i. Är jag kräsen? Eller har jag kanske bara fel tillvägagångssätt när jag söker? Jag kan ha fel (å vad jag hoppas att jag inte har det!), men jag anar att Miniatyrmakaren är en sån där bok som jag själv önskar att jag skrivit. För om något är det väl det som är det allra bästa betyget? Jag tänker så. Men jag är ändå inte närmare svaret på hur jag ska hitta de där böckerna som jag tycker om, ställer fram på finaste plats och klappar ömt. På det viset är jag lite avis på de som plöjer deckare och romance. De verkar ha det så enkelt med att hitta nästa bok.

Jag har redan smygläst första kapitlet och det ger en fin magkänsla. I helgen är det jag och Miniatyrmakaren.

/Anna

3 kommentarer:

Skriviver sa...

Ah, miniatyrmakaren. Jag läser den på engelska just nu - köpte den innan den fanns i översättning och har läst den väldigt långsamt. Det ska bli väldigt spännande att höra vad du tycker om den! Jag känner verkligen att den har något alldeles särskilt, men också att den berättas väldigt långsamt - så långsamt att jag nästan tappar intresset ibland. Men jag tror egentligen att det är en sak som skulle vara annorlunda om jag inte var typen som alltid läser så många böcker samtidigt. Då har de böcker som har högre tempo alltid ett litet övertag över de andra. Jag borde nog verkligen skärpa mig och försöka ta en bok i taget lite oftare.

Men å andra sidan, så tänker jag att jag kanske lider lite av samma problem som du? Att det är ofta som jag läser böcker och tycker om dem, men att det är sällan som de verkligen fångar mig och sveper med mig totalt. De som jag känner så där riktigt starkt för, dem skulle jag ju aldrig lämna för en annan bok, ens i ett par dagar (bara eventuellt i en halvtimme på morgonen när jag läser min författarbiografi). Jag tycker det låter lite som att du helt enkelt är personen som vill ha allt eller inget, och inte nöjer dig med en halvdan läsupplevelse. Det kan jag ganska ofta göra - om man med halvdan menar riktigt bra, men inte HELT FANTASTISK. Och det är ju inte alls fel, bara som du säger, svårt att hitta sina böcker då.

Kära Syster sa...

Skiviver: Nämen ooooo, läser du OCKSÅ den?! (Klart du gör.) Jag uppfattar inte tempot som långsamt, men det beror kanske på att jag inte läser nåt annat samtidigt...:) Och absolut, det är nog som du säger att jag har höga krav. Men alltså, de där som läser deckare, hör man inte väldigt ofta att de vill rekommendera böcker för att de är "SÅÅÅ SPÄNNANDE OCH OJOJOJ VILKA KARAKTÄRER, SÅ VEEEEERKLIGHEEETSTROOOOGNA" och allt vad det är. Jag kan inte alls säga "LÄS, DEN ÄR FANTASTISK" ens i närheten lika ofta. Kanske beror på att "vår" genre är mycket mer svår att ruta in?

/A

Skriviver sa...

Alltså, nu vill jag inte tala nedsättande om folk som läser deckare (eller, vill jag det?), men det är ju en lite, liksom "plattare" genre. Det är möjligt att det bara är fördomar, men jag tänker mig att någon som läser deckare i första hand vill ha en spännande historia, och kanske inte bryr sig lika mycket om karaktärsdjup och utveckling och så vidare.

Och som du säger, även om det måste finnas bra och dåliga deckare precis som det finns bra och dåliga andra böcker, så är ju deckare oftare skrivna efter en lite mer given mall, jämfört med "vår" genre. De böcker som vi (och nu buntar jag ihop dig och mig litegrand trots att jag inte känner till hela din bok-smak) uppskattar är ju snarare enstaka pärlor som är ganska olika ytligt sett, men som innehåller något väldigt speciellt: den där magiska känslan. Ibland är det språket, ibland är det världen, ibland är det karaktärerna, i bästa fall alltihop. Men det är definitivt något mer än bara en spännande historia.