Vilse i Dan Andersson-land

För ett eller två år sedan (tiden alltså) åkte jag och Syster Yster upp mot Finnmarkerna utanför Ludvika för att vandra en dag längs en led. Vi hade karta och kaffe i väskan, solen sken, allt var väl. Tills stigen plötsligt tog slut och vi befann oss i ett björksnår som vi med möda forcerade tills vi kom på att konsultera GPS:n som berättade att vi A) hade passerat gränsen till Örebro län och B) gick några meter från landsvägen.

Den här episka utflykten gjorde jag många referenser till när jag och mina föräldrar i onsdags packade väskan för en liknande promenad. "… Fast nu har vi ju en karta som stämmer!" Uthämtad på lokala turistbyrån. Med matsäck i väskorna tog vi så bilen upp mot Skattlösberg och började vår vandring.

Vi hade som plan att gå gruvtrampen, stigen som lokalborna gick varje dag för att komma till gruvan när det begav sig. Ca 1,7 mil, räknade vi med hjälp av kartan. (Enkel väg, sen gick de hem igen på kvällen.) Vi tänkte ta lightversionen, gå en liten bit för att sedan följa grusvägen till en annan led som skulle ta oss tillbaka. Och planen höll till en början, bortsett från det lilla missödet då vi inte förstod åt vilket håll den liggande skylten pekade och gick en kilometer åt fel håll innan vi gick tillbaka och började om. Men efter det, vilken led! Trolska vattenfall, raka tallar omväxlande med myrar och kalhyggen. Vi åt lunch vid en ovanligt blåsig sjö och traskade sedan frusna vidare. På den sträckan gick leden längs med grusvägen, och vi spanade efter avtagsvägen som skulle leda till stigen tillbaka. Inte bakom den svängen, inte där… kanske där? Trötta i benen bestämde vi oss för att prova vägen som svängde av, är det inte rätt så går den åtminstone åt rätt håll, resonerade vi. Så vi gick längs traktorspåret som smalnade och blev en stig som smalnade och blev… ingenting.

Och så började det regna.

Jag snabbspolar genom diskussionen som följde, med det slutade med att vi, med pappan i täten, tog ut rätt vädersträck och trängde oss fram genom snårskogen. I regnet. Över stenar, genom mjuk mossa, mellan täta träd.

Tills vi äntligen nådde landsvägen, som efter ett tag inte visade sig vara den väg vi trott, men den ledde åtminstone åt rätt håll. Två timmar senare satt vi äntligen i bilen med skakiga ben, helt eniga om att hoppa över den planerade utflykten till Grangärde musteri. I stället åkte vi hem, hängde in alla kläder i torkskåpet och duschade varmt. Efter att ha tagit igen oss åkte vi ner till stan och åt middag på den grekiska restaurangen, följt av tårta och TV hemma. Så sjukt värda!

Så här efteråt, trevlig dag. Skulle jag rekommendera lederna kring Skattlösberg? Pja, om man håller sig till en och går den. Men fri terräng har jag fått nog av för ett tag.

/Elin