fredag 4 juli 2014

Hej från en exhibitionistisk utmaningsjunkie. Och från en rutinälskande fegis.

Det var i slutet av dagen, någon av dagarna som passerat den här veckan, och vi hade förflyttat oss till dagens sista inspelningsplats. Kameravinklar och skådespelarinsatser tycktes givna och jag funderade nog mest över vädret eller parkeringsplatser för teambilarna (mina två absolut mest frekventa huvudbryn de senaste veckorna) när elektriker och fotograf steppar fram till mig med ett leende och pekar på femvåningshuset intill oss.

"Anna, vi skulle vilja filma från terassen där, högst upp?"

Så länge jag kan minnas har jag varit en sån där som slutför uppdrag, gör som jag blir tillsagd och aldrig tycks ha vett att dra mig undan från en utmaning. Paradoxalt nog kan jag även minnas ungefär när jag bestämde mig för att aldrig mer göra sånt som jag tycker är jobbigt. Jag var nitton år och tog körkort. Och aldrig mer skulle jag utsätta mig för den ångestladdade stress som uppkörningen innebar. Tills det var dags att försvara mitt examensarbete, jag minns tydligt hur tunnelbanefärden till universitetet kändes som den allra sista och den enorma lättnaden när det var över, samt det obligatoriska "jag ska aldrig mer..." I skenet av detta är det helt osannolikt att jag valt att jobba med filmproduktion, eller med projekt över huvudtaget. Mina arbetsdagar kryllar av obehagliga och oförutsägbara situationer, men det är också det fina med det hela: För varje ouppnåeligt mål jag lyckas övervinna, desto mindre svårt är det nästa gång. Mer eller mindre.

Jag bestämde mig för att skriva en bok. Men aldrig i livet att jag ville visa den för någon innan den var färdig. Den är inte färdig. Men nu är det i alla fall dags. Jag vill ogärna släppa berättelsen i från mig, men den sliter sig och kräver att bli fri. I helgen ska jag bara plita ner alla kapitelnumreringar korrekt så texten blir begriplig, sedan ska den skickas till ett par testläsare. Tre stycken, närmare bestämt. Fyra, om man räknar med Strumpan. Och hon har faktiskt inte läst den senaste versionen och rätt mycket har hänt. Jag får hjärtklappning och svettas, känner mig en aning yr. Det är inte den sista färden jag befinner mig på, långt ifrån, men kroppen reagerar på samma sätt ändå.

Jag tror att jag är smått beroende av de där utmaningarna, av att fixa det jag själv inte tror är möjligt, det är ett fix i sig. Ändå inbillar jag mig att jag strävar efter ordning och reda, rutiner och slentrian. Tänk att veta exakt hur veckan kommer att bli varje måndag, kan jag tänka. Jag trånar efter det och tråkar ut mig med samma tanke.

Det tog exakt ett telefonsamtal och två dörrknackningar (för att jag trodde att jag var högst upp i huset och knackade på och pratade med en vänlig dam som informerade mig om att det fanns ännu en våning ovanför hennes). Sedan var hela kamerateamet välkomna hem till den privatperson som bodde i lägenheten med den utpekade terassen. Och det bästa av allt är att fotografen såg lycklig ut över bilderna när de kom ner igen. Vilken kick.

Komradion och jag vid en annan inspelningsplats.
/Anna

4 kommentarer:

Vilse sa...

Var ska man börja? Detta är ju du i ett nötskal! Jag beundrar dig så mycket för de här bravaderna när jag förstår att det ibland sitter väldigt hårt inne. Ändå ser du så världsvan ut på utsidan när du minglar runt på mässgolvet och strör visitkort omkring dig som om du aldrig gjort annat. Du äger! Min idol.

Och boken. Testläsare. Jag fick just darrande knän.

Kära Syster sa...

Tack kära vän!
Men vi får se hur många visitkort jag vågar strö omkring mig när det gäller min egen sak, min bok. Anar att fegisen kommer ta över då. Om jag inte drabbas av hybris. Det visar sig. Men då får du slå mig.

/A

Kära Syster sa...

Åh, vad du är bra! Och vad kul att få höra lite om dina dagar... Jag längtar efter boken!

/E

Kära Syster sa...

Den kommer Elin, den kommer...

/A