Påsken – återblicken

Vad hände egentligen?
Det är det kanske bara jag som undrar, men eftersom jag föreställer att Strumpan saknar mig bittert tänkte jag bena ut det.

På påskaftonen snörade jag på mig springskorna efter en mastig frukost för att återuppta den goda rutinen att röra på mig då och då. Strumpan promenerade med så jag joggade och kutade intervaller runt henne. Det gick rätt bra.

Sedan kände jag mig konstig i kroppen, mådde liksom illa och återhämtade mig inte.

Nej, ingen kräksjuka.

Jag blev snuvig!

Och så var det med den saken. Förkyld, ont i kroppen och totalt täppt i näsan. Så resten av påskhelgen blev lugn, fast med ett par skogspromenader till. Pulsen gick på sådant lågvarv att den var knappt kännbar i solskenet medan fågelkvitter och bäckskvalp var det enda som brusade i öronen.

Vi hann med ett biobesök på den lokala, rätt värdelösa biografen också.

Sedan var det tänkt att jag skulle hålla rodret i jordens mest späckade vecka i studion samtidigt som jag planerade reklaminspelning på annat håll. Det gick sådär, jag fick begränsa mig till det allra nödvändigaste medan jag satt hemma i fleecebrallor och var allmänt yr.

Listan med saker som borde ha varit klart nu när det är helg igen är fortfarande hyfsat lång. Men det känns ändå rätt överkomligt när man sitter i vårsolen med fåglarna skränandes överallt. Vi är tillbaka i Ludvika, Fotografen ville absolut röja sly och bygga staket idag. Och vem är jag att neka honom det, han fyller liksom år och eftersom jag inte hunnit planera utflykt, städat eller ens tänkt tanken på paket och tårta, var det väl lika bra att ta pick och pack och åka hem till svärföräldrar som äger café och har tagit hem tårta och kommer och sjunger på morgonen! (Jaja, jag vaknade eventuellt också till sången, istället för att vakna i god tid, tassa upp och sjunga med dem, men men...)

Fotografen och hans lillebror åkte iväg för flera timmar sedan. Till huset här uppe som nästan är helt och hållet vårt nu. De tar första spadtaget idag.

Själv sitter jag i soffan hemma hos mina svärföräldrar, med dörren till balkongen öppen. (Jag gick ut för ett tag sedan och knäppte ett kort, men det är ännu lite kyligt i skuggan.) Känner hur pulsen går ner och lyssnar på tystnaden som bara ackompanjeras av fåglarnas ivriga skrän på sjön och någon enstaka bil. Ingenting annat.

/Anna