Som ett brev på posten... del 6

Gissa vad? Nyss låg det ett till vykort på hallmattan. Ännu ett gratisvykort från random företag. Ännu en handstil jag inte känner igen (men den är misstänkt lik handstilen på det allra första kortet, vad nu det betyder), ännu ett hockeyfrimärke, ännu en siffra.

Nummer ett. En etta. 1.

Framsidan föreställer ett ägg, ett härligt sammanträffande att det är min lunch idag.

Men vad betyder de här korten?
Vid det här laget har nog alla gissat samma som jag.
Vad ni inte vet är vem avsändaren är (ni känner ju tyvärr inte mina kompisar).
För avsändaren är naturligtvis någon som håller benkoll på att jag har deadline på manuset i morgon.
Idag är det en dag kvar. En enda. 1.

Och av alla mina vänner, finns det faktiskt bara en som har både benkoll, framförhållning och ett intensivt förhållande till snigelpost. Hon finns inte på nätet annat än när hon smygläser andras bloggar utan att själv kommentera. Hon har inte facebook, hon twittrar inte. Men hon har en fysisk adress och ett telefonnummer. Hon finns på riktigt.

Hon är mig alldeles extra kär. Hon är rak, ärlig och skarp. Hon är omtänksam, lojal och hon fullkomlig öser kärlek omkring sig. På sitt sätt. Till exempel genom att heja på den som svettas över ett bokmanus trots att hon inte alls förstår vad det innebär att skriva. Men hon vet vad det är att ha en dröm, att kämpa för den och att komma dit.

På ett diskret och ytterst finurligt vis låter hon mig inte glömma att hon står redo med blåbärssoppa och viftar med flaggor, hon tjoar vid mållinjen så hon blir alldeles hes.

Det är hennes sätt att säga att hon tror på mig.

Och det är rätt överväldigande.

Nu du L, är kylskåpet fullt. Visst?

/Anna

Och om jag har fel om avsändaren har jag eventuellt gjort bort mig. Men jag menar ändå varje ord om L. Bara så vi är på det klara med det.