torsdag 23 oktober 2014

Varför jag aldrig tycks skriva färdigt boken

Folk frågar och därmed frågar jag mig själv: Varför blir aldrig Urmakaren klar?

Häromdagen var det någon som tog ämnet deadlines och undrade vad som hänt med den målmedvetenhet jag eventuellt råkat uppvisa vid något enstaka tillfälle i det förgångna. Och såhär sex (eller är det sju nuförtiden) år in i skrivandet av samma bok har jag detta att säga om deadlines:

  1. De funkar vid särskilda tillfällen under den skiftande process som skrivandet är. Till exempel i början när man inte vet vad boken ska handla om. Då är det bra att bara skriva på utan att tänka så mycket. Här och där uppstår nämligen det som kommer att bli bokens huvudtema. (Det allra bästa sättet att skriva mot deadline är att göra det i november, vara med på NaNoWriMo och få pepp från hela världen plus statistik för hur många ord man lyckas skriva varje dag.)
  2. De funkar inte under finliret; när man ska lära känna sina karaktärer (hey, somliga människor förstår man sig på meddetsamma, andra tar åratal att få en relation till, inga konstigheter), vid själva konstruerandet av berättelsens alla beståndsdelar som tempo, ton och dramaturgi. Man vet inte vad som funkar förrän man testat alla sätt som i n t e funkar och det är omöjligt att förutspå när man ska ha träffat rätt. Till viss del funkar det inte ens med att sätta deadline för sin research. För vem vet när man vet det man behöver veta?
Jag har den djupaste respekt för deadlines samtidigt som jag vägrar att vara slav under dem.

Men naturligtvis är det frustrerande att aldrig bli klar. (Jag har till exempel för andra året i rad missat anmälan till Debutantbloggen just för att jag inte har en bok att ge ut än.) Så många andra som börjat skriva betydligt senare än mig verkar ju bli utgivna på löpande band. Jag var på en sådan release (deckare, kan tilläggas) senast i går (och det var hur trevligt som helst och nej, det sticker absolut inte i ögonen och ja, jag unnar alla skrivande människor i världen att få fira sin utgivning och ja, jag är vansinnigt hedrad och glad över att få vara med på ett hörn av dessa tillställningar) och mitt intelligenta skrivande sällskap och jag kom att prata om just detta att jag skrivit så länge på Urmakaren. Det enda hon läst är en gammal version av första sidan plus att jag såklart har pitchat storyn för henne. I alla fall. Hon förklarade en sak som jag inte hade en a n i n g om. Nämligen: Det finns tusentals manualer och mallar för att skriva böcker i genren deckare på internet. Tydligen kan man skriva in huvudkaraktärer och handling på något ställe i cyberrymden och så SPOTTAR INTERNET FRAM NÅGOT SOM KAN LIKNAS VID SYNOPSIS! Bara att fylla i resten alltså. DET LÅTER JU FANTASTISKT, VEM KUNDE ANA?

Och hon sa som så, min intelligenta vän: De som skriver deckare behöver inte ägna lika mycket tid åt att fundera över HUR BOKEN SKA BERÄTTAS FÖR ATT LÄSAREN SKA HÄNGA MED OCH SAMTIDIGT TYCKA ATT DET ÄR SPÄNNANDE. (De kan förstås göra det, men det förklarar varför en deckarförfattare kan spotta ur sig tre böcker om året). Vilket är exakt vad jag gör i denna redigeringsfas: Rensar ut, städar upp, kryddar, förstärker, g e s t a l t a r. Allt medan jag ständigt grubblar över: hur sjutton skriver man en bok egentligen?

Som av en händelse bloggar Hanna om den dramatiska kurvan på Debutantbloggen idag och den är förstås applicerbar oavsett vilken genre man skriver inom. Men tydligen erbjuds det alltså därefter olika mycket hjälp kring struktur beroende på vilken genre ens bok är. LÄTTNADEN! Jag har hela tiden sagt att det är som att uppfinna hjulet på nytt det här med försöka skriva sin första bok. Och då stämmer alltså den tesen! För när jag pratade med en annan skrivarvän nyss poängterade hon att hon fortfarande kommer på begrepp som ringar in genren som Urmakaren är. Inte undra på att internet ännu inte skapat en trollformel och en Doktor Snuggles-maskin som kan hjälpa mig att reda ut formatet alltså.

*stretar vidare*
*ett ord i taget*
*det blir en bok*

/Anna

5 kommentarer:

Emmelie sa...

Det är klart att det blir en bok och det kommer dessutom bli en fantastisk sådan! Låt det ta tid, det är väl ungefär tio år mellan Donna Tartts böcker? Ingen trollformel där inte :)

Kära Syster sa...

Emmelie: Tack! Ja, jag hänger verkligen upp mig på alla dessa fantastiska författare med gles utgivning och vilar i tanken på att somliga idéer nog tar längre tid att förverkliga. Eller att åtminstone jag tar längre tid på mig att formulera mina idéer.

/A

Skriviver sa...

Jag tror verkligen att en av de absolut viktigaste sakerna när man skriver är att inte ha bråttom och inte kompromissa med sitt hantverk. Tänk vad många böcker man ändå läser som skrivits på ett år, eller ett och ett halvt, där man tänker: å, om hen bara inte haft så bråttom, då hade det här kunnat bli så bra - den är bara inte riktigt färdig, inte tillräckligt fördjupad vad gäller karaktärer och teman och så vidare. Synd, synd, synd.

Så fram för att jobba färdigt! Det bästa är en bra bok, hur lång tid den än tar att skriva.

Jag ser otroligt mycket fram emot att få läsa Urmakaren, nästa år, eller om fem år.

/Linda

Kära Syster sa...

Linda: Tack för klokheten! Det svåraste med den här diskussionen är ju att balansera på den smala sanningen att varje bok har sina svårigheter, sina lösningar och kräver sin process. Det enda som egentligen går att jämföra är två verk av samma författare. Men när man ännu inte kommit så långt, får man snegla sig omkring och dra slutsatser bäst man kan. Och passa sig för att inte lockas att tro att något sätt är det rätta.

/A

Vilse sa...

Det där med manualer till deckare är intressant. Jag har tänkt det exakt samma, utan att någon talade om det för mig.

En gång i tiden filade jag på en historia (som du känner till, baserad på en ... ehum ... yrkesmänniska på Storgatan i min stad), och medan jag försökte vända och vrida på ploten och vad som kunde vara katalysatorn till den karaktärsutveckling som jag såg framför mig, förvandlades boken till en deckare!

Förundrad stirrade jag på hur allting löste sig, som i ett trollslag. Plötsligt blev hela storyn självklar. Vad som skulle skaka om karaktärerna och sakta men säkert leda dem mot varandra, vändpunkter på vägen och en upplösning (som i detta fall inte var att mördaren hittades) - men i alla fall. ALLT låg klart.

Jag minns att jag berättade för min man och sa till honom det blev alldeles för enkelt. Jag vill väl inte skriva efter en helt färdig mall. Jag vill inte få allt serverat och klart. Nej, ett mord var en alldeles för enkel lösning. (Och jag tror att jag också sa att jag hade kunnat spotta ur mig deckare på löpande band om jag hade velat).

Sen gick jag vidare. Lämnade deckarlösningen och letade efter något annat, som fortfarande inte har uppenbarat sig, minst fyra år senare.

Och där har du en alldeles för lång historia, men ändå något att nicka åt och känna, jepp, vissa genrer är mer diffusa och besvärligare att greppa om. Men samtidigt lockas jag heller inte av de enkla lösningarna och det gör inte du heller. Din historia kommer dessutom bli SÅ MYCKET STÖRRE tack vare all den kärlek du ägnar den.

(Med detta sagt vill jag bara påpeka att jag inte ser ner på deckarförfattare och att jag faktiskt haft perioder när jag till och med läst deckare.)

Sist men inte minst: Din bok är fortfarande underbar och kommer att bli fantastisk. Det står jag fast vid.