...och sedan kom Vilse!

Inte undra på att det blev så tyst här igen, jag skriver ju! Det känns helt otroligt, från att inte ha tittat till Urmakaren på ... kanske flera veckor, till att öppna dokumentet, läsa igenom det sista jag skrev (som jag inte riktigt minns hur jag tänkt att det skulle bli) och så bara fortsatte jag skriva. Två kapitel blev det igår, sedan gjorde jag en grov planering för resten. Så nu, om ett ögonblick när jag öppnar dokumentet för att fortsätta, vet jag förhoppningsvis exakt vart texten är på väg.

Vadan denna plötsliga inspiration/hängivenhet/skärpning?

Jo, Vilse dök upp här i fredags (som planerat förstås, men det låter roligare och vi kan låtsas att det var helt oväntat) för att sova på min soffa hela helgen (och lite för att ha möte med sin redaktör och jobba med sitt manus och prata skrivande och utgivning med mig och äta middagar med Strumpan inkluderad och så) och då vill man förstås inte vara sämre. Så man rycker upp sig.

Nu undrar jag mest hur jag ska utnyttja denna uppryckthet till att få in skrivrutin i den så kallade vardagen. Jag tänker lite att det kanske kan gå av bara farten?

/Anna