torsdag 16 januari 2014

Livet, livet (Eller: Är det dags för en försenad trettioårskris?)

Jag är fortfarande rätt handfallen, men jag håller på att skaka av mig och ta itu med saker. Sent i går kväll tömde jag hela skåpet under diskbänken på innehåll ut på köksgolvet och det fanns ingen riktig tid att få iordning på allt igen, så nu på morgonen fick jag skutta mellan brödrost och elvisp och allehanda plåtburkar för att kunna göra frukost, men det finns en plan. Det blir en rokad där allt som varit i skåpet ovanpå kylen ska ner i skåpet under diskbänken och allt som varit i skåpet under diskbänken ska upp i skåpet ovanpå kylen. Förutom det som ska slängas. Så mycket som möjligt ska bort.

Skåpen med glas och porslin har jag redan gått igenom, där jag har redan ändrat om precis allt. Så nu hittar jag ingenting.

Men sedan. När skåpen är rensade och de tvättade lakanen är vikta och lagda på rätt hylla, vad händer då? Jag har ingen ro att jobba med Urmakaren när Livet liksom går omkring här hemma i egen hög person och muttrar och undrar vad han egentligen ska ta sig till med mig. Eller vänta, det är ju jag som gör det. Så jag söker jobb, heltidsjobb, riktiga jobb. Städar ur de där skåpen jag retat mig på så länge (garderoben, beware...). Och tar en dag i taget.

/Anna

4 kommentarer:

Vilse sa...

Jag förstår. Det är Livet som går och muttrar. Det händer ibland, helt oberoende av vilken ålder man har, tror jag. Men känn tillförsikt kära du. Du har så många strängar på din lyra att du omöjligt kan göra fel. *kram* Hoppas få höra de idéer och tankar och oväntade händelser som kommer att äga rum mellan ikväll och en viss helg i februari.

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Ja, det där med livet. Men jag börjar tro att man inte behöver bestämma sig för vad man ska bli när man blir stor. Det blir nog bra som det blir. Men hoppas att muttrandet har lugnat ner sig nu.

Själv hade jag en rätt töntig 30-årskris. Jag gjorde audition som sångerska till ett semiprofessionellt folkrockband. Det gick sådär. Medan det pågick hävdade jag bestämt att det inte alls var en 30-årskris. Verkligen inte en 30-årskris. Men det var det. Jag lyssnar inte ens på rock.

Kram!
/Liv

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Och allvarligt. Ett riktigt jobb, vad är det egentligen? Bönder, brandmän, lärare och sjukvårdspersonal kan jag gå med på, men annars? Civilekonom? Utvecklingsingenjör? Kamrer? Forskningsassistent? Inte ett dugg riktigare eller viktigare än det du redan gör.

Kära Syster sa...

VIlse: Tack för pepp, längtar nästan ihjäl mig till februari!

Liv: Haha, tack för att du delar med dig. Och ger perspektiv. Kram tillbaka!

/A