torsdag 25 april 2013

Angående trummisar:

En sak som är lite dåligt med att falla för trummisar: De är ofta ganska korta. Eftersom jag redan har erkänt mina stereotypa preferenser borde det inte komma som någon överraskning för någon att jag vill någon som är längre än mig (och är kille, btw). Själv mäter jag ju ståtliga 176 cm, de flesta trummisar jag har träffat når mig till nästippen.

Och häri vilar paradoxen:

Jag skulle aldrig falla för en lång trummis. Det skulle inte finnas. Så; jag och het trummis: Ain't gonna happen.

/Elin

2 kommentarer:

Vilse sa...

O naj. Sicken paradox.

Trösten är att både jazzpianister och gitarrister kvarstår och det är ju inte fy skam och vad gäller höjdskillnaden så vet jag att världens kortaste jazzpianist, en viss Mr Cullum på en och femtio-nåt, redan stadgat sig på annat håll.

Det borde ju rimligtvis betyda att medellängden bland alla jazzpianister som fortfarande är tillgängliga på marknaden, stiger avsevärt. Eller?

Kära Syster sa...

En liten tröst i och för sig, men ingen kan ju mäta sig (haha) med Jamie! Alla bra är redan tagna, det var väl det jag visste.

/E