fredag 29 maj 2015

Känslosamlaren

Andra kommer ihåg saker de gjort, sagt, tänkt. Grejer som hänt, när de hände, var de hände. Och jag blir lika förbluffad varje gång.

– Vad jag hade för kläder första dagen i första klass?
– Vad det var för färg på tapeterna i vårt gamla vardagsrum?
– Vilket datum jag gifte mig? (Haha, numera vet jag, men jag har tjuvkollat i ringen några gånger ja)

Men när händelser involverar ett starkt känslointryck, minns jag varenda detalj. Hur ljuset föll över kyrktrappan på vår bröllopsdag. Vad någon sagt i förtroende fastän det är tio år sedan. Sånger och ramsor som Strumpan och jag hittade på när vi var små. Dofter! (Tror jag i och för sig är universellt, de flesta verkar reagera starkt på doft.)

Det är väldigt opraktiskt att inte minnas så kallad hårdvara. Men jag tror ändå jag värderar mjukvaran högre, trots att jag inte riktigt räknat ut vad jag ska ha den till.

Jag har i alla fall kommit på ett sätt att gestalta min huvudkaraktär ytterligare, ge henne en egen röst, förstå mig på henne. Det är som om vi precis håller på och lära känna varandra på riktigt, trots att vi varit involverade i varandras liv så länge. Kanske kommer hon att utkristallisera sig helt och klart om jag lånar henne några av alla känslor?

/Anna

4 kommentarer:

Vilse sa...

Jaa!! Det tycker jag. Hennes hinder, bakslag, förhoppningar och framgångar vill kännas.

Tycker för övrigt att titeln på inlägget skulle göra sig om titel på en mystisk novell. Den ger mig härliga vibbar av ett dunkelt nytt bok-universum.

Kära Syster sa...

Vilse: Eller hur? Tror det blir bra! Titeln bara kom och jag gillar mycket. Du kanske har rätt om att använda den till nåt eget... :)
Är för övrigt avis på din fenomenala förmåga att minnas hårdvara, vill bara poängtera det.

/A

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Hahaha, jag är precis likadan! "Hårdvara" är verkligen hopplöst att minnas. (Och en av de stora fördelarna med att vara gift är ju den att ständigt bära med sig facit till en av de där datumfrågorna som folk envisas med att ställa hela tiden.)

Och ja, jag tror att alla texter alltid blir bättre om man lånar ut känslor till karaktärerna. För mig är det i alla fall alltid så. Kanske är det så att det går att skriva från antingen det ena eller andra hållet? Alltså antingen att närma sig karaktärens känslor genom att skickligt återge hårdvaran, eller att skapa hårdvaran via känslorna?

/L

Kära Syster sa...

L: Jag vet!! Födelsedagar är hopplöst på det viset, ingen ordentlig påminnelse där. Vilken bra idé det där med att hitta hårdvaran via känslorna! Tror verkligen jag är inne på ett nytt sätt att se texten, det är härligt! Återstår bara att se om det i slutändan framgår av nästa version...

/A