måndag 12 maj 2014

Om att prata skrivande

I fredags åt jag lunch med en skrivande vän. Vi skulle egentligen prata om annat, men eftersom en av mina karaktärer plötsligt dog i torsdagskväll kunde jag inte låta bli att vädra det och prata om det märkliga i att känna sorgsenhet i bröstet ett dygn efter att en fiktiv person gått bort.
Hon konstaterade att hon aldrig skulle kunna ta livet av sina karaktärer. Och det kan jag inte påstå att jag kan heller. Ändå har flera av dem dött. Kanske för att det är det enda logiska i en berättelse som har en viss del av mystik och övernaturlighet över sig. Som är en aning bombastisk, om man så vill.

Vi pratade om det där också, om behovet av att skriva dramatiskt.
Min vän föredrar att hålla sig mer lågmäld i sitt berättande (om jag tolkade henne rätt).

Skillnaden mellan att prata med henne om skrivande och att prata med till exempel Hanna, som skriver portalfantasy och verkligen utnyttjar hela känslospektrat och arrangerar sin berättelse med alla tänkbara ackord, är milsvid. Jag älskar det! Det är liksom inte genrespecifikt det här med hur inspiration ser ut och fungerar, eller vad som gör en karaktär trovärdig eller inte. Snarare får min egen fantasi fart att flyga ännu högre när jag omger mig med olika slags syn på vem som är en hjälte.

/Anna

8 kommentarer:

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Ja, visst är det fantastiskt att det kan vara så olika! Och att det ändå går att hitta gemensamma beröringspunkter med nästan alla som skriver.

Kära Syster sa...

Jag älskar det! Och det är väl det vi konstaterar gång på gång: om vi inte hade skrivandet gemensamt skulle vi gå miste om varandra.

/A

Vilse sa...

Tänk att vi kan vara så olika och ändå känna igen oss i varandra och inspirera varandra. Magi. "Om vi inte hade skrivandet gemensamt skulle vi gå miste om varandra."

Blir rörd.

Kära Syster sa...

Vilse: Jag börjar tro att det är det som är den stora belöningen. Skulle man bli utgiven hamnar det ändå bara på andra plats i det stora hela.

/A

Linda sa...

Jag håller med fullständigt!!
Ääääälskar det!

Åh vad jag önskar att jag kunde få prata skrivande oftare. Hela dagarna. Och nätterna. I alla fall all vaken tid :)

Jag tänker så ofantligt mycket bättre när jag pratar, så jag löser mina skrivproblem ungefär tre gånger så fort tillsammans med andra skrivande människor, jämfört med om jag är ensam och bara funderar.

Och man blir ju bara så lycklig!

/Linda

PS. Det där med att ta död på karaktärer. Jag har aldrig gjort det (håller ju fortfarande på och knåpar på min allra första bok), men det finns med mig hela tiden i bakhuvudet - eftersom det kommer bli fler böcker med samma karaktärer. Vem blir det? Kanske hon, kanske han, absolut inte någon av de tre... eller, jo, förresten, kanske han ändå? Sådär håller jag på och tänker. Trots att jag förstår att det måste vara en sorg att ta död på karaktärer som man älskar, så är det för mig som om döden måste finnas med (skriver urban fantasy) och jag kan på ett konstigt sätt nästan se fram emot att få göra det. Ta död på någon. Det är en så väldigt stor sak.

Ah. Spännande.

Kära Syster sa...

Linda: Tack för den härliga kommentaren! Håller verkligen med om att man löser saker snabbare om man får uttrycka dem högt än när man sitter klurar för sig själv. Skrivarvänner är livet!

Angående död: Visst är det väl lite så att det där med storslagna livsberättelser, kärlek och död hänger lite ihop med fantasy-genrerna? Jag skriver ju också en slags fantasy och jag känner liksom att man måste "dra på lite" när berättelsen innehåller ett visst mått övernaturlighet. För att balansera liksom? Och då är döden en naturlig förlängning av livet, oavsett om själva döden skildras eller bara resterande karaktärers förhållande till den. Tänker jag. Men jag fattar att man låter bli att ta livet att sina karaktärer, det hade jag aldrig några planer på att göra heller. (Eller jo, kanske en, men nu har det blivit fler...)

/A

Vilse sa...

"Den stora belöningen." Det var en karamell som smakar fint!

Kära Syster sa...

Men Vilse, vad du citerar mig. *rodnar*

/A