torsdag 1 januari 2015

Välkommen 2015, året då alla lösa trådar ska vävas samman

Vi såg Mary Poppins över tolvslaget, för vad passar bättre inför ett nytt år än att mata sig med en saga där allt är möjligt. Det var första gången jag såg filmen vilket är konstigt, böckerna läste jag när jag var liten och tyckte väldigt mycket om den barska och gåtfulla nannyn som utan minsta förvarning tog med barnen Banks på magiska äventyr. Julie Andrews gör en aningen mer sympatisk Mary Poppins, men så är det också en Disneyversion. (Har dock redan sett Saving Mr Banks och kan varmt rekommendera.)

Pyjamas, te och Mary Poppins. Och paus för att skåla.
Hursomhelst blev jag medveten om hur mycket jag stulit av miljöerna i Mary Poppins till Urmakaren. Från familjen Banks "Cherry Road" till parken med den stora grinden och hustaken över vilka Mary Poppins flyger med sitt paraply. Hon är helt enkelt en figur som har etsat sig hårdare fast hos mig än jag trott, inte bara min magiska weekendväska som rymmer allt man behöver och mina nyinköpta kängor andas Mary Poppins. Det måste ha att göra med att Urmakaren utspelar sig kring 1910-talet.

Samma känsla av att ha snubblat in i min egen berättelse fick jag under julhelgen när jag gick på stan i Ludvika. På Storgatan tog jag fram telefonen för att fota den vackra vinterdagen (ungefär som Strumpan gjorde häromdagen, utan att skämmas dock). Jag kan ha insett det förut och glömt (har väldigt dåligt minne), men där och då blev det väldigt tydligt varifrån jag fått idéen om en huvudgata med stadshuset i ena änden. Och när jag gick närmare för att fota (tyvärr inte tillräckligt nära för att få till en bra bild, Ludvika stadshus är förstås helt utzoomat och otydligt) slog solen rakt i urtavlan i stadshustornet och bländade mig. Slump? Knappast.

Stadshuset är det orangea huset längst bort där solen blänker i urtavlan.
Och håller jag mitt nyårslöfte? Ja, än så länge. Det bidde en tjuvstart igår innan vi åkte iväg till restaurangen och åt middag, Fotografen och jag. Jag var klädd och klar en hel timma för tidigt och vad är bättre att lägga energi på när man oväntat får tid över än att skriva, är mitt nya motto.

Min vapendragare och jag.
Upp till bevis.

/Anna

2 kommentarer:

Emmelie sa...

Mäktigt, kanske vill berättelsen säga att den är redo att ge sig ut i världen?
Än så länge håller jag också nyårslöftet, tjoho!

Kära Syster sa...

Emmelie: Ja, så måste det vara och det gör det lite lättare att hålla skrivartempot uppe!

/A