måndag 23 februari 2015

Hoppet som spirar där man minst anar det

Busshållplatsen utanför mitt hus, måndag förmiddag: en äldre dam inleder ett samtal. Hon är ursprungligen från Hamburg och berättar om de kalla vintrarna då hon kommit till Sverige, och hennes son skulle lära henne att åka skidor. Det var lite förargligt att som vuxen inte kunna åka skidor och skridskor, men när hon var barn i efterkrigstidens Tyskland fanns inte pengar till sådant. Hon pratar om hur vana vi i Sverige är vid att allt ska finnas, och hur illa det motsvarar situationen i världen. Hur odlingsarealen krymper till förmån till fabriker och hur befolkningsmängden och antal fattiga i Tyskland ökar, precis som före kriget. Hon tycker att det är viktigt att vi pratar om dessa saker, lär oss av historien. Jag håller med. När bussen kommer önskar hon en fortsatt trevlig dag och stiger ombord med sin shoppingväska. 

Bussen fylls på under vägen tills alla platser är fulla. Jag hör samma dam igen, nu i konversation med en ung man med ursprung i Mellanöstern. De diskuterar politiken i Iran och Irak och han berättar sitt perspektiv, och upplevelsen av att växa upp i Sverige som andra generationens invandrare. Tonen av ömsesidig respekt sprider sig i bussen och för tjugo minuter sitter vi i en liten bit av världsfred. 

Vi går alla åt varsitt håll vid ändhållplatsen, men har med oss varsin del. 

/Elin





1 kommentar:

Skriviver sa...

Ooh. Jag får lite rysningar på armarna. Och ett par tårar i ögonvrån. Alltså, vad fint. Vilken fantastisk dam. Vad underbart att få uppleva sådant en måndag förmiddag.