torsdag 21 maj 2015

Uppladdningen

Sedan jag skickade in novellen (jaja, det var ett himla tjat om den där novellen, jag vet) har jag inte skrivit ett ord. Idag är det en vecka sedan och det har känts ... tomt. Först skönt såklart, helt plötsligt fanns det tid att vila. Bli sjuk, kolla på massa filmer. Men så igår kändes den där friheten plötsligt ... besvärande.

Än har jag inte vågat öppna Urmakaren, men jag funderar desto mer. Igår kväll läckte tankarna ut på ett papper. Bara lite kludd sådär, men något.

Vart jag än vänder mig ser jag berättelsemönster, små kartor som var och en för sig visar en detaljerad bild över just sitt område. Folk som säger saker på ett visst sätt, en fotograf på jobbet som förklarar bakgrunden till en bild. Eller som det här inlägget av Nathan Bransford. Det handlar om det gamla sönderslitna "kill your darlings", om att inte ta med alla smarta idéer i ett och samma manus. Såsom han beskriver det, hamnar det i ett för mig nytt ljus. Och jag applicerar informationen på Urmakaren, tänker och vrider på mina koncept och scener, alla karaktärer. Formar om i huvudet och lagrar känslan av detta nya djupt inne i det undermedvetna så det ska finnas kvar när jag väl sätter mig och skriver.

Efter en sådan här lång paus från Urmakaren (sedan februari nån gång?), vill jag kasta mig över manuset samtidigt som jag tvekar. Hur kommer det egentligen se ut när jag öppnar det? Skrynkligt och dammigt? Fullt av lagrade saker jag inte förmått mig slänga? Antagligen. Och jag är ärligt talat lite rädd för att halka ner i samma spår så fort jag blivit hemmastadd igen. Så jag dagdrömmer lite till om den historia jag önskar att jag kunde berätta.

/Anna

4 kommentarer:

Kära Syster sa...

Distans är bra! Och att skriva ner allt som man lärde sig i distansen, för det är som du säger lätt att halka tillbaka.

Ta sen ett djupt andetag och dyk in.

/E

Kära Syster sa...

Fast jag vet inte hur jag ska skriva ner allt! Det är liksom mer som en vag – känsla? Ett slags oformliga idéer? Liksom ... javvetnte ... Blah?

Men jag gör mitt bästa för att spara det formlösa blah:et i muskelminnet till när det är dags att skriva, ja.

/A

Vilse sa...

Underskatta icke dagdrömmar! (Det är nog ett budord, tror jag.) De äga makten att vidga berättelser och perspektiv och lösa alla möjliga och omöjliga knutar!

Kära Syster sa...

Vilse: hahaha, ja det måste verkligen vara ett budord, nu när du säger det...

/A