onsdag 17 juni 2015

Det osynliga skrivandet

Urmakaren tar form, utan att jag öppnat dokumentet än och utan att jag tryckt ner en enda bokstav på tangentbordet.

Men den formas i tankarna, ständigt. Jag gör mitt bästa för att snappa upp alla impulser som är tillräckligt tydliga för att fångas in, utforma och antecknas.

Ibland består anteckningen av en fråga, som häromdagen. Den frågan blev en kommentar till ett blogginlägg på en annan blogg där jag hävde ur mig:
"Den här jättegrejen som täcker större delen av andra halvan av boken och är kopplad till alla viktiga karaktärer, måste den inte ha ett rimligare syfte?"
Svaret från bloggaren var ett självklart: "Låter som om du skulle prata lite med dina testläsare?"

Förstås.

Det var ju bara att ringa!

Men inte gjorde jag det.

Och så idag, när testläsar-Hanna plötsligt hör av sig (vi hörs a l d r i g eller okej hemskt sällan då), passade jag på att dra mitt dilemma och hoppades att hon skulle komma ihåg den där delen i berättelsen i manuset hon läste för ett helt år sen.

Jag hann knappt halvvägs i min beskrivning av problemet, hade inte ens ställt en konkret fråga, förrän hon drog efter andan i luren, sa att hon förstod EXAKT vad jag menade och gav mig lösningen på allt.

Så nu vill jag hoppa till tredje aktens början, till scenen där allt skiter sig och huvudkaraktären lika gärna kan gå och dö för det är så hopplöst, och skriva dit allt smart vi kom fram till.

En minut i telefon är allt som behövs ibland, och Urmakaren fortsätter att formas.

Visst skriver jag.

Till exempel i anteckningsboken.


/Anna

3 kommentarer:

Skriviver sa...

Vad härligt! Visst är det helt underbart att få diskutera med andra som har läst och som tänker på samma sätt som man själv? Jag tycker att det är helt oslagbart! Och sådan himla tur att Hanna hörde av sig precis, exakt just nu när du behövde det som mest. Man kan undra om högre makter hade ett finger med i spelet :)

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Underbart! Ibland är fem minuter i telefon med en skrivarvän allt som behövs. :-)

/L

Mifflan sa...

Åh, lite trösterikt för mig att tänka så. Min bok tar också form även om jag skriver på postit-lappar och på baksidan av kuvert...