tisdag 21 april 2015

Kasta tankar

På sistone har jag börjat uppskatta lyxen i att tänka ut saker och sedan låta bli att formulera dem. Ni vet, man har en tanke på tungspetsen som skulle göra sig bra i ett blogginlägg, på twitter, till och med på instagram. Men istället för att lägga den där, släpper man den fri.

I påskas låg jag på soffan ett par timmar och dagdrömde när en fras kom till mig som egentligen inte betyder något, den har till och med helt fel grammatisk uppbyggnad: "tänka färdiga tankar". Jag har fortfarande inget bättre uttryck för innebörden; att ha tillräckligt med tid för att komma till punkt (egentligen borde det väl vara "tänka färdigt tankar", men det var inte så det formulerades i mitt huvud och jag tror att det finns en anledning, jag har bara inte hittat den än), men det behövs liksom inget bättre uttryck eftersom den ofärdiga formuleringen är en gestaltning av hela innebörden. En meta-tanke om man så vill.

Man matar sig med så mycket intryck att tillfällena är få när man tillåts tänka färdiga tankar. Och det blir lätt ett tvångsbeteende att varje finurlighet, klokhet och skämt måste förevigas, spridas och delas med alla följare. Jag vet, för det här inlägget är också meta på det viset. Det är rätt stort att släppa en halvfärdig tanke medan man dåsar till för den som lever för att formulera sig i skrift. För tankar som uppkommer i gränslandet mellan vakenhet och sömn kommer aldrig tillbaka, det är gammal sanning.

Men kanske har jag alltid förlitat mig på att det hela tiden ska komma nya tankar. Jag har en anteckningsbok på mitt nattygsbord, men jag har aldrig någonsin antecknat idéer i den när jag vaknat mitt i natten. De tankarna har jag offrat till mitt eget nöje och sedan glömt. Det betyder inte att de inte var något värda. Snarare blev de extra värdefulla.

Numera är jag alltså medveten om att jag gör sådär, kastar tankar omkring mig och trycker gilla-knappen samtidigt som de försvinner bort. Det gör mig munter att ha minnet av något stort, men slippa besväret med att hålla kvar det.

Skepp ohoj, kapa balasten.

Låt vågornas skum fräsa bort.

/Anna

5 kommentarer:

Kära Syster sa...

Poetiskt! … Och så sant. Lite som den mentala motsvarigheten till oskicket att inte kunna se en vacker solnedgång utan att behöva instagramma den. Inget fel på instagram, men som du säger behöver vi bara få vara ibland. Segla iväg. (Du sa det bättre)

Men vi fortsätter blogga, right?

/E

Kära Syster sa...

Naturligtvis fortsätter vi blogga, kära E! Somliga tankar behöver formuleras i ord. Och när man gjort det behöver de inte sällan släppas lös och prövas av andra. Det är trots allt så man kommer nån vart här i världen.

/A

Skriviver sa...

Jag kan verkligen förstå din känsla! Jag själv blir ju ofta lätt (eller okej, galet) manisk och känner att jag måste skriva ner allt, allt, allt hela tiden. Men när jag kommer i närheten av den där känslan som du beskriver (för det HAR trots allt hänt)så känner jag mig så oerhört liksom rik, och generös. Det är en känsla av överflöd, och den är otroligt härlig.

Kära Syster sa...

Skriviver: Kul att du formulerar exakt som jag känner! Och najs att inte vara ensam om fenomenet... Överflöd, är ordet.

/A

Vilse sa...

Älskar det här inlägget. Fylls bara av söt beundran och en önskan att åka på skrivarskola ihop med någon så vältalig i att göra det abstrakta konkret.