tisdag 25 februari 2014

Ett namn är bara ett namn, visst? – Ett massivt inlägg om hur karaktärerna kom till.

Mina karaktärer är döpta rent intuitivt. Pang bom bara, såhär ska du heta. Klart. Nästa!

På samma sätt är staden uppbyggd där Urmakaren utspelar sig.
"Det behövs ett postkontor."
Japp, då ställer vi det på den här platsen, det får se ut såhär, postsorteringen går till på det här viset och brevbärarna arbetar i skift efter ett rullande schema. Jag funderar aldrig särskilt mycket, jag bara bestämmer mig för något och kör. Postkontoret hade länge en mycket betydelsefull roll, men i de senaste versionerna existerar det inte längre. Eller, det är klart att det finns kvar, det nämns bara inte i berättelsen. Liksom huvudpersonen, en brevbärare, först blev reducerad till en biroll, men numera inte finns kvar. Det visade sig att det här inte var hennes berättelse. Så jag strök.

Det lustiga är att det känns svårare att byta namn på karaktärerna än att ta bort dem helt och hållet. Jag får gå tillbaka till begynnelsen av hur Urmakaren kom till för att komma underfund med var grunden till karaktärernas namn finns.

Urmakaren började med sceneriet, staden. Den är uppbyggd på den romantiska bild av ett idealiskt samhälle som jag har, säkert kan vi spåra influenserna till både Astrid Lindgrens miljöer och fransk landsbygd (fast jag aldrig varit där). Sedan har min hjärna gjort en mashup och spottat ur sig en beskrivning som i bästa fall tillåter läsaren att drömma sig bort till sin egen version av det idealiska samhället. Inom lingvistiken pratar man om prototyper, vilket är den grundform av ett ting som hjärnan producerar när man tänker på till exempel en "stol". Hur ser en stol ut? Har den armstöd? Har den mjuk sits? Hur långt kan man gå i begreppet "stol" innan den är en "fåtölj"? Vad är den första bild som kommer upp i hjärnan när man hör ordet "stol? Eftersom Urmakaren utspelar sig i en ospecificerad dåtid, lekte jag med det här begreppet och formgav miljöerna och de saker som finns där efter min egen intuitiva tanke på hur saker och ting ser ut och fungerar.

Det blev logiskt att göra samma sak med karaktärerna så min stad befolkades av människor som närmst kan beskrivas som karikatyrer. Kanske gör jag det svårt för mig här, men jag tror att jag lyckats tillsätta så mycket personlighet i dessa karikatyrer att de ändå är trovärdiga. (Det här är det jag är mest nervös för när jag lämnar manuset till testläsarna, att de inte alls gillar greppet att använda redan existerande karaktärer.) Men det är främst deras yrken och namn jag stulit från andra berättelser, gamla sagor och ramsor. I de fall jag haft en person som inte stämmer in på redan existerande karaktärer, har jag döpt denne på det där blixtsnabba, intuitiva viset. Man känner ju i konsonanterna om en person är att lita på, visst? Men har jag researchat om man verkligen kunde heta såsom mina karaktärer heter under den där romantiska, ospecificerade tidsperiod då Urmakaren utspelar sig? Verkligen inte. Och det har ingenting att göra med att det inte går, för trots att tidsramen inte är uttalad, finns det förstås en tanke om när vi befinner oss. En del referenser ger nog tillräckligt med ledtrådar för läsaren. Nej, det har snarare att göra med att jag är ointresserad. Att jag är mer intresserad av personlighet än namn. Och att jag faktiskt tror att ett namn färgas så mycket av den som bär det att det egentligen inte spelar så stor roll vad karaktärer heter.

Eller så gör man som Emmelie som aktivt söker efter rätt namn. Det är förresten hennes fel att jag snöade in mig i de här tankarna och det är jag glad för.

En god vän som fick höra första kapitlet av Urmakaren kommenterade namnen och tyckte något i stil med att det var svårt att ta till sig karaktärerna som hon ju kände igen från andra berättelser. Att de skar sig med känslan hon fick av staden och var svåra att ta på allvar. Men efter ett tag lade hon till ungefär (och här erinrar jag mig och tolkar fritt): "Fast poängen med de stulna namnen kanske är att de bara är en titel på en karikatyr och att karaktärerna egentligen heter vad som helst."

Tja, det var kanske så jag tänkte, fast jag inte visste om det.
Jag vet bara att det kommer att bli svårt att byta ut namnen. Om testläsarna kräver det, är det ändå så det får bli.

/Anna

7 kommentarer:

Vilse sa...

Åh. Nu önskar jag att jag satt i din/Elins soffa.

Mycket intressant inlägg. Namn på karaktärer är alltid en stor grej, oavsett vilken typ man är. Å ena sidan är det bra att du funderar över det nu och vänjer dig vid tanken på eventuell förändring. Å andra sidan ska du inte bestämma någonting förrän betaläsarna sagt sitt. Det är onödigt att oroa sig för åsikter de kan tänkas komma med innan de ens läst. De kanske ser allting på samma sätt som du när de väl avnjutit boken i sin helhet.

Vilse sa...

Meen, jag glömde ju säga: "Man känner ju i konsonanterna om en person är att lita på, visst? " - Dagens bästa! Så sant, så sant. I alla fall i litteratur.

Märk väl att Kato är den onde och Mio den gode. Där har vi måttstocken.

emmeliehardenborg sa...

Intressant att höra dina tankar, blev väldigt nyfiken på vilka namn du har valt... :) Jag tycker att det är viktigt med namn på karaktärer, men håller med dig om att det är så mycket annat som säger mer om karaktären än själva namnet.

Jag misstänker, fast det här vill jag inte erkänna, att jag snöat in på att hitta det perfekta namnet till huvudkaraktären bara för att slippa ta tag i redigeringsrunda nummer två. Det är nämligen mycket som ska skrivas om och då är det helt enkelt lätt att skjuta upp det medan jag funderar på rätt namn...

Kära Syster sa...

Vilse: Angående konsonanterna: I min värld har bokstaven R tagit en helt otippad plats. R har liksom alltid varit en bokstav jag ansett särdeles ful och nu har (orimligt) många av mina karaktärer fått namn med detta framträdande språkljud.

Emmelie: Alltså, jag måste såklart också erkänna att även om jag är snabb på att namnge mina karaktärer, googlar jag gärna fram betydelsen i deras namn för att liksom hävda varför de heter som de heter. Det var inte meningen att motsätta ditt inlägg i denna långa utläggning, det var snarare mitt sätt att slippa ta tag i redigeringsrundan... Men visst är det kul med namn!

/A

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Jättespännande inlägg! (Jag har tänkt i flera dagar att jag vill skriva en kommentar, men det har inte blivit förrän nu. Hoppas du hittar den ändå)

Jag blir verkligen bara mer och mer nyfiken på Urmakaren. :-) Om det är positivt eller negativt att använda "riktiga" namn är omöjligt att säga utan att ha läst texten. Men en sak är jag säker på: det ger en effekt. Det KOMMER att väcka någon sorts association hos läsaren, och det kommer att påverka läsupplevelsen. Om det ska vara en bra grej tror jag att du behöver vilja någonting med de associationerna (som du ju inte helt och hållet kan styra över, eftersom de är läsarens). De måste leda någonstans. Annars tror jag att det mest tar fokus från din historia.

/Liv

Kära Syster sa...

Liv: Tack för din kommentar! Det fina med att få kommentarerna direkt på mailen är att man hittar dem oavsett hur länge sedan det är man skrev inlägget:)

Väldigt kloka synpunkter, det där med att ta reda på vad man vill med associationerna är någonting jag haft i bakhuvudet, men inte formulerat för mig själv. Jag tror att jag plockade de där färdiga karaktärerna för att jag tyckte att det var naja att slippa uppfinna egna. Fast nu har det ju blivit mina egna, såatte...

Tror att det här avgör det jag redan tänkt, att testläsarna får återkomma med sina tankar om vad karaktärernas namn ger för associationer och om det tar fokus från berättelsen eller inte. Om det skadar berättelsen, byter jag förstås namn på karaktärerna. Svårare än så är det inte:)

/A

Lugn. Det ordnar sig. sa...

Inte svårare än så, nej, men inte heller helt lätt. Byta namn på karaktärer är ju inte det lättaste... Men ibland måste man. Spännande att se vad testläsarna säger.