Novellen jag skriver har en klassisk treaktsstruktur, skulle jag vilja påstå. (Fast jag har aldrig varit särskilt bra på att upptäcka och modellera vändpunkter medan jag skriver, de blir alltid en efterhandskonstruktion.)
Jag är i slutet nu. Och jag vet faktiskt inte riktigt vad som ska hända. Fel. Jag vet hur jag vill att allt ska sluta, men inte hur orden ska ta mig dit.
Det var samma sak med mittenpartiet. I första versionen spårade texten ur helt och hållet och karaktärerna hamnade i ett lång dialog som inte tillförde någonting alls (enligt mina kurskamrater, det var praaatigt) och jag kände ett behov av att inflika information om allt möjligt för att texten skulle bli leeevande. Det blev den inte. Och när jag skrapade bort all eländig utfyllnad och försiktigt modellerade fram berättelsen, föll allting plötsligt på plats här i veckan. Helt obemärkt hade jag trätt över den där gränsen mellan första och andra akten som förut kändes oöverstiglig och svept in i nästa skede i novellen.
Nu väntar jag på att samma uppenbarelse ska ske inför slutet så jag kan knyta ihop säcken och skicka det hela till Johannes för omdöme. (Jo, för han är inte bara engagerad lärare under de åtta lektioner han planerat, han är även engagerad lärare efter kursen är slut och erbjuder sig att läsa och styra upp. Lyx!)
När som helst nu kan jag tänka mig att ta emot den där snilleblixten faktiskt.
Jag har en deadline. I morgon.
Nåväl.
/Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar