onsdag 9 april 2014

Jag vill tacka min syster, min man och... Babel.

Såhär fyra avsnitt in i Babel-säsongen inser jag att ingenting inspirerar mig så mycket, så direkt och så rakt på sak som detta program. Tydligen har jag haft annat för mig de fyra söndagar som redan passerat, men i eftermiddags fann jag mig plötsligt inte ha något att omedelbart ta itu med och därtill en tung trötthet i kroppen. Så jag satte igång avsnitt 1 på SVT play.

Och den första författarintervjun (Susanne Brögger) har knappt börjat förrän en pirrande känsla tar fart. Den spinner loss från orden i intervjun och skapar något som inte tycks ha någonting med det som sägs att göra, en väv kring det som är mitt eget manus. Det finns ingen koppling till Bröggers författarskap. Ingen likhet mellan min historia och nästa författares långa rad av berättelser. Men det är någonting med hur de här människorna beskriver sin attityd till sina verk, pratar om ämnen, tematik och kärleken till berättandet som väcker en stark känsla för vad jag vill få ut av mitt eget skrivande, vad jag vill berättade genom mitt skrivande och vad jag önskar att läsaren ska tänka om mitt skrivande.

Det är inspiration i sin renaste form och jag drabbas av den varenda gång jag tittar på ett Babel-avsnitt.

Tack för ordet.

/Anna

4 kommentarer:

Kära Syster sa...

Den kommer alltid från oväntade håll, inspirationen!

/E

Kära Syster sa...

Och märkte ni att jag kom först i tacklistan? MÄRKTE NI DET?

puss
/E

Kära Syster sa...

Såklart är du först, kära lillstrumpa. Såklart.

/A

Anonym sa...

Den där inspirationen är fantastisk! Måste genast in och titta på Babel, för i år har jag sett... host, host... noll avsnitt... :/