Är det här en sorts domesticering?

Två veckor hemma hos föräldrarna är underbart avkopplande, men bidrar också till... en viss mental instabilitet. Av sorten OM JAG INTE KOMMER HÄRIFRÅN PÅ EN GÅNG KOMMER BRÄNDER ATT STARTA, i vissa fall. I det stora hela har det varit lugnt, trevligt, god mat har ätits, fina samtal har (talats? hänt? Nu har det hänt, jag har blivit dum) och jag har i vanlig ordning tänkt över mitt liv och vart jag är på väg. Men som sagt, visst längtar man hem till att få äta choklad när man vill sin egen ordning.

Så, nu sitter jag här. I min egen ordning. Och har ingen aning om vad man gör?

/Elin