När det kliar

Sedan bokmässan har jag liksom många andra mässbesökare längtat efter tid att sätta mig ner och skriva. Jag behöver få till slutet av historien, knyta ihop lösa trådar och helst komma på någonting banbrytande fantastiskt att belöna den med som orkat läsa ända till de sista sidorna. Efter det borde jag helst låta någon annan än Elin och lektören provläsa och tycka till. Om jag vågar. (Klart jag vågar! Skärp mig!)

Men även om bokmässan i allmänhet och alla möten med skrivande människor i synnerhet har inneburit en knuff i ryggen och en än större längtan efter att klara av det som så många andra redan gjort, finns det ytterligare en andemening i den där knuffen. Den är inte lika vänlig.

Det är inte det att jag drabbats av en självförtroende-dipp. Snarare handlar det om att all inspiration som jag tycker mig ha fått överröstar den där grundtanken, embryot, själva kärnan i vad jag vill berätta. Min ofärdiga, icke komplett ifyllda berättelse förmår inte riktigt tränga igenom ridån av färg och form och färdiga figurer som svischat förbi min syn de senaste dagarna. Likt ett konstant youtube-flöde av uppstyckade men ack så spektakulära uppvisningar i allsköns berättelsekonst, bränner det i min hjärna. Inspiration overload.

Förhoppningsvis släpper förlamningen snart. Känslan just nu är att jag måste läsa alla böcker jag införskaffat på mässan för att få dem ur skallen och kunna koncentrera mig på min egen berättelse. Det skulle ta mig exakt ett år att läsa dem, skojar inte.

Eventuellt går det lika bra med en långsam promenad med favoritmusiken i lurarna för att lugna ner pulsen och sedan slå sig till ro med Scrivener-dokumentet.

Jag tänker en kanna te också.

Då är jag snart hemma.

/Anna