Kick-Ass (2010)

I natt drömde jag om barn som slogs, tror jag. Jag minns inte riktigt nu, men jag vet att jag vaknade och liksom "vad i hela världen kom det där ifrån?" innan jag kom på att jag såg Kick-Ass i går. Och Kick-Ass handlar om kids som blir superhjältar.

Det är en briljant idé. Alla som inte drömt om att vara superhjälte sträcker upp handen, liksom.

Superhjältarna i Kick-Ass har inga superkrafter och vår huvudperson åker på sjukligt mycket stryk. Premissen att allt är på riktigt gör Kick-Ass till den otäckaste superhjältefilmen jag har sett. Det är såklart något som  regissör och producent (och självklart skaparen av originalet) har tagit fasta på och i filmmått räknat sprutar det orealistiskt mycket blod. Fast jag kan mycket väl föreställa mig att det är exakt så mycket blod som skulle flyta om samma slagsmål/tortyr/mord inträffade i verkligheten.

Gillar man superhjältecomicsfilmatiseringar, gillar man absolut Kick-Ass som på ett sätt är den utlimata superhjätefilmen. Den som kräks av över- och underhållningsvåld kan man stå över.

/Anna